Mor, dotter, kvinna och människa

I dag är det internationella kvinnodagen och jag kan inte påstå att jag har firat mig själv eller någon annan kvinna på något särskilt sätt. Inte i dag.
Däremot kan jag bestämt hävda att jag varje dag, året om gör mig själv stolt över att vara kvinna och framför allt människa. Jag kan faktiskt inte påstå att jag i första hand tänker på mig själv som kvinna. Oftast tänker jag på mig själv som just mig själv, som den unika varelse jag faktiskt är och som min egen bästa kompis. Lika ofta tänker jag på mig själv som en människa bland medmänniskor som gör mitt bästa för att vara det mesta jag kan vara. En bra människa, mamma, flickvän, dotter, syster, vän och fröken. Jag försöker vara en förebild, för unga män och unga kvinnor, i behov av en sådan. Sådan är feminismen för mig, tror jag...

Som mor till en liten dotter händer det så klart att jag ibland reflekterar över kön och genus, främst för att Klara själv har börjat reflektera över pojkar och flickor, snoppar och snippor. Vem är pojke och vem är flicka? Vem har snopp och vem har snippa? Endast där finns skillnaden för henne och i utopin är det väl just så det ska vara, är det inte? Jag hoppas och tror att hon kommer att fortsätta vara den självsäkra människa som hon är. Förutsättningslös och självklar rätt igenom. Jag hoppas och tror att hon vet och kommer att fortsätta veta att skillnaden mellan könen inte hänger på klädsel, makt eller inkomst eller att det faktum att hon har en snippa skulle innebära något negativt på hennes väg genom livet.
I dag besökte jag, tillsammans med min urkloka tvååring, en av stadens klädaffärer. Inne i butiken hittade jag en liten klaramössa som jag själv verkligen ville köpa till henne. Mössan var brun och prydd med ett stort, rosa hjärta. Jag frågade den lilla primadonnan om hon inte skulle vilja ha en sådan mössa, varpå hon självklart och självsäkert svarade:
-Nej, jag vill inte ha den mössan. Jag vill ha en med Blixten McQueen!
En passande tankeställare för mamman på internationella kvinnodagen.
Sen kom vi hem och hon ville ta på sig sin rosa klänning med grodor på. Rosa är fint, och klänning lika så.
Hit ungefär tror jag att jag ville komma... Det spelar liksom ingen roll. Vi är inte blå eller rosa, snoppar eller snippor, pojkar eller flickor.
Vi är bara ett gäng sköna människor som vandrar på jorden med förhoppningen om att göra det bästa av dagen i dag. Och alla andra dagar.