Jag bara rullar fram...

Jag undrar om man kommer att tänka annorlunda när man blir äldre... Det har jag alltid undrat. Det är som att jag på något underligt sätt tror att världen kommer att te sig annorlunda om några år. När jag var i femårsåldern undrade jag hur det skulle vara att vara lika lång som pappa, eller hur det skulle vara att gå i skolan. När jag var 14 undrade jag hur det skulle vara att vara 18, bo själv och vara gravid. Det var alltså den bild jag då hade av mig själv som artonåring. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och så här med facit i hand var det nog lika bra. Jag var nog inte redo för det då...
Nu har jag ju flyttat hemfrån, ja det var ju ett tag sedan nu... Men faktum är att tror att jag tänker mer eller mindre likadant som när jag var fem. Det är klart att man har lärt sig en hel del och fått perspektiv på saker och ting, men på det stora hela är det ju inte så väldigt stor skillnad.
Det intressanta är att jag nu, när jag på ett sätt är vuxen, går och funderar över hur det kommer att bli när jag är vuxen på riktigt. Med det menar jag den dag när jag har hus, barn och en trygg ekonomi. Bilderna av mig själv som spelas upp på insidan av mina ögon föreställer en kvinna som egentligen inte ser ut som jag, utan bara en äldre kvinna, slumpmässigt utvald, med stora hängbröst och ett varmt ombonat hem. Kommer jag att bli så eller kommer jag alltid att känna mig som en förvirrad individ som skyller på att jag är ny i det här livet men snart kommer att lära mig hur saker och ting fungerar?
Under det senaste året har otroligt många saker förändrats i mitt liv! Jag har slutat vara student, börjat jobba, skaffat en riktig lya, skaffat en riktig karl och köpt en riktig bil. Även om jag har alla dessa instrument, som borde tyda på ett visst mått av vuxenhet, känns det hela tiden som att jag är tre år och gapar över världen och allt som händer runt omkring mig. Saker och ting händer och först efteråt reagerar jag med förvåning och glädje över att jag tog mig igenom det hela utan att fatta vad som egentligen hände...
Är det så här livet är eller är det bara jag? Kommer jag att sitta där vid mitt köksbord i mitt ombonade, varma hem med händerna korsade över mina stora hängbröst utan att fatta att jag har det?
Jag har det!