Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...
Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar