Resfeber...

Nära nu.
Pirrigt.
I morgon bär det iväg till Island på äventyr. Just nu känns själva resmålet sekundärt. Som alltid när jag ska ut och resa går väldigt mycket energi åt till att oroa sig för att inte komma till flygbussen i tid, att biljetterna ska vara felbokade, att anslutningen ska vara försenad, att jag har glömt packa det viktigaste. Allt detta kan tyckas banalt med det är fakta och eftersom jag inte går i terapi är det väl bara att leva med det.
Vad gäller packningen känner jag mig denna gång hyffsat lugn eftersom jag reser med mamma. Hon har ett flertal tillfällen de senaste dagarna ringt och frågat om hon ska ta ett par yllekasonger till mig. Varje gång har jag svarat nej av den enkla anledningen att jag inte kan ha på mig långfillingar utan att få feber. Tanken på att börja med terapi kanske inte längre låter så främmande...
I kväll ringde mamma igen och verkade ha gett upp tanken på att få se mig i ett par yllekalsonger. Nu gällde det huruvida jag hade packat en yllesjal eller ej. Ylle verkar vara grejen. Jag kan inte låta bli att fundera på om detta har att göra med att vi ska besöka fårklippningens Mecka eller om fascinationen för naturmaterial kommer med åldern. Personligen föredrar jag fleece. Jag får utslag av ull. Feber av långkalsonger. Tänk dig själv kombinationen yllekalsonger. Jag skulle bli prickig, svettig och blank i ögonen. Inget för en semester. No way!

Mamma undrade också om jag skulle komma ihåg att stiga upp i tid på morgonen. När jag informerade henne om att Tobbe i natt kommer att sova i ett militärtält någonstans i skogen blev hon tyst, men lovade snabbt att ringa och driva upp mig. Vet inte om hon tror att Tobbe har en inbyggd väckarklocka mellan nyckelbenet och vänstra skuldran. Det tror jag inte att han har. Men det behövs ju inte nu. Mamma ringer.

I kväll har jag träffat Katten Jansson. Han (eller hon, man vet inte säkert) är en mycket charmerande individ som jag utan att tveka tryckte ned i min famn. Glädjen av detta möte var nog helt och hållet ensidig men oändligt uppskattad. Katten Jansson bor hemma hos Linda och Staffan i Hössjö där jag och Fia var på besök. En otroligt mysig kväll med fika och skitsnack. Det är underbart att vara kvinna. Snackar män skit? Kanske.
Får förmodligen aldrig veta.
Tobbe sa till mig en gång att män kan fundera och reflektera över relationer precis lika mycket som kvinnor gör. Undrar om han då visste vad han jämförde med. Kanske. Eller? Jag vet! Det handlar inte om män och kvinnor. Det handlar om individer.
Har ännu inte tagit ställning till Fi:s partiprogram.
Ska jag döpa om mig till Sture? Eller Che? Skulle jag få högre lön om jag hette Roland? Skulle jag ha lydigare elever om jag kallades för Janne?
Jag är inte ironisk. Jag bara funderar och reflekterar. Som män också kan. Eller?

Nästa gång luktar jag svavel och bryter på fornnordiska.

Sjaumst seinna. Bless!