Någon äter av min tid. Den försvinner liksom utan att jag själv hinner konsumera den. Den går upp i rök utan att jag hinner se röken av den. Allt är mycket mystiskt.
Innan vi flyttade norrut, dit där man vet vem som är släkt med vem och var stigarna går. Ja, innan den 1 juni hade jag mycket klart för mig vad jag skulle pyssla med här uppe i norr. Jag hade bestämt vem jag skulle träffa och vem jag skulle umgås med. Jag var rädd att dagarna skulle kännas långa och att jag skulle behöva skaffa mig en hobby för att inte känna mig hopplöst uppgiven inför det faktum att jag skulle bo i en småstad.
Döm om min förvåning när det knappt finns tid till att andas och att hinna träffa alla fina människor som jag drömt om, ja det är bara att fortsätta drömma.
På mornarna vaknar jag och har oftast inget särskilt planerat men det är som om saker och ting bara sker ändå, helt oplanerat. Promenader längs vattnet och utflykter i skogen svävar fortfarande omkring i utopihimlen och väntar på att få bli besannade. Utflykter till mysiga hembygdsgårdar, hemmagjord saft och nybakta bullar är fortfarande oupplevt. Sega dagar på stranden kommer jag ihåg från förra sommaren men i år har det liksom inte blivit av. En dagsutflykt till Umeå för att hälsa på alla fina vänner har heller inte hunnits med.
Frågan som jag ställer mig är huruvida jag verkligen är så jäkla upptagen eller om det snarare är så att jag har svårt att få min hängiga bakdel ur vagnen. Funderar starkt på att göra en lista med saker som borde göras och ses och sedan bocka av, en efter en. Låter jag hysterisk? Må så vara, men faktum är att endast en månad av ledig tid återstår och jag tror att det är detta som ger mig prestationsångest. Bör jag skärpa mig för att uppleva lite mer, lite oftare och lite snabbare?
I vilket fall som helst har i dag varit en kul dag. Klara har kommit ut ur värsta feberdimmorna och vi vågade oss på en prommis till stan. Som vanligt föll jag över en gammal bekant och sedan blev det spontanfika med Jenny och Maria på en uteservering. Prommis hem igen. Pannkaka och sen var även denna dag förbrukad.
Förbrukad. Konsumerad. Av mig eller av tidsätaren? Vem är den där tidsätaren egentligen? Är det någon annan som har träffat på honom? Eller henne...
4 kommentarer:
You bet ya! Samma kille kommer till mig om morgnarna och ser till att tiden inte finns kvar till mitt förfogande. Den är helt enkelt slut. Jobbet, som i mitt fall bara är 3 månader bort, känns storma närmare i orkanlik hastighet.
Och om det är så här svårt att hinna nu - hur blir det då när man blir karriärskvinna igen? *suck* Aldrig kan man då få va riktigt på topp...
Lista att "bocka av" är jättebra!
Det är helt och hållet psykiskt, man slipper ha för sig att ingenting blir av, utan ser svart på vitt vad som utförts. Skriv dessutom till alla "bonusaktiviteterna" så kan du konstatera att du gör ännu mer vettiga saker, för det är väl det det hela handlar om... att det känns som om det blir "ingenting" av allt! (Man kan ju även skita blankt i vad det blir och bestämma sig för att det är såhär det är...) Kram Cilla
Då är det inte bara jag som inte har någon tid över alltså, känns bra.
nybliven: Ja. Vi pratar inte om det. Nu är det sommar! : )
Cilla: Jo. Så här är det. Kommer alltid att vara också. Gilla läget, gillalalala läget...
Åsa: Vi lider i kör.
Skicka en kommentar