Nu är ansökan postad och nu ligger det inte längre i mina händer. Nu är det bara till att hoppas på att rektorskan har god smak...
Det visade sig dock att det inte var så enkelt som jag trodde att posta ett brev. Våra kuvert var slut så jag tog cykeln i till stan för att köpa nya. Inne på Umeås postkontor hittade jag endast 100-pack kuvert och frågade surpuppan i luckan om dom ändå inte hade några mindre förpackningar. - Nä, blev det uttömmande svaret och när jag frågade henne hur jag skulle göra för att få mig några enstaka kuvert upplyste hon ännu surare att kiosken runt hörnet tydligen hade börjat sälja kuvert.
Prisa gudarna för den kioskinnehavaren. Han fick höra min klagosång över Posten och han nickade instämmande och gav mig bittert två kuvert och två frimärken.
Med risk för att låta som en riktig surmurra, men vad i hela &%¤/( har hänt med Posten? Kan det vara så att den gamla trotjänaren känner en viss bitterhet över internet och e-mails och vill slå tillbaka med urusel service? OK, jag är en surmurra men i det här fallet anser jag mig ha rätt att vara det.
Har i kväll färgat håret och sitter nu och stinker kemikalier. Fy. Stackars lilla håret.
2 kommentarer:
Hej vännen. Jag håller tummarna att rektorskan verkligen fattar hur himla bra du är!!! För det är ju bara det som det handlar om och jag har svårt att tro att nån annan skulle passa bättre för detta jobb. Det är ju egentligen helt fantastiskt hur mkt de elever som du har haft tycker om dig; de tre killarna som hälsade på dig, de som erbjuder sig att sitta barnvakt åt Klara och bara alla som hela tiden ville försäkra sig om att du skulle stanna kvar. Sådana saker gör man inte bara för att, för att få bra betyg eller ställa sig in, sådana saker gör man för att man verkligen tycker om sin lärare. Och det är ju faktiskt det viktigaste. Vad jag menar är att jag har haft lärare som säkert varit superduktiga inom sina ämneskategorier men det är ju de som har berört mig som också har lärt mig nåt och som man minns nu när det börjar vara nästan 10 (!) år sedan vi lämnade grundskolan. Så jag håller tummarna att rektorskan fattar vilken tillgång du skulle kunna vara för henne och "hennes" skola och framförallt för eleverna. Kram på dig vännen. (jag kanske måste skaffa mig en egen blogg istället för att lämna mastodontlånga kommentarer på din ;) )
Åh Erica! Jag blir rörd till tårar! Det var det snällaste någon har sagt till mig på mycket, mycket länge! Mitt hjärta är varmt.
Tack min vän!
Jo, nu tror jag det är dags att du skaffar dig en blogg. Så här kan vi ju inte ha det... : )
Miljoners kramar på dig!
Skicka en kommentar