Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...