Jag måste bara få berätta vad som hände under den tidigare omskrivna promenaden. Jag hade inte mer än svängt ut på gångvägen här utanför och pluggat in Lasse Winnerbäck i öronen när jag möttes av en frejdig kvinna, med hund - utan stavar, som hejade så där glatt och trevligt. Människor gör så i den här staden. Kommer man gåendes längs en väg och möter en annan glad flanör är oddsen mycket stora att man hälsar på varandra helt enkelt. En trevlig grej som jag uppskattar i den här lilla staden där jag nu bor. Det skapar liksom trygghet.
En stund senare, när jag kommit en bit längre bort, passerade jag en liten kille som var ute och övningscyklade på gatan med sin mamma och pappa. -Så fint, tänkte jag. Så fint att hela familjen är ute tillsammans och delar sonens cykeltränande. Precis när jag gick förbi dem stannade pappan till och halade fram snabeln för att göra nummer ett i diket.
Idyllen kändes plötsligt inte lika mysig. Men vad är det man säger? If you got to go, you got to go...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar