Swosh!

Oj vad tiden har rusat iväg sedan vi kom hit till Piteå. Vädret har varit underbart så jag vill inte förspilla någon tid inne framför datorn.
I lördags åkte jag och Klara till Luleå för att hälsa på syster och kusinerna. Vi shoppade och fikade och det känns så roligt att vi kommer att kunna göra det hur ofta vi vill snart, när vi också bor på den norra sidan länsgränsen.
På söndagsmorgonen hade Tobbe anlänt efter innebandydramat i Vännäs och vi sparkade iväg för att spana in nya läggan och testa isvägen som vi kommer att ha runt knuten. Solen gassade och värmde och livsandarna dansade en eldig tango i mitt bröst. När vi kom hem till stugvärmen igen kom syster och kusinerna och mamma/mormor Kerstin gjorde choklad med vispgrädde och livsandarna löpte amok...
I går var det måndag och det kan kanske låta lite grått och tråkigt men vi invigde den nya veckan med en semla på Ekan i sällskap av Jenny och Edvard. På eftermiddagen inledde Tobbe sin praktikkarriär hos pitepolisen och jag och Klara blev bjudna på nybakta bullar hos Jenny och Lars.
I dag var det dags igen. För Ekan alltså. Det är nästan hemskt hur mycket tid jag verkar spendera på stans mysigaste fik men jag hoppas att det lägger sig lite när vi flyttar hit. Jag kan inte fortsätta i det här tempot. Det vore livsfarligt. I dag skulle jag träffa Ewa och det var så roligt och det var så längesedan vi träffades sist. När jag spatserade hemmåt igen kändes det som att jag hade pratat konstant i två timmar och ändå fanns en massa saker kvar att säga. Men, men. Det kommer fler fikor hoppas jag!

Vilket referat. Så här går det när man glömmer att blogga. Då blir det en massa strunt utan själ. Jag lovar att återkomma snart, med själ. Det blir liksom roligare med själ.
I alla fall är det mysigt att vara i Piteå och jag gillar tanken på att snart bo här. Dock saknar jag alla gulliga mammor och bebisar i Umeå. Och jag saknar Öppna förskolan och fika för tio kronor...

Förresten!
Emma meddelade mig att det tjorvar med att lämna kommentarer på min lilla blog? Är det så? Vad gör man då? OK, detta är en konstig fråga med tanke på att om det verkligen förhåller sig på det sättet så kan ju ingen svara... Jag känner mig instängd...