...

När jag diskade undan efter dagens gastronomiska orgasm (ABBAs fiskburgare med klyftpotatis som inte rekommenderas särskilt varmt av undertecknad) lyssnade jag samtidigt på radioskval där någon människa ombads beskriva sitt liv med sex ord. Denna uppmaning satte även fart på lilla jags tankar. Livet ja... Hur blev det egentligen? Eller nåja, hur har livet hittils blivit?
En sak som är säker är att livet på intet sätt ser ut som jag hade planerat det när jag stod med studentmössan i hand och redo att glufsa i mig av det smörgåsbord som vi kan kalla världen. Jag såg mig själv som en världsmedborgare med blicken höjd mot Europa och röven mot min hemstad. Jag skulle studera språk och förändra den europeiska unionen. Jag skulle tjäna stora pengar och bo i en vindsvåning i Bryssel eller annan valfri europeisk storstad. Jag skulle förmodligen ha en snygg karl från något sydeuropeiskt land. Den mannen skulle massera mina fötter med olivolja och ge mig barn med olivfärgad hy och stora bruna ögon.
Ibland skulle jag återvända till hemstaden, iklädd trendiga läderstövlar från Milano och förmodligen skulle jag röka smala cigaretter och dricka vin på vardagskvällarna. Min mamma skulle gå på konstföreningens årsmöte och berätta om Sofia som minsann lever det STORA livet, långt borta och klarar det SÅÅÅÅ bra.

Du som följer den här bloggen något så när regelbundet vet redan att livet inte riktigt blev så där som jag tänkte, i juni 1998. Jag studsade tillbaka till hemstaden. Förvisso efter några år i exil men vingarna bar inte längre än till Björkarnas stad och tillbaka. Rent karriärsmässigt så smäller väl språkfröken ganska högt men helt ärligt så var det många bananskal och latmaskar som förde mig till den byaskola som i dag är vad jag kallar jobbet.
Mitt liv lever jag tillsammans med en mörkhårig snygging som dock har rötterna på en betyldigt kallare plats än Toscana eller Toledo men det finns bergsplatåer i Malmberget också och han har gett mig det vackraste och underbaraste barn jag kan tänka mig.

Så här står jag nu, 28 år gammal och inget blev egentligen som jag tänkte mig. Eller jo, en sak, den viktigaste av alla; jag är oändligt nöjd och lycklig. Självklart sur, rufsig och glåmig allt som oftast, men ändå väldigt lycklig.