Är det bara jag som ibland har problem med rubriceringen av inlägg? Ibland är det så självklart men ibland, som i kväll, när jag inte egentligen har något av värde att skriva om, känns det bara väldigt krystat. Jag skulle så klart kunna välja att inte skriva något alls. Jag skulle kunna vara stum och gå och lägga mig i stället. Men som vanligt kan jag inte vara tyst. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på det.
När jag gick i femman skulle vi vid ett tillfälle få nya platser i klassrummet. Alla som gått i skolan vet att det är ett stort ögonblick när man får en ny bänkkamrat och får se klassrummet ur ett annat perspektiv. Jag var till mig i trasorna och ivrig som aldrig förr. Mitt namn dök aldrig upp. Jag väntade och väntade. Inte förrän alla klasskompisar var utplacerade på sina nya positioner sa fröken Kristina mitt namn: Och S får sitta här framme vid katedern. Så att hon inte pratar så mycket... Jag fick en tår i ögat och kände mig felbehandlad. Så här några år senare kan jag väl förstå henne lite. Men just då kändes det så tråkigt. Jag hade ju ingen att prata med.
I morgon drar jobbet igång på riktigt. Riktiga lektioner i mitt eget fina klassrum. Det är nu det gäller. Ska bli spännande att se vad man går för nu för tiden. Post Klara.
2 kommentarer:
Ar det sant?! Fick du sitta dar framme helt ensam? Stackars lilla sota Sofia 11 ar. Maste ha varit ett mindre trauma. Tur att det inte hammade dig for livet! Att du pratar sa mycket ar ju en av dina framsta assets och en av manga anledningar till att jag gillar dig sa mycket!!!
KRAMAR
/din van Lena
Men så gör man faktiskt inte. Säger så inför alla. Jag pratar ju jämt med. OCH HÖGT. Det skulle alla jämt säga åt mig. Och att jag skrattar så högt. Och håna. Nu har jag bestämt mig för att jag är cool för att jag gör det och när folk säger det säger jag: jamen eller hur, visst är det kul! Och det är ju skitkul med dig att du pratar så mycket. Du är fin.
Skicka en kommentar