Tyngre...

Snart är det bara två veckor kvar av arbetslivet. Det låter som att jag ska gå i pension och så är ju inte riktigt fallet. Hur som helst så känns det faktiskt rätt skönt att det inte är mer än två veckor. Det känns som att min kropp blir tyngre för varje minut som går och mina ben måste kämpa allt hårdare för att föra hyddan framåt. Jag klagar inte. Min graviditet är nog smärtfriare än de flesta men så mycket kan jag säga att jag är inte spänstig som en fjäder...

I morgon ska jag inträda i något stort. Jag ska gå och fika med några andra gravida kvinnor. Jag fick ett mail från en tjej som var med i vår föräldragrupp och hon frågade om jag hade lust att följa med och ta en fika. Det är dumt att tacka nej när man kan tacka ja och man får väl helt enkelt se det som ett socialt experiment. Antingen får man lida i några timmar eller så kanske man kan hitta trevliga människor i samma situation som jag själv. Fortsättning följer.

En bebis!

Jenny och Lars har fått en bebis. En pojke. En liten kille med rött hår. Jättesöt.
Det är allt jag för tillfället vet. Jag hoppas att Jenny vid tillfälle kan närma sig en telefon så att jag kan få lite mer konkret information. Inget är väl som väntans tider.
Nu är det dags att piffa till sig lite och åka till stan. Åka och åka... Man behöver ju faktiskt inte åka när man redan bor down town.

Lic. mamma

I dag har vi avslutat vår föräldrautbildning som så generöst har bestått av tre träffar varav vi missade den första, besökte förlossningen på den andra och i högsta grad deltog i dag vid den sista. Vet i ärlighetens namn inte om jag känner mig mer eller mindre förvirrad nu än innan, men det är i alla fall skönt att träffa andra par som är i samma situation och känner sig ungefär precis lika förvirrade.

På jobbet undrar många vem som ska vikariera för mig under mammaledigheten. Det undrar jag också. Den enda som egentligen inte verkar undra så mycket är min chef. Jag vet inte om hon riktigt förstår att hon för länge sedan borde ha fixat en vikarie. Dessutom verkar hon tro att jag på något sätt ska vara delaktig i rekryteringen av min ersättare men det är ju så klart inte mitt jobb. Lite jobbigt bara när jag måste komma hem och morra av ilska varje dag. Nu ska jag sluta morra. Det är inte mitt jobb. Punkt slut.

I kväll ska jag umgås lite med mina arbetskamrater Anna och Anna. Cykel-picknick står på schemat. Var vi hamnar återstår att se. Anna och Anna har bakat. Jag tar med saft.

I dag när jag kom hem från jobbet blev jag alldeles varm i hjärtat. Tobbe hade tvättat och ute på torkvindan hängde tre par bebisbyxor och fladdrade i vinden. Tomma, men ändå så fyllda av kärlek. Hängde där och bara väntade på att bli fyllda av ett par små bebisben...

Gulligt!

Söndag

Läsårets första söndag med en gnutta måndagsångest. Eller nä, jag kan egentligen inte säga att jag har måndagsångest. De fyra arbetsveckor jag har framför mig känns i ärlighetens namn ganska mjuka och lugna. Jag har inte så stora krav på mig själv och kraven från mina kolleger är om möjligt ännu mindre. Jag får knappt öppna en dörr själv och än mindre lyfta en hög med böcker.
Besöket på förlossningen gick bra! Kan dock konstatera att Norrlands universitetssjukhus är i behov av en liten renovering. Öststatskänslan infann sig ganska direkt när vi hade gått in på förlossningsavdelningen. Jag fick dessutom chansen att testa lustgas! Vilken grej! Om det funkar som smärtstillande vet jag fortfarande inte men humöret fick sig en riktig kick och fnissigheten man kan känna efter några glas vin kan slänga sig i väggen.
Vi har dessutom hunnit med att köpa en spjälsäng som redan står uppmonterad och klar för leverans. Blev riktigt fint till de nya tapeterna.
Fia; jag ska snart fota. Tro mig, det kommer. Men jag vill invänta den nya kameran.
I dag har vi varit förlovade i ett år. Det ska vi fira med en fika på stan. Ett kanske inte så exotiskt sätt att fira på, men ack så trevligt. Eftersom jag inte precis är i stånd att bestiga något berg så får man helt enkelt glädjas åt det som erbjuds.
Tror att det blir jättebra!

När blir man uttråkad?

En halv dag i ensamhet. Utan människor. Utan sysselsättning.
På grund av ösregnet har jag nu tillbringat hela dagen inne i läggan. Ensam. Så när som på en cykeltur till ica när regnet för en stund behagade upphöra.
Dagen påminner mig om en dag när jag var liten. 8 år kanske. Jag ville så gärna åka till badhuset men omständigheter som jag i dag inte kan komma ihåg gjorde att det liksom inte blev av. Hela dagen gick åt till att vänta. Till att hoppas. Det blev inget badhus den dagen och jag kommer ihåg att jag på kvällen sa att det hade varit den tråkigaste dagen i hela mitt liv.
I dag har jag inte väntat på samma sätt. Inte på något speciellt. Egentligen bara på tidens gång. Tragiskt. Men ganska avkopplande också. Det är bara det att när jag nu väl börjat jobba så är det just det jag vill göra. Hade den här dagen inträffat för en vecka sedan när jag fortfarande hade semester hade jag nog inte haft samma ångest. På semestern ska man ju göra just det; ingenting.
Humbert i min mage verkar dock ha haft en fullspäckad dag. Magen har rört sig i vågor precis hela tiden och det kan man faktiskt sitta och titta på med ganska god behållning. Hela tiden sticker någon av de småkroppsdelarna ut genom min högra sida och jag hoppas innerligt att det är mer bekvämt för den lill* än vad det är för mig.
Läste just att Brittan ger Kevin pengar för varje barn han "ger" henne. Snacka om kärlek.
I morgon är det planeringsdag med arbetslaget som står på schemat. Och så kommer ju Tobbe! Det ska bli skönt för han gör mig så glad! På kvällen ska vi på studiebesök på förlossningen. Spännande. Lite nervöst nästan. Men spännande!

Halvdag...

Tillbringade förmiddagen på Filmstaden och en föreläsning om morfologins vikt i läsinlärningen. Helt ok faktiskt. När den var över hade jag planerat att cykla till jobbet för att få lite struktur på de veckor som kommer. Döm om min förvåning när det visade sig att himlen hade öppnat sig och regnet formligen vräkte ner! Utan både regnkläder och paraply flydde jag hem för att kunna ta ett genomtänkt beslut. Här sitter jag nu och det spöregnar fortfarande. Bilen är i Piteå med Tobbe så mina alternativ är: 1) att dra på mig regnstället och cykla över hela stan eller 2) att sätta mig på bussen och åka över hela stan. Det lutar dock mest åt hemmajobb. Tror att det löser sig i alla fall. Jag får se dagen som lite bonustid helt enkelt. Det är ju faktiskt inte mitt fel att kursen bara varade fram till lunch... Måste dock medge att det tär på mitt samvete och förmodligen kommer jag inte att kunne koppla av helt och hållet förrän klockan har passerat fyra och jag med gott samvete kan luta mig tillbaka igen.
Nu ska jag bara sitta här och vela...

Mindre än 50...

Tillbaka i Umeå. Det känns jättebra trots att i dag är första dagen på jobbet. Fast det innebär inte mer än att jag har en liten bok som jag måste sitta hemma och läsa. Snabb som jag är har jag redan hunnit läsa en hel del och därför kan jag unna mig en lunch på stan med Anna och Linda. Värmen är fortfarande hysterisk. Eller så är det jag som är det, jag vet inte riktigt. Varm är det hur som helst.
Tobbe är kvar i Piteå till på torsdag och jag försöker ägna lite tid här i lägenheten till att skapa ordning och reda. I dag ska jag köpa små lådor för att förvara CD-skivorna i. Har kommit på att det väldigt sällan lyssnas på skivor i det här hemmet men trots detta upptar dom en jäkla massa utrymme. Här ska det bli ändring! Jag tror att det bidrar att det i dag är mindre än 50 dagar kvar till det beräknade förlossningsdatumet. 49 dagar närmare bestämt. Just ja! På tal om det så måste jag ju även berätta att vi fått nya tapeter i sovrummet. Grymt snyggt om jag får säga det själv. Foto kommer senare eftersom jag nu måste gå och fixa till mig lite inför min date på stan. Hot mama!

Slutet på en era...

Dramatiskt? Jo visst, men jag tror att det är sådan jag är. Eller i alla fall är det sådan jag har blivit sedan den lilla bebisen flyttade in i min kropp. Det skulle säkert vara väldigt underhållande om jag här presenterade några av mina känsloutbrott och bristen på logik i mitt resonerande. Men nä, jag kommer nog inte att göra det. Dramatiken i rubriken syftar närmast på att jag i dag lämnar Norrbotten och åker söderut för lite jobb och senare även mammaledighet. Känns både tråkigt och fantastiskt roligt på en och samma gång!
Mamma och pappa kommer att åka med oss för att leverera den nya sängen samt hjälpa oss att sätta upp nya tapeter i sovrummet. Det kan tyckas som om tapetsering vore något man skulle kunna klara av själv, och det tvivlar jag inte en sekund på att jag skulle kunna. Men ja... det blir nog bäst så här.
Det här med bebisen känns hela tiden allt mer verkligt. I går var vi i Luleå hos storasyster och åt en hejdundrande brakmiddag och när vi lämnade Hertsön var vi två stora papperspåsar med babykläder rikare. Dessutom fick vi med oss en bärsele, ett babygym och en baby sitter. I takt med att allt det materiella faller på plats känner jag mig allt mer mogen för vad som komma skall. Inte för att jag på något sätt tror att föräldraskapet sitter i prylarna men just nu är kläder och prylar det enda man man styra över och det är jag väldigt glad över faktiskt...
Nu ska jag bege mig ut på sommarens sista morgonpromenad. Inte för att det egentligen är morgon längre, men det låter hurtigare att kalla det "morgonpromenad" än bara "promenad"...

Vad f-n hände med sommaren?

Den kändes milsvid. Den kändes oändlig. Utan början, utan slut... Och visst har min ledighet kanske varit lång, men på något sätt trodde jag nog att jag skulle ha presterat mera och haft något konkret att svara på frågan; "Vad har du gjort i sommar?"
När vi i går avnjöt en underbar fika med Fia och Per fick jag just den frågan. Det enda konkreta som jag verkligen kan säga att jag har gjort är att jag har tillbringat en helg i Gällivare, och det är så klart inte det sämsta, men du vet... Man önskar alltid att man vore värst, att det var jag som hade simmat till Vasa, klättrat upp på det högsta berget, varit fullast på festivalen och vunnit en tävling i luftgitarr. Men nej... Livet har sin gilla gång och det är inte så att jag klagar på det. Jag har haft en alldeles underbar semester och jag kan verkligen säga att jag känner mig utvilad. Det är bara det att verkligheten kommer ikapp och jag känner plötsligt ett rätt stort behov av att fylla de återstående dagarna med så många aktiviteter som möjligt. Risken finns så klart att jag, från det dvalalika tillstånd som jag nu berfinner mig i, tar ett alldeles för stort kliv och blir utbränd av att plötsligt börja greja igen. Men jag får ta risken.
Kan hända att bloggen blir lite mer levande om jag nu börjar aktivera mig igen. Funderar dessutom på att köpa en ny digitalkamera och det skulle ju också kunna hotta upp saker och ting lite.
Hoppas inte på för mycket nu. Men hoppas, det kan du gott göra!

Norr om polcirkeln

Tillbaka i Nordens riviera igen efter en helg i Gällivare tillsammans med Tobbes familj och vänner. Jag har fikat så mycket att en promenad är ett absolut måste nu på förmiddagen. I övrigt är dagen ytterst oplanerad, med undantag för kvällen med Lasse Winnerbäck i Badhusparken. Vi kommer att inleda det hela med middag hos Jenny och Lars. Kanske slinker det även med en Jever Fun, det hittils bästa alkoholfria ölet jag provat. Kan dock stoltsera med att det i dag endast är 75 dagar kvar till den beräknade förlossningen och något säger mig att tiden kommer att gå ruskigt fort. Tiden har ju en tendens att göra det...

Förresten! Vi har köpt en barnvagn! På väg från norr stannade vi i Luleå för att titta på vagnar och beställa en, eftersom vi trodde att det var leveranstid, som i Umeå. Dock verkar allt flyta på lite smidigare här i Norrbotten och vi fick helt oplanerat med oss vagnen hem. Nu känns det som att jag skulle vilja gömma den på något sätt så att den behåller sin oskuld och elegans fram till oktober. Hur är det? Tillverkas det tidskapslar nu för tiden?

Dripp, dropp...

I dag skulle ha varit en dag på stranden. En dag med Erica på stranden. När jag gick och la mig i går såg jag bilder på insidan av mina ögonlock, bilder av mig själv i en brassestol med en kopp kaffe i handen och blicken fäst på horisonten långt, långt borta.
När jag vaknade i morse hörde jag ett oroväckande ljud från fönsterbläcket. Vattendroppar... Växterna mår säkert bra av en vätskekontroll men jag då? Förmodligen gör jag också det men det gäller väl bara att inte ta det allt för lugnt bara därför. I stället ska jag och Erica gå på stan och äta lunch. Vad det blir vet jag ännu inte, men jag är i spänd förväntan.

Gårdagen på Legdgården blev jättemysig. Lille Aron sov den största delen av tiden och då passade vi andra på att fika och upptäcka alla små mysiga uthus och den gamla lagår'n. En liten fundering väcktes hos mig: Varför säljer inte fler caféer hemmagjort fika? Finns det egentligen något som klår hembakta bullar eller äppelpaj med vaniljsås? Skrämmande vilka summor man lagt ut på fabriksbakade bomber som inte kommer i närheten av det jag fick avnjuta i går!
Nu håller jag på att låta som en riktig kärring och därför är det kanske bäst att jag tar och gör något annat nu.

I väntan på Legdgården

Sitter och väntar på syster med familj. Tillsammans med dom ska jag i dag få åka till Legdgården i Lillpite och möta landsbygden. Kan nog bli en toppendag känns det som!

Sitter med Lasse Winnerbäck i öronen. Vi köpte samlingsskivan i går för att kunna ladda upp inför nästa veckas konsert i badhusparken. Njutbart. Ytterst njutbart.

I morse vaknade jag med världens fylleyrsel i huvudet. Kändes riktigt obehagligt och jag hann nog bli lite orolig. Plötsligt kläckte mamma idén att jag kanske har lite lågt blodtryck. För att vara gravid är det nog rätt lågt... Jag tog tag i dagen och cyklade iväg till Ica-Ankaret och plötsligt känns det inte alls som att jorden snurrar. Konstigt. Det där med semester har nog stigit mig åt huvudet. Det är nog inte hälsosamt att vara så här sysslolös som jag är. Måste kanske börja fylla min kalender med små göromål. Vore ju tragiskt om jag gick och vilade ihjäl mig... Ytterst tragiskt. Ett väldigt osvenskt sätt att dö på förvisso, men ändå så onödigt...

Svalka

Efter en helg som jag tillbringat på Halsön, iförd bikini och inget annat, känns det nästan skönt med en dag med små regndroppar och svalka. Har hunnit med en massa saker; barnmorskan, tvätthängning, fika på stan med Jenny och Andreas. Man blir allt lite slö av solen. Inte konstigt att saker och ting tar lite längre tid i de sydeuropeiska länderna. Det går inte att vara effektiv i ständigt högtryck.

Det är en konst att vara ledig. En konst som jag faktiskt tror att jag börjar lära mig nu. Min syster, som bara haft semester i en vecka, ringde och var otroligt rastlös och frustrerad över att hon och hennes man inte fick tummen ur ------ för att göra något vettigt och konstruktivt. Hon kände liksom att hon inte ville slösa bort sina semesterdagar på att göra ingenting. Här har vi ett problem som säkert inte är allt för ovanligt. Ska man vara aktivt eller passivt ledig? Får man fisa bort sin semester eller bör man fylla den med aktiviteter som man kan leva på under resten av året? Det är väl det som är det fina med just semester. Man får göra precis vad man vill! Problemen kanske kommer när man inte riktigt vet vad man vill, eller när man har en partner som man ska dela sin semester tillsammans med. Man måste vara överrens... Jag tror att jag har det ganska bra som lärare... Den där paniken över att disponera min ledighet på bästa möjliga sätt infinner sig liksom aldrig. Alltså, alla ni som våndas över er semester; bli lärare! Det är slitigt under läsåret, men oj vad det räntar bra under sommaren.
Nu ska jag iväg till bibblan för att låna nästa semesterbok... Dom tar ju slut så fort när man är ledig...
Puss!

I denna ljuva sommartid

Bloggen har lite sommarlov. Egentligen är det väl nu om någonsin man borde ha tid att skriva av sig ordentligt men det är som att dagarna fylls av saker att göra. På något sätt kanske man kan säga att min bristande effektivitet är ett tecken på att jag lyckats gå ner i varv ordentligt. Börjar allvarligt fundera på om det här med att vara hemmafru verkligen är så dåligt... Eller?

Just ja! För att återgå till mammas födelsedag så kan jag meddela att vi på förekommen anledning gav henne en kaffebryggare. Jag har ju tidigare funderat lite över hur mycket identitet det egentligen ligger bakom valet av kaffemaskin och därför kändes det lite som ett intrång att ge bort en kaffebryggare. Dock gick det hela mycket smärtfritt och det är skönt att i Piteå kunna njuta av en god kopp kaffe. Min mor har nu till och med gått så långt i sin metamorfos att hon på allvar funderar på att köpa en likadan bryggare till stugan på Halsön. Tänk vad sommaren kan göra med människan!

I dag ska jag och Jenny åka med våra stora magar till Roknäs och hälsa på Maria och Ville. Ska bli så spännande att se hur den helt nya människan ser ut!! Lika roligt ska det bli att se det nya huset!

Mindre än 100 dagar kvar

... till det beräknade förlossningsdatumet. Känner mig fortfarande inte så särskilt nervös, men jag återkommer säkert med vidare funderingar i det ämnet. Kanske håller jag på att bli som en man. Jag har fått för mig att män i allmänhet inte oroar sig särskilt mycket för det som komma skall. Det som sker, ja det sker ju liksom ändå och hur smärtsamt och traumatiskt det än må vara blir det då sannerligen inte enklare genom att man går och oroar sig i månader.

Det är ganska tidig morgon nu och jag har stigit upp för att baka en tårta till mammas födelsedagsfest i kväll. Har även passat på att betala räkningarna. Jag känner mig alltid så rik när jag har fått lön. En underbar känsla av att världen ligger framför mina fötter och att pengar då verkligen inte är något som jag någonsin kommer att behöva oroa mig för. Den här känslan brukar hålla i sig ungefär två dygn, fram till det ögonblick då det står klart för mig hur mycket av den feta lönechecken som egentligen återstår när diverse hyresvärdar, telefonbolag, studiestödsnämder och banker har fått sitt. Inom några sekunder är magin borta och världen blir grå. In kommer ångesten inför månaden som återstår fram till nästa löning och det dåliga samvetet för det allt för vidlyftiga leverne som förts under de två senaste dagarna. Oftast inser jag ganska snart att det även här gäller att anamma den manliga livssynen. Det som sker det sker. Än så länge har jag aldrig stått på bar backe i trasiga skor. Det är bara att hoppas att turen håller i sig...

Lapphål och jokkar

Midsommar är förbi och nu lackar det mot jul igen. Missförstå mig rätt, för jag är varken bitter eller pessimist. Jag bara konstaterar att så är fallet.
Midsommarhelgen gick i ett enda huj och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Men därimellan hann vi med en hel del vacker natur och en massa trevligt sällskap. Erica och Niklas bjöd på underbar mat och vår stuga med utsikt över Torne träsk och Lapporten gjorde inte precis saker och ting sämre. Midsommarvädret i Björkliden var väl som midsommarväder i allmänhet brukar vara; lite småkallt, lite snålblåst och en konstant förhoppning om att det ska vända och bli varmt igen. Det gjorde det aldrig. Inte under helgen. Nu däremot, nu verkar det som att solen har kommit för att stanna åtminstone en dag eller två. I alla fall om jag får tro mina trogna följeslagare på SVT morgon. Jag har lite svårt att somna om när Tobbe stiger upp för att gå till jobbet... Dagens dilemma blir att försöka hitta en sensuell bikini som fortfarande täcker över mina bongotrummor till bröst. Jag hittade en helt ok version förra veckan men med hänsyn till min egen stolthet kan jag inte säga mer än att den var blå. Storleken är för bisarr för att vara sann. Dock kvarstår det faktum att det är sommar och jag gillar att sola och bada. Moment 22 kallas det. Eller hur?

I morgon fyller min älskade mamma år. I går fixade jag en present som jag själv är mycket nöjd med. Så klart kan jag här inte närmare gå in på detaljer, men fortsättning följer, var så säker.

På grönbete

Befinner mig nu sedan några dagar i Piteå på grönbete. Här kommer jag att vanka omkring hela sommaren och jag måste säga att det känns fantastiskt bra! Tobbe jobbar och jag har semester och även om jag bara haft det i några dagar än så länge så kan jag nog redan säga att jag är otroligt nöjd med tillvaron. Mamma har inrett en egen liten studio till oss med dubbelsäng så att min växande kroppshydda kan få fritt spelrum och det är så fantastiskt skönt att ha tillgång till en trädgård . Det kanske är här uppe man borde bo ändå? Åhhh... Att det ska vara så svårt att känna vad man vill...

Snart är det avspark. Vi har precis kommit hem från en kvällspromenad till Ica, där vi laddat upp med lösviktsgodis. Nu är det upp till grabbarna att fixa resten. Kommer dom att greja det? Otroligt svårt att säga. Sveriges landslag är lika labilt som en gravid kvinna och därför vågar jag inte komma med några experttips. Om två timmar vet vi... För hoppningsvis...

Den blomstertid nu kommer...

Examen på Bräntbergsskolan i dag och jag måste säga att det blev en väldigt lyckad dag! Det var som om alla hade glömt sina misslyckade löneförhandlingar och nu bara gjorde allt för att dagen skulle bli så bra som möjligt för alla examensfina gullungar! Det bjöds på både smörgåstårta och princesstårta och stämningen var verkligen på topp.
Kvällen har tillbringats tillsammans med Jennie och vi har promenerat och ätit glass. Inne i stan var examensfirandet i full gång och vissa vinglade så klart mer än andra. På Rådhustorget spelade några av mina elever med sitt band och det är så roligt att se dem göra något som de verkligen brinner för. Det kändes så läckert att stan liksom var full av folk jag känner... Även om dom bara är 14 år så är det i alla fall något som gör att man liksom känner sig hemma i den stad man bor i. Det är sådana saker som gör beslutsångesten än större inför framtiden och var vi ska ta vägen. Det känns som att jag trivs bättre och bättre i den här stan ju längre jag bor här, och det är väl ganska naturligt och det är väl samma sak var man än bor. Funderingarna fortsätter. Förmodligen vet man innerst inne hela tiden vad man egentligen vill, det är bara lite svårt att komma sig själv tillräckligt nära för att kunna höra vad den där inre rösten egentligen säger. Om det blir riktigt, riktigt tyst kanske... Måste kanske ta en skogspromenad.
Men först lite tv.
Sov gott!

Bloggerskan från Ensamheten...

När man är ensam tar allt dubbelt så lång tid och således försvinner tiden.
När man är ensam tröttnar man på sina egna tankar som försvinner i rännstenen, för ingen finns där att dela dem med.
När man är ensam kan man få äta hemmagjord risgrynsgröt till middag.
Risgrynsgröt som inte alls smakar som mammas.
Risgrynsgröt som är torr.
När man är ensam längtar man efter att kramas.
När man är ensam känns gruset på golvet så oändligt mycket mer besvärande.

Lite så är det, här i ensamheten.
Samtidigt kan det vara lite mysigt. I alla fall när jag vet att jag i morgon får sätta mig i bilen och åka norrut och träffa min lilla polis och min familj och mina vänner. Jag packar, ställer i ordning, diskar... Nä, det gör jag för fasen inte alls, men snart ska jag göra det.
Måste göra mig av med den torra risgrynsgröten. Mamma måste lära mig att koka risgrynsgröt. Det är så mycket hon måste lära mig, min mamma...
Hela livet.

Nu: packa, ställa i ordning, diska...
Jo, eller hur?