Vara mamma

Klara och jag har umgåtts i dag. Hela, långa dagen. Vi har badat, sovit, ätit, lekt med Jenny och Edvard, promenerat och skrattat.
Dagar som denna kommer det över mig. Det här att vara mamma. En tillvaro så självklar som ketchup på korven eller skum på ölet. En resa som är det bästa, det bästa som någonsin hänt.
Min goda vän Å frågade mig för en tid sedan om förädraskapet verkligen bara är rosenrött. Om det är så fantastiskt som alla säger. Och visst, som allt annat här i vår värld har även föräldraskapet stunder då det känns som att det vore skönt att bara krypa in under sängen och släcka lyset för en stunds lugn och ro. Men allt som oftast nyper det i hjärtat av kärlek till den lilla varelsen som är det bästa av mig och det bästa av min man. En förfinad, förädlad och fulländad version av oss båda. En liten människa som bara genom att le, dansa eller nysa kan göra min dag. Varje dag.
Aldrig någonsin har jag varit så stolt över något som jag är över min dotter. Bara för att hon finns. För att hon är den hon är. Bara så enkelt. Så himla enkelt. Kärlek.

Mysdag

Alla små kusiner samlade under samma tak. Kramar, pussar, knuffar, skratt och gråt.
Fika på stan. Skoprovning som inte ledde fram till något konkret.
Två små ögonskuggor inhandlade.
Bilfärd hem i mörkret i sällskap av elitseriehockey i sportradion.
Vilken dag mina vänner. Vilken dag!

Ett riktigt jobb

Arbetsveckan är avslutad. Tre långa dagar fyllda av roliga övningar, tänkvärda tankar och planering av en trevlig temavecka. Långa luncher, hysteriska gapflabb och färdigtänkta tankar. Precis som på en vanlig arbetsplats.
Jag älskar mitt jobb särskilt mycket sådana här dagar. Inte för att jag inte gillar att jobba med elever, men när man sitter ned med sina kolleger på riktigt upptäcker man även att man är omgiven av ett gäng superba människor. Det är så härligt.

Nu ligger en lååång helg framför mig. I morgon bär det av till Luleå. En bra början. Fika på stan och kanske någon liten present till mig själv. Bara en liten, liten present. Kanske i form av en sko. Det har ju öppnat en ny affär, fylld av enbart mitt favvomärke.

Kvällen innan arbetsdagen

I morgon är en måndag som för ovanlighetens skull innehåller jobb.
Elevernas höstlov innebär lärarnas fortbildningsdagar och i stället för måndag blir veckans lediga dag torsdag. Jag känner dock ingen jobbångest. Lärarjobbet är oerhört annorlunda sådana här veckor. Utan elever är skolan en annan plats. Tyst, tom och snudd på öde. Samtidigt är risken liten att man hamnar i konflikt med en hormonstinn 14-åring eller skriker sig hes i bland surrande 13-åringar.

Helgen ser bra ut i backspegeln. Klara är tillbaka i sitt gamla glada jag igen och som grädde på moset har hennes kusiner, i sällskap av min egen storebror, anlänt från Sveriges sydspets. När jag på lördagskvällen hämtade dem på flygplatsen och fick se de svå små lintottarna komma rullande ner för rulltrappan fick jag en tår i ögat. Små hjärtan som vi får träffa så sällan.
Nu ska vi äta upp lördagsgodiset som vi somnade ifrån.

Ilsken ettåring

Denna vecka har inte varit Klaras bästa någonsin. Den började med feber, fortsatte med lite mer feber och ett ledset och ilsket humör.
Efter middagen i går bestämde jag mig för att ta en titt i den lilla munnen för att se om det kanske kunde finnas något där inne som ställer till problem. Om det gjorde! Totalt åtta (!!) tänder verkar vara på väg upp på en och samma gång. Inte konstigt att man då blir lite på tvären, att man blir lite blank i ögonen, lite ledsen om kvällen.
Helgen skulle egentligen ha tillbringats i skidmetropolen Gällivare för att fira faster Carinas högtidsdag. Men vi blev hemma. Nu får småtänderna krypa fram i lugn och ro, utan att störa sovande kusiner och farföräldrar.

Vidare kan jag berätta att jag är en mycket sjuk människa. Mellan fredagspizzan och Idol satte jag mig vid köksbordet med ett glas rött vid min sida och en trave prov framför mig. Sedan har jag rättat. Oj vad jag har rättat!
Jag älskar att rätta prov. Jag är en mycket sjuk människa.

Trevlig helg kära vänner!

Lång onsdag

På morgonen feberfri gullunge som kördes till dagis. Efter lunch ringer dagis. Feberfri gullunge febrig igen. Superhjälten mormor rycker ut med slängkappa, päronbitar och lek.
Jag på jobbet. Mycket att göra. Inga raster. Jag inte bitter. Bara lite trött.
Förlåt för mina tråkiga onsdagsbloggar.
Allt är schematekniskt.

You give me fever...

En ganska gråmulen måndag blev en mysmåndag hemma i köket.
Jag och Klara har haft finaste besöket av vuxna och barn samt en av mina vuxna vänners livs stora kärlek, som för mig var en ny bekantskap.
Att umgås i kök är det bästa. Näst efter att sitta på golvet i hallen. Det gör man alldeles för sällan.
Under hela eftermiddagen var Klara inte sitt vanliga högljudda, glada jag. Hon hade plötsligt blanka ögon och ville helst sitta i min famn. Jag höjde genast på ögonbrynen eftersom detta väldigt sällan händer. Sent om sider tog jag fram febertermometern som förklarade det hela på ett väldigt tydligt sätt. Flickstackarn var ju sjuk. Så, kära vänner, vuxna och barn, känner ni att det börjar klia i näsan eller svida i ögonen så är det jag som är skyldig. Eller min dotter.
När bästa medicinen pappan kom hem från jobbet blev dock saker och ting lite lättare och de mot kvällskvisten var livet en lek igen.

För övrigt kan jag konstatera att Ica Kvantum är en lugn plats klockan nio på morgonen. Har du inte testat? Det är värt ett besök!

Tvåbarnsföräldrar för en helg

Lördagen började med en riktig familjeaktivitet. Vi åkte till badhuset för att rulla runt i det varma vattnet i den varma basängen. Oj så härligt, roligt och uppiggande. Jag och Klara badade bastu för första gången i hennes ettåriga liv och i bilen på väg hem somnade hon som en klubbad säl. Sjön suger. Som den suger.
På eftermiddagen kom min kära storasyster och lämnade treåringen Aron som kamperar med oss i helgen. Föräldrarna förlustar sig i den södra grannstaden och Aron gör detsamma på Djupviken. Vi busar, äter godis, kollar på Bamse och läser böcker.
Konstateras kan att det är ett större projekt att vara tvåbarnsförälder än enbarnsförälder. Turligt nog kan treåringen ta på sin egen overall och sina egna skor. Treåringen kan även äta mer korv än sin moster. Kanske är mostern en mespropp.
Under eftermiddagen knackade även en av mina elever på dörren. Hon var i krokarna och ville säga hej.
Jag blir alltid lite ställd när jag träffar en elev civilt. Ingen tuff lärarfasad att gömma sig bakom. Bara jag. Lilla jag.
Nu pustar vi ut i soffan. Tvåbarnsföräldrar som vi är...

Tjenixen

Tillbaka efter onsdagskoman. Onsdagar är mördardagar.

I går hade jag inte en rast. Inte en endaste en. Nackdelen med mitt yrke är att man egentligen aldrig har rast. Lunch intas tillsammans med eleverna och det kan inte kallas rast. I personalrummet efter lunchen hamnar man i stort sett alltid i minimöten om elevärenden. Ingen vill ha det så men det blir så ändå. Annars hinner man inte.

På jobbet är det så mycket jobb att jag aldrig hinner tänka på något annat än just jobb. Dagdrömmar finns inte. Inte där. Inte då.

Konsten är att kunna trycka på av-knappen när man åker hem. Att inte se elever eller måsten så fort man sluter ögonen på kvällen. Att inte gå omkring med ångest över allt man inte hunnit göra under dagen. Det är en konst. Sanna mina ord.

I dag var dock ingen mördaronsdag. I dag var en bratorsdag. Efter jobbet och dagis fikade jag och Klara med Åsa och sedan gick vi en liten tur på stan.Inget shoppat. Bara tittat.

I morgon: Fredag. Kjol. Ekbergs. Ja, vi börjar ju kunna det här vid det här laget. Eller hur?

Skulle blogga i kväll...

...men jag somnade framför Grey's.
Du fattar va?
Då är man trött...

I dag

Dagens busigaste: Klara kladdar fast sin uppblottnade frukostmacka på en stolsdyna i köket.

Dagens roligaste: Frisörbesöket. Det är alltid lika skönt att bli ompysslad.

Dagens trevligaste: Förmiddagskaffe med mamma följt av lunch med favvovännerna som i sin tur följdes av fika på stan med nya bekantskapen Anna.

Dagens häftigaste: Sambon kommer hem från jobbet i uniform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Uniformen är min vän.

Dagens tv: Gynekologen i Askim. Så tragiskt, svenskt och bra som det bara kan bli.

Dagens drog: Snus. Snus. Snus.

Dagens fundering: Hur hantera typerna en trappa ned?

Dagens tappra försök: En tidig kväll inför morgondagens dagislämning.

Dagens misslyckande: Den tidiga kvällen som blev sen.

Snööööööö

Gårdagskvällen fick ett magiskt slut. Jag stod på balkongen och tittade ut över vattnet och hörde hur snön landade på marken. Sen kunde jag sova gott. Nytvättad liksom. Fram till 03.00. För andra gången på tre dagar bråkades det högljutt en trappa ned. Vad ska man göra? Det är inte vårt liv. Inte våra problem. Inte våra ilskna gräl på fyllan. Men vi hör. Jag får veta mer än jag egentligen vill om mina grannar och det verkar så tragiskt alltihopa.

I dag försvann snön men jag tror att vi alla kan vara ganska säkra på att den kommer tillbaka.
I morgon är lediga dagen och jag ska få en ny frisyr. Rackarns så snygg jag ska bli!

Helg

Jag brukar ibland säga att man när man är småbarnsförälder inte märker så stor skillnad på helg och vardag, på vardag och helg. Kväll är kväll. Morgon är morgon. Vad jag menar är att man som smårbarnsförälder inte kan tillbringa lördagskvällen på ett svettigt dansgolv eller i biomörkret.
Men nog är det skillnad alltid. Att få vara långsam på morgonen. Att få läsa tidningen, att få hasa omkring i mjukisbyxor och tjocksockar. Att få träffa vänner.
Den här helgen är extra speciell. Den här helgen hedrar två av mina bästa vänner staden med sin närvaro och det är så roligt att kunna ses på riktigt. Inte via msn, sms, facebook eller telefonsamtal. På riktigt. Här och nu.
I går åt vi hämt-thaimat och drack vin här hemma hos oss. Åt godis och drack vin. Inte lika mycket som förr, men dock...
I dag har vi fikat på stan och jag har köpt ett par skor. Ett par svarta, klassiska, snygga pjucks. Jag tror att jag gillar dem a lot.
Tobbe jobbar natt i helgen. Jag har hunnit somna i soffan och funderar skarpt på en tidig kväll. Som sagt, det är inte lika många dansgolv längre...

Torsdag = kjolfredag i morgon

Klaras inskolning går som på räls. I morgon är sista dagen, men i dag hade fröken Berit sagt till Tobbe att hon anser Klara vara redo nu. Hon äter och sover bra, även på dagis. Hon är glad och sprallig mest hela tiden, även på dagis.
Jag ser inte längre dagis som ett ont måste som vi måste försöka undvika så långt det bara är möjligt. Nu är dagis en del av Klaras verklighet och vi måste låta henne ta del av den verkligheten regelbundet. Dagis är inget straff, det är en tillgång. Det är otroligt skönt att känna så. Att slippa det dåliga samvete som först tyngde mig. Eller slippa... En gnutta finns så klart kvar. En liten gnutta. Men den gnuttan är mitt problem. Förmodligen inte Klaras.

Torsdagar är enligt mig veckans bästa dag. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vidhåller. Allt det roliga med helgen ligger framför en, som ett oöppnat paket och man vet inte vad som ska ske men man hoppas, hoppas, hoppas om att det ska bli en kanonhelg. Och lite känns det som om helgen redan börjat. Vi har ätit middag hos Jenny och Lars. Tobbe och Lars åkte iväg till Luleå för att gå på hockey och Erica anlände från fjällvärlden och vi har druckit kaffe och ätit kakor.
Nu måste jag plocka fram en kjol inför morgondagen. Du glömmer väl inte? Kjolfredag...

Jobb, dagis, middag, sova

Dagarna rullar runt.
Tiden går. Klockan går. Runt, runt, runt.
Jag trivs och har det bra.
Äter pepparkakor på kvällarna och saknar min gulltjej på dagarna.
Älskar att komma hem till hennes leende som är fullt av kritvita små tänder.
Älskar att vakna bredvid hennes rufsiga frisyr.
Nu: Godnatt!

Carl-Bertil

Carl-Bertil Jonsson är gissningsvis bekant för de allra flesta. Döm om min förvåning när jag i dag upptäckte att jag har honom i min egen familj.
It goes a little something like this...
I går kväll åt mamma middag med oss. Vi började prata om de mindre priviligerade i vårt lilla samhälle. I den här lilla staden finns inga direkta uteliggare. Det finns dock ett gäng som går under namnet a-lagarna men till skillnad från många större städer så utgör de här i stan mer ett trevlighetsinslag.
Mamma har, efter sin hjärtinfarkt, varit helt rökfri efter ca 45 år som rökare. Hon är duktig och stark och klarar det hela ganska bra. Dock har hon suttit på sju paket Marlboro Lights mentol som hon inte riktigt vetat vad hon ska göra med. I går kväll, efter vårt samtal, kläckte hon idén om att donera sina giftpinnar till någon av stadens mindre priviligerade invånare.
När jag i eftermiddag tog en eftermiddagspromenad in till stan fick jag plötsligt se hur en kvinna med långt, rött och slitet hår står böjd över sin gamla cykel och pussar på en blond kvinna som påminner otroligt mycket om min mamma. Tataaa! Moran har gjort slag i saken och tagit sina sju paket med mentolcigg till stan för att lämna över till någon bättre behövande. På kuppen blev hon helgonförklarad och det skulle väl göra vem som helst ganska glad och nöjd.
A-lagarna kommer väl förmodligen att lukta mentol under den kommande veckan, så nu vet ni varför.

Att klättra

Förut, när jag bodde i Umeå, hade jag en hobby. Jag brukade klättra. Jag hade en klätterkompis som hette Johanna. Vi träffades inte så ofta off the wall, men det var alltid mysigt att hänga på väggen och småsurra lite mellan kritning av händer och vätskepauser.

I vårt förråd hänger nu min klättersele och mina fina klätterskor mol allena. Jag har inte varit i närheten av dem på en alldeles för lång tid.

Jag vet att det finns en vägg här i min nygamla hemstad. Jag har den utrustning som krävs och jag har absolut viljan. Det enda jag saknar är en kompis.

Känner DU till någon, tjej eller kille, som skulle vilja hålla mig i ett snöre när jag älgar upp för klätterväggen? Känner DU till någon som skulle kunna tänka sig att bli hållen i ett snöre av mig medans denna någon själv älgar upp för väggen? Tveka inte! Hör av dig snarast, ty jag lider av svår abstinens.

Denna dag har varit regnig. Men kärleken har återvänt från vidderna och till middag blev det en sagolik höstig gryta med fläskfilé. Det finns inga dåliga väder...

Bjuder på en bild av Klara, som skulle leka lite i badrummet men leken blev snart en orgie i hällande och slutade med att pappan gav vika och fyllde badbaljan med vatten.

Denna dag - en kamp

På Klaras dagis sover barnen middag en gång, efter lunch. I Klaras hem sover hon middag två gånger, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att dagislivet ska bli lite enklare har vi beslutat oss för att vänja bort morgonsovningen nu under helgen. Gräsänka som jag är var det bara att anta utmaningen och försöka roa den lilla fröken efter bästa förmåga. Jag bestämde mig snabbt för att jobbet skulle bli enklare med lite hjälp och begav mig till Klaras mormor på morgonkvisten. Klara är omåttligt road av sina morföräldrar. Jag vet inte vad dom gör som inte jag gör, men något är det.
Det gick som planerat. Klara sov en gång i stället för två. Min förhoppning var att denna sovning skulle bli en sjuhelsikes långsovning och att återstoden av dagen skulle bli ett skönt åk i pudersnö. Klara sov i 35 minuter och de sista vakna timmarna var något av en berg och dalbana. När jag till slut la ner henne i sängen tittade hon på mig med en blick som utrålade tacksamhet och lättnad. Sedan vände hon sig om, drog den röda snuttefilten över huvudet och somnade.
Tobbe är kvar i Vilda Västern. Han skulle egentligen ha kommit hem nu i kväll och jag har längtat hela dagen. Det visade sig dock att Vilda Västern är ordentligt vild och hans tjänster behövdes där. Tråkigt och trist, men mer arbete ger mer pengar och vi ses ju i morgon!

I kväll är det fest en i lägenheten down under.
Som varje lördag.
Och varje fredag.
Själv ska jag krypa till kojs.

Gå på stan...

... är något som många pitebor tycker om att göra. I dag gick Klara på stan. Jo, hon gick faktiskt. Staplande steg i bylsiga kläder och röda promenadskor. Men ungen gick. Sanna mina ord! Det ska vara en pitebo till att ta sina första steg längs Storgatan... Inte är det väl morsarvet som spökar?

Tobbe har åkt till inlandet för att sköta säkerheten i fjällkommunen i Vilda Västern. Min mamma har ätit middag med mig och Klara. Laxsoppa och rött vin.
Som sällskap nu på kvällskvisten har jag fina filten som mamma presentade oss med efter en tur till IKEA. Filten värmer, men inte i hjärtat...

Onsdagar...

Är långa dagar.
Denna onsdag lyckades bli en extra lång dag fylld av det ena och det tredje. Det gillar jag med mitt jobb. Det innehåller lite av allt. Allvarliga samtal blandas med kramar och gapskratt. Subban i mig får komma fram ibland och nästan lika ofta får jag vara snälla S. Jag njuter nog lika mycket av bägge två.
På vägen från jobbet spjällade jag på längs E4an i lugn och ro när telefonen plötsligt ringde. Det var Tobbe som tyckte att jag körde lite fort. När jag tittade i backspegeln låg polisbilen precis bakom mig. Det gjorde den hela vägen in till stan.
Jag fick hjärtklappning och körde försiktigt med händerna på 10 och 2.
I morgon är jag mammaledig igen. I 24 timmar. Dagis och något annat mysigt. Någon?

Back in the hot air

Varje tisdagsmorgon när jag kommer till jobbet känner jag mig lite förvirrad. Det är som att kroppen och knoppen inte pallar tre dagars ledighet. Det blir för mycket. Den lediga tiden blir för lång och allt jobbtänk hinner suddas bort från hjärncellerna. Dessutom ligger jag ju liksom en dag efter. De andra på jobbet har ju redan hunnit träffas en dag och när jag kommer på tisdagsmorgonen, socialt utsvulten och full av frågor om hur helgen varit och om det hänt något spännande som jag missat, känner jag ibland att jag kommer en dag för sent. Med frågor som är passé och alldeles för mycket energi.

Dagisinskolningen fortskrider i sakta mak. Jag önskar att jag fick vara med. Hela tiden. Men på torsdag är det min tur. Då får jag ta en föräldradag och lunka iväg till dagis men Klara. Klara, som idag även gjort ettårsbesiktningen på BVC. Den hann jag i alla fall vara med på. Hon klarade sig utan anmärkningar men lämnade vårdcentralen med ett sprutstick i det lilla, runda låret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svensk sjukvård slår det mesta! Leve den!
Nu dusch och sovning. I morgon är en lååång dag med två tunga möten. Jag lär få användning av sömnen...

Det nya livet

I dag började det. Dagislivet.
Eller ja... Vi åkte dit hela familjen, stannade en dryg timme och åkte sedan till Jenny och Edvard på lunch. Ganska likt vilken måndag som helst men ändå så olikt.
Sammanfattningsvis har jag bara en sak att säga. Jag älskar Klaras dagis! Hrmf... Förlåt. Förskola ska det ju så klart vara. Hur som helst, om dagens första intryck består så kan jag inte vara annat än nöjd. Liten och lugn avdelning med lugna små barn och mysig personal. När vi kom fick vi kaffe och fröken Berit tände ljus. Klara tittade storögt på barnen och alla leksaker. Mitt hjärta som hela morgonen hade dunkat hårt i bröstet lugnade snabbt ner sig. Vilken befrielse.

Allt för nu. Puss och kram!

I dag. I morgon.

I dag har varit en arbetsdag. Lika så många andra arbetsdagar. När man tänker tillbaka i tiden är det lite intressant att konstatera att man egentligen inte kommer ihåg så många detaljer av de dagar som förflutit. En massa dagar har levts sedan jag började jobba men den ena dagen är den andra väldigt lik. I nuet, när dagen är här och nu, känns den alltid som det mest aktuella som någonsin hänt, men i imperfekt är alla dagar bara en soppa av dagar. En god soppa. Men dock en soppa.

I morgon är det fredag. Kort arbetsdag. Prommis till stan. Rituellt fika på Ekan och intagande av schlabang eller något annat sliskigt sött och gott.

Kvinnorna på mitt jobb (jag är också en kvinna även om det tar emot att säga kvinna i stället för tjej) har börjat med kjolfredag. Det är precis som det låter så att man på fredagar tar på sig en kjol. Problemet för mig denna vecka är att jag har haft kjol två dagar i rad. Kjolfredagen blir nu liksom inte lika kjolig. Kanske måste jag köpa mig en princessklänning... Eller så inte.

Tuttar, bröst och andra bra saker

På mornarna får jag en stunds meditation. I bilen på väg till mitt jobb som ligger 1,5 mil från hemmet lägger jag en Rapé under överläppen, njuter av ett höstvackert Norrbotten och lyssnar på radio. Jag lyssnar alltid på Morgonpasset på P3. Det har jag gjort ända sedan högstadiet, från Thomas Tengby, via Annika Lanz och diverse roliga typer fram till dagens helt ok programledare. Nåväl, i dag lyckades jag pricka in Barnradion och bytte därför till P4 där jag fick lyssna till en kvinna som intervjuades med anledning av de två badnymfer som hade förvisats från ett badhus i Uppsala efter att ha badat med tuttarna framme.
Top-less.
Halvnakna.
Kalla det vad du vill.
Syftet med denna handling var att visa samhället att kvinnor minsann också har rätt att bada med bar överkropp. Brösten är erogena zoner för båda könen och därför ska det inte vara någon skillnad. Kvinnor, så väl som män ska ha all rätt att vistas i det allmäna rummet utan tröja.
OK, jag kan köpa det tänket. På ett visst plan.
Samtalet fortsatte och den intervjuade kvinnan (vars namn jag pinsamt nog inte kan komma ihåg) menade att det är dags att avsexualisera den kvinnliga kroppen i allmänhet och brösten i synnerhet.
Efter detta uttalande sa hela min varelse emot. Jag vill fasiken inte få mina bröst avsexualiserade. Mina bröst har lidit nog av amning och allmän avmagring. Ska de nu dessutom behöva bli officiellt avsexualiserade? Nej. Nej. Nej. Det går jag inte med på. Och inte brösten heller.
Kroppen är ingen allmän egendom. Varken mannens eller kvinnans. Ingen kvinnas bröst är samhällets bröst och ingen manlig bakdel är kollektivets ägodel att smeka och klappa. Vi äger alla rättigheten till våra egna kroppar. Och med den rättigheten vill jag bejaka den lilla gnutta sensualitet som återstår.

Studs och hopp

En händelserik söndag börjar lida mot sitt slut.
I morse tog jag och Klara en morgonpromenad i den underbara höstsolen. Så här säger jag om alla årstider när de infinner sig, men nog är väl hösten ändå typ den bästa av alla årstider? Rent, vackert och friskt. På söndagsförmiddagar är man dessutom nästan alldeles ensam ute i det fria och därför vill jag nog påstå att söndagsförmiddagspromenader är något av det bästa med hösten.

Efter lunch åkte jag och Klara med mamma och pappa till Luleå för att gå på treårskalas. Kusin Aron har hunnit bli TRE år. Bra jobbat sötnos!
På vägen hem tog jag och min kära mor ett spontant beslut att tillbringa kvällen på stadens kulturkafé som i kväll bjöd på klezmerkonsert. Pappa erbjöd sina tjänster som leg. barnvakt och saken var biff.
Det är så härligt med musik. Du som av olika anledningar känner mig lite bättre vet redan att jag är en sucker för folkmusik och helt ärligt tror jag att klezmer slår det mesta. Så glatt mitt i all melankoli och så rikt på toner och variation. Det känns som om golvet och väggarna svänger. Alla ler och stompar med fötter och händer. Skratt blandas med tårar som rinner längs glansiga kinder. En skitbra musikkväll. Och än en gång måste jag ge en eloge till min nya hemstad. Det ordnas evenemang och i vått och torrt. Lättillgängligt och till rätt pris.
Jag älskar.

Tobbe har jobbat hela helgen. Ta mig tusan hela helgen. Jag saknar honom. Men snart kommer han hem. Tur!

Tomt

I går läste jag ut Luftslottet som sprängdes. Det har tagit sin lilla tid. Kvällarna som yrkesarbetande är något mer utpumpade än förr, när jag kunde ligga i sängen och läsa hur länge som helst. Nu blir det några sidor innan ögonen faller igen av sig själva. Men nu är den slut och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Måste hitta en ny litterär kärlek.
Tobbe jobbar och jag har tittat på Klassfesten. En tragikomisk berättelse som får mig att tänka tillbaka på min egen högstadietid som var relativt friktionsfri. Dessutom tänker jag på mitt jobb och mina elever. Många har så mycket att tänka på. Så mycket som inte rör böjning av verb i presens, perfekt och futurum. Trivialt, banalt och blodigt allvar. Omöjligt för vuxenvärlden att förstå och begripa.
Efter det rutinmässiga besöket på Ekbergs i dag kan jag konstatera att staden blommar. Några nya affärer och vips kommer folk från när och fjärran för att strosa. Som förr. På Lundbergs skors tid.

The temple

Under arbetsdagen har mina tankar stundom flygit iväg till stadens centrum. Till glitter och glamour, till latte och nya strumpor, till rulltrappor och skoaffärer.
Efter lunch erkände min kvinnliga kollega K att hon tagit bilen in till stan för att kolla läget.
Min manlige kollega R förstod inte syftet.
Själv har jag gnolat på den egenhändigt komponerade trudelutten "Galleria, gallera, galleria, gallera..."
SAABen förde mig hem i ett rasande tempo och efter att ha bearbetat resten av familjen begav vi oss iväg. Iväg till den nya världen i vår lilla småstad. Det förefaller vara det största som hänt bygden sedan Linné angjorde bryggan i Öjebyn för ganska många år sedan. Den nya gallerian.
Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna tilldragelse. En vanlig blåvardag. De flesta brukar nog befinna sig på sina arbetsplatser och i bästa fall glupa i sig en sur kopp kaffe i fikarummet. Inte i dag. I dag var det fest. I dag verkar det som att alla regler hade slutat gälla. I dag skulle man ställa upp för staden och stilla sin nyfikenhet. Jag var där. Många, många bekanta var där. Till och med min manlige kollega R var där.
Jag gillar själva tänket. När något händer, då jäklar är det bara att ställa upp. Intresserad eller ej. Spelar ingen roll. Alltid kan man hitta något skoj i det hela.
Jag tror att jag måste gå dit i morgon igen.

Lång dag

Heldag på jobbet.
Middag med lilla älsklingen och mamma och pappa.
Kvällslek och välling.
Femina och Grey´s.
Oh what a day!

Hur gör de där småbarnsföräldrarna egentligen?

Så har jag tänkt många gånger när jag sett tappra kolleger rusa från jobbet med andan i halsen för att hinna till dagis, fritids eller för att finnas hemma. De kommer ofta lite sent till morgonmötet. Ibland lite rufsiga i håret och ofta med andan i halsen. De sitter sällan särskilt långa stunder i personalrummet utan prioriterar att röja undan och komprimera sitt arbete.
Innan jag blev en mamma kunde jag komma hem från jobbet och lägga mig i soffan och fundera på hur i hela friden man fixade livet som förälder och knegare. Jag undrade över när dessa stackars satar hann med sitt liv.
I dag har varit en sådan dag. En dag med andan i halsen. En sådan dag som jag tänkte på då.
Vaknade - åt frukost - Tobbe åkte till jobbet (pussade hej då) - skjutsade Klara till mormor och morfar - åkte bil till jobbet (avkoppling) - jobbade - åkte bil till mormor och morfar (avkoppling) - åkte till Ica - mötte Tobbe och handlade - åkte hem - lagade middag - plockade undan - tvättstuga (inklusive en tur till Ewa för att hämta skål på utflykt) - slappning framför tvn.
En normal dag. En bra, vanlig dag.
Och livet, det är nog allt det där och lite till.

Om hösten

Jag har faktiskt aldrig, trots ett flertal lägenheter, haft en balkong. Jag har alltid drömt om hur häftigt det skulle kännas att ha en dörr rätt ut i friheten. En direktlänk till omvärlden. Att slippa ta sig genom trapphus och förbi pratsamma grannar.

Nu har jag två balkonger. Detta plötsliga välstånd har fått mig att inse charmen med trädgårdspyssel. OK, trädgård kanske är att ta i men allt det där med jord under naglarna du vet...

I går tog jag itu med sommarblommorna som jag inte längre hade tid och ork att ge särskilt mycket kärlek. Jag smusslade iväg dem till den intilliggande skogen och ställde i samma veva undan balkongmöbler och de snygga mattorna som under sommaren har dolt det iskalla betonggolvet.

I dag var det lediga måndagens dag och trots det minst sagt pissiga vädret åkte jag iväg för att köpa höstväxter och en tjusig lykta för att fylla det tomrum som uppstod efter gårdagens bärsärkargång. Jag är så nöjd med resultatet. Ytterst nöjd. Nu väntar jag bara på lite besök som kan välkomnas av härligheten.

Måndagseftermiddagen blev en fikastund hos Åsa i hennes urtjusiga lägenhet i stan. Åsa har en fantastisk fåtölj med öron stående i hörnet i hallen. Där brukar hon sitta och läsa böcker. Jag tror att jag måste åka hem till Åsa med min bok. Tänk att få vara ensam med en bok. Bara för en kort stund. I den skönaste fåtöljen.

Igen

Jag gillar Susanna Kallur.
Gillar är ett svagt ord.
Jag nästan älskar henne.
Älskar är ett starkt ord.
Men jag diggar henne skarpt.
Hon är söt och glad.
Kallur är bra.

Helgen har gått

Och den har gått fort.
Fredagseftermiddagen blev en orgie i shopping. Totalt oplanerat. Passerade ett skyltfönster som var dekorerat med en klänning som jag blev tvungen att beskåda på närmare håll. Ut ur affären kom jag sen med klänningen som dessutom fått sällskap av en tröja och en svart kofta.
Det är hösten. Jag skyller allt på hösten. Dessutom tackar jag mitt sunda förnuft för att jag inte gick loss på de svarta stövlar jag sprang på lite senare. Den som spar hon har. I alla fall lite mer.
Lördagen förflöt i relativ stillhet och förberedelse inför kvällens middag. Jenny, Lars och Edvard rullade in och vi hade så mysigt så. De yngsta festdeltagarna knoppade in och gav oss äldre lite tid till vin och skitsnack.

I dag har varit en underbar höstdag men långprommis och lunch och kaffe med mormor och morfar och moster Cilla som hedrar rivieran med sin närvaro.
Nu laddar jag mest för en bra morgondag. En bra ledig måndag.

Denna värld

Blogg-världen alltså.
Min relation till bloggandet är ganska intressant och jag gissar att det är samma sak för många av er andra. Jag har skrivit om detta förut men blir liksom inte klok på det. Därav ältandet.
Jag har bloggat rätt länge nu. I början bara för mig själv, sedan även för familjen och särskilt sedan Klara föddes. Då blev plötsligt min blogg intressant för några fler. Efter att jag satt en besöksräknare på bloggen har jag börjat inse att det måste vara fler som läser. Fler än jag känner till. Fler än de närmsta släktingarna och bästa polarna. Men vilka??? Det får jag aldrig veta och det är väl privilegiet man har som anonym blogg-läsare. Att bara segla omkring bland människors liv och snudda vid deras tankevärld för en kort sekund.
Jag ser bloggen som en sorts dagbok. Ett sätt för mig själv att reflektera över mitt liv och vardagliga händelser. Ett sätt för mig att minnas tankar och känslor från förr. Självklart är det även ett sätt för mig att dela med mig. Det läskiga är att jag aldrig vet till vem.
Jag är en anonym blogg-läsare även jag. Hos vissa lämnar jag kommentarer, men det handlar oftast om människor som jag känner personligen, på riktigt - i den riktiga världen. Många bloggar läser jag och gillar men min blyghet hindrar mig från att klampa in och kommentera. Känns som att jag inte har där att göra.
Själv blir jag outsägligt glad av kommentarer i min blogg. Ju fler desto bättre och förmodligen är det likadant för er andra som bloggar. Man vill ha feed-back, även om det bara handlar om tre små ord, eller fyra. Man vill höra att man syns.
Jag ska nog börja kommentera mera. Hos främlingar också. Ja, det ska jag!

Sen undrar jag över om man är bloggare även i den verkliga världen. Ibland ser jag människor på stan vars bloggar jag läser. Varje gång blir jag lika ställd. Vet h*n att jag läser? Läser h*n min? Ska man hälsa? Ska man titta bort? Är blogg-världen hemlig eller är den en del av den vanliga världen vi lever i? Hur länkar man samman två så totalt olika världar, där den ena är full av känslor och öppenhet och den andra något mera dämpad och lågmäld?
Någon?

Blus och väst

Det var dagens klädsel. Elever på dagen och föräldrar på kvällen. Föräldramöte alltså. När jag träffar föräldrar vill jag vara proper. Vill inge respekt och sända signaler om att jag är på allvar. Eller snarare att det jag gör är på allvar. Hoppas att jag lyckades.

Kvällarna är verkligen mörka nu. Kolsvarta. Men mysiga. Känner att det vore skoj med nya lampor. Och nya skor. Nya byxor. Ny frisyr.
Vad är det med hösten? Jag vill ha, vill ha, vill ha.

Alltså...

Jag måste bara få berätta vad som hände under den tidigare omskrivna promenaden. Jag hade inte mer än svängt ut på gångvägen här utanför och pluggat in Lasse Winnerbäck i öronen när jag möttes av en frejdig kvinna, med hund - utan stavar, som hejade så där glatt och trevligt. Människor gör så i den här staden. Kommer man gåendes längs en väg och möter en annan glad flanör är oddsen mycket stora att man hälsar på varandra helt enkelt. En trevlig grej som jag uppskattar i den här lilla staden där jag nu bor. Det skapar liksom trygghet.

En stund senare, när jag kommit en bit längre bort, passerade jag en liten kille som var ute och övningscyklade på gatan med sin mamma och pappa. -Så fint, tänkte jag. Så fint att hela familjen är ute tillsammans och delar sonens cykeltränande. Precis när jag gick förbi dem stannade pappan till och halade fram snabeln för att göra nummer ett i diket.
Idyllen kändes plötsligt inte lika mysig. Men vad är det man säger? If you got to go, you got to go...

Prommis or not?

Ja, det är sånt som jag sitter och tänker på så här på aftonkvisten.
Höstluften utanför dörren kommer att kännas underbar mot kinden. Trevliga tanter kommer att heja glatt där de stegar fram med sina stavar. Jag borde ta en prommis.
Inne i hemmet glittrar ljus på soffbordet. Kalastårtan som blev över lockar i kylskåpet och den gullige sambon ligger i soffan. Kanske borde jag stanna hemma.

Dagens lediga dag firades på stadens öppna förskola. Vi var inte ensamma om att ha knallat dit. Huset gungade av glada barn. Sångstunden var oändligt uppskattad av den unga Klara som dansade efter bästa förmåga. Sittandes, gungandes.
På eftermiddagskvisten ringde förskolläraren som ska skola in oss på dagis. Hon lät snäll och mjuk och go. Tack för det. Mitt mammahjärta behövde det.

Nä, nu ska jag ta mig tusan ta en prommis. Viva hösten!

Manad och utmanad

Den nyblivna har utmanat mig.
Åtta kalla fakta om mig själv.

1. Den största sanningen är att jag nog egentligen inte behöver rada upp 8 punkter för att blotta mig själv. Jag är nämligen expert på att blotta mig så fort tillfälle ges. I mötet med nya människor är jag oftast alldeles för snabb med att muddra vederbörande på information om dennes person och lika snabb är jag på att tömma mina egna fickor för att visa vem jag är, hur jag är och hur jag tänker.

2. Jag har ytterst livlig fantasi. Ibland undrar jag om jag har blivit så mycket äldre än 8 år. Mina tankar går ständigt i spinn. Jag leker både i framtiden och i nuet. Jag fantiserar om hur mitt liv kommer att vara i morgon, om ett år eller 20. Jag "leker" att vi åker på bilsemester nästa sommar eller på skidsemester till franska alperna. Jag fantiserar om nya kläder och en annan bil, frisyrer och muskler.

3. Jag har mål i mun. På ont och gott. Tystlåtna och svåra typer kan nog se mig som ett störande inslag i den lugna tillvaron. För egen del har nog min verbala förmåga mest varit mig till gagn. Mina betyg har oftast varit bra. I ärlighetens namn har de nog varit lite bättre än vad jag kanske förtjänat men tack vare mitt tungvrickande har jag övertygat mången lärare om att jag har koll på allt och lite till. Flera gånger har jag suttit i anställningsintervjuer och hört mig själv säga saker som hjärnan kanske inte alltid varit med på. Tror att jag kanske har hjärnan i munnen på något sätt... Kort sagt, jag pratar mig genom livet.

4. Jag är egentligen en man. Jag har många kvinnliga attribut; bröst, livmoder, äggstockar, långt hår och sminkade ögon. Jag går på damtoaletter och föredrar vin framför öl. Men på många sätt känner jag mig mer som man än kvinna. Detta uttalande bär så klart med sig ganska många fördomar, men om du står ut med det ska jag förklara hur jag menar. Jag är rakt på sak och kräver rak kommunikation. Jag älskar att kolla på sport, snusa, svära och dra sexskämt. När jag tidigare i sommar åkte till IKEA med mina bästaste vänner fick jag höra att jag var precis som deras pojkvänner; rusade genom butiken, totalt fokuserad på de saker som stod skrivna på min lista. Jag blir gaaalen av att kräla omkring och titta på småsaker som jag inte behöver. Ger mig inget liksom...
Jag gillar att brottas, så där grabbigt du vet... Ingen av mina polare har samma böjelse men som tur var har jag en kille som också är kille och honom kan jag brottas med och göra nacksving på.

5. Jag (precis som den nyblivna) är en språkfacist. Jag går igång på att prata utrikiska i alla former och så fort jag får chansen kommer jag att plugga ett nytt språk. På något sätt kan man förändra sin identitet genom att behärska ett annat språk. Det är som teater. Man får vara en annan, om än bara för en kort sekund. Lingvistik, fonetik och grammatik talar till mig som små karameller. Det är konst. Att tala, skriva och kommunicera är som att måla eller sjunga. Det är kreativt och bra för själen.

6. Om jag vill kan jag få mig själv att gråta genom att sjunga. Inte för att jag sjunger vackert, absolut inte! Jag har faktiskt ingen aning om varför det blir så här. Snudd på perverst är det i alla fall. Störst effekt blir det dessutom om jag jojkar. Inte för att jag kan jojka. Inte alls. Men jag kan i alla fall låtsasjojka och då jäklar, då forsar tårarna.

7. Jag är en jäkel på att köra båt. Halvt uppvuxen på sjön lärde jag mig tidigt att behärska detta fantastiska fordon och kunde själv upptäcka öar och skär i den underbara skärgården utanför Luleå. Knopar, oljeblandad bensin och brytpinnar är liksom min melodi.

8. Människor är något som jag gillar. Det finns hemskt få som irriterar mig och jag inbillar mig att jag är ganska fördomsfri. Vad man än sett, hört eller trott visar det sig alltid i slutändan att de allra flesta är som man vill att de ska vara: glada, trevliga och sympatiska. Kanske är det jag som är naiv, men det spelar egentligen ingen roll, för det är ju vad jag själv tänker som är av vikt.

Jag vill be följande bloggare göra som jag, blotta dig: emma, ewa, micke och niklas (eller erica, hur blev det med det där egentligen???).

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Fikadagar

Torsdag: två födelsedagskalas där det ena följde direkt efter det andra.

Fredag: Samkväm med trevligaste jobbarkompisarna.

Lördag (i dag): Födelsedagskalas nr. 3.

Mycket fika blir det. Och dagens motion som jag hade planerat i form av en prommis till stadens centrum verkar inte bli av. Skyarna har öppnat sig och ur skyarna faller regn i sådana mängder att jag allvarligt börjar fundera på om jag kanske skulle bygga mig en ark. För säkerthets skull...

I stället för prommis bjuder jag på några bilder från den stora dagen för att Erica (och alla andra) ska få se.
Av sin mormor och morfar fick Klara ett par skor som hon har väldigt svårt att glömma. Hon vill ha dem på sig. Hela tiden! Hon gråter när vi tar av dem.
För övrigt kan jag konstatera att det är lönsamt att bli ett år. Hade man själv blivit hälften så firad hade livet varit sött. OK, livet är ganska sött, men det hade varit ännu sötare.
Nu ska här plockas inför eftermiddagens kalas. Golvet är täckt av en bondgård och små djur. Får som bräker och en lada som spelar "Old Mc Donald".
Det här blev ju ett helsikes roligt blogg-inlägg. Det går till historien. Over and out.

Dan före dan

För ett år sedan satt jag i vår lilla lägenhet i Umeå och rättade diagnostiska prov. Jag och Tobbe hade gått en prommis in till stan och druckit kaffe på Café Station. Jag kände ingenting och anade ännu mindre. Dagen därpå skulle jag åka till jobbet för att försöka styra upp den sjua som jag just hade startat terminen med. Jag hade massor att göra under de två jobbveckor som låg framför mig.

Jag gick och la mig och hade svårt att sova. Tobbe tittade på tv och jag var irriterad över att han aldrig kom och la sig bredvid mig. Men somnade gjorde jag men bara för att vakna några timmar senare av att det sa PLOPP. Jag studsade upp ur sängen och småskrek till Tobbe att JAG TROR ATT VATTNET HAR GÅTT!!! Logiskt tänkande som han är satte han sig förvirrat upp i sängen, kliade sig i håret och sa: -Men du kanske har kissat på dig... Efter att ha konstaterat att så inte var fallet ringde jag till förlossningen. Barnmorskan på andra sidan luren pratade med lugn stämma och bedyrade att vi lugnt kunde stanna hemma i flera timmar. Förstföderska som jag var. Jag duschade, klädde på mig och sminkade (!!!) mig. Var detta plötsliga infall av fåfänga kom ifrån vet jag inte, men på något sätt ville jag vara fin inför det största som någonsin hänt mig.

När en timme hade förflutit med allt kraftigare värkar ringde jag förlossningen igen. Vältalig som jag är försökte jag beskriva att det gjorde rätt jävla ont. Den lugna barnmorskan förklarade pedagogiskt att det var i sin ordning. Det ska göra ont.

Efter ytterligare en halvtimme var jag färdig med att vara hemma. Känslan av att något var på väg att krypa ut ur mig var alldeles för stark för att inte ta på allvar och i hög men laglig hastighet brummade vi upp till Norrlands Universitetssjukhus.

Den lugna barnmorskan såg något besviken ut när vi ringde på förlossningens dörrklocka.

-Jaha, ni kom i alla fall?

Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var helt öppen var hon inte längre lika förvånad utan ställde mig vid en gåstol och lotsade in oss i ett förlossningsrum. Jag fick en lustgasmask i min hand och sen var det bara att sätta igång. Hela förlossningen var över på tre timmar och det starkaste minnet från de timmarna är känslan av att vara konstant hög på lustgas och lyckan över att befinna sig så fruktansvärt nära den egna kroppen. Jag och kroppen var ett och samarbetade på ett övernaturligt sätt. Kroppen sa vad jag skulle göra och jag följde varje impuls. Jag frågade barnmorskan flera gånger om det verkligen inte skulle göra mer ont. Många krystvärkar och en sugklocka senare kom så magiska ögonblicket kl. 8.37, när den svarthåriga skönheten visade sig för världen. Den stunden stod tiden helt stilla.

Och sedan den stunden har världen inte varit densamma. Sedan den stunden har världen blivit bättre och vackrare. Den har blivit så självklar och säker. Den har blivit fulländad.

Världens bäste kille och pappa beskrev allt så perfekt då. Hans första, och hittils enda, framträndande i blogg-världen finns att läsa här. Han borde skriva oftare.

Detta med fjortisar

Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...

Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...

Keep up the good work!

En av de bästa bloggarna jag känner, min dragare numero uno i blogg-världen ventilerar sina funderingar över sin blogg och dess vara eller inte vara. Jag uppmanar härmed till ett kollektivt halleluja över denna blogg och alla våra bloggar, for better for worse, for richer for poorer, in sickness and in health... För det är ju så det är. Inte alla dagar känner man för att lösa världsproblem. Inte alla dagar har man tänkt en tanke som man bara MÅSTE dela med sig av.
Vissa dagar vill man bara skriva. Och om någon sen vill läsa så är det väl fint och bra på alla sätt. Hur tradigt det än kan bli vissa dagar.
Kör hårt! Du äger!

Måndag

Jag menar inte att tjata. Men jag har varit ledig i dag. Eller ledig och ledig. Egentligen har jag varit i arbetsläger, fast hemma.
Dagen började i lugn och ro med ett barnvagnsinköp. Den barnvagn vi har haft ända fram till nu är världens bästa på alla sätt och vis. Men den är kanske inte världens smidigaste att fälla ihop och lyfta in och ut ur bilen. Nu är detta problem ur världen eftersom vi har blivit stolta ägare till en kompletterande, något smidigare variant av kärra. Den gamla trotjänaren har på intet sätt spelat ut sin roll. Den kommer bara inte att få följa med i bilen lika ofta som förr. Det är allt.
Arbetslägret då? Efter lunch satte jag igång med att vara mora. På tre timmar bakade jag 40 kanelbullar och 8 blåbärskakor. Köket var stundtals ett inferno av mjölpuffar, degkladd, pärlsocker och geggiga bakplåtspapper. Men efteråt. Oj. Vilken känsla av välmående.
Och här måste bakas i parti och minut. På torsdag är det storkalas. Ettårskalas! Och som min mammas vän Birgit sa: -Ettårsdagen firas väl hårdare än femtioårsdagen? You bet!

Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...

Är jag normal?

Sitter i soffan med datorn på låren och slösurfar. Samtidigt som jag slösurfar gluttar jag lite på tvn som står på. Jag tittar på Cops på kanal 6. Jag brukar göra det. Jag vet att det är lite småsjukt och vrickat men jag tycker om det. Hur normalt är det?
När jag kommer hem från jobbet är jag oftast ganska snabb med att slå på datorn. Jag kollar mailen, bloggen och Familjeliv. Familjeliv är ett ganska sjukt community som främst vänder sig till gravida och småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är lite perverst och många av människorna som hänger runt där verkar rent ut sagt blåsta. Men jag gillar det. Hur normalt är det? Tilläggas bör att mina kära mammavänner i Umeå var människor som jag hookat upp med via detta forum så självklart finns det inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker oftast på mig själv som lite småsmart. Jag tycker att jag är rätt allmänbildad och har koll på läget. Jag tycker att jag har god smak och sunda värderingar. Ovanstående påståenden skulle dock kunna bevisa att jag lurar mig själv. Egentligen är jag nog lite white trash, lite ytlig och lite blåst. Jag försöker vara finkulturell men allt oftare kommer jag på mig själv med aktiviteter som pekar mot att den finkulturella fröken Soffan är en bluff.
Hon som läser Garcia Lorca och citerar Pablo Neruda överröstas allt oftare av hon som mest läser deckare och drar skämt från Sällskapsresan. Hon som dricker rött vin och går på föreläsningar med latinamerikanska författare (vars namn hon i dag inte kommer ihåg) hamnar i skymundan av hon som dricker vatten och shoppar snygga barnkläder. Hon som bränner amerikanska flaggor och predikar om världens orättvisor har oftast häcken full med att utröna vem som kastade ett sudd i någons huvud och övertyga ystra tonåringar om vikten av att räcka upp handen innan man säger något.

Vad var det som hände? Lite intressant är det. Kanske inte för dig. Förmodligen inte alls. Men för mig är det lite roligt att tänka på hur saker och ting har blivit och hur man hamnade här.
Någonstans känns det som att jag lever i nuet nu. Jag inser min litenhet och trivs med den. Jag vet att jag inte kan göra så jättemycket åt Mr. Bush och hans utrikespolitik. Jag vet att ingen blir impad av vad jag läser eller inte läser. Ingen bryr sig om vad jag tycker och inte tycker. Dom jag tycker om tycker om mig för att jag är jag. Inte för så mycket annat. Så skönt!

Flow

Sussanna Kallur har det i sitt springande och hoppande. Ljungberg i sin sträckta vrist. Stieg Larsson i sitt skrivande. Ja du vet. Så där när allt bara flyter och funkar, utan större ansträngning. Det går av sig självt. Så känns det på jobbet just nu. Egentligen ska man inte skriva så här för då brukar det gå åt helsike. Men det är en risk jag får ta.
Det är så mysigt på mitt jobb. Eleverna är så där småsöta som man kan tycka att de är innan man hunnit lära känna dem ordentligt. Då blir dom ofta riktigt söta. Kollegerna är lättpratade och mitt skrivbord är i ok ordning. Jag har planerat fram till höstlovet och hoppas på att planeringarna håller.
Jag har alltid trott att livet som arbetande småbarnsförälder ska vara hektiskt, galet och en omöjlilg uppgift. Men på något sätt känns det som att jag har mer tid nu än tidigare. Kanske beror det på att man har sänkt ribban för att man helt enkelt inte hinner göra något. Man är nöjd med att få sitta stilla. Med en kopp kaffe och en snus. Förvisso har livet som arbetande småbarnsförälder bara börjat och jag kan ju återkomma den dagen jag sitter i bilen på väg till dagis med två eller tre skrikande barn. Men det tar vi då.
Nu är det flow.

Linslusen

Klara gillar lampor. Alla lampor. Hon gillar att tända dem och att släcka dem. Hon gillar att titta på dem och ta ordet "lampa" i sin mun. I dag på kvällskvisten satt lampofilen med sin pappa i sängen för att, som brukligt är, tända och släcka lampan. Jag tänkte föreviga hennes entusiasm men plötsligt kom yrvädret på att det finns en sak som hon gillar mer än lampor. Att bli fotograferad. I en jäkla fart var lampan bortglömd och bästa fotosmilet framtaget.

Notera även gärna den snygga tavlan från Isa. Den är min!

Lediga dagen

Min första lediga måndag är avverkad och jag blir allt mer nöjd med att vara ledig på just måndagar. Veckorna blir pyttesmå och helgerna blir jättelånga. Precis som man vill ha det. Just precis som man vill ha det.
Morgonen inleddes med mammaledighetsaktiviteter på Öppna förskolan. Nästan som i Umeå, fast ändå inte.
Lunch på stan och sedan åkte hela lilla familjen till den gigantiskt stora leksaksaffären och inhandlade födelsedagspresenter till den lilla snurran. Födelsedagspresenter ska vara hemliga så uppenbarligen kan jag här inte avslöja vad som nu står i förrådet och väntar på att bli uppackat. Men kul blir det. Det kan jag lova!

I morgon inleder lillan sin karriär som dagbarn hos mormor och morfar. Spännande värre.
För övrigt funderar jag på om man kanske skulle ha blivit häcklöpare. Läraryrket i all ära, men inte ger det mig Susanna Kallurs kropp. Inte för att jag är avundsjuk. Jag är aldrig avundsjuk. Nästan aldrig avundsjuk.

Dagen efter i går

I går var vi på kräftskiva med hojna, hojna, hojna och en massa annat folk som till största delen bestod av nya bekantskaper. Bara trevliga bekantskaper. Jättetrevliga! Lilla Klaran sov snällt i sin vagn vilket innebar att vi blev rätt sena. Dagen i dag har därför varit ganska långsam. Mamma och pappa tittade förbi och hjälpte oss att äta upp efterrätten från i går och dessutom har vi stöttat Carolina i hennes sjukampande.

Nu är det Träsktrollet på tv. Är det bara jag som tycker att kungen ser precis, exakt ut som vår egen monark? Han måste ha varit modell. Någon annan förklaring finns inte. Det kan bara inte vara slumpen.
Söndag kväll utan jobbångest. För jag är ju ledig på måndagar!!!

Men nu får det väl ändå vara nog!

Hittade detta av en ren slump. Hatet är mer utbrett än jag någonsin kunnat ana. Som vanligt lever jag i en bubbla och förstår ingenting.

Förresten!

I dag fyller Edvard 1 år! Edvard har bjudit på tårta och fått paket.
Grattis Edvard till ditt första år, och tack för att jag har fått vara med!
Puss på dig!

Stackars Foppa!

Sedan en tid är jag en del av Facebook. Jag har fortfarande inte helt och hållet förstått poängen med fenomenet Facebook men det är i alla fall lite roligt att surfa runt och kolla på folk. Som att gå på stan typ... Fast anonymt.
På Facebook kan man gå med i olika grupper. Dessa grupper är en av de saker som jag ännu inte greppar med Facebook. Skit samma, det hör inte hit. Dock stör jag mig på en av dessa grupper, som verkar gå ut på att "hata foppa-tofflan". Jag förstår det inte. Först och främst förstår jag inte varför man måste hata foppa-tofflan och sen förstår jag inte varför man måste hata den så aktivt att man skapar en hel web-värld för att visa sitt hat. OK, man kan tycka att Crocs är fula. Eller osköna. Man kan tycka att det är lite mysko att en massa folk går omkring i gummitofflor med hål i. Man kan tycka lite olika. Men jag förstår det ändå inte. En massa folk har långt hår. Lika många har kort hår. Många har gympadojor och lika många har flip-flops. Vissa går alltid i jeans och andra i chinos. Men kan det då inte få vara så? Vad har foppa-tofflan gjort för ont? I min värld har många foppa-tofflor för att de är sköna och luftiga och bra för benen. Kan det inte få vara så enkelt? Kan inte foppa-tofflan bara få finnas den också? Vid sidan om allt annat konstigt och okonstigt i vår konstiga värld. Heja foppa-tofflan! Heja den!

lkngakng

Är det bara jag som ibland har problem med rubriceringen av inlägg? Ibland är det så självklart men ibland, som i kväll, när jag inte egentligen har något av värde att skriva om, känns det bara väldigt krystat. Jag skulle så klart kunna välja att inte skriva något alls. Jag skulle kunna vara stum och gå och lägga mig i stället. Men som vanligt kan jag inte vara tyst. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på det.
När jag gick i femman skulle vi vid ett tillfälle få nya platser i klassrummet. Alla som gått i skolan vet att det är ett stort ögonblick när man får en ny bänkkamrat och får se klassrummet ur ett annat perspektiv. Jag var till mig i trasorna och ivrig som aldrig förr. Mitt namn dök aldrig upp. Jag väntade och väntade. Inte förrän alla klasskompisar var utplacerade på sina nya positioner sa fröken Kristina mitt namn: Och S får sitta här framme vid katedern. Så att hon inte pratar så mycket... Jag fick en tår i ögat och kände mig felbehandlad. Så här några år senare kan jag väl förstå henne lite. Men just då kändes det så tråkigt. Jag hade ju ingen att prata med.

I morgon drar jobbet igång på riktigt. Riktiga lektioner i mitt eget fina klassrum. Det är nu det gäller. Ska bli spännande att se vad man går för nu för tiden. Post Klara.

Mjukstart

I går var första dagen med mina nya elever. Fast i ärlighetens namn var dagen ganska kort. Presentationer, schema, info, info, info, matsedel, samkväm och sedan åkte jag in till stan igen. Träffade lilla familjen som varit på Öppna förskolan med Jenny och Edvard. Lunchade på stan, precis som om det forfarande vore sommarlov. Restaurangen var överfull med norska turister, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
I dag har jag varit ledig, fikat på Humlan, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
Arbetslivet är som synes rätt lugnt fortfarande. Men jag oroar mig inte för att bli uttråkad. Erfarenheten säger mig att det kommer. Kanske inte nästa vecka eller veckan därpå. Men det kommer...

Om 45 minuter smäller det! Texten som fylls med blod, melodin som klingar bekant... dododidododidodo, dodidooooodooooodidoooo.... Näst sista avsnittet. Men i dag får dom komma med något bättre än fotografligister i svarta skinnjackor. Kom igen!

Söndag innan måndag

Ja då sitter man här då. Helgen i ryggen och arbetsveckan i magen. Men det känns ganska bra faktiskt. Än har jag inte jobbat tillräckligt länge för att den där måndagsångesten ska infinna sig. Jag är fortfarande kvar i det där ojimorgonskajagjobbaochherregudvadskajaghaförkläderdå??? Imorgonkommerjuelevernaochdåmåstemanväländåhapåsignågotlitemerpublikfriande??? Det vore ju underbart om denna känsla kunde hålla i sig läsåret ut. Jag vet att den sällan gör det, men tänk om... När man jobbar deltid kanske det blir på ett helt annat sätt. När man jobbar deltid kanske man är som en nyponros förjämnan. Aldrig rufsig i håret. Aldrig tråkiga lektioner. Aldrig sen med rättning. Bara världens bästa lärare. Vi säger så. Vi säger att det är så det kommer att vara.

Men vad ska jag ha på mig i morgon egentligen?

Första fredagen

I ekorrhjulet har nu en vecka trampats. En vecka av tidiga mornar och regelbundna tider. En vecka av fullproppad hjärna och söndersutten bakdel. En vecka av gråt och rädsla. En vecka av lättnad och glädje.
Trots alla konstigheter är jag på något konstigt sätt nöjd med veckan som gått. Det bästa av allt är att mamma mår ganska bra nu och hela familjen verkar ha hämtat andan. Jag tror att man sällan uppskattar livet så mycket som efter en sådan här grej. Tack för livet!

Sen är det ju jobbet också... Efter att i några månader ha gått omkring och varit lite nervös för att börja jobba i en ny stad, nytt ställe med nya kolleger och nya elever måste jag ändå medge att allt känns förbluffande trevligt. Det är sorgligt att lämna Klara men när jag kommer till jobbet är det så mycket annat som händer. Plötsligt får jag använda en annan del av mig själv, en del som vilat i ett års tid, någonstans i mitt inre. Plötsligt får jag tänka till och tänka efter. Jag får ha kolleger, ett eget skrivbord, egna lådor med egna, fina pennor. Jag får skriva mail, beställa och konferera. Jag gillar att jobba. Det är inget jag hymlar med. Jag gillar att vara mamma och det hymlar jag inte heller med. Det fina är att jag kan göra två saker samtidigt. I alla fall funkar det rätt bra än så länge. Jag får återkomma med en rapport senare i vinter, när Klara går på dagis och Tobbe jobbar mitt i skogen, 13 mil bort. Då kanske jag inte är lika optimistisk längre... Men det tar vi då. När vi kommer dit.

Förresten. I går åt jag lunch med mitt arbetslag på vägkrogen i byn där jag jobbar. Gissa vem som satt där vid ett bord och såg svår ut! Eller det kanske inte är så himla lätt att gissa...
Brolle Jr.!!! Var osäker på om han fortfarande existerade men nu vet både du och jag. Han finns. På vägkrogen vid E4an...

Konstig vecka...

Längesedan nu.
I måndags började jag jobba. Efter ett år i stillhet var jag tillbaka i hetluften igen. Dagen var en toppendag. Alla tog emot mig på bästa sätt. Arbetslaget är toppen. Chefen är toppen. Allt är toppen. Efter jobbet körde jag hem, åt middag i lugn och ro, berättade för Tobbe om allt som hänt, njöt av att vara hemma igen, njöt av att allt var så bra.
Så ringde telefonen. Det var pappa som med dyster röst berättade att han kommit hem från sjukhuset. Mamma hade haft en hjärtinfarkt. Tiden bara stannade. Min älskade, älskade mamma. Hela familjens klippa. Hon som alltid kan, vill, orkar, fixar... Ja, min älskade, älskade mamma. Huden knottrade sig och klumpen i magen bara växte och växte.
Ganska snabbt visade det sig att infarkten var liten och att det såg rätt ljust ut. I dag har det sprängts kärl och min goda mor har lovat att sluta röka. Hon lär bli ordentligt bevakad.
Nu har själen börjat få lite lugn och klumpen i magen har blivit mindre. Men man får perspektiv på saker och ting när det händer hemska saker. Man inser att småsaker som tar mycket energi och tankekraft egentligen inte spelar så stor roll.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill att min älskade, älskade mamma ska komma hem och finnas där. Hon behöver inte göra något annat. Bara finnas där. Det är allt jag vill.

Jobbet är bra. Jag diggar mitt nya jobb. Kollegerna är toppen. Chefen är toppen. Eleverna känner jag inte än men på måndag möts vi.
Klara och Tobbe verkar ha det toppen här hemma. Mat på bordet när jag kommer hem. En dag nybakad sockerkaka. En dag storstädad lägenhet. En dag tvättat och rena sängkläder. Ultimat! Och efter allt det här med mamma har min ångest över att Klara ska börja på dagis i oktober liksom försvunnit. Dagis är inte farligt. Det finns saker som är värre. Dagis är bra.

Public service förvrider verkligheten!

Denna rubrik får dig kanske att höja på ögonbrynen. Du som känner mig, bloggerskan, vet så klart att detta inte är min egentliga åsikt men ur en viss synvinkel så är det faktiskt så. Så här är det:
Mammas nya kille som sänds i Sveriges radios P3 är ett program vars humor tilltalar mig sjuuukt mycket. Även min sambo är mycket road av de olika karaktärerna som med jämna mellanrum gör besök i vårt kök via den lilla radion. Patrik från Piteå är ju givetvis en av favoriterna. Piteå är inte bara Patriks hemort utan även den stad som vi flyttade till för två månader sedan. Eftersom jag är född och uppvuxen här så behärskar jag redan det lokala språket rätt bra. Jag hör vad som är rätt och vad som är fel och jag kan även prata språket rätt flytande. Min sambo, som är hitdragen från lappmarken måste nu så klart lära sig allt från början. Han är lättlärd och snappar upp saker både här och där. Som lärarinna är jag rätt stolt måste jag säga. Dock har jag upptäckt ett mycket grovt fel. Han säger hajn i stället för häjn ganska konsekvent och i förrgår konstaterade jag att Patrik gör PRECIS samma sak. Vid ett senare tillfälle kan jag försöka förklara skillnaden lite mer grammatiskt för att klargöra hur viktigt det är att göra skillnad på dessa två begrepp. Med detta inlägg vill jag mest höja ett varningens finger. Lita inte blint på allt du hör i radion. Och framför allt, gör skillnad på hajn och häjn.

Efter regn kommer sol

Dottern sussar sött i sin säng. Mamman njuter av en kopp kaffe med öppen balkongdörr så att lukten från den stora fabriken har en chans att krypa in i rummet.
Eftermiddagens åskskur är bortblåst och solens strålar silar sig ner på marken och vattnet utanför. Allt är som upplagt för en kvällspromenad. Men pappan jobbar och följdaktiligen bör jag stanna hemma.

I mitt huvud snurrar just nu många tankar på kommande veckas come back på arbetsmarknaden. Kan inte riktigt greppa det där med att ett års mammaledighet har nått sitt slut. Min och Klaras tid är liksom över. Så klart är den inte över men det är ändå liksom en era som är över. Våra promenader. Våra lekar. Våra fniss vid matbordet när hon lägger huvudet på sned och ler sitt charmigaste leende. Våra långsamma mornar när hon ligger bredvid mig i sängen och drar mig i håret med sina starka, starka små händer. Allt det där som har varit vårt kommer inte att vara på samma sätt. All tid som har funnits kommer inte längre att finnas. Det är inte utan att jag får en klump i halsen när jag tänker på det.
Men allt det här är så klart bara tankar. Det är tankar som går att tänka på vilket sätt man vill och det här sentimentala, sorgkantade sättet kanske inte är det bästa. Faktum kvarstår att jag inte kommer att jobba heltid. Det kommer fortfarande att finnas mycket tid till mys och lek, skratt och kramar. Visst kommer det att bli annorlunda men så är det ju alltid. Inget förblir som det alltid har varit, det kan man vara hyffsat säker på.
En annan sak man kan vara hyffsat säker på är att det blir bra i alla fall.

Vilken grej!

I vintras blev jag tipsad om en hemsida som jag inte längre kommer ihåg adressen till. Det hela gick ut på att man laddade upp en bild av sig själv och sedan spottade datorn upp vilka kändisar man liknade mest. Jag och Tobbe satt en hel kväll och laddade upp olika bilder, i olika vinklar och det var så fantastiskt kul! Det roliga var att datorn tyckte att jag i vissa fall såg ut som Helena Christiansen och Cindy Crawford. Det mindre roliga var att den även såg stora likheter med Margareth Thatcher. Henne vill man ju inte likna liksom.

Hur som helst, nu har Ewa utmanat mig att testa den här kuliga grejen. Om jag av en händelse skulle få en roll i Simpsons är det så här jag skulle se ut. Nu utmanar jag så klart alla mina blogg-vänner som inte redan gjort detta att omedelbums skrida till verket. Do it!

I dag har varit en varm, varm dag. Tobbe jobbar kväll och därför kunde vi tillbringa den första delen av dagen på vår egen lilla playa. På eftermiddagen tog jag och Klaran en tur till stan för att jag skulle få utlopp för mitt barnklädsbegär. Efter en snabb men ack så lyckad tur kom vi hem, glada i hågen. Men gladheten förbyttes snabbt till illschpecko när jag upptäckte att en okänd ärthjärna parkerat sin BMW på vår parkering. I min förvirring glömde jag vilket vaktbolag som sköter parkeringsordningen här i området så jag ringde min polis för att be om råd. Polisen befann sig i närheten och kom hit med polisbil och allt. Efter lite radiokommunikation hade jag namn och födelsenummer på bilägaren och tack vare min egen förträfflighet hade jag snart även telefonnumret i min hand. Ärthjärnan själv var inte ägare till bilen. Jag pratade med ärthjärnans pappa och sa med strängaste frökenrösten att nästa gång hon parkerar kanske hon först ska försäkra sig om att parkeringen inte är förhyrd!!! Ärthjärnans pappa ursäktade sig på bästa sätt och förhoppningsvis har ärthjärnan lärt sig en läxa. Å vad jag längtar efter att vara fröken igen och förmana och beordra. Jag är sjuk. Jag vet.

På tal om att vara fröken så har jag i dag fått mitt schema. Lediga måndagar. Alldeles, alldeles lediga. Flyt. Grymt flyt!

Blått, blått, blått

Min frånvaro från cybern förklaras av bilderna ovan. I lördags åkte jag och Klara med mamma och pappa till stugan. Tobbe jobbade och fick vackert stanna hemma. Vistelsen i skärgården har kantats av lek med kusiner, bastu, mat och så en sak som verkligen aldrig tidigare har fångat mitt intresse på något som helst sätt. Jag har skrattat åt folk som gått omkring och sett ut som smurfar under hela augusti. Jag har tänkt att tanter och farbröder som inte har något bättre för sig kan tillbringa all sin lediga tid i skogen men jag, jag har minsann bättre saker för mig. Jag har ätit paj, gröt och bullar som andra människor bakat och lagat men jag har mycket sällan själv dragit mitt strå till stacken. Nu är jag dock som förgiftad. Jag har plockat blåbär, ätit blåbär, rensat blåbär, tvättat bort blåbär och drömt om blåbär. Min fingrar är färgade ända in till benet och när jag blundar ser jag fluffiga blåbärstuvor för min inre syn.
Nu är jag tillbaka i stan på avgiftning. Men innerst inne sitter jag och funderar på vilken stadsnära skog jag ska välja för morgondagens promenad. Hur ska jag får mera? Hur ska jag få mera? Hur ska jag få mera?

Och förresten! Micke har börjat blogga igen. Se det!

Fyra fina flickor och en galning

Tillbaka igen!

Lite bilder från sammandrabbningen som utspelade sig hos fröken M i torsdags. Om jag ska försöka måla kvällen med ord så blir det en väldans massa superlativ. Vi kom, drack välkomstdrink, åt förrätt som var en orgie av skaldjur och fisk. Vi åt varmrätt som var en fortsättning på föregående orgie i form av grillad röding med rostade primörer. Vi åt efterrätt som var en orgie i choklad. Vi drack vin. Vi drack drinkar. Vi pratade och skrattade. Vi upplevde och återupplevde och jag bara njöt och njöt och njöt. Någon gång kring 2 trillade jag ner i sängen och hörde den kvällspigga Jenny från altanen utanför: Ska hon verkligen gå och lägga sig klockan 10??? Jenny råkade se fel. Klockan var inte 10...
Jag hoppas att vi alltid, alltid, alltid i tid och evighet kan fortsätta att ses på samma sätt, på samma plats, i samma sällskap. Som någon klok lärare en gång sa: Egen begravning är enda giltiga frånvaron!

Höst. Typ...

I dag är det den första augusti och för mig känns augusti alltid som en höstmånad. Och man kan väl inte precis påstå att herr augusti har smörat i onödan för att få oss att tycka om honom. I alla fall inte så här på den första dagen. Men det kan ju bli ändring. Låt oss hoppas på en ändring.
Vi har haft Klaras farmor på besök i dagarna tre. Hon har fotat och fotat och fotat. Men jag gissar att man vill göra det när man har sitt barnbarn lite på avstånd. Då har man ju i alla fall fotografier att njuta av.
I dag åkte farmor hem till Lappland igen och jag och Klara åkte iväg till Jenny och Edvard på en utsökt lunch bestående av paprikasoppa och chevre. Den kvinnan kan laga mat. Den som säger något annat ljuger! Tobbe jobbar kväll så på vägen hem från Strömnäs stannade vi till i barndomshemmet där det bjöds på middag. Jag har med andra ord inte behövt göra många knop i dag. Och i morgon smäller det på ett annat ställe.
Varje sommar, i slutet av sommaren och början på augusti, träffas vi, jag och mina bästaste tjejkompisar hos fröken M i sommarstugan. Där äter vi, dricker vin, badar bastu och pratar, pratar, pratar. Jag kommer inte ens ihåg när vi började med denna tradition. Så längesedan är det. Men det är mysigt. Å så mysigt. I morgon är det dags igen. Jag längtar som om det vore julafton. Eller födelsedag. Så mycket längtar jag. Fast det är höst. Typ...

Frizzigt värre

Foto: msnbcmedia1.msn.com/j/msnbc/Components/Photos...

Kommer du ihåg det där avsnittet av Vänner där Monicas hår expanderade något kopiöst och fick henne att se ut som en kungspudel på hårdrockskonsert? Man skrattade åt avsnittet och tyckte att det var rätt kul att Snyggmonica såg galen ut för en gångs skull. Du kommer ihåg, eller hur?

Nu har rötmånaden infunnit sig i nordligaste Sverige och förutom att en och annan bananfluga kan ses segla omkring i vårt kök får man även hålla koll på brödet i skafferiet så att det inte har hunnit mögla innan frukosten. Man bör kanske lukta på mjölken en extra gång och så har jag även märkt att handdukarna i badrummet aldrig torkar. Sen var det då det här med håret. Och i det här fallet pratar jag om mitt eget jäkla hår. Det lyder mig inte. Det reser sig, krullar sig, böjer sig och verkar allmänt osamarbetsvilligt. Hade jag bara haft en sångröst hade vilka pudelrockare som helst varit hedrade av min blotta uppsyn och närvaro. Plattången hjälper men inte ens den kan ju utföra underverk. På 80-talet hade jag varit så rätt så rätt. Lite mousse och hård spray och jag hade varit en stjärna. Nu är det inte 80-tal och jag vill inte vara en Tempest. Men jag härdar ut. Jag väntar på torrt vinterväder och lever med förhoppningen om att jag kanske i alla fall kan roa någon. Monicas hår var fiction. Det här är på riktigt.

I dag är kanske den söndagigaste av alla söndagar. Festivalen är över och även om jag denna gång kanske inte deltagit lika aktivt som förut så lägger sig den där lilla nedstämdheten ändå som en filt över min kropp. Bortblåsta är alla scener, matstånd och karuseller. De stora stjärnorna har åkt vidare på sina turnéer och hela stan luktar gammal fylla. Kvar står vi tappra pitebor med förhoppning om en solig augusti och en varm höst. Vissa av oss med krulligt hår...

Helgen har dock varit angenäm. Torsdagskvällen med förfest, öltält och gudomlig konsert av mina favoritmusiker. Jag skrek och skrålade i samklang med alla andra. Bredvid mig stod ett annat troget fan och då och då log vi i samförstånd.

Resten av helgen har vi tillbringat tillsammans med Klaras faster och kusin. Vi har ätit och shoppat, fikat och frossat. Nu har även dom åkt hem så allt känns ganska tomt. Dock befinner jag mig mitt i Flickan som lekte med elden och jag planerar att tillbringa resten av kvällen i soffan, med en snus under läppen och boken i handen. Tobbe jobbar så jag behöver inte ens ha dåligt samvete över att befinna mig i en annan värld. Och Klara, hon sover. Kanske också lite trött efter helgens begivenheter.

Det bränns!

Hela stan har börjat småputtra. Det poppas popcorn på Storgatan, det äts souvas i gathörnen och det byggs, skruvas och soundcheckas både här och var.
Tobbe jobbar natt i natt och var därför ledig på dagen. Vi åkte iväg till stan för att äta lunch på den braiga thairestaurangen. Buffén gjorde mig mer än proppmätt och jag valde att promenera hem med en sovande Klara i vagnen. Längs vägen passerade jag två killar i 20-årsåldern som båda gick och bar på två sprängfyllda påsar från butiken med den gröna skylten. Deras armar såg ut att förlängas med två centimeter för varje steg de tog och när jag gått förbi sa den ene till den andre: -Undrar om man kan få lite bärhjälp... Jag fnissade för mig själv och jazzade vidare hemåt.
Efter en trevlig eftermiddag, med besök av Linda och Staffan från Umeå, har vi under kvällen kunnat bevittna en riktig PDOL-fest från köksfönstret. Ett glatt gäng på fyra killar kalasade på en balkong i huset mitt emot. De sjöng, dansade och levde om i största allmänhet. Min frökenblick blängde och mitt humör svartnade. Turligt nog kom jag på att jag inte har blivit kärring riktigt än och att jag faktiskt borde unna dessa ynglingar lite skoj. Snart är det novemeber och vindarna biter. Hur mycket kommer dom att tjoa då? Man får akta sig. Annars kan man nog gå och bli en surkärring utan att man riktigt märker något.
I morgon är det dessutom vår tur att tjoa. Några vinglas och sen smäller det. Kanske har de blivit gamla och grå. Kanske är deras visor och texter ibland uttjatade och out-of-date men de är ändå Euskefeurat och i morgon ska jag sjunga så att det står härliga till. Passa er!

Tittut!

Efter några dagars paus från vardagslivet är jag åter tillbaka. Tillbaka i ett ett delvis nytt hem. Nej, vi har inte hunnit flytta. Dock tog jag i går en trip till Happis med mina fina flickor.
Redan i söndags åkte lilla familjen till sommarstugan där vi firade morbror Curt med pompa och ståt. Jag och Tobbe badade bastu och simmade i isvatten. Det var så kallt att det kändes som att tvålen jag tvålat in mig med frös fast i huden mer än den sköljdes bort av vågorna. Dock finns det ingen känsla som klår den man känner efter en bastu och några hopp från bryggan, även om vattnet får knäna att värka.
Så, i går morse, blev jag upplockad av tre taggade tjejer och med skarp målmedvetenhet kryssade vi norrut längs E4an. Efter en kaffe på Shell i Töre blåste det bara till så var vi framme. Jag köpte väl inga dramatiska saker men många fina småprylar som jag är otroligt nöjd över.

Sen har jag även gått och blivit fast i en bok. Jag har varit oskuld alldeles för länge och nu när alla förmodligen redan har läst hela Milleniumtriologin har jag äntligen hunnit drygt halvvägs i Män som hatar kvinnor. Min omgivning har vänligt men bestämt blivit uppmanade att hålla käften om vad som komma skall och jag gör mitt bästa för att hitta stunder för läsning. Gårdagskvällen blev sen. Det går ju inte att sluta.
Nu ska jag gå och borsta tänderna och ladda för ännu ett möte med Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.

Saknar lite...

Jag trivs toppenbra i den här stan. Det har nog ingen missat. Allt är så enkelt, vackert och faktiskt bra på alla sätt och vis. Mamma och pappa är nära. Storasyster med hela familjen är nära. Mina nära vänner är nära. Jag är nöjd.

Allt detta hindrar dock inte att jag ibland tänker ganska mycket på Umeå och alla där. Tänker på mitt jobb, mina gamla elever, den gamla lägenheten som var alldeles för liten, men i alla fall. Jag tänker på älven som fortfarande rinner mot havet och Björklövenfarbrorn som säkert fortfarande sitter utanför MVG-gallerian och säljer bingolotter till månadsfinalen. Jag tänker på Costas på News som gjorde det godaste kaffet och det gör han säkert fortfarande. Flickorna på Kii som sålde de finaste kläderna och i dag är det lördag och förmodligen vimlar det av människor där inne på jakt efter det perfekta klippet. Jag tänker på tanterna på Öppna förskolan som säkert får en välförtjänt sommarvila nu under sommaruppehållet.

I går pratade jag med min mammavän Malin som berättade allt nytt. Om bebisar som lärt sig krypa, om sjuka skämt, om fika i parken och om öl på lokal. Mammorna saknar jag nästan mest. Mammorna och deras fina barn. Mammorna som även är toppenbrudar allihopa.

Kvällskvist

Dagen har blivit kväll. Sundet glimmrar så där vackert som det bara gör på kvällen. Jag är solo och ska snart diska undan kvällens middag och gå till sängs med Stieg. Tobbe jobbar så jag får helt enkelt hålla till godo med Stieg. Och jag klagar inte.
I dag har varit en lång dag fylld av händelser. Morgonen kryddades med bacon och ägg till frukost, dammsugning och easy going i största allmänhet. Efter lunch tog vi en tur till stan för en fika och handling inför kvällens middag med Fia och Per. Fina, fina Fia och Per som bor alldeles för långt bort.

Livet som skiftarbetandefru (ok, sambo, men fru låter bättre) är rätt intressant. Nu åkte alltså Tobbe iväg för att jobba, strax innan vanligt folk går och lägger sig. I morgon kommer han hem ungefär i samma veva som jag stiger upp. Denna typ av leverne är så klart både bra och dåligt. Dåligt eftersom mannen kommer att sova bort halva morgondagen, bra eftersom mannen kan vara ledig en solig dag och umgås med oss andra.
Som livet självt. Ärtsoppa och pannkakstårta.

Från ax till limpa

I början av lilla Klarans liv skrev jag så mycket om henne. Vad hon gjorde, hur hon såg ut... Ja allt.
Det är allt bra konstigt hur hela ens liv kan förändras så radikalt av en liten tjej. Fast samtidigt som livet ter sig ganska annorlunda så tycker jag att vi lyckas ganska bra med att göra spännande saker. Detta kanske mest har att göra med att den här lilla familjen har ganska låga krav på spänning och nöjen men i alla fall. Plötsligt är man en liten familj, med familjeutflykter och familjemiddagar. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna gå på festival, bli jättefull och göra jättekonstiga saker. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna sitta vid bordet och fika i timtal. Jag tar min kaffe på golvet och bygger torn av klossar i stället för att vika fräcka figurer av servetten.
För 10 månader sedan hade jag bara en rund mage. Jag flåsade lite mer än vanligt och mina byxor passade mig inte så bra längre. Mer än så var det inte. Inga sammandragningar, ingen halsbränna, inga bristningar. Oförskämt smärtfritt. Så vips, en månad för tidigt, en tidig morgon i september kom hon till oss och förändrade allt på ett så självklart sätt. Ord är överflödiga och räcker inte till.
Nu har drygt tio månader gått och det är helt otroligt hur mycket som kan hända på så kort tid. Från ett litet skrynkligt knyte har hon utvecklats till en kommunicerande liten varelse som tar sig dit hon vill och visar tydligt vad hon gillar och inte gillar. Hennes nya grej är att hon skakar på huvudet. Och det tycker hon är så roligt att hon skakar på huvudet vad man än säger. Skakar och ler. Skakar igen och ler lite till.
Min lilla älsklingssnurra.

Samkväm

Förr om åren, när somrarna inte innebar semester utan fortsatt slaveri i arbetslivet hade jag turen att få ett fantastiskt sommarjobb på turistbyrån här i stan. Man var nödd och tvungen till att arbeta och jag kan nog inte tänka mig ett roligare jobb och framför allt inte roligare jobbarkompisar. Under de år som gått har vi hållit kontakten och uppdaterat oss i varandras liv. Kärlekar som kommit och gått, resor som påbörjats och avslutats, hus som köpts och renoverats och ja... Livet helt enkelt.
I dag var det så dags för tre av oss att träffas igen. För första gången var Klara med och hemma hos T ute på landet väntade fyra kattungar som hunnit uppnå den respektfulla åldern av sex veckor.
En härlig eftermiddag i härligt sällskap kort och gott.

För övrigt känns det som att jag har tagit tag i min sommarångest på ett konstruktivt sätt. Listan blev aldrig skriven men det går bra ändå.
I går kväll blev vi bjudna på middag hos Sofi på Sheep island. Vi är en samling glada töser som började umgås på gymnasiet. Två av dem har flytt landet och lever livets glada dagar i andra delar av Europa men vi andra, som fortfarande trampar omkring i Svea rike träffades i går. Förr visste vi ALLT om varandra. Varenda tanke delades så fort den poppade upp och varenda känsla likaså. Telefonerna gick varma och vi var liksom en andra familj för varandra.
När vuxenlivet kommer krypande finns det plötsligt inte längre lika mycket tid till slösnack i telefonen och när hjärnan går varm får den helt enkelt koka över för tiden räcker helt enkelt inte till för att stöta och blöta med kära vänner. Men lik förbaskat är det alltid så roligt att ses. Mina älskade och underbara vänner. Puss på er!

Och förresten! Notera fotografierna! Mitt PS-problem har fixat sig! Internet är väl fantastiskt ändå. Det är inte PS, the real shit, men det är det här.

Flinka fingrar runt halsen av trä

När jag skulle börja trean gjorde jag det för första gången. Jag hade längtat sedan jag var tre eller fyra och nu var det äntligen dags. På Kommunala musikskolans prova-på-kväll hade jag blivit tvingad att testa såväl piano som trumpet, cello och saxofon, men det var inget för mig. Jag hade bestämt mig och det gick inte att rubba. Jag skulle spela fiol.
Så kom dagen när jag fick hämta ut min pyttelilla halvfiol och ta med den hem. Jag fick min första läxa och övade, övade och övade. Min fiollärare hette Roger och så här i efterhand, en lärarutbildning senare, kan jag väl inte påstå att han var färgad av någon av de större pedagogerna men han lärde mig i alla fall att spela och det var det enda krav jag hade på den tiden.
Jag spelade mig genom hela mellan- och högstadiet. Hade orkesterövning en gång i veckan och uppspelningar i konstiga samlingslokaler runt om i kommunen med jämna mellanrum. Mamma och pappa var ivriga påhejare av min fiolkarriär medans familjens katt i panik satte kurs mot ytterdörren så fort hon såg fiolen plockas fram ur det svarta fodralet. Hon jamade nervöst och var väldigt angelägen om att komma ut så snabbt som möjligt, innan helvetet skulle braka lös.
I slutet av högstadiet var det mycket annat som pockade på min uppmärksamhet. Fiolandet skulle kombineras med fotboll, med kompisar, med span efter mopedkillar och skejtare. Det fanns liksom inte lika mycket tid till att gnida med stråken längre. När jag började gymnasiet slutade jag. The end.
Sedan dess har jag någon gång i bland plockat fram den kurviga träkroppen, spänt stråken och tagit några toner. Mer har det inte blivit. Förrän förra veckan. Jag fick ett infall och tänkte att nog är det väl gud förbannat att man har ägnat sju år till att lära sig spela och sedan bara skitit i allt. Jag tog fram fiolen och letade rätt på den svarta pärmen, fylld av noter och prydd med en långbengnuggis. Min fina vän Jenny varnade för risken för att det kommunala bostadsbolaget skulle kunna vräka oss men det var en risk som jag var beredd att ta. I början lät det minst sagt förjävligt och jag ursäktade mig för min lilla familj och försäkrade dem om att det skulle bli bättre, med lite träning. Nu spelar jag hela tiden och kan inte sluta. Det låter bättre och bättre och även om jag inte är någon Linda Lampenius än så jobbar jag på det. Musikmässigt alltså. De blonda lockarna och de väl tilltagna behagen låter vänta på sig än ett tag.
Fast det är lite häftigt ändå. Att man kommer ihåg. Att det sitter där inne någonstans. Som att cykla. Med stråke.

Kwel

Nattsurfar lite. Den klokare delen av min hjärna menar att jag redan borde ligga under täcket. Den andra delen inser detta faktum men påpekar att det även är viktigt med avkoppling och egentid och därför sitter jag nu här.
I dag skulle enligt Väderguden bli en supersolig dag så efter förmiddagens storhandling bytte jag om till bikini och lämnade resten av familjen i lägenheten för lunchbestyr. Ganska snabbt tornade de blågrå molnen upp sig på himlen och jag lommade hem igen i badtofflor, bikinitrosor och linne. Schnyggwe, som man säger i Piteå. Kjolen knölade jag ihop i väskan för att så snabbt som möjligt hinna hem innan jag skulle drunkna i skyfallet. En stund senare sken solen igen och mamma och pappa kom förbi på ett litet fika.
Till middagen kom Jenny och Andreas på visit. Jag och Jenny har vuxit upp tillsammans. Som grannflickor hittade vi på både det ena och det andra. I dag ses vi inte lika ofta eftersom halva Sverige ligger mellan oss. Men det är så enkelt med folk man känner sedan barndomen. Den finns liksom alltid kvar där och lyfter allt på något sätt. Tobbe åkte iväg för att jobba kring 22 och vi andra tände ljus och satt kvar på balkongen till alldeles nyss när de unga tu cyklade hemåt.

Nu ska jag förgylla den renbäddade sängen med min uppenbarelse. Sov gott!