Jo. Arbetsdag.

Somnade i går med blött hår. Vaknade i morse med frisyr som en vildvuxen buske. Allt det där kändes ok. Jag skulle få en lugn morgon, en hemmadag med Klara. I går kväll handlade jag frukt och blodpudding för att vi skulle kunna mysa på riktigt.
Tobbe väckte Klara för att se hur hon mådde. Flickbarnet studsade upp ur sängen. Efter att ha tempat henne fyra gånger med två olika termometrar var det bara att konstatera att ungen var frisk.
Snabbt som vinden fick hårbusken tyglas av en gummisnodd. Frukosten fick tryckas ned i svalget med knytnäven och med oknutna skor snavade vi till bilen, hela familjen med tandkrämskladd i mungiporna.
När jag så kom till jobbet hade jag hunnit landa i det faktum att jag faktiskt skulle arbeta och jag måste säga att jag såg mitt arbete ur ett annat perspektiv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt..." och precis så var det. Relationen till min arbetsdag blev mer passionerad efter att ha riskerat att förlora den.
Tro nu inte att jag har passionerade relationer till alla mina arbetsdagar. Absolut inte. Oftast är alla arbetsdagar mest en grå gröt av dagar. Men kanske borde man varje dag tänka som så, att det ändå är fantastiskt att man har ett jobb att gå till, att man ändå har arbetskamrater att prata med och små elever att skratta åt eller med.

Klara hämtades hos mormorn och morfarn som varit älskvärda nog att befria henne från ett vikariebemannat dagis något tidigare än vanligt. Hon har ingen feber men humöret är galet. Vår lilla solstråle skriker och svär, morrar och fräser utan att vi förstår vad som är galet. Gissningsvis en tand. Det brukar vara en tand...