I går var det kallt, krispigt och underbart. Vi promenerade till stan, hela familjen. Vi köpte semlor som vi fikade med min mamma och tant Karin. Klara lekte, tjoade och skrattade.
I dag är det tö. När jag lämnade Klara på dagis grät hon. När jag hämtade henne hade hon feberblanka ögon och kort stubin.
Dagens dummaste idé måste dock vara min snilleblixt att nu på kvällskvisten promenera in till stan för att köpa förnödenheter inför morgondagens VAB.
Promenera på blankis är aldrig kul. Promenera nästan en mil på blankis är inte i närheten av kul. Promenera nästan en mil på blankis med en ryggsäck full av matvaror är ren och skär idioti.
Jag är en idiot. Ibland.
3 kommentarer:
Det msåte man få vara ibland. Här händer det rätt ofta kan jag säga. Men så länge det bra drabbar en själv är det ju inte så farligt.
hej
Jag börjde gråta när jag läste om det du hade skrivit om Kalla och hennes pappa. Jag missade alt det där den där dagen. Visste hon inte om att han var där? Jag blir alldeles rörd men det är nog också för att hon är från tornedalen.
Åsa: Nä, det har du faktiskt rätt i! Bra sagt!
Maria: Kul att du tittar in! Så du är också tornedaling? Alltså, jag är det inte, men jag menar också som Kalla. : )
Nu ska jag kolla in din blogg!
Skicka en kommentar