I låtsasvärlden

Har kommit hem från dagens prommis med Viktoria och barnvagnarna. I dag gick vi runt Bölesholmarna som är två små öar som ligger vackert mitt i Umeälven. Solen strålar trött från himlen och det känns nästan som vår. Klara ligger forfarande och sover och jag har avnjuit en kopp kaffe med kanel som Ewa tipsade om. Det är så gott så man behöver inget gott på sidan om. Jag försöker börja ett nytt liv. Igen...
Till kaffet har jag även avnjutit ett nummer av Femina som jag tog med från mamma. Har läst om Linn Ullman och hennes skrivande och en underbart rolig krönika av chefredaktören Lisbeth Lundahl. Hon skriver om sina låtsasvärldar och jag kände igen mig så otroligt mycket Det fungerar ungefär så här:
När jag ibland känner att min egen vardag ter sig lite grå och tråkig brukar jag låtsas att jag är någon annan eller någon annanstans. När jag sitter här och skriver på min enkla lilla blog som jag egentligen inte vet om någon läser kan jag t. ex. i stället få för mig att jag skriver för New York Post och att min lägenhet egenligen ligger på en mysig gata mitt på Manhattan i stället för i ett fult tegelhus Väst på stan.
När jag är ute och drar barnvagnen längs grusvägen nere vid älven och känner mig lite väl mainstream kan jag i stället låtsas att jag går längs jokken i Abisko (hos Erica) med fjällen som tornar upp sig bakom mig och den fantastiska vyn av Lapporten framför mig.
Det kanske är högt spel att verkligen erkänna dessa fantasier... Eller så är det något som alla gör. Jag frågade Tobbe som hävdar att han bara lever i den verkliga världen, men jag vet inte om det är sant. Själv har jag hållit på så här så länge jag kan minnas. När jag var liten var jag ofta same och den grå Citroënen var egentligen en rensläde. Min rosa täckjacka var en vacker liten kolt och jag jojkade ständigt.
Vet inte om det hanlar om verklighetsflykt, barnasinne eller bara allt för mycket fritid. Kanske är jag helt sjuk i huvudet. Oj. Tänk om jag är knäpp!