Blogg-världen alltså.
Min relation till bloggandet är ganska intressant och jag gissar att det är samma sak för många av er andra. Jag har skrivit om detta förut men blir liksom inte klok på det. Därav ältandet.
Jag har bloggat rätt länge nu. I början bara för mig själv, sedan även för familjen och särskilt sedan Klara föddes. Då blev plötsligt min blogg intressant för några fler. Efter att jag satt en besöksräknare på bloggen har jag börjat inse att det måste vara fler som läser. Fler än jag känner till. Fler än de närmsta släktingarna och bästa polarna. Men vilka??? Det får jag aldrig veta och det är väl privilegiet man har som anonym blogg-läsare. Att bara segla omkring bland människors liv och snudda vid deras tankevärld för en kort sekund.
Jag ser bloggen som en sorts dagbok. Ett sätt för mig själv att reflektera över mitt liv och vardagliga händelser. Ett sätt för mig att minnas tankar och känslor från förr. Självklart är det även ett sätt för mig att dela med mig. Det läskiga är att jag aldrig vet till vem.
Jag är en anonym blogg-läsare även jag. Hos vissa lämnar jag kommentarer, men det handlar oftast om människor som jag känner personligen, på riktigt - i den riktiga världen. Många bloggar läser jag och gillar men min blyghet hindrar mig från att klampa in och kommentera. Känns som att jag inte har där att göra.
Själv blir jag outsägligt glad av kommentarer i min blogg. Ju fler desto bättre och förmodligen är det likadant för er andra som bloggar. Man vill ha feed-back, även om det bara handlar om tre små ord, eller fyra. Man vill höra att man syns.
Jag ska nog börja kommentera mera. Hos främlingar också. Ja, det ska jag!
Sen undrar jag över om man är bloggare även i den verkliga världen. Ibland ser jag människor på stan vars bloggar jag läser. Varje gång blir jag lika ställd. Vet h*n att jag läser? Läser h*n min? Ska man hälsa? Ska man titta bort? Är blogg-världen hemlig eller är den en del av den vanliga världen vi lever i? Hur länkar man samman två så totalt olika världar, där den ena är full av känslor och öppenhet och den andra något mera dämpad och lågmäld?
Någon?
5 kommentarer:
roliga funderingar! Jag har hälsat på flera som jag nog inte hade hälsat på utan bloggvärld. Lite kan dem nog länkas samman, världarna. Men jag kommenterar nästan bara på de jag känner på rikt. Ibland kan jag kommentera om det är nåt speciellt ämne jag känner för, som tas upp.
Hej!
Jag är inne i din blogvärld lite titt som tätt...Kanske borde jag börja kommentera dina tankar och funderingar...Jag brukar dock skratta, begrunda och kommentera dem i mitt inre. Räknas det;-)?
Som jag sagt förut: Keep up the good work!
Kram från Mallan i Umeå
Svårt det här. Jag vill att bloggen ska vara autonom, att den ska existera som en egen värld. Jag vill inte kommentera eller utvecka saker i verkliga livet, som jag skrivit i bloggen. Det är nästan tabu.
Det här tror jag vår generation förstått. Annat är det med min mamma. Hon vill ofta att jag förklarar saker jag skrivit. Det tycker jag är jobbigt, och det känns som jag misslyckats.
Jag vill att folk ska läsa min blogg, men jag vill inte säga till dem att göra det. Den ska klara sig på egen hand. Det är nästan som om det inte ens är jag som skriver den.
Tycker oxå att detta är svårt, man vill vara anonym men ändå inte. Det känns ju som om man känner varann på riktigt. Hmm, klurigt.
emma: Jo, visst är det roligt att blogg-världen finns. Den öppnar ju liksom nya dörrar.
Mallan: Jaaa!!! Kommentera mera! Men jag är så glad att du läser. När ska du börja skriva då?
mikael: Man är ju sin blogg. Egentligen kanske man är mer sitt blogg-jag än sitt "vanliga" jag. Eller?
Åsa: Jo, onekligen så vet man ju mycket om varandra. Fast ändå inte...
Skicka en kommentar