Mänsklig samvaro!

Kvällen har tillbringats i ytterst trevligt sällskap av Tobbes klasskompisar. De kom hit och tog med sig yttervärlden och present till både Klara och hennes föräldrar. Med yttervärlden menar jag att det var så otroligt kul att träffa människor från världen utanför.
Klara hedrade gästerna med att vara vaken en stor del av kvällen till allas stora förtjusning.
I morgon blir Tobbe pappa på riktigt. Vi ska gå till socialkontoret för att göra en faderskapsbekräftelse. Det måste man göra när man skaffar barn utan att vara gifta. Lite bakåtsträvande kan tyckas... Nåja. Det är bara att le, vara glad och skriva på.

Efter kvällens besök är Klara lite trött...

Free! At last!

Nu har vi blivit utskrivna från Barn 4 och livet i frihet kan börja! Klaras vikt har ökat rätt rejält de senaste dagarna och även om hon ännu inte nått sin födelsevikt så pekar kurvan stadigt uppåt. Hon har fått smak på det här med ätandet och det är så väldigt skönt. Jag gissar att det är en moders ständiga oro. Det är helt enkelt bara att vänja sig.
Nu sitter vi här och det känns som att man kan slappna av på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ingen mer gulsot, inga fler nätter på sjukhuset, inga händer som blir nariga av sprit. Nu får vi vara hemma och ta allt i vår egen takt. Det är vi värda!

Hemma!

Fortfarande bara på permis, men i alla fall... I går när vi vaknade på sjukhuset var Klaras värden så pass bra att det bara var att åka hem igen! Hennes mormor och morfar kom på besök och nu myser vi bara på i hemmets lugna vrå.
I morgon bär det iväg igen för nya prover. Det känns som att man börjar avdramatisera det här med sjukhus och Barn 4 så smått... Jag får inte längre ångest och tårar i ögonen när jag känner lukten av rengöringssprit och hör ljuden av syrgasmasker som pumpar... Pumpar i oändlighet.
Nu är jag mest bara tacksam för att vi i Sverige har en sådan bra vård, med så professionell personal och så bra koll. Jag är så tacksam för att vår lilla tjej får den hjälp hon behöver för att må bra! I morgon är det val och då ska jag se till att vi får behålla allt det här fina.
Välj rätt väg! Välj den röda vägen!

På äventyr

I dag har Klara gjort vad man skulle kunna kalla premiär i ofentligheten. Det hela började med att vi bara skulle ta en promenad till stadshuset där jag skulle lämna några papper till lönekontoret. Vädret var strålande och vårt föräldrasjälvförtroende steg för varje steg vi tog med den fina vagnen och vips hade vi gått in till stan, handlat en body till Klara på Åhléns, köpt kaffe och muffins som vi avnjöt i Rådhusparket och sedan gick vi en lång, underbar promenad längs älven. Oj vad det gick bra! Det kändes verkligen stort. Som att vi utmanade oss själva till max! När man har en lite bebis är det verkligen baby steps som gäller...

I morgon bitti bär det i väg till NUS igen för nya prover. Hoppas att allt är bra. Hoppas vi slipper sova på sjukhuset mer. Det är ju så mysigt att vara hemma!

En gul liten brud...

Efter att i lördags ha kommit hem från BB fick vi i förrgår, söndag, återvända för att ta ett blodprov för att kolla om lilla Klara möjligen hade gulsot. Just så visade det sig vara och därför har vi nu tillbringat ännu en natt på Norrlands universitetssjukhus. I går morse var dock värdena förbättrade och vi fick komma hem på permis. I morse var det dags igen för nya prov och efter att ha tillbringat hela förmiddagen i ett väntrum på Barn 4 fick vi veta att värdena såg helt ok ut och det var bara att åka hem och fortsätta permisen till på torsdag när vi ska tillbaka igen för nya prover. Det tär på nerverna, även om det handlar om en liten struntsak egentligen. Miljön på sjukhuset är inte precis den man helst skulle välja för att lära känns sin nya lilla bebis. Nu vill vi bara vara hemma och mysa, fika och kanske lalla runt i kvarteret med vagnen. Det har vi testat i dag för första gången. Succé!! Både Klara och hennes föräldrar är mycket nöjda med inköpet! Den rullar så säkert på gatorna.

Här kommer i alla fall lite fler bilder på Klara Sofia Ebermark.

Så kom hon då...

Natten mot onsdag 6/9 var vår dotter alldeles för nyfiken på världen utanför och talade om för mamma att nu är det dags... det gjordes genom att dra ut proppen och släppa ut vattnet! Förlossningen var en relativt lugn tillställning som Sofia får berätta om själv vid ett senare tillfälle..

Hej förresten! Det är jag som är sambon Tobbe.
Det jag kan återge från den änden av förlossningen jag bevittnade är att Sofia var fantastisk och enormt samlad och fokuserad under hela tiden... fast hon trippade på lustgasen.

När så vår lilla ängel, Klara som hon heter, lämnade mammas mage var jag alldeles övertygad om att hela världen står helt stilla just nu.
Förmodligen gjorde den inte det.
Valkampanjerna pågick nog i samma tempo som dagen innan. Sossarna använde nog fortfarande Fp:s snedsteg som slagträ. Fotbollslandslaget laddade nog fortfarande för kvällens
EM-kvalmatch utan Zlatan, Chippen och Mellberg. Älgjägarna satt nog fortfarande på sina pass och John Slettvoll funderade nog fortfarande på hur han skulle kommentera sitt avhopp från hockeyklubben Bolzano.
Men min värld stod stilla.
Klockan 08.38 fanns det bara tre personer som rörde sig... Sofia, jag och denna underbara lilla människa som tog sina första andetag under sin väl tilltagna kalufs.
Så såg min värld ut då.

Det är svårt att ta in att vi verkligen har en vacker, underbar och supersöt dotter nu, men den enorma stolthet jag känner är absolut äkta, precis som med den stora lyckan!
Sofia och Klara är fortfarande kvar på BB och jag saknar dem så att det gör ont.. Helst av allt vill jag bara ligga där tillsammans med dem och lyssna, titta och lukta på Klara. Klara har sovit på mitt bröst några gånger nu, och att känna hennes närhet är något av det största jag varit med om...
Hur kan man älska någon, som inte ens funnits bland oss i 48 timmar, så mycket??

Jag antar att det är en av de många ologiska saker man upptäcker under den långa resa som utgör föräldraskapet...

En måndag kvar...

I dag har jag jobbat min näst sista måndag. En måndag kvar. Känns bra! Dessutom har det visat sig att mitt måndagsschema inte är så överjävligt som jag först trodde. Hektiskt men inte överjävligt. Har jobbat i kväll också. Föräldramöte. Jättefina föräldrar som verkligen månar om sina barn och deras skolgång. Känns på många sätt tråkigt att inte hinna jobba mer med klassen innan jag blir ledig. Allt verkar flyta så bra, även om det finns små problem...

I går var Tobbe jättebakis på grund av ett allt för vidlyftigt partajande på lördagskvällen. Vi var ute och gick på lika villkor. Han bakis - jag höggravid. Vi gick förbi Dragonfältet, ett nytt bostadsområde alldeles i närheten. Oj vilka fina bostadsrätter! Tänk om man kunde få bo i en sådan... Någon gång... Dyrt - men inte som i Stockholm. Ja, som du märker funderar jag vidare över detta ständiga dilemma. Aldrig, aldrig tar det slut...

Nu är det dags att sova. Puss!

Dödssynd: frosseri

Gravid kvinna. Ensam en lördagskväll. Gör kvinnan något konstruktivt med denna tid som skulle kunna ses som en skänk från ovan? Nej! Den gravida kvinnan köper pizza, trocadero och en godispåse. Med denna rekvisita trcker hon upp sig själv mot soffans ryggstöd och fördriver tiden med att äta, glo och flämta, i den ordningen. Ätandet gör det svårt att andas och därav flämtandet. Gloendet riktas mot tvn och skulle självklart kunna ersättas av någon annan slags aktivitet av det mer sociala slaget men så här är det och det är skönt.
Mörkret har sänkt sig utanför fönstret och sommaren känns mer och mer avlägsen även om dagarna fortfarande är väldigt varma. Det är mer sommarlivet som känns avlägset. Dagarna när jag och Jenny satt på Gläntan i var sin brassestol och drack kaffe och läste deckare. Kvällarna med promenader hemma på Djupviken när det fortfarande var så varmt att man började svettas av minsta lilla ansträngning. Tiden går och det är väl på något sätt det man vill att den ska göra. I alla fall har jag ända sedan jag blev gravid bara väntat på att tiden ska gå framåt för att jag till slut ska få träffa den lille filuren som är vårt barn. Nu närmar sig den dagen med stormsteg och det som så länge känts så overkligt börjar te sig mer och mer verkligt. Fortfarande är det helt omöjligt att leva sig in i den situation som vi snart kommer att befinna oss i men det är väl lite meningen också...

Nu ska jag fortsätta att njuta av min hemmakväll. Tobbe är ute och svirar. Det kan han gott unna sig, han som kan...

Ny kamera!!

Jag har varit lite seg på det här med bilder. Först var anledningen att vi hade en sådan dålig kamera. Nu har situationen förändrats totalt. Vi har köpt världens bästa kamera och jag har helt enkelt inte hunnit fördjupa mig i alla finesser och fördelar. Men här kommer nu en visuell presentation av mitt liv som det ter sig i dag. Jag hoppas kunna fortsätta på den banan. Jag ska försöka bli en ivrig fotograf! Efter att ha besökt stället där vi inhandlade denna fantastiska manick har jag börjat förstå att det här med fotografi är något som attraherar en viss typ av människa. Får se om jag blir en sådan... Dom ser ut ungefär som ornitologer vid en första anblick och jag är inte säker på att det är den vägen jag kommer att vandra... Nåja. Vi får helt enkelt se.

Gårdagens fika är nästan lite för stort för att avhandla så här på fredagskvällen när jag är lite trött och märkt av en lång arbetsvecka. Men låt mig som en cliff hanger säga så här: Håll i dig! Snart kommer en jucy berättelse om något som jag bara trodde fanns på film...

Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.

Lic. mamma

I dag har vi avslutat vår föräldrautbildning som så generöst har bestått av tre träffar varav vi missade den första, besökte förlossningen på den andra och i högsta grad deltog i dag vid den sista. Vet i ärlighetens namn inte om jag känner mig mer eller mindre förvirrad nu än innan, men det är i alla fall skönt att träffa andra par som är i samma situation och känner sig ungefär precis lika förvirrade.

På jobbet undrar många vem som ska vikariera för mig under mammaledigheten. Det undrar jag också. Den enda som egentligen inte verkar undra så mycket är min chef. Jag vet inte om hon riktigt förstår att hon för länge sedan borde ha fixat en vikarie. Dessutom verkar hon tro att jag på något sätt ska vara delaktig i rekryteringen av min ersättare men det är ju så klart inte mitt jobb. Lite jobbigt bara när jag måste komma hem och morra av ilska varje dag. Nu ska jag sluta morra. Det är inte mitt jobb. Punkt slut.

I kväll ska jag umgås lite med mina arbetskamrater Anna och Anna. Cykel-picknick står på schemat. Var vi hamnar återstår att se. Anna och Anna har bakat. Jag tar med saft.

I dag när jag kom hem från jobbet blev jag alldeles varm i hjärtat. Tobbe hade tvättat och ute på torkvindan hängde tre par bebisbyxor och fladdrade i vinden. Tomma, men ändå så fyllda av kärlek. Hängde där och bara väntade på att bli fyllda av ett par små bebisben...

Gulligt!

Söndag

Läsårets första söndag med en gnutta måndagsångest. Eller nä, jag kan egentligen inte säga att jag har måndagsångest. De fyra arbetsveckor jag har framför mig känns i ärlighetens namn ganska mjuka och lugna. Jag har inte så stora krav på mig själv och kraven från mina kolleger är om möjligt ännu mindre. Jag får knappt öppna en dörr själv och än mindre lyfta en hög med böcker.
Besöket på förlossningen gick bra! Kan dock konstatera att Norrlands universitetssjukhus är i behov av en liten renovering. Öststatskänslan infann sig ganska direkt när vi hade gått in på förlossningsavdelningen. Jag fick dessutom chansen att testa lustgas! Vilken grej! Om det funkar som smärtstillande vet jag fortfarande inte men humöret fick sig en riktig kick och fnissigheten man kan känna efter några glas vin kan slänga sig i väggen.
Vi har dessutom hunnit med att köpa en spjälsäng som redan står uppmonterad och klar för leverans. Blev riktigt fint till de nya tapeterna.
Fia; jag ska snart fota. Tro mig, det kommer. Men jag vill invänta den nya kameran.
I dag har vi varit förlovade i ett år. Det ska vi fira med en fika på stan. Ett kanske inte så exotiskt sätt att fira på, men ack så trevligt. Eftersom jag inte precis är i stånd att bestiga något berg så får man helt enkelt glädjas åt det som erbjuds.
Tror att det blir jättebra!

När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!

Halvdag...

Tillbringade förmiddagen på Filmstaden och en föreläsning om morfologins vikt i läsinlärningen. Helt ok faktiskt. När den var över hade jag planerat att cykla till jobbet för att få lite struktur på de veckor som kommer. Döm om min förvåning när det visade sig att himlen hade öppnat sig och regnet formligen vräkte ner! Utan både regnkläder och paraply flydde jag hem för att kunna ta ett genomtänkt beslut. Här sitter jag nu och det spöregnar fortfarande. Bilen är i Piteå med Tobbe så mina alternativ är: 1) att dra på mig regnstället och cykla över hela stan eller 2) att sätta mig på bussen och åka över hela stan. Det lutar dock mest åt hemmajobb. Tror att det löser sig i alla fall. Jag får se dagen som lite bonustid helt enkelt. Det är ju faktiskt inte mitt fel att kursen bara varade fram till lunch... Måste dock medge att det tär på mitt samvete och förmodligen kommer jag inte att kunne koppla av helt och hållet förrän klockan har passerat fyra och jag med gott samvete kan luta mig tillbaka igen.
Nu ska jag bara sitta här och vela...

Mindre än 50...

Tillbaka i Umeå. Det känns jättebra trots att i dag är första dagen på jobbet. Fast det innebär inte mer än att jag har en liten bok som jag måste sitta hemma och läsa. Snabb som jag är har jag redan hunnit läsa en hel del och därför kan jag unna mig en lunch på stan med Anna och Linda. Värmen är fortfarande hysterisk. Eller så är det jag som är det, jag vet inte riktigt. Varm är det hur som helst.
Tobbe är kvar i Piteå till på torsdag och jag försöker ägna lite tid här i lägenheten till att skapa ordning och reda. I dag ska jag köpa små lådor för att förvara CD-skivorna i. Har kommit på att det väldigt sällan lyssnas på skivor i det här hemmet men trots detta upptar dom en jäkla massa utrymme. Här ska det bli ändring! Jag tror att det bidrar att det i dag är mindre än 50 dagar kvar till det beräknade förlossningsdatumet. 49 dagar närmare bestämt. Just ja! På tal om det så måste jag ju även berätta att vi fått nya tapeter i sovrummet. Grymt snyggt om jag får säga det själv. Foto kommer senare eftersom jag nu måste gå och fixa till mig lite inför min date på stan. Hot mama!

Slutet på en era...

Dramatiskt? Jo visst, men jag tror att det är sådan jag är. Eller i alla fall är det sådan jag har blivit sedan den lilla bebisen flyttade in i min kropp. Det skulle säkert vara väldigt underhållande om jag här presenterade några av mina känsloutbrott och bristen på logik i mitt resonerande. Men nä, jag kommer nog inte att göra det. Dramatiken i rubriken syftar närmast på att jag i dag lämnar Norrbotten och åker söderut för lite jobb och senare även mammaledighet. Känns både tråkigt och fantastiskt roligt på en och samma gång!
Mamma och pappa kommer att åka med oss för att leverera den nya sängen samt hjälpa oss att sätta upp nya tapeter i sovrummet. Det kan tyckas som om tapetsering vore något man skulle kunna klara av själv, och det tvivlar jag inte en sekund på att jag skulle kunna. Men ja... det blir nog bäst så här.
Det här med bebisen känns hela tiden allt mer verkligt. I går var vi i Luleå hos storasyster och åt en hejdundrande brakmiddag och när vi lämnade Hertsön var vi två stora papperspåsar med babykläder rikare. Dessutom fick vi med oss en bärsele, ett babygym och en baby sitter. I takt med att allt det materiella faller på plats känner jag mig allt mer mogen för vad som komma skall. Inte för att jag på något sätt tror att föräldraskapet sitter i prylarna men just nu är kläder och prylar det enda man man styra över och det är jag väldigt glad över faktiskt...
Nu ska jag bege mig ut på sommarens sista morgonpromenad. Inte för att det egentligen är morgon längre, men det låter hurtigare att kalla det "morgonpromenad" än bara "promenad"...

Vad f-n hände med sommaren?

Den kändes milsvid. Den kändes oändlig. Utan början, utan slut... Och visst har min ledighet kanske varit lång, men på något sätt trodde jag nog att jag skulle ha presterat mera och haft något konkret att svara på frågan; "Vad har du gjort i sommar?"
När vi i går avnjöt en underbar fika med Fia och Per fick jag just den frågan. Det enda konkreta som jag verkligen kan säga att jag har gjort är att jag har tillbringat en helg i Gällivare, och det är så klart inte det sämsta, men du vet... Man önskar alltid att man vore värst, att det var jag som hade simmat till Vasa, klättrat upp på det högsta berget, varit fullast på festivalen och vunnit en tävling i luftgitarr. Men nej... Livet har sin gilla gång och det är inte så att jag klagar på det. Jag har haft en alldeles underbar semester och jag kan verkligen säga att jag känner mig utvilad. Det är bara det att verkligheten kommer ikapp och jag känner plötsligt ett rätt stort behov av att fylla de återstående dagarna med så många aktiviteter som möjligt. Risken finns så klart att jag, från det dvalalika tillstånd som jag nu berfinner mig i, tar ett alldeles för stort kliv och blir utbränd av att plötsligt börja greja igen. Men jag får ta risken.
Kan hända att bloggen blir lite mer levande om jag nu börjar aktivera mig igen. Funderar dessutom på att köpa en ny digitalkamera och det skulle ju också kunna hotta upp saker och ting lite.
Hoppas inte på för mycket nu. Men hoppas, det kan du gott göra!

Norr om polcirkeln

Tillbaka i Nordens riviera igen efter en helg i Gällivare tillsammans med Tobbes familj och vänner. Jag har fikat så mycket att en promenad är ett absolut måste nu på förmiddagen. I övrigt är dagen ytterst oplanerad, med undantag för kvällen med Lasse Winnerbäck i Badhusparken. Vi kommer att inleda det hela med middag hos Jenny och Lars. Kanske slinker det även med en Jever Fun, det hittils bästa alkoholfria ölet jag provat. Kan dock stoltsera med att det i dag endast är 75 dagar kvar till den beräknade förlossningen och något säger mig att tiden kommer att gå ruskigt fort. Tiden har ju en tendens att göra det...

Förresten! Vi har köpt en barnvagn! På väg från norr stannade vi i Luleå för att titta på vagnar och beställa en, eftersom vi trodde att det var leveranstid, som i Umeå. Dock verkar allt flyta på lite smidigare här i Norrbotten och vi fick helt oplanerat med oss vagnen hem. Nu känns det som att jag skulle vilja gömma den på något sätt så att den behåller sin oskuld och elegans fram till oktober. Hur är det? Tillverkas det tidskapslar nu för tiden?