Från ax till limpa

I början av lilla Klarans liv skrev jag så mycket om henne. Vad hon gjorde, hur hon såg ut... Ja allt.
Det är allt bra konstigt hur hela ens liv kan förändras så radikalt av en liten tjej. Fast samtidigt som livet ter sig ganska annorlunda så tycker jag att vi lyckas ganska bra med att göra spännande saker. Detta kanske mest har att göra med att den här lilla familjen har ganska låga krav på spänning och nöjen men i alla fall. Plötsligt är man en liten familj, med familjeutflykter och familjemiddagar. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna gå på festival, bli jättefull och göra jättekonstiga saker. Plötsligt gör det mig inget att inte kunna sitta vid bordet och fika i timtal. Jag tar min kaffe på golvet och bygger torn av klossar i stället för att vika fräcka figurer av servetten.
För 10 månader sedan hade jag bara en rund mage. Jag flåsade lite mer än vanligt och mina byxor passade mig inte så bra längre. Mer än så var det inte. Inga sammandragningar, ingen halsbränna, inga bristningar. Oförskämt smärtfritt. Så vips, en månad för tidigt, en tidig morgon i september kom hon till oss och förändrade allt på ett så självklart sätt. Ord är överflödiga och räcker inte till.
Nu har drygt tio månader gått och det är helt otroligt hur mycket som kan hända på så kort tid. Från ett litet skrynkligt knyte har hon utvecklats till en kommunicerande liten varelse som tar sig dit hon vill och visar tydligt vad hon gillar och inte gillar. Hennes nya grej är att hon skakar på huvudet. Och det tycker hon är så roligt att hon skakar på huvudet vad man än säger. Skakar och ler. Skakar igen och ler lite till.
Min lilla älsklingssnurra.