I onsdags när vi checkat in på Kallax (jag vet att det inte heter så längre men jag vägrar säga något annat...) fick jag ett infall. Jag gick till kiosken och köpte en dosa. Du vet vad jag pratar om och eftersom jag inte vill att mamma och pappa ska veta så säger jag inget mer men jag tror att jag är fast igen. Min kollega A blev så glad när jag kom till jobbet i morse och erkände så hon (som också hade slutat) tog raskt en **** under läppen och så var vi tillbaka tillsammans. Vår ursäkt är att det är svårt att vara lärare under maj månad utan att tillåtas något trevligt. Jag har nu erkänt och jag kan inte säga att jag är stolt men ändå lite lycklig.
Denna dag har varit en mycket trevlig dag på jobbet. Som vanligt gick den mycket snabbt och ännu snabbare eftersom jag möttes av en mycket trevlig nyhet när jag studsade in genom dörren strax innan åtta.
Dagen avslutades med att jag bestämde mig för att köra lite potträning med Klara. Efter en timme utan blöja och kanske tio små pölar här och var i hemmet kan jag konstatera att vi kanske får vänta lite. Eller? Hur gör man sånt här egentligen? Hur många pölar ska det bli innan man fattar galoppen? Någon?
2 kommentarer:
Du. Min son är tre och VILL inte fatta galoppen. Men det ska nog gå till så att det ska bli pölar lite överallt tills ungen fattar att känna efter NÄR det kommer och sen kunna säga till i förväg.
Jag trodde jag visste hur man gjorde för att få ungar torra eftersom Ebba blev torr väldigt tidigt. Men tji fick jag. Sonen är inte med på mina noter. Men innan han har tagit studenten kanske han vill sluta med blöja?
Anna: Då behöver man inte stressa alltså? Det något komiska i berättelsen var när jag frågade dotra: "Visst säger du till om du vill kissa?". Hennes svar blev kort och gott: "Nej". Precis som att "Nej. Det klarar jag inte av än lilla mamma!"
Skicka en kommentar