Rush hour...

Ibland händer det så mycket i livet att man inte hinner tänka efter. Om man inte hinner tänka efter hinner man verkligen inte blogga och det är just detta som är anledningen till min frånvaro från cyber-samhället.

Jag har blivit gräsänka. Det är inte roligt. Inte för fem öre. Jag saknar Tobbe hur mycket som helst även om det bara handlar om en vecka. Men som den positiva människa jag anser mig vara försöker jag göra något bra av tiden i alla fall. Jag ska skämma bort mig själv ordentligt och bara mysa på alla möjliga sätt.
I dag har jag varit och handlat och bakat äppelmuffins. Jag har ännu inte smakat underverken utan sitter och väntar på att Jojjo ska komma och avnjuta dem med mig.
Har även hunnit påbörja rättningen av några stackars svenskaprov från i fredags. Har dock insett att jag inte ska skämma bort eleverna med en allt för snabb rättning. Det kommer bara att förstöra min egen framtid...

Nu ska här plockas och städas lite...

Chokladrutor

Jag håller på att baka. Jag tror att just detta bak kan gå till historien som det mest meningslösa. Det är nämligen jag och mitt arbetslag som har hand om fikat på jobbet i morgon. Vi fikar alltid 14.30 på onsdagar. I morgon 14.30 kommer jag att befinna mig i konferenslokalen Ryttmästaren för att avsluta det mentorskapsprojekt som jag deltagit i under mitt första år som lärare. Jag sliter alltså med en massa fika som jag själv inte får ta del av. Det känns väl så där...

I dag har jag blivit handbojad. Har inte förrän i dag insett fördelarna med att vara ihop med en blivande polis. Inte mer än att man kan känna sig trygg och allt det där... Handbojorna satte perspektiv på saker och ting.

I dag kom jag på en häftig sak som anknyter lite till mina vuxenfunderingar. Sedan jag kom in i ekorrhjulet har jag mer eller mindre haft en bild av att det är så här det kommer att vara. Resten av livet. 8-16, 8-16, 8-16, 8-16, 8-16... helg... Men så måste det inte vara. Jag ska börja se mig själv som en back packer på resa genom livet. Just nu gör jag det här, och det känns bra. I morgon kanske jag bestämmer mig för att göra något helt annat, för att det skulle kännas bättre. Jag har mig själv. Människor jag tycker om. Människor som tycker om mig. Det känns tryggt. Vilken otrolig grund att stå på! Vart vägen sen bär, det visar sig. Den kanske svänger, men det gör de flesta vägar.
Utom i Tyskland. OK, en grov generalisering, men autobahn sägs ska vara rak.
Här i norra Sverige har vi vant oss vid vägar som är gropiga och kurviga. Kanske därför vi kan ta livet som det kommer, med gropar, tjälskott och tvära svängar.

Squash #3

I går var det dags igen. Den här gången var motståndet utbytt mot Ida. Trevande försökte vi tillsammans skrapa ihop de rester av regler som vi båda hade någonstans i hjärnbalken, väl förseglat. Efter en stunds bollande fick vi igång ett riktigt bra spel om jag får säga det själv. Detta ska vi nu göra till en tradition. Varje lördagsmorgon ska påbörjas med ett squashpass. Du vet ju själv hur det kan bli med den typen av löften. Men jag ska göra mitt bästa och sen får vi helt enkelt se hur det går.
Kvällen tillbringades även den tillsammans med Ida. Tobbe var på välkomstfest för de nya polisynglen. Jag och Ida hade en lugn och skön kväll med tacos och p3-guldgalan. Mycket bra musik och många nya bekantskaper. Jag kan villigt erkänna att rock/metalklassen och hip-hopdito var besvikelser eftersom varken Burst eller Hearin' Aid låg på min favvolista.

Kollade på störtlopp i morse. Vädret i St. Moritz var något bättre än här. Detta till trots tänkte jag nu bege mig ut på en promenad till stan. Om man nu kan kalla det för promenad när man praktiskt taget bor inne i stan... Tänkte ta med mig bryggeriet som vankar omkring här i lägenheten. Vis av erfarenhet vet jag att inget botar dageneftersjukan lika bra som frisk luft.

Fattigleken

Måste erkänna att det här med att leka fattig går riktigt bra. Än så länge ligger jag på plus och jag fattar i ärlighetens namn inte hur det är möjligt att klara sig så länge på så lite. Var på stan en sväng i lördags och hittade både ett par snygga jeans (OBS OBS OBS: PÅ REA) och en snygg kavaj (OBS OBS OBS: PÅ REA). Dock hade jag styrkan att bara prova och gå därifrån. Jag är vuxen nu. Inte så stora bröst, men vuxen.
Tänk om man skulle ta och skaffa sig en hund... Frågan är bara vilken ras. Sådan herre sådan hund. Hmm. Vilken sorts hund skulle passa i det här hemmet tro? Jag är evigt tacksam för förslag.

Jag bara rullar fram...

Jag undrar om man kommer att tänka annorlunda när man blir äldre... Det har jag alltid undrat. Det är som att jag på något underligt sätt tror att världen kommer att te sig annorlunda om några år. När jag var i femårsåldern undrade jag hur det skulle vara att vara lika lång som pappa, eller hur det skulle vara att gå i skolan. När jag var 14 undrade jag hur det skulle vara att vara 18, bo själv och vara gravid. Det var alltså den bild jag då hade av mig själv som artonåring. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig och så här med facit i hand var det nog lika bra. Jag var nog inte redo för det då...
Nu har jag ju flyttat hemfrån, ja det var ju ett tag sedan nu... Men faktum är att tror att jag tänker mer eller mindre likadant som när jag var fem. Det är klart att man har lärt sig en hel del och fått perspektiv på saker och ting, men på det stora hela är det ju inte så väldigt stor skillnad.
Det intressanta är att jag nu, när jag på ett sätt är vuxen, går och funderar över hur det kommer att bli när jag är vuxen på riktigt. Med det menar jag den dag när jag har hus, barn och en trygg ekonomi. Bilderna av mig själv som spelas upp på insidan av mina ögon föreställer en kvinna som egentligen inte ser ut som jag, utan bara en äldre kvinna, slumpmässigt utvald, med stora hängbröst och ett varmt ombonat hem. Kommer jag att bli så eller kommer jag alltid att känna mig som en förvirrad individ som skyller på att jag är ny i det här livet men snart kommer att lära mig hur saker och ting fungerar?
Under det senaste året har otroligt många saker förändrats i mitt liv! Jag har slutat vara student, börjat jobba, skaffat en riktig lya, skaffat en riktig karl och köpt en riktig bil. Även om jag har alla dessa instrument, som borde tyda på ett visst mått av vuxenhet, känns det hela tiden som att jag är tre år och gapar över världen och allt som händer runt omkring mig. Saker och ting händer och först efteråt reagerar jag med förvåning och glädje över att jag tog mig igenom det hela utan att fatta vad som egentligen hände...
Är det så här livet är eller är det bara jag? Kommer jag att sitta där vid mitt köksbord i mitt ombonade, varma hem med händerna korsade över mina stora hängbröst utan att fatta att jag har det?
Jag har det!

Arbetsglädje = livsglädje

Nu rullar det på igen.
Som om ingenting har hänt är man nu tillbaka i arbetslivets glada lunk och ska jag vara ärligt så känns det riktigt bra.
När man är lärare tar man efter ett tag allt för givet; alla roliga frågor, alla spontana svar, alla intressanta attityder. Nyttigt att vara borta ett tag så att man får bli påmind om tonåringars charm. För nog har dom charm alltid.
Jag är inte påverkad av droger, även om det kanske kan låta så.

En annan intressant grej är min ekonomi. Jag vet att många människor är lite tystlåtna när det gäller privatekonomin, men jag är inte rädd för att dela med mig på den fronten. Just nu har jag inte ens tillräckligt med pengar på kontot för att kunna köpa ett par rediga jeans. Detta har inte att göra med att jag är slösaktig, för det är jag inte. Det beror snarare på att jag är så fruktansvärt snål att jag trots bilinköp vägrar röra min besparingar.
Det hela känns dock inte särskilt jobbigt. Mer som en kul utmaning. Typ som att åka skidor över Grönland, friklättra på Kalahatten eller cykla från Strömlida med förbundna ögon.
Erica har berättat för mig att hon, när hon var liten, brukade leka fattig. Det är sånt som välbärgade ungar gör när de andra barnen leker prinsessa på slottet. Det är ungerfär så jag ser på tiden som återstår fram till nästa lön, lite drygt två veckor... Jag ska leka fattig. Att bo tillsammans med en student gör det hela ännu mer verklighetstroget. Som att lajva ungefär, fast på riktigt. Kanske borde sy mig lite kläder av linnetyg och göra en brynja till Tobbe. Synd att jag inte kan sy... Brynjan borde dock vara genomförbar. Synd att jag har så mycket att rätta. Annars...

För övrigt kan jag meddela att squashen var en höjdare! Som rundpingis, fast bättre, eftersom man fick slå till bollen lite oftare. Om jag finge ändra lite på sporten som sådan skulle jag dock önska lite mjukare väggar. Jag och väggen stötte ihop vid ett flertal tillfällen och jag kan säga att jag nog fick fler blåmärken än väggen. Den är fortfarande vit. Och hård.
Jag är inte så säker på att jag lyckades dölja mitt dåliga spel. Förlorade alla set ganska ordentligt, men man kan väl fortfarande skylla på att man är nybörjare?

The final countdown

Denna enda dag återstår av mitt underbara jullov. Sitter här i mitt julklappsunderställ och väntar på att Jojjo ska komma förbi för att eskortera mig på en promenad i solen. Hoppas att hon kommer snart, för solen skiner verkligen med sin frånvaro den här tiden på året. Det blir bättre och bättre, men det är fortfarande januari.

Det nya köket är verkligen magsikt. På en dag gick det från att vara en murrig håla i brunt och gult till ett sobert rum där man vill dela livet med nära och kära, som Ernst skulle ha sagt.
Nu väntar jag bara på att min kära storasyster ska komma och ge ett slutgiltigt OK för förvandlingen. Hon är min egen Ernst, fast utan floskler eller äckliga hundögon. Min syrra är rätt av ärlig och snygg, utan hundögon!

I dag ska jag debutera. Faktiskt ska jag testa något som jag aldrig har testat förut.
Jag snackar varken debutantbal eller heroin.
Jag ska spela squash.
Många säger att det är en rolig sport som verkligen är bra träning på alla sätt. Just nu känner jag mest rädd. Och inte blir det bättre av det faktum att de där squashplanerna ser ut som akvarium, med glasväggar. Som du vet är glas genomskinligt och det innebär att vem som helst kan iaktta spektaklet.
Jag tror att jag får lita på min skådespelartalang och helt enkelt spela att jag är duktig på squash. Jag kör på det, tillvidare. Förr eller senare borde väl någon sorts känsla för spelet visa sig.
Kanske.

Ducka!

Nytt år, nytt år, nytt år...

...med så många nyheter. Vet egentligen inte var jag ska börja. Jullovet har väl i stort förlöpt som sig bör. Lugn och ro, mys med familj och vänner i lagom stora doser. Juldag på stadshotellet i Piteå och nyårsafton i Malmströms stuga på Granholmen. Denna fest har verkligen gett upphov till många nya samtalsämnen;

- Hur många varmkorvar kan en vegetarian äta?
- Hur hittar man en förlovningsring i pudersnö?
- Hur länge kan man diskutera hundraser i tokfyllan?
- Kan det vara så att skotten i Sarajevo bara var en täckmantel? Skulle ett världskrig kunna bryta ut efter ett parti TP?
- Hur hårt kastade Erica korvbrödet i Nilles panna?
- Vad tyckte taxichauffören om korven i örat?
- Är Ericas obscena gester ett led i hennes utveckling mot en östermalmsdam?
- Sist men inte minst, vad säger en nykomling från Mora om gästabudet? Bu eller bä? Kanon eller kalkon?

Nåväl. Nyheterna då?
I onsdags packade jag och Tobbe hondan full och körde söderut igen. Det var i förrgår. Sedan dess har följande hänt:
- Ny bil, SAAB 9-3.
- Nya köksluckor, vita, blanka och fina.
- Ny familjemedlem, Björn, som föddes i går kväll.
- Nya tapeter i köket. Sätts upp as we speak.

Det du!

Nära nu...

För i morgon går lasset norrut. En liten nätt arbetsdag som avslutas med jullunch, och sen är det jullov. Oj så skönt det ska bli!
Har dock inte packat än, men snabb som jag är hyser jag ingen som helst oro för den biten. Kläder, skidor och julklappar. Det är väl allt som jag egentligen kommer att behöva tror jag.
Borde kanske sätta igång med packandet redan nu.
Jo, det ska jag göra.

God jul och gott nytt år!!!

Pannkakkon...

... i ugnen. Borde egentligen gå och kolla om den rent av är färdig, men är den så är den. Tough luck. Då blir det till att äta brända kanter då.
Bor man med en nästan-polis träffas man inte så ofta. Men när man träffas är det trevligt.
Vad gör man? Bara att njuta av de tillfällen som ges och sedan le därimellan.

Julklappsstatus: Bättre. Mer än så kan i skrivandets stund inte sägas. Men jag är nöjd, lättad och optimistisk.

Julstämningsstatus: Hög. Jävligt trevlig högtid det här.

Hungerstatus: Hög. Pannkakan kallar.

Julklappsångest!

Jo du! Å det grövsta.
Jag började dagen med att bege mig ut på stan med inställningen att köpa alla julklappar. Jag strosade planlöst omkring i ett antal affärer utan att hitta en endaste liten grej som jag tyckte kunde passa någon av mina nära och kära. Jag såg inte ens något som kunde passa mig själv. Då är det illa. Jag insåg ganska snabbt att det var mig det var fel på och inte utbudet. Därför gick jag hem och rättade prov i stället.
Men här sitter jag nu. Fortfarande utan julklappar och med en gnagande oro för att jag kommer att sitta där på julafton med en ursäktande min och erkänna mitt misslyckande.
Nej, så kommer det förstås inte att bli, men det hade bara varit så skönt att ha allt gjort. Att bara kunna koncentrera sig på julmyset.

Jag känner mig utvilad efter helgen. Fredagen bjöd på 30-årsfika här hemma i den fina lägenheten. Jo, den blir faktiskt finare och finare och efter jullovet räknar jag med att de bajsbruna köksluckorna har fått en ny färg. Det känns verkligen mer och mer som hemma här och det är så underbart skönt!
I går bar det av till Ö-vik och Paradisbadet. Ibland är det svårt att förstå att man faktiskt är 26 år. Jag kände mig verkligen inte gammal när jag sprang uppför trapporna med en badring under armen, ivrigt stressande för att hinna med ett åk till. Bara ett åk till.
Kvällen bjöd på sushi på en restaurang vars sushi verkligen brukar vara bättre än den var i går, men vi hade trevligt, och det är väl ändå huvudsaken?

Nu ligger söndagskvällen framför mig. Söndagskvällarna känns lite nakna nu när Nip/Tuck har uppehåll. Nakna, men samtidigt spännande... Vad ska man nu se på tv?

Bäst att kolla utbudet.

Vad hände med tiden?

Det är en fråga jag har ställt mig hela hösten. Ända sedan jag började leva det här som kallas vuxenliv. Den senaste månaden går till historien som den snabbaste månaden någonsin.
Jobbet har bokstavligt talat ätit upp mig och jag tror inte riktigt att det finns kvar lika mycket Sofia längre, i alla fall fysiskt. Mentalt har jag nog kvar det mesta, om inte mer, eftersom de som vet säger att det som inte dödar gör en starkare. Nu är jag stark.

I dag är en glad och rolig dag! Betygen är satta och ingen har klagat eller blivit arg. Det roligaste av allt är att Tobbe fyller 30!
Jag började morgonen redan 05.30 när jag steg upp för att göra frukost. Sen blev det sång och paket och fika på sängen. Jag var nöjd med mina presenter och jag hoppas att han också är det. Det såg i alla fall ut så!
Egentligen borde jag inte alls sitta här och skriva nu. Jag har tusen saker att göra innan han kommer hem från skolan, men du vet hur det är när inspirationen väl kommer.

Nu ska jag slå in ett paket som min pappa inte hade slagit in.
Puss!

26

Jo nu har jag blivit vuxen på allvar. Jag kan inte längre flyga eller åka tåg till ungdomspris. Mitt telefonabonemang är inte längre ett lite billigare alternativ för "ungdomar". Telia hade den goda smaken att även meddela mig att det fr.o.m. i går även skulle bli dyrare att skicka sms. Sådant är mitt liv i dag. Så blev det i går.
Födelsedagen var trots detta vemod en riktigt bra dag. Det började egentligen redan i lördags kväll när vi besökte Aula Nordica och konserten med Euskefeurat. Min barndoms idoler har strålat samman igen och när jag tårögd satt där och njöt kändes det ibland som att dom spelade för mig. Det är hit man kommer när man kommer hem... 1,2,3,5 nu lägger vi på en rem och ökar takten så vi nån' gång kommer hem. Hem till Altersbruk. Inte utan att hjärtat drog ihop sig lite extra. Så jävla underbart!
Själva födelsedagen började med frukost på sängen och ett litet paket.
Det är lustigt vad alla är trevliga när man fyller år. Det kändes som om dagen var alldeles min egen, trots att det var måndag och att kvällen tillbringades på jobbet i ett möte.

Men vi är inga ockrare
vi kräver bara att
få hederlig betalning för alla kilowatt
som strömmar ut ur läne
tja, tänk efter själv
ifrån Porjus o Porsi
varenda fors ihela Lule älv

En gnutta nostalgi och en hel del patriotism. Så 70-tal. Så skönt.

Inte längre en viking.

Nu har det hänt igen. Jag är för gammal, för sliten eller för vek.
I går fick jag än en gång gå hem från nöjeshaket alldeles för tidigt. Varför? Jag pallade helt enkelt inte mer. Min kropp gav vika och bad om att få gå hem, så det gjorde vi. Jag och kroppen.
Skönt att få komma hem och bli ompysslad, även om jag vid den gedigna åldern av snart 26 borde kunna klara mig utan den här typen av incidenter. Hur som helst är det skönt att ha någon som bryr sig.
Den tidigare delen av helgen har varit bra. Bio i fredags och innan den en liten middag på Starz. På restaurangen satt det en tjej bakom mig som tydligen också kom från Piteå. Antagligen flera år yngre, men jag kunde ändå konstatera att vi låter ganska roliga vi pitebor. Det tyckte förresten också några av mina elever när jag tidigare i veckan läste upp bockarna Bruse för dem, på pitemål. Aldrig förr har dom varit så tysta och uppmärksamma på något jag har haft att säga...
Nåväl, åter till helgen. Lördagen tillbringades på stan tillsammans med Ida. För min egen del blev inköpen ganska begränsade. Några smycken som jag fick gratis tack vare några presentcheckar var det enda. Men jag klagar inte på det. Vi hann även med att prova stadens senaste caféetablering. Det blev en mycketk positiv överraskning för mig som är lite konervativ och helst går till redan bekanta ställen.
Lördagens fest blev en trevlig tillställning med ett allt för hastigt slut. Dock är jag i dag ganska pigg och har hunnit med både fika och promenad.
Vad nästa äventyr blir är jag ännu inte riktigt säker på. Lite Bubble kanske... och Cypress Hill. En otroligt bra kombination.

Outsiders

Vilket lustigt TV-program egentligen. För dig som inte har kanal 5 kan jag berätta att det är en dokumentärserie där varje avsnitt går ut på att presentera ett antal människor som har valt att leva sitt liv på ett annat sätt än vi vanliga. Vi som av samhället faller inom svenssonramen. I en timme har jag suttit och suckat och fnissat åt hur dessa människor lever sina liv, alla med målet att bli lyckliga. Någon kör raggarbil, en annan healar och sjunger sånger på indiska, ytterligare en annan sysslar med performance art och försöker förverkliga sig själv genom konstrasten mellan ljuset och mörkret. Ungefär så...
Så småningom börjar jag fundera över det där med svensson. Jag ser nog på mig själv som ganska normal. Men vem fan gör inte det??? Det är ju inte precis så att man har något annat att jämföra med. Är jag så normal som jag tror och hoppas då? Eller kan det vara så att vi alla går omkring med varsin mall om vad som är normalt eller vad som är svensson? Jag beter mig på ett sätt som jag tror att alla andra beter sig på, men vad vet jag egentligen om hur andra handlar och agerar i sin privata sfär?
Jag kan slå vad om att om kanal 5 skulle komma hem till vår lägenhet på Skolgatan och följa oss under ett par dagar, och sedan sända det filmade materialet, skulle säkert många höja på ögonbrynen, sucka och fnissa och fråga sig själva hur sjutton någon kan bete sig på ett sådant sätt.
Jag kan inte låta bli att undra om vi inte alla är något av outsiders som dagligen håller god min och visar för omvärlden, och även oss själva, att vi är goda samhällsmedborgare som följer alla mallar och mönster.
Men alla dessa outsiders som redan kommit ut ur garderoben då? Dom som har kommit ut och skroderar sitt utanförskap på alla möjliga sätt, vilka är dom? Inte vet jag, det ska jag villigt erkänna, men ibland verkar det som att det är dom som har låst in svensson i ett kyskhetsbälte som sitter så tight att de omöjligt kan leva och andas inom dess ramar. Dom har helt enkelt själva stramat åt gränserna för vad som anses vara tolererbart och inte så till den milda grad att det är omöjligt att leva upp till målen.

Oj vad snurrigt det blev. Ville bara lite försiktigt undra om vi inte alla är outsiders, utan att veta om det, utan att egentligen lida av det...

Over and out(sider).

En helg i Lappland

Sedan ett några veckor tillbaka hade vi planerat att tillbringa höstlovet i Gällivare.
I onsdags bar det i väg. Egentligen hade vi tänkt ta tåget men efter en snabb överläggning på fem minuter bestämde vi oss för att åka en dag tidigare och ta bilen i stället. Billigare och dessutom friare.
Efter en natt i Piteå fortsatte vi norrut för att luncha med Isak och Aron i Luleå. Alltid lika underbart att träffa dem och deras snygga mamma som dessutom är en jävel på att laga mat. Det är mamman som bor i Piteå också, det ska med versaler tilläggas.
Helgen har förflutit i lugn och ro som säkert de flesta helger gör i den lilla kommunen i norra Lappland. TV-tittande, promenader, goda middagar och trevligt umgänge. Vad mer kan man begära av en lovhelg?
Undrar hur det är att bo på ett ställe som är så litet. Nu påstår jag inte att Piteå eller Umeå är några världsmetropoler att tala om, men Gällivare är ännu mindre, så är det bara. Skulle jag kunna bo där? Det tror jag säkert. Men man skulle nog få ändra lite fokus i livet. Att ta en fika på stan begränsas snabbt till endast ett ställe, vars öppettider är allt annat än generösa.
Det enda utbudet som är riktigt generöst är väl det som moder natur erbjuder och det är förvisso inte något att sticka under stol med. Dundret är ett maffigt berg och det skulle inte vara dumt att äta frukost med den utsikten varje morgon.
Vet egentligen inte varför jag sitter och väger det här fram och tillbaka. Känns väl inte som något som kommer att ske inom de närmsta åren hur som helst. Alltid roligt att spekulera dock.

Nu har jag ont i bakdelen. En hel dags bilåkande sätter sina spår. Ska därför gå och sitta lite till, så att jag inte chockar min bakdel med allt för mycket aktivitet...

Vi hörs!

Små rosa moln...

Det är torsdag och som alltid bär den något magiskt med sig.
Jag avslutade min arbetsdag med ett möte som verkligen fick mig att tro på människan. Man vet väl aldrig om det håller i sig, men jag studsade hem.
Efter den avslutade arbetsdagen åkte vi till Kvantum och handlade. Inne i butiken bjöds det på både grönsakssoppa och kokosbollar. Ja. Vad ska man säga?Det var ju inte precis så att euforin la sig på grund av det...
På vägen hem stannade vi till Mio för att leta något att piffa upp lägenheten med. Hittade inget passande men det var trevligt att bara strosa omkring och glo på saker och tokiga människor.

Det blev fläskpannkaka till middag. Med facit i hand vet jag att fläskpannkaka är ungefär som palt. Man svimmar efteråt. Tanken var egentligen att vi skulle se en film på den nya DVDn. Jag tror att jag såg ungefär 10 minuter av rullen, sen sov jag som en stock. Precis som om det vore fredag. Låg under ett täcke i soffan och det blev helt enkelt för mycket. Vaknade 60 minuter senare (enligt räkneverket på DVD-spelaren) av att syster Cecilia ringde. Även hon var euforisk. Till slut kröp det fram att hon satt med ett glas vin i handen. Inte svårt att vara lycklig med rödvid. Nästan som att dopa sig och sedan vinna VM-guld i femmilen.

Tror att jag ska krypa upp i soffan med IKEA-katalogen nu... Det dom inte har på MIO kan mycket väl finnas på IKEA.

Den kom!

Till slut.
En tunn, tunn slöja.
Som florsocker på jorden.
Den lättade upp. Både ute och inne.
Min själ och mina ögon. Allt bara log.

Lite halt.
Livsfarligt.
Störtskönt.

Snön kom. I dag.

Nu järe kållt!

Motorvärmarsladd i. Mössa på. Halsduk virad varv på varv runt halsen. Rosiga kinder och bottenfrusna vattenpölar. Snor.
Bara snön saknas. Enligt rapporter från olika håll bör den dock inte befinna sig allt för långt bort. Vår stad verkar i stort sett vara omringad av det vita pudret. Det kan handla om dagar...
I dag har det hänt ovanligt mycket för att vara en blåmåndag. Tobbe hämtade mig på jobbet och knappt hann jag spänna fast säkerhetsbältet innan han frågade om vi skulle köra iväg och köpa en DVD-spelare. - DVD, svarade jag och 20 minuter senare var vi på väg hem för att installera den nya möblen som tyvärr inte ryms i "facket" under TVn i TV-bänken. Den måste alltså stå ovanpå bänken, bredvid TVn. Väldigt dålig Feng Shui. Måste fila på det där. Helt ärligt skulle jag helst av allt vilja fila på DVD-spelaren så att den blir lite smäckrare och mer anpassad till TV-bänken. Vis som jag är förstår jag nackdelarna med ett sådant ingrepp så lösningen måste helt enkelt bli en annan.
Även middagen blev en mycket ståndsmässig anrättning för att vara måndag. Fläskkotletter och potatis. Plötsligt blev måndagen inte så måndagstråkig längre. Som sagt, allt blir vad man gör det till.
Kanske lever jag fortfarande kvar i lyckoruset efter helgen. Vi har haft storfrämmande från Piteå och Stockholm. I fredags kom Jenny och Lars och vi hann med en fin tacobuffé och lite karra innan det blev lördag och Erica anlände med planet från Stockholm. Sen gick allt i en rasande fart. Shopping, fika, middag, vin, jäger och till slut ett besök på ett av stadens nöjesställen. Gjorde en del intressanta bekantskaper. Snackade lite med Sveriges just nu hetaste fotbollsprofil och efter 3 minuter tillsammans i toalettkön hookade jag upp med två trevliga tjejer och det hela slutade med ett djupt samtal inne på toaletten. Ingen blygsamhet. Totalt blottande av känslor. Konstigt hur folk blir på krogen. Jag skulle nog inte känna igen någon av dem i det verkliga livet.
Det började snurra. Vi gick hem.
Hela stan kan vår portkod.
En polisbil drog förbi. Så nära, men ändå så långt ifrån.
Just ja! Har fått en blombukett! Ett stort fång med rosor. Vilka fina vänner man har! Underbarast i världen!

Nu Bubblan!

I bland får man till det

Jo. Ibland får man det. I dag fick jag till middagen.
Det som till en början verkade ligga i riskzonen för en otroligt tråkig och oromantisk tisdagsmiddag utvecklades till en riktigt skön matupplevelse. Lite kyckling och wokgrönsaker och en fin touch för kryddning gjorde susen. Vem trodde att jag hade det i mig?
Kvällen i övrigt innehåller tvättstuga och ett gnagande dåligt samvete för att jag ännu inte har tagit tag i avloppet.
Min sambo verkar inte vara att lita på i den frågan. Hur kan man vara så kräkmagad? Kanske är det i detta sammanhang en fördel att vara uppväxt i skitluktens mecka. Det bekommer mig liksom inte.
Borde kanske addera adjektivet "skittolerant" till mitt CV. Ska fundera på det.

I natt har vi haft sovfrämmande. Lisa från Växjö kom hit i ett jobbärende och det var så jäkla kul att träffa henne.
Vi pratade och pratade.
Drack lite vin, även om jag kanske inte hade det största vinsuget med tanke på att det faktiskt var måndag. Men tydligen är det så det funkar i den stora världen. Man dricker vin när man känner för det. I går anpassade jag mig till den stora världen lite. Ett glas kunde väl gå ner...

Nu är det dags för lite tvätthängning. Och lite snusköpning. I morgon är det Bräntisonsdag. Den kräver snus.