Chokladrutor

Jag håller på att baka. Jag tror att just detta bak kan gå till historien som det mest meningslösa. Det är nämligen jag och mitt arbetslag som har hand om fikat på jobbet i morgon. Vi fikar alltid 14.30 på onsdagar. I morgon 14.30 kommer jag att befinna mig i konferenslokalen Ryttmästaren för att avsluta det mentorskapsprojekt som jag deltagit i under mitt första år som lärare. Jag sliter alltså med en massa fika som jag själv inte får ta del av. Det känns väl så där...

I dag har jag blivit handbojad. Har inte förrän i dag insett fördelarna med att vara ihop med en blivande polis. Inte mer än att man kan känna sig trygg och allt det där... Handbojorna satte perspektiv på saker och ting.

I dag kom jag på en häftig sak som anknyter lite till mina vuxenfunderingar. Sedan jag kom in i ekorrhjulet har jag mer eller mindre haft en bild av att det är så här det kommer att vara. Resten av livet. 8-16, 8-16, 8-16, 8-16, 8-16... helg... Men så måste det inte vara. Jag ska börja se mig själv som en back packer på resa genom livet. Just nu gör jag det här, och det känns bra. I morgon kanske jag bestämmer mig för att göra något helt annat, för att det skulle kännas bättre. Jag har mig själv. Människor jag tycker om. Människor som tycker om mig. Det känns tryggt. Vilken otrolig grund att stå på! Vart vägen sen bär, det visar sig. Den kanske svänger, men det gör de flesta vägar.
Utom i Tyskland. OK, en grov generalisering, men autobahn sägs ska vara rak.
Här i norra Sverige har vi vant oss vid vägar som är gropiga och kurviga. Kanske därför vi kan ta livet som det kommer, med gropar, tjälskott och tvära svängar.