Kvällspromenad på plogad isväg...

På skärtorsdagens eftermiddag åkte jag och dotra till stugan i paradiset tillsammans med stora delar av min familj. Vädret var inte det bästa, men jag tog så klart för givet att allt skulle bli annorlunda på långfredagen. Långfredagen kom och när jag på morgonen stack huvudet utanför dörren var hela luften fylld av fukt. Det var precis som om havet hade stigit ovan isen och lagt sig som en blöt filt över hela ön. Men SMHI hade lovat kanonväder till påskafton så när jag somnade på långfredagskvällen var det ändå med stort hopp om en solig morgondag.

Påskaftonen var förvisso ganska fri från hög luftfuktighet men å andra sidan var dimman riktigt grötig och den västliga vinden piskade på rätt bra.

I går kväll, när vi alla satt samlade kring matbordet och hade druckit upp det sista av vinet och ätit upp de sista påskgodisarna beslutade vi att det kanske var lika bra att vända åter till civilisationen. Kanske skulle det vara skönt att tvätta en maskin eller två, tvätta håret och ta på rena kläder.

Sagt och gjort. I morse packades påsken ihop och vi kämpade över isen, till bilarna och tutade söderut. Ungefär exakt när vi passerade kommungränsen kom de. De första solstrålarna. I närheten av Öjebyn började solen bli rätt störande och väl hemma upptäckte jag att vardagsrummet var irriterande varmt av heta solstrålar.

Osar dessa påskminnen bitterhet? Jasså? Läs då vidare i den gladare versionen nedan:

Trots att helgen inte har bjudit på solsken och vindstilla dagar så känner jag mig rätt nöjd, utvilad och skidåkt. Vi har ätit underbart gott, sovit i tystnaden och pratat en väldans massa skit. Barnen har varit underbart snälla och lekt, lekt, lekt hela tiden.

Även om jag bara hunnit med en ordentlig skidtur så kan jag säga att den kan ha varit årets bästa. Jag och storebror startade rätt tidigt på morgonen. Det var dimmigt och blåsigt och kanske inte så angenämt till en början, men efter att ha avverkat 5 km med ganska halvkasst fäste och motvind kom vinden plötsligt från precis rätt håll och det preparerade skidspåret hade isat på sig ordentligt och plötsligt var det bara att stå där och glida med, staka lite då och då, titta upp på horisonten (bakom dimman) och konstatera att det var alldeles jäkla fantastiskt.

Och ibland har jag faktiskt sett solen. Tobbe, som har jobbat i fjällvärlden hela helgen, har hållit mig uppdaterad med mms, föreställande vita fjälltoppar och klarblå himmel. Rått, men hjärtligt.

Gladaste påskkärringarna på ön...