Jag lever

Efter en påskhelg som inleddes med en jättemysig middag på skärtorsdagskvällen men fortsatte med en lååååååååångfredag med 40 graders feber, en dängförkyld lördag, söndag och måndag så måste jag ändå erkänna att jag är ganska nöjd med helgen.
Ensamstående, som jag var i fredags när helvetet bröt ut, ringde jag till pappa för att berätta att jag och Klara inte skulle kunna göra dem sällskap i stugan. Jag behövde sitta stilla och helst ville jag att Klara skulle göra detsamma. En stund senare ringde pappa upp igen för att berätta att han och mamma skulle åka hem från stugan för att ta flickebarnet och låta mig sitta stilla i lugn och ro.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket av fredagen. Jag slumrade, åt tabletter, drack vatten, slumrade, sprayade nässpray och drack mer vatten. I bland ringde telefonen och någon frågade hur jag mådde. Jag väste något med min svullna röst och sedan drömde jag en feberdröm till, ackompanjerad av Törnfåglarna. Jag kommer ihåg att jag vaknade med svidande, rinnande ögon och tänkte att slutet var kommet.
Men så kom lördagen och febern var bortsoven. I stor saknad av det älskade flickebarnet slängde jag mig i bilen och åkte för att hämta henne. Hon hade så klart inte saknat mig särskilt mycket men jag behövde ändå krama henne och fick dessutom frukost som min mamma gjort.
Resten av helgen har jag suttit vid köksbordet i stugan i Luleå skärgård. Jag har suttit väldigt stilla och glatts åt att vara vid liv. Min familja har påskat omkring mig och jag har påskat genom att äta godis och se ut som ett påskris i håret. Jag har inte åkte skidor, inte en milimeter och jag har inte fått en endaste liten solstråle på min kind. Detta känns så klart lite bittert men jag gläds åt att vara lärare och såledeles ledig en vecka till.
Nu blir det sängen och hemkomne mannen.