Så har denna (för mig) ganska turbulenta vecka nått sin finaldag och det känns ganska skönt måste jag säga. Turbulensen är inget som är jätteallvarligt eller hemskt på något sätt men på det jobbmässiga planet har det skakats om lite och den framtidsbild jag hade i mitt huvud har rubbats något och jag måste alltså bygga upp en ny framtidsbild. Som vikarie i kommunen är man väl kanske dum som över huvud taget skapar sig framtidsbilder men om man är trygghetsnarkoman som jag är så gör man det i alla fall och då kan minsta lilla gungning kännas som en stor jordbävning. Just därför kanske det är nyttigt för mig att jag den där dagen för ett och ett halvt år sedan sa upp mig från den trygghet som en fast tjänst ändå innebär och gav mig ut på äventyr i den norrbottniska vildmarken... Jag tror att min själ får lite välbehövlig träning av guppiga vägar och snåriga las-skogar.
I morgon kommer vildmarksmannen hem efter en hel arbetsvecka på bortaplan. Vi längtar!
På lördag åker vi iväg på dop i en annan vildmark och tillika slalomparadis. Det känns fint att få åka iväg och se något annat för en dag. Det har liksom inte hunnits med under de senaste månadernas fixande, packande och plockande. Med detta inte sagt att vårt nya hem är fulländat. Men nu bor vi bara ett tag.
Trevlig helg!
4 kommentarer:
Man har inte mycket framförhållning att spela på som vikarie i den här kommunen. Men med barn i familjen är ju trygghet ganska viktigt. Hoppas stormen blåser över snarast!
Hej och tack för att du gav dig till känna på Kedjegatan *ler* Det där med att jobba som vikarie i skolvärlden är en ständig källa till oro. Inte känns det bättre heller av att veta om att elevunderlaget minskar allt mer under flera år framöver =/. Man slutar väl som golvsvabbare eller burgerflippare snart.
Åsa: Nä, visst vore det skönt att bara ha ett jobb och veta att man verkligen HAR det jobbet. Att kunna gå in med själ och hjärta för att det är just MITT. Nåja... En vacker dag... :-)
Malinka: Nä... Nog får vi jobba. Det tror jag faktiskt. Men det är bara så påfrestande att aldrig kunna luta sig tillbaka och vila i det man har liksom...
Ojsansa. Har nåt särskilt hänt? Är du vårlig aspirant på mitt nu eller?
Hoppas i alla fall att det löser sig!!
(Och tack för senast med fiskespöande småtjejer!)
Kram C
Skicka en kommentar