Sommarlov!

I dag har jag varit på jobbet en sväng och avslutat det sista inför ledigheten. En av mina klasser skrev ett prov i går, som jag ägnade hela långa kvällen åt att rätta och som om inte det vore nog fortsatte jag en bit in på natten med att göra färdigt det sista till universitetet också. Nu jäklar unge! Nu får du komma ut när du vill!!!
Men! Jag skulle gärna se att jag fick äta middag först. Den här valborgsmässoaftonen har vi blivit bjudna till Jenny och Andreas som numera nästan bor grannar med oss. Så mycket bättre än att bo i Årsta tycker jag. Tanken var att vi skulle grilla korv och promenera till kanalen för att titta på de tappra simmarna. Nu,när snön faller från himlen och det nästan är läge för overall och vinterskor, har vi ändrat korvgrillningen till hämtpizza och risken finns att simmarna får klara sig utan oss. Men en sak vet jag och det är att kvällen kommer att bli alla tiders!
Helgen som väntar bjuder på en ledig pappa och kanske, kanske vågar 3-åringen testa sin nya cykel. Dock brås hon på sin mor och tycker att den förra är något bättre. Trehjulingen alltså.
Nu ska vi äta mellanmål och försöka inse faktum. Jag har sommarlov. Eller föräldraledighet. Eller vad det nu är. Hur som helst så är jag väldigt ledig.
Happy valborg!
Puss!

Intet nytt

Just nu känner jag mig mest bara som en vandrande mage. Och snart vandrar den inte ens. I alla fall blir vandringarna allt kortare och allt långsammare.
Den här dagen har varit jobb, samtal, överlämnanden och fick ett fint avslut med en middag på andra sidan staden, alldeles överraskande, bara för att vi råkade passera förbi.

Genom fönstret ser jag fullmånen lysa. Visst brukar man föda barn då? Jag är redo!

Tre dagar kvar

Tre små arbetsdagar kvar innan jag lämnar över till vikarie och hänger mig åt föräldraledigheten. Det känns som ett helt rätt beslut och jag hoppas att kroppen håller för tre dagar till.
Det är intressant det här med väntan. Med Klara hann jag aldrig vänta minsta lilla stund. Plötsligt bara låg hon i mina armar och var självklar. Och självklarare har hon blivit med åren. Älskade barn!
Den här gången hade jag liksom väntat mig att bli överraskad. Att föda för tidigt var något jag räknade med ända från början och när jag nu sitter här och snart går in i vecka 38 känner jag mig lite snopen som har väntat så länge.
Människan i allmänhet är nog alldeles för van vid att kunna planera det mesta och vill gärna tro att hon vet hur allt ska bli. Jag är en människa som är extrem på det sättet. Jag planerar allt. Det har jag redan berättat om och det gör att en situation som denna, där jag går och väntar på en liten person som ännu inte lärt sig planera, blir en bra träning för livet i stort, där inget är självklart och där inga regler egentligen gäller.
Det är så jag får ser det. Jag ligger i hårdträning helt enkelt.

Lördag morgon

Tvättmaskinen tvättar.
Barnet tittar på TV. Jag dricker kaffe och surfar omkring på nätet.
Frågan som tynger mig just nu är huruvida jag ska ta mitt barn och åka på loppis.
Håller benen? Håller orken?
Vi kanske testar och ser.
Problemet är bara att det är lika långt dit som hem.
23 dagar kvar nu... Och dessutom har jag slagit graviditetsrekord! Så här gravid har jag aldrig tidigare varit.

Trots allt gnäll...

måste jag ändå bara få tillstå att det är något alldeles särskilt att känna en liten fot som knuffas inne i den egna kroppen, några milimeter från den hand jag håller över magen.

27 små dagar kvar...

Det mesta i mitt huvud handlar om förlossning just nu. Eller förlossning och förlossning. Jag försöker väl i alla fall bygga upp någon sorts avslutningsbild av graviditeten. Jag befinner mig just nu i den graviditetsvecka där Klara föddes och jag har liksom i åtta månader gått omkring och tänkt att den här bebisen ska vara lika ivrig. Sakta håller det på att gå upp för mig att den här kanske är tålmodigare och mer som sin far. Det är dock något av en ny upplevelse att befinna mig där jag befinner mig just nu eftersom jag aldrig någonsin har varit så här gravid. Jag är stor, har svårare att andas, har värk i ljumskarna och i sidorna. Bebisen sparkar hårt och dessutom blir man jättelätt kissnödig när det ligger ett litet barnhuvud mot urinblåsan hela tiden. Men det är precis den här delen av graviditeten som faktiskt får en kvinna att längta efter förlossningen. Ja, det är smärtsamt att föda barn, men man vet att när man väl kommer till förlossningen så har den ett slut och ett tydligt mål. Det här vaggandet och flåsandet har liksom inte tydligt slut. Det kan vara i morgon likväl som i början av juni. Snälla någon som är därinne, visst inte vill du stanna där ändå till början av juni? Det är verkligen ingen bra idé. Verkligen inte!
I övrigt är allt ungefär som vanligt. Jag jobbar på och försöker klara av så mycket som möjligt innan dagen D och detsamma gäller plugget. Nu tror jag minsann att det är dags för lite plugg!

Frivillig tidig morgon

I dag var det ju egentligen min tur att få sovmorgon. Det är dock något med medicinbollen på min mage som gör att liggande är något man ägnar sig åt bara när man absolut måste. Det är liksom ingen njutning att ligga och dra sig längre.
I går var en otroligt effektiv dag om man räknar skrivna ord som ett mått på effektivitet. Jag har nu skrivit färdigt en av två examinerande uppgifter till det sista momentet och detta trots att de inte ska lämnas in förrän den 31 maj! Snacka om tillfredställelse.
Till middag i går drog vi fram grillen och lät den göra jobbet. Snön föll i stilla lapphandskar mot marken, men vad gör väl det? Det är klart att det hade varit trevligt med ett glas vin i kvällssolen, men eftersom man varken får vin eller sol får väl snöglopp duga. Hugo med föräldrar kom hit och åt med oss. Så trevligt det är att få äta och prata. Vad mer behöver man egentligen?

Tidig morgon

Man skulle nog kunna säga att detta är ett ganska tidigt inlägg. Klockan är inte ens sju och redan sitter jag här framför datorn. Varför då? är väl en fråga som kan tyckas ganska naturlig i sammanhanget och svaret på den frågan är helt enkelt för att jag måste. Klara har drivit upp oss och sitter redan med hörlurar och lyssnar på Tips och penninglotter. Det är solskenet. Hon säger att hon kan se genom sina persienner när det är morgon. Och det är nog så det är. Jag kan inte klandra henne. Det är en alldeles underbar vårmorgon och hade sakernas tillstånd varit annorlunda hade jag nog tagit en morgonpromenad. Just nu är sakernas tillstånd sådana att i stort sett all form av rörelse är omöjlig. Det känns som att jag har suttit stilla hela vårterminen nu.
På universitetet har jag dragit igång kursens sista moment och faktiskt satt jag och skickade in den första uppgiften i går kväll. Fredag kväll. Det är lite sjukt, jag vet, men just nu vill jag bara bli färdig med allt för att sedan bara kunna ägna mig åt barnafödande.

Planen för dagen är att på något sätt ta sig till lämplig plats för att inhandla Euskefeurats nya skiva som tydligen ska finnas i handeln nu. Jag misstänker att den lämpligaste platsen för detta är Krokodil och vad är väl lämpligare än att på Krokodil ta en liten fika när man ändå är där?
Nu blir det lite frukost för att kicka igång dagen på bästa sätt.
Trevlig helg!

Tjoho, tjohej!!!

Jag var nästan lite nervös för att börja jobba igen efter det härliga påsklovet. Jag kände mig så tung, så gravid och så foglossig. Det kändes som att bebisen försökte smita så fort jag gjorde en hastig rörelse och jag undrade hur jag ens skulle ta mig från arbetsrummet till klassrummet på under tio minuter.
Men det gick bra. Jag har förberett den här tiden på jobbet under stora delar av vårterminen och försökte planera för min trötthet. Det tackar jag mig själv för. Jag har dessutom gett mig själv och min chef ett slutdatum. Jag jobbar några veckor till och sedan får jag vara ledig, även om bebisen kanske inte riktigt har kommit. Känns grymt skönt med en plan. Jag har liksom lite svårt att leva utan planer.
I snart tre veckor har jag dessutom gått omkring och smågruvat lite för att få tillbaka den semantiktenta jag skrev innan påsk. I dag fick jag dock resultatet, som visade sig vara hästlängder bättre än vad jag vågat drömmar om. Nu återstår bara ett moment av denna 30-poängskurs och förhoppningsvis hinner jag avsluta det mesta innan jag hamnar på förlossningen. Det skulle säkert underlätta om jag redan nu öppnade en av de böcker jag i dag hämtat ut på Bibblan. Men samtidigt vill jag fira lite genom att njuta av total avkoppling. Jag kanske kan läsa några bloggar först. Visst har du väl uppdaterat?

Otympligt värre

Jag sticker inte under stol med att jag är stor. Magen är stooor och dessutom är hela jag ungefär 20 kg tyngre än normalvikten. Det känns som att bebben i magen sträcker ut hela sin lilla kropp i protest så fort jag rör på mig. Allt det här går bra så länge jag har påsklov och kan sitta på rumpan så mycket jag vill.
I morgon är det dock tillbaka till arbetet som gäller och då får vi helt enkelt se om min arma kropp orkar med att gå alla de där stegen som jag måste gå för att ta mig från arbetsrum till klassrum, flera gånger varje dag. Dessutom hoppas jag att mina stackars elever kan köpa en fröken som inte rör sig lika mycket som vanligt i klassrummet.

Denna sista lovhelg har varit underbar. I fredags åkte jag först och främst till frissan och sedan tog vi finsaaben vidare till Luleå där vi bytte den mot den blå skönheten som nu vilar i vårt garage. Med oss från Luleå fick vi storasyster och storkusinerna som unnade sig en semester i denna vackra stad.
I dag har jag njutit av solen ordentligt. Fräknarna frodas och ska man ändå sitta jättestilla så är det inte så dumt att göra det i en solstol i vårsolen.
Så alltså. I morgon får vi se vad denna gamla kropp egentligen håller för. Undrar om kommunen kan hålla sina anställda med sparkcykel?

39 dagar kvar...

Det är nu endast 39 dagar kvar av de 40 graviditetsveckor som man förväntas överleva. Dock kan jag berätta att det bara är två veckor kvar till den tidpunkt när Klara valde att lämna moderskeppet, och om man tänker så, så är det ju faktiskt jättesnart. Jag känner mig tung, otymplig och jättegravid. Precis som sig bör. Och som lök på laxen lyckades jag i dag med bedriften att totalkvadda ett par gravidbyxor som jag fått låna av en vän. Tyget sprack från rumpan till knävecket och byxorna kan nog därför betraktas som slut.
Som en förberedelse inför tvåbarnslivet har vi gått och blivit med kombi. I morgon kommer vi att lämna den älskade, röda Saaben för en blå, sportig skönhet. Jag känner mig som en taskig kompis, men jag tror att Saaben behöver lite lugn och ro nu.
I övrigt flyter påsklovet på med lugn och ro. Vi har haft farfar här på besök och den mannen har använt sina färdigheter för att fixa lite ljus i vår tillvaro. Han kan sin elektricitet.
Nåja. 39 dagar kvar.

Påskmys

Trött Klara efter helgens äventyr.

Tobbe skottar tak.

Klara hämtar diskvatten.

En bild som kan ge läsare i söder en bild av hur vi har det....

Åh så underbart det är att vara ledig. Just nu känner jag mig verkligen superledig, eftersom jag har påsklov från jobbet och befinner mig mellan moment i plugget. Det finns liksom inget jag kan göra förutom att njuta, äta och växa.

Den här påskhelgen har nog varit en ovanlig lugn sådan. Jag är fortfarande lika gravid och dessutom har Tobbe åkt på en redig förkylning. Vi har alltså inte gjort några jätteäventyr, men jag är mer än nöjd med de äventyr som gjorts.

I fredags njöt vi hemmavid av solen och vännerna som haft den goda smaken att flytta till ett kvarter inte så långt härifrån.

I lördags åkte vi tidigt iväg till Halsön och på framtunga skidben tog vi oss över den snöiga isen. Dessvärre har det inte blivit några längre skidäventyr för min del men jag har eldat och grillat pinnbröd och tittat på när andra har rört sig.

Jag vet inte om jag någonsin känt mig så här gravid. Det känns som om både jag och mina kläder är på väg att sprängas hela tiden. Dessutom beter sig h*n där inne lite hårdhänt mest hela tiden. Men det är kul. Jag klagar inte. Det är ju ett heligt tillstånd och om inte annat så är det något väldigt heligt som låter vänta på sig.

Stilla veckan

Ja, det är väl så den brukar kallas... Kanske inte så väldigt stilla, men lite lagom i alla fall.

Helgen har bjudit på ett besök i det stora, stora möbelvaruhuset på gränsen till vårt östliga grannland. Besöket gav utdelning och vi fick med oss hem precis det vi hade tänkt oss. Och lite till. Men allt var välbehövligt och jag ångrar inget.
I dag var den första arbetsdagen på en något förkortad arbetsvecka och utöver arbete har dagen bjudit på ett besök hos barnmorskan och en pysselkväll på jobbet.
Barnmorskan kunde berätta att jag mår bra. Alla värden ser fina ut. Något som gör mig något konfunderad är det faktum att bebisen ligger väl fixerad och mycket nära utgången. Vad har har h*n tänkt? Och när har h*n tänkt det? Har h*n tänkt något under påskhelgen? Vet h*n om att det är se veckor kvar?
Nåväl. Den som lever får se.
Nu tror jag att det är dags för sängen.

Pang, bom.

För en liten stund sedan stod jag i tvättstugan och hängde upp sängkläder på tork. Plötsligt ringde telefonen och jag insåg att jag skulle bli tvungen att springa för att hinna upp till vardagsrummet där telefonen låg och ylade. Jag springer sällan nu för tiden och flåset är inte det bästa. Men jag såg säkert rolig ut.
Det verkar som att det snöar igen. Vad ska man säga? Ack och ve, eller bara le?
Kjolfredag i morgon. Och jag har täntk hinna med en massa underverk på jobbet. Låt oss hoppas att det blir så.

Pust!

Så var det över för denna gång. Tentan är skriven och oavsett hur det gick så behöver jag inte plugga mer på några dagar. Jag tror att det gick bra, men det är svårt att pusta ut på riktigt innan man är riktigt säker.
Ja, det är väl mest så det känns i dag.
Lättnad.

Sjukdag

I dag har vårvintersolen verkligen visat sig från sin bästa sida. Man blir glad i själen, även om man inte har möjlighet att bli särskilt träffad av strålarna.
Efter jobbet ilade jag hem, highfivade Tobbe i dörren och kom in till en feberrosig tjej som somnat i soffan. Eftermiddag blev således en gansla lugn tillställning, där Klara sov och jag pluggade och drack kaffe. Nu längtar jag bara efter morgondagskvällen och den där avslappnade känslan av att vara tentaskriven. Jag ska njuta må du tro. Hade jag inte varit höggravid hade jag nog unnat mig ett glas vin och en extra snus. Nu får det väl i stället bli påskmust och några mariekex.
Nu ska jag krypa ner i sängen med Nora Roberts. Något mera lättsamt än Joyce Carol Oates, som jag dock lärde mig älska i slutändan...

Otålig väntan

I dag är det måndag och på onsdag skriver jag tenta. Jag skulle önska att den redan var gjord, eller att jag i alla fall visste hur den ser ut. Men sådant är inte livet och jag får vackert vänta på onsdagskvällen för att kunna känna mig helt och hållet avslappnad. Även om det känns som att jag har rätt bra koll på läget så går jag hela tiden omkring och känner att jag egentligen borde sitta och läsa.

I natt vaknade vi av en febervarm tjej som kändes sig lite "varm i pannan". Helt inställd på vab vaknade vi på morgonen och konstaterade efter tre tempningar att febern gått över. Efter en dag på dagis somnade hon dock framför Bolibompa och var varm igen. I morgon blir det hemmadag för far och dotter.

Plugg och mys

På onsdag skriver jag tenta i semantik och har då förhoppningsvis avslutat det näst sista momentet av den 30-poängskurs jag knogar på med i år.
Jag hade trott att den här helgen skulle gå i hårslitandets och råpluggandets tecken, men efter att ha ägnat lördagsförmiddagen till råplugg kändes allt plötsligt ganska lugnt. Jag känner att jag har ganska bra koll på läget och ännu bättre hoppas jag att det kommer att kännas på tisdag kväll.
Lördagens effektivitet bidrog till att resten av helgen har varit mest bara trevlig och bra. I går inhandlade vi ett nytt skötbord och nu tror jag att det mesta är i ordning inför bebisens ankomst. Efter ett krokodilfika på stan kom vi på att det nog vore trevligt med trevligt middagssällskap och därför ringdes Hugo med föräldrar in.
I dag har varit en sådan där härlig söndag som innehållit det mesta, från plugg, till härlig kompisprommis på isen och kaffestund vid köksbordet. Eftermiddagen avslutades med en god bok och ett varmt bad.
Nu vankas här film. Men alltså, Jakob Eklund, var inte han bättre förr?

59 to go....

Dagar alltså. Innan bebisens beräknade landning.
Jag är dock övertygad om att det kommer att ske innan dess. Klara föddes ju en dryg månad tidigt och jag har liksom en känsla av att den här lilla krabaten inte vill vara sämre.
Fredag i dag och Så ska det låta på tv. I morgon blir det lite plugg och lite nöje. Man måste blanda och ge.
Nu ska jag blanda och ge mig själv lite glass och chokladsås.
Tjing!

Cómo ser una mujer y no morir en el intento...

Att vara kvinna utan att dö på kuppen...
När jag var tonåring var min mamma i klimakteriet. Hon hade en dikt i sin väska, ett tidningsurklipp, som handlade om hur en kvinna satt på toaletten och samtidigt skurade golvet. på vägen dit hade hon, trots sitt nödiga tillstånd, plockat upp en massa skrot och satt igång en tvättmaskin.
Jag kommer ihåg att min mamma ofta refererade till den där dikten och jag fattade inte vitsen. Inte för fem öre. Hur orkar man sitta på toa och skura samtidigt?

På senare tid har jag dock upptäckt en läskig grej. Jag kan bjuda på ett exempel från alldeles nyss. Händelsen som blev upprinnelsen till detta inlägg.
Jag stod i badrummet, iförd den röda morgonrocken som får min kropp att bli än mer vallik än vad den redan är. På golvet låg mina begagnade trosor och strumpor. På handdukstorken hängde Klaras fleecebyxor som handtvättats tidigare i kväll. Jag hade tänkt bortsta tänderna. OK.
Snabb överläggning i huvudet.
Hur gör jag det här snabbast och smidigast. Jo, så här gör jag:

1) Jag sätter tandkräm på borsten och sätter i gång den i munnen.

2) Jag tar fleecebyxorna från handdukstorken under armen.

3) Jag lyfter min smutstvätt från golvet och bär den i den andra handen, som jag inte borstar med.

4) Jag går ut från toaletten, mot hallen, där jag stannar och kastar ner smutstvätten i källaren (orkar faktiskt inte gå ner med den) och frigör på så sätt den ena handen.

5) Med den frigjorda handen kan jag packa ner fleecebyxorna i dagisväskan.

6) Vips så är jag fri att avsluta tandborstningen i lugn och ro.

Hur knäpp får man bli egentligen. Vilken frisk människa gör så här? Vilken är anledningen till att man tycker att man bör planera varenda liten rörelse på det här sättet?
Något ännu lite mer vrickat är att jag har börjat irritera mig på att Tobbe inte resonerar på samma sätt. Han kan faktiskt resa sig från soffan och gå till köket för att ta ett glas vatten, utan att ta med sig Klaras strumpor som ligger på golvet och bananskalet från bordet. Galet va?
Galet va?? Galet va???

Underbar solhelg

Mitt förra gnällinlägg var främst riktat mot mina fogar. Efter ett besök hos barnmorskan i torsdags fick jag dock det enkla rådet att gå med små steg. Du som känner mig vet att små steg är något jag aldrig provat på men med fogarna i åtanke så har jag bestämt mig för att ta mig fram i livet med myrsteg under de närmaste veckorna och det känns faktiskt redan mycket bättre. En sådan enkel grej!
Barnmorskan kunde även konstatera att bebisen nu ligger fixerad, men huvudet neråt. Det är väl bra i sig, men med tanke på att jag bara befinner mig i v. 31 så tycker jag att ungen går händelserna i förväg. Man behöver ju liksom inte ställa sig i startblocken förrän startern har kommit ut på banan.

I helgen har vi verkligen fått njuta av solen ordentligt. I går var vi ute precis hela dagen, först på isen och sedan vid en brasa i Hortlax. I morse åkte Tobbe iväg på skoteräventyr och jag och Klara fick den stora äran att följa med Glenn och Maria på renskiljning i Luleå. Vilken grej! Och det här med renarnas logiska tänkande förblir ju en ständig oknäckt nöt... Jag hade planerat att dela med mig av några foton, men då den egna kameran sitter på en fjälltopp någonstans måste jag förlita mig på andra, och ber att få återkomma i morgon.

Trött och ajaj

Jag är lite trötter och känner att jag skulle vilja ligga ner och matas med druvor samtidigt som någon masserar mina fötter och kammar mitt hår.
Den krassa verkligheten är att jag måste plugga lite och förbereda en redovisning samtidigt som jag hoppas att jag har koll på allt som jobbet vill ha av mig.
Det knakar i gravidfogarna och man kan inte stå för länge, inte sitta för länge, inte dricka för mycket och heller inte dricka för litet.
Det kanske låter som att jag klagar lite men det är nog bara början. Vänta bara till nästa vecka. Vänta du bara!

Jakten

Jag har tillbringat delar av denna kväll i förrådet i källaren, i jakt på flera försvunna amnings-bhar. Det ju inte allt för längesedan jag ammade och jag tycker att det borde finnas någon sorts logik i den plats jag valt för slutförvaring av dessa dyrgripar till underkläder. Dock tycks de inte befinna sig på någon av de platser som jag i dag tycker borde vara logiska. Jakten fortsätter och tips mottages tacksamt.

Alldeles strax ska jag sätta mig och läsa om lånord i svenskan. Avis? Jag visste väl det...

Poff!

Så var lovet förbi. Jag måste dock erkänna att det känns som att veckan har varit lång och jobbet har kopplats bort på ett ganska bra sätt. Kanske har vi det busiga vädret att tacka för det. Man hann liksom sitta inomhus och vila upp sig ordentligt.
Dessvärre har jag lite svårt att utnyttja vackervädret till fullo just nu. Jag överdriver inte när jag säger att den här graviditeten är lite tyngre än den förra. Jag har nu fått bekanta mig med ordet foglossning och ordet sammandragning. När jag väntade Klara upplevde jag egentligen varken smärta eller svårigheter förrän vid förlossningen. Nu rör jag mig som en jättegravid och det går inte snabbt. Jag som älskar vårvinterns skidåkning, pulkåkning och sparkturer får nöja mig vid att klamra mig fast vid stavarna och smyga fram på platt underlag. Andra puckar blir det nästa vinter. Sanna mina ord! Jag ska inte sitta stilla en minut.
I dag har vi dock gått en promenad på isen och när Klara går själv tycker jag att tempot är ganska optimalt. Och på tal om Klara så har hon också börjat gå med stavar i dag. Vi gick tillsammans längs vägen när hon tittade upp på mig och sa:
- Här går vi mamma, med stavar, som två tanter.
Jo. Så är det just nu.

Små kläder och dålig smak

I morse bar jag upp två lådor med bebiskläder från källaren. Jag kände att jag hade dålig koll på vad vi har och inte har när det gäller små, små kläder. Det gick ganska snabbt att konstatera att vi har det mesta. OK, strumpor kanske vi borde köpa men det ska vi väl hinna med. Nu ska det bara köpas trådbackar till garderoben i det som ska bli den lill*s rum och sedan kan kläderna flytta in. Jag drar mig dock lite för att göra allt för mycket allt för tidigt. Det är något med skrocken tror jag. Just nu befinner jag mig i v. 30 och fortfarande känns det för tidigt att göra allt för stora utsvävningar inför storkleveransen.

Andra saker som jag har funderat över i dag och i kväll är min sambos smak när det handlar om tv-program. Eller ska jag säga frånvaro av smak? Family guy. Behöver jag säga mer? Bra eller anus?

Snömys

I morse insåg jag snabbt att det var läge för att hitta på något konstruktivt inomhus. Ute skulle det liksom inte gå att vara. Detta resulterade i en foglossningssnabb prommis till favoritaffären runt hörnet där jag inhandlade två paket jäst och en påse kanel. Sedan var det bara att baka. Bullar.
Innan lunch hade jag och dottern färdigställt 90 bullar som nu ligger förpackade i påsar för vidare transport till frysen.
På tapeten för dagen var även sotarens besök. I snöstormen. Amen. Tobbe fick därför ägna sin lediga förmiddag till skottning av lagom stor stig till baksidans klättra-upp-på-taket-ställe och sedan vidare upp på taket, till skorstenen.
Efter lunch kom Jenny och Edvard hit för provsmakning av bullarna, pusslande, legobyggande och samtal om bajs. Och prutt.

Just nu sitter jag framför tvn och tittar på Sportnytt där Diego Maradona plötsligt dyker upp. Han ser ju ut som en medelålders tant. Lite knapsu liksom. Un macho knapsu. Ja si livet...

Tack och lov

För lovet alltså...
Vädret är väl kanske inte den solskenshistoria jag hade drömt om inför dessa lediga dagar, men jag kan inte annat än att vara nöjd med dagens innevistelse.
Jag och Klara inledde dagen med att åka till stan för att dejta Jenny och Edvard. Efter lite klarashopping och lunch åkte vi hemåt för att ta emot Fia som kom på visit, utan sitt febriga söttroll. Många kaffekoppar och kloka slutsatser senare kom Tobbe hem från jobbet och plötsligt var den första lovdagen liksom över.
Det ser ut som att snöandet ska fortsätta i morgon också. När är det nog? När ska det stanna av och dra sig tillbaka?

I morse ringde jag till Försäkringskassan och fick efter en lagom lång kötid prata med en tjej som hade koll på läget och svar på alla mina frågor. Vilken hjälte! Jag hoppas att hon hörde hur tacksam jag var.
Nu ska jag ta mig ett dopp i badkaret. Tjing!

Bra lovstart

I går jobbade jag min sista dag innan sportlovet. Dagen blev som den tidigare delen av arbetsveckan. Tokhektisk. Mest för att jag vill känna mig helt ledig under resten av lovet.
På kvällen åkte jag till det här trevliga stället för att njuta av en helt otrolig måltid och det bästa av sällskap. Utanför fönstret föll jättemånga snöflingor ner på vår jord och började så sakteliga göra utetemperaturen något mer behaglig. Inne i köket brann ljusen och skratten ordentligt.
I helgen har vi Klaras farmor här på besök så i dag var ett stadsbesök en självklarhet. Det är inte utan att jag börjar snegla mot de där små, små kläderna på bebisavdelningen med en undran om man kanske skulle ta och köpa något.
Lilla, lilla pyret. Jag undrar ju så mycket vem du är.

Mellan jobb...

I dag har varit en sådan där dag som är fri från raster. Jag hade fyra minuter innan konferensen på eftermiddagen och de förgylldes av hembakt bröd och en liten kaka till efterrätt.
Nu sitter jag i hemmets lugna vrå efter att ha läst en märklig H.C Andersen-saga som jag aldrig läst förut. Herdinnan och Sotaren. Den hade många gemensamma drag med vissa scener ur Trainspottning. Klara somnade innan sagan var slut och det kanske säger en del. Jag har funderat lite på om H.C Andersen egentligen bara pumpade ur sig konstsagor för pengarnas skull. Många av hans berättelser har ju innehåll och djup, men den här, där en porslinskines varit trolovad med en skål potpurri. Jag är skeptisk...

Nej. Nu tar jag tag i uppsatshögen och tänker att jag kommer att vara tacksam när sportlovet kommer och jag bara har Hanbok i lexikografi att bry mig om. För visst känns Handbok i lexikografi som något som man verkligen bryr sig om?

Hårdkörning

En lång arbetsdag blev det här.
Jättelång.
Jättemånga utvecklingssamtal har gjort min hjärna jättetjorvig.
Jätteskönt att gå till sängs med Joyce Carol Oates. Hon tar sig jättemycket på något märkligt sätt.
Jättemyket sportlov snart. Jättehärligt.
Jättetrött.

Mycket med barn nu...

I lördags fick jag mig en semla hemma hos en god och skicklig vän och vi började prata om det här med barn.
Det är ju liksom lite spännande det här med att bli tvåbarnsförälder och jag funderar ganska mycket på vad skillnaden kommer att vara mellan en och två.
Mest ser jag rikedomen. Jag känner väl till den kärlek och stolthet som jag känner till och för Klara och jag kan inte för mitt liv begripa hur uppfylld jag kommer att vara när jag står här med två lika stora skatter. Sen tänker jag på när de två små liven ligger och sover på kvällen. Tänk att kunna gå från ett rum till ett annat och kika in på sina sovande barn. Lycka upphöjt i två liksom...
Men sen tänker jag på skuldkänslor också. Hur kommer det att kännas att inte längre bara vara Klaras mamma och att inte längre finnas till för bara hennes skull. Hur kommer hon att hantera känslorna av att dela oss med någon annan liten krabat som plötsligt bara dyker upp.
Nåväl. Det är väl bara till att fortsätta att fokusera på rikedomen. Att oroa sig för elände är sällan särskilt konstruktivt.

Det härliga i tillvaron just nu är i alla fall att trotsen har varit borta i flera veckor. Nästan i princip helt borta. Jag vet att jag säkerligen kommer att straffas omedelbart efter att jag avslutat denna mening, men då får det vara så. Det nya i treåringens värld är rollekar. I månader har vi blivit tilldelade karaktärer, allt från storebror till Supersnälla Silversara. Det är som om verklighetens glöms bort och ersätts av flygturer och fiktiva dagishämtningar. Kanske är det lättare att hålla humöret på topp i ett parallellt universum och kanske är det treåringens enda väg ut ur trotsen. Jag återkommer med fortsättningen av trotsföljetongen. Den är evig.

Vad gäller bebben i magen så läste jag någonstans att den dygnsrytm som bebisen har just nu förmodligen kommer att följa den ut i den verkliga världen. Det innebär att vi förmodligen aldrig kommer att sova. Sommaren kommer att bli lång, ljus och sömnlös.

Myshelg

Fiii tusan vilken iskall helg det här har varit. I går morse när vi vaknade och tittade på termometern stod det klart att planen med lite längdskidor inte skulle hålla. I stället hoppade vi in i bilen och begav oss till andra sidan älven och det lilla badhuset. 27 kalla grader ute och bikiniväder inne. Helt klart vad själen behövde.
Efter bad, bastu och fruktstund bar det hemåt igen och sedan vidare till ett riktigt äventyr framför linsen. Eller heter det bakom linsen?
Så kom den här dagen som liksom bara måste vara den kallaste sedan vinterkriget. Tobbe har jobbat natt och jag och Klara har verkligen bara varit. Just därför är jag så tacksam för det här vädret. Med undantag för ett kort besök i pulkbacken har vi bara varit inne och pysslat. Jag har kunnat bocka av en massa saker som jag tänkt göra i månader. Jag har skrivit in recept i min receptbok. Jag har strukit skrynkliga gardiner och så har vi spelat spel.
Middag har vi ätit hos Glenn och Maria och jag kan lugnt säga att helgen har gjort mig utvilad inför den sista arbetsveckan innan sportlovet. Vad händer med tiden egentligen?

Färdigt!

Den här helgen har verkligen varit sanslöst vacker. Solen har ginstrat in snön och människor har sett så lyckliga ut när de har spatserat förbi på gatan utanför våra fönster. Själva har vi varit instängda i tapeternas våld. Inte mycket frisk luft har andats och inte många intryck utifrån har insupits. Men nu är det klart. Det nya sovrummet är helt klart för inflyttning. Det enda vi behöver göra är att bära upp våra sängar och fixa en snygg gardin.

Helgen har liksom bara flugit förbi. Fredagskväll tillsammans med eleverna och en massa, massa mat. Lördag med tapeter och lördagskväll med underbar middag hos Jenny och Lars. Vi vuxna åt mat och pratade och hamnade slutligen framför melodifestivalen samtidigt som de unga tu 3-åringarna lekte tills de somnade i varandras armar framför en jättebra film.
I dag har vi som sagt tapetserat färdigt, skruvat tillbaka allt som tidigare skruvats bort och dessutom har vi förärats flera trevliga besök från alla håll och kanter.

Jag väntar med foton tills rummet är inrett. Det känns inte riktigt rättvist mot tapeterna annars...
Nu är det godnatt.

Galendagen

I morse när jag vaknade steg jag för ovanlighetens roll upp direkt när väckaren ringde. Jag visste nämligen att den här dagen skulle bli lite galen.
Dagislämning, arbetsdag, barnmorskebesök och sedan direkt därifrån till universitetet för kurs. Nu har jag hämtat Klara hos mamma eftersom Tobbe jobbar kväll och sitter här och laddar för att baka en jätte, jättestor kladdkaka inför morgondagens fredagskväll med eleverna. Vi ska äta tacos och kladdkaka helt enkelt.

Barnmorskan ja. Det var vägning i dag och jag ställde mig på vågen samtidigt som jag kände att mina kinder började pulsera och anta en röd nyans. Jag jublade dock lite när vågen visade två kilo mindre än förra veckans vägning hos Maria och Glenn. Barnmorskan var dock inte lika imponerad och talade om för mig att min viktökning inte fick fortsätta i samma tempo under resten av graviditeten. Jag försökte förklara att det faktiskt är bra att ha lite extra inför amningen.
Och nej. Det är ingen Karelin heller. Bebisen verkar vara precis normalstor.
Det finns tydligen inga ursäker alls...

Insikt

I dag satt jag på jobbet, djupt försjunken i jobbtankar, när jag plötsligt kom till insikt.
Jag är gravid!!! Och som en rak konsekvens av detta ska ungen ut! Samma väg som sist!
Fram tills i dag har jag levt i någon sorts romantisk, det välsignadetillståndetbubbla och tänkt att jag är lite lätt rund om magen och så plötsligt kommer vi att ha en skär bebis i huset.
Känslan i dag fick mig att inse att det inte är så det går till. Däremellan kommer en massa blod, stygn och skrik.

Men snart har vi en bebis hos oss. Snart har vi en bebis. Snart har vi en bebis.

Och i slutändan är det väl vad som räknas.
Smärta går över.
Kärlek är evig.

As we speak

Just nu är det ganska dammigt i vårt nya sovrum. Dessutom är det väldigt förunderligt när man tänker på hur det här huset måste ha sett ut i mitten av 70-talet. I varje rum som vi har tapetserat, inklusive hallen, så har en vinröd tapet framträtt. Så även i detta rum. 70-talet måste ha varit en galen period. Och folk måste ha blivit galna av att ha så mycket vinrött kring sig.
I övrigt har det här varit en bra tisdag och jag har hunnit med otroliga mängder arbete på jobbet. Klara har en trotspaus och sitter vid bordet och äter med oss. Detta till skillnad från de senaste veckornas bråkmiddagar som hon tillbringat mer under bordet än på stolen. Skönt!
Nu ska jag gå och tvaga mina slipdammiga armar (och resten av kroppen också). I morgon väntar en långlång arbetsdag och jag drömmer om en hamburgare till middag. Kanske han som fixar maten läser det här. Kanske, kanske...

Måndag igen

Varje måndag när jag kommer till jobbet är det någon som utbrister något om min mage; att den blivit stor, dess eventuella flick- eller pojkform och att det börjar bli trångt därinne nu. Nu går jag in i v. 27 och det är klart att det är 13 veckor kvar (hoppas vi) och magen lär ju inte bli smidigare, men mn får ta det för vad det är. En rätt underbar och häftig upplevelse som dessutom inte varar för evigt.

Efter jobbet hr jag promenerat med en väldigt klok kvinna och sedan har vi börjat så smått med det nya sovrummet som nu är tömt på skrotmöbler och jag har börjat slipa lite. Slipdamm är inte kul, men detso roligare blir det sen, när allt är slipat och klätt i nya tapeter.

I dag har jag förresten tagit tid på min hunger. Jag åt middag och blev proppmätt. Sedan dröjde det 25(!!!) minuter innan jag blev hungrig igen... Ja. Jag suckar bara...

Nä alltså....

Jag blir aldrig mätt. Det går inte. Ja, jag kan känna mättnad i några minuter om jag ätit riktigt, riktigt mycket, men sedan är jag strax hungrig igen.
Eller så är det så att jag inte kan sluta tänka på mat. Hunger är inte rätt ord. Sug kanske passar bättre.
Vem kan stoppa mig?

Pinsamt bildbevis

I dag kom den ljuva solen på allvar och efter att ha insett faktum klädde jag och Klara på oss ordentligt och sparkade tillsammans med mormodern ner på isen och testade den nya varianten av isväg. Underbart, underbart, underbart. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen. Bara närheten till isen på vintern gör att flytten från Umeå till Piteå känns så rätt.

På eftermiddagen lekte Klara ute på gården och förfasades plötsligt över att ha fastnat med ena benet i den djupa snön. Som den ömma moder jag är kröp jag genom den djupa snön för att rädda henne och just när jag kommit fram kom hon loss helt själv och plötsligt var det jag som satt fast. Ordentligt. Som en skalbagge på rygg låg jag där och var inte säker på att jag någonsin skulle komma loss igen. Genom fönstret så jag en sambo med hånflin och kamera. Det är just det ögonblicket du kan se på bilden ovan och dessutom kan fotot ses som ett bildbevis på gårdagens inlägg. Tunga saker sjunker snabbare. Så är det bara.

Måndag i morgon och en ny arbetsvecka breder ut sina vingar. Vi tar det dag för dag, eller vad tycker du?

Stooor

Tidigare i veckan åkte vi på en liten utflykt till Glenn och Maria. Inget ovanligt med det. På deras toalett finns en våg och eftersom vi i det här huset inte har någon våg passade jag på att väga mig när vi var där.
...
Ja. Du förstår säkert vad som hände. Jag skrattade. Kanske inte så mycket av glädje som av chock och förvåning. Fast förvånad kanske man inte kan vara när man under de senaste fem månaderna inte har gjort annat än ätit.
Det är ungefär 13 veckor kvar innan min inneboende beräknas lämna min mage och jag kan inte låta bli att undra hur mycket jag kommer att väga den dagen.
Men jag tar det med ro. Vem vet när jag får förmånen att vara gravid nästa gång. Kanske blir det fler gånger under detta liv, eller så får jag vänta tills jag reinkarnerats som sjöhästpappa eller något annat spännande.
En tröstande vän sa i dag, att det kanske bara är en jätte, jättestor bebis. Ungefär som Karelin. Och då är det ju faktiskt inte så konstigt att jag redan gått upp superdupermycket. Vi kör på det. På Karelin.

Annars har jag i dag fixat tapeter till nästa helgs sovrumstapetsering och sovrumsflytt. Elller fixat och fixat... Jag har lånat hem tre kataloger och sedan har vi bestämt vilken vi ska köra på.

Snopet

Glädjen efter tentabeskedet i måndags har förbytts till uppladdning inför nästa moment och i dag efter min sista lektion hällde jag i mig en kopp kaffe för att ladda inför bilfärden till Luleå och kvällens föreläsning. Då ringde telefonen och det var min lärare som berättade att hon tyvärr var tvungen att ställa in dagens lektion. Småsnopet, javisst, men oj vad jag hann göra saker på jobbet när jag inte behövde stressa iväg till residensstaden.

Jag sitter nu i soffan med den nya, fina datorn och reflekterar över mitt jobb. I morgon har jag medarbetarsamtal och det kan ju ses som jobbigt och nervöst, men man kan också se det som ett tillfälle att reflektera lite extra över vad det egentligen är man gör på dagarna och vad det är som är lite extra bra med det.
Jag kan inte annat än vara nöjd med mitt jobb. Jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja ändra på något. Jag känner mig dagligen utmanad, på en precis lagom nivå och om man bortser från det ganska tighta schemat måste nog läraryrket anses vara väldigt fritt.

Nu ska jag fortsätta njuta av denna kväll, som plötsligt blev alldeles ledig.

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!

Ja, jag lät ungefär som Hans som vann Robinson när jag i dag öppnade mailet som talade om för mig att jag klarat min grammatik/fonetik-tenta. Eller inte bara klarat, jag fick dessutom VG!
Den här känslan av lättnad är helt obetalbar. Jag bara går omkring och känner mig tokledig och det tänker jag fortsätta med tills på torsdag när nästa kursmoment börjar. Det är märkligt det här med arbetsbelastning. Nu känns det så skönt att bara ha jobbet att tänka på. Inget att plugga, inget att skriva, inget att läsa in. Bara det vanliga jobbet och det känns liksom lugnt. Helt lugnt. I vanliga fall, när jag inte pluggar, finns det alltid något i jobbet som känns lite som en extra börda. Det kan vara en klass, en grupp eller något extra på sidan om. I år är det plugget som är det där lilla orosmolnen. Det är liksom märkligt att människan alltid vill ha en liten dos helvete i sitt liv. Har man inget så där konkret och absolut helvete så löser det sig alltid ändå och något som är relativt rimligt helvetiskt lägger sig som ett litet moln ovanpå allt annat, bara för att allt inte ska vara perfekt.

Nu ska jag ta mig ett bad för att kroppen ska få en chans att återhämta sig efter den semla som jag har firat tentaresultatet med. Måndagar kan verkligen vara bradagar!

Klarare!

Jag har varit frånvarande.
När jag kom hem från jobbet förra fredagen hade datorn ställts öga mot öga med treåringen, som med sina starka armar stängt igen datorns lock och sedan blev det mörkt. Skärmen slutade liksom fungera. Under en stark lampa kunde man se saker som stod skrivet på ljus bakgrund, men i princip var datorn obrukbar.
På många sätt har veckan som gått varit väldigt bra just tack vare datorns frånvaro. Jag har hunnit med så mycket annat.
Men. I dagens samhälle behöver man en dator, så när jag och min bästa sambo i går drog söderut till Björkarnas stad, gjorde vi slag i saken och slog till på en helt ny och blank maskin. Man kan väl konstatera att den sexåring som tidigare bodde här hade sett sina bästa dagar. Det inser man framför allt nu när man har en ny racer...

Helgen i Umeå har varit underbar. Det är verkligen skönt att konstatera att den personen man valt att leva livet tillsammans med är en så rolig och bra människa. Man upptäcker ju det när man åker iväg och får några timmar på tu man hand. I bland är det ju dessvärre så att man inte riktigt hinner reflektera över vilket kap man har gjort.
Dessutom var det roligt att återse den gamla hemstaden som fortfarande ligger mig så varmt och hjärtat. Jag tror inte att jag har drabbats av någon flyttatillbaka-kris, men det är skönt att man kan känna kärlek till två så fina städer. I går, mellan shopping och middag tog vi bilen och körde runt lite för att minnas svunna tider. Vi tog en tur till universitetet och det var sig faktiskt inte alls likt. Dessutom var studenterna väldans unga och till synes helt ovetande om den verklighet som väntar dem. Vilken tur va!!?
I morgon väntar ännu en arbetsvecka. Och graviditetsvecka. Nummer 26. Hoppsan vad tiden går!

Frihet

Det var väldigt längesedan jag senast skrev en tenta, innan i dag vill säga. Dock känns känslan av lättnad otroligt bekant när jag nu sitter i soffan och känner axlarna sjunka ner och tankarna flyga fritt, förbi klusiler och attribut och vidare till morgondagens fredagskjol och laxmiddag...
Jag är inte 100% stensäker, men det känns som om jag bör ha kammat hem ett G och mer begär jag inte.

I övrigt kan jag berätta att familjens yngsta medlem och hennes pappa åkte till vårdcentralen i tisdags för vaccinationsdos 2 för den yngre och 1 för fadern.
Tobbe verkar ha klarat sig med lite trötthet men Klara fick tillbringa gårdagen hos sin mormor eftersom bacillerna i vaccinet ställde till med lite feber. I dag var hon dock tillbaka på banan igen.

Nu ska jag fortsätta att bara njuta av friheten och att den dag som jag haft lite pirr i magen inför i flera månader nu har kommit och tentan avklarats.
Och har man sett! Det är ju hockey på tv!

Mycket nu...

Tenta på torsdag.
Jag inbillar mig att jag har förberett mig så pass mycket inför varje föreläsning att jag nu står ganska redo, även om jag inte råpluggar.
Jag har gjort en gammal tenta och den kändes mest som en fylleriövning som gick av bara farten. Nu hoppas jag bara på att magistern ger oss en mycket liknande tenta denna gång.
Eftersom jag försöker ha ett avslappnat förhållningssätt till min tenta så har jag i kväll promenerat med Jenny och bushunden Gidja. I januari kan det vara väldigt skönt att gå åt det ena hållet och väldigt blåsigt när man vänder och går åt det andra hållet. Det är nog dagens lärdom. Det och det här med attributen i de sekundära satsleden. Right??

Sov gott!

Myshelg

Helgen blev precis så mysig som jag hade hoppats på. I går fick vi umgås ordentligt med min storasyster och Klaras kusiner från Luleå. En av kusinerna fick vi dessutom med oss hem på översovning så denna dag har gått i lekens tecken.
När kusinerna åkt norrut gick vi ut i det fria för en stunds madrass-, bob- och sparkåkning. Jag tror inte att jag tillräckligt ofta visar min tacksamhet över att få bo här, i den här delen av landet, i den här staden och på den här platsen. Bara en sådan sak som att ha en pulkbacke precis utanför huset är ju livskvalitet så att det stänker om det. Jag skulle kunna snacka om livskvalitet i många spaltmeter till (jag har faktiskt 5 högskolepoäng Livskvalitet, det du!) men nu är det söndagkväll och jag måste hinna duscha innan filmen klockan nio.
En annan form av livskvalitet är i alla fall goda vänner som kommer hit och fikar och pratar om roliga saker och deras dotter som leker, leker och leker med våran tjej.
Visst är det förunderligt att livskvalitet dyker upp där man minst anar det? I det självklara och vardagliga.

Något som inte är livskvalitet är foglossning. Det vet jag nu.

Bara efter, inte före

OK, det nya på de här bilderna är bokhyllan och mattan. Det kan ju vara bra att veta för dig som inte sett något av hur det såg ut innan.

Innan allt är klart ska sladden, från lampan på hyllans lägre del, dras på ett något mer estetiskt sätt och till höger om alla böcker ska en ny del ställas, med glasdörr, för förvaring av fina saker.

Jag och Klara har en mysig morgon och Tobbe missar den till förmån för sin sovmorgon. Vi har ätit frukost och tvättar tvätt. Ute gnistrar träden och storasyster med kusiner är i antågande. Det känns som att den här lördagen har alla förutsättningar att bli en riktigt bra lördag.

Äntligen fredag!

Eller äntligen och äntligen... Ska sanningen fram så tycker jag att det alldeles nyss var fredag, fast förra veckan.
Min jobbförmiddag blev precis så effektiv och bra som jag hade hoppats på och lektionerna på fredagseftermiddagar är alltid lite extra festliga, även om innehållet är detsamma som alltid. Helgen ligger liksom i luften som vi alla andas.
Efter jobbet kom jag hem till ett nyskurat hus och vi tog bilen och åkte iväg för att:
1) storhandla
2)MAX-äta
3)Nygatan-fika
Helgen som var helt utan planer fick en sjujäkla inledning och nu sitter jag i soffan efter att ha avnjutit bådet På spåret och Skavland.
Morgondagen är utan planer även den, så kanske, kanske hinner jag med att fota vardagsrummet.
Sov gott!

Mys

Jag måste bara få erkänna att jag är så väldigt nöjd med vårt vardagsrum nu sedan förra veckans make over. Tänk vad små och en stor sak kan göra för husfriden!
Den här veckan har varit en bra första arbetsvecka. Kidsen är på bra humör trots att de hävdar att lovet var aaaalldeles för kort. De kallar mig för tjockis och har undrat hur jäkla stor jag kommer att vara i maj, när allt ska vara klart.
Kvällarna har jag ägnat åt promenader och mord på tv. I kväll har jag småpluggat lite inför nästa veckas tenta och finslipat vokalallofonerna. Det du! Men det här med vokalallofoner är inte lätt för en pitebo. Mina ä-ljud stämmer inte riktigt med uttalet i facit. Jag har svårt att tro att en pitebo uttalar fel, så alltså måste det vara facit som felar.
I morgon är det kjoliga fredagen och jag är lektionsfri hela förmiddagen. Lektionsfri innebär underbar planeringstid och en fruktstund när magen börjar knorra. Jag tror att jag kommer att gilla mina nya fredagar.

Skarpt läge

I morse fylldes skolan av elever igen, som så många gånger förut. Det är faktiskt ganska roligt att träffa alla igen. Man får höra så många roliga saker när man är lärare och extra mycket roligt kommer det ut tonårsmunnarna när fröken är gravid.

I dag har jag varit hos barnmorskan för att kolla hur det står till med mig och bebisen så här i vecka 22. Det ser bra ut. Hjärtat pickade på i rasande fart och det är inte utan att man blir lite tårögd när man hör livet i sig.
Måndagskvällen festades till lite extra eftersom vi först fick besök av hortlaxarna och sedan fick jag mig en redig promenad kring stadens södra pappersbruk tillsammans med Bea. Konstateras kan att den här graviditeten gör mig avsevärt mycker mer orörlig än den förra. Det spänner och har sig och gånghastigheten får inte vara särskilt hög. Men. Det är skönt att komma ut, andas lagom frisk luft och prata om bra saker med en bra tjej.
Nu: Nordnytt!

Nu: utvilad!

Helgen har tassat förbi. Tobbe har varit ledig och vi har tillbringat stor del av tiden inomhus, fixandes och donandes och tittandes på film. Hyllan är nu helt färdigställd och väggarna runtomkring har krönts med vackra tavlor. Även Klaras rum har fått ett litet lyft i form av ny förvaring och en liten sänghimmel som ser fantastiskt mysig ut.
I dag vaknade vi i en något varmare värld som faktiskt nästan kändes lite vårig. Efter en våffellunch satte vi Klara på boben och drog iväg till en av de närmare pulkbackarna. Vilken underbar känsla att kunna vistas utomhus igen efter flera veckor isolerade av iskylan.
I kväll har vi blivit bjuda på riktigt söndagsstek hos mamma och nu återstår väl inte annat än att krypa ner under täcket och invänta morgondagen och jobballvaret.

På plats

Fredagen avklarad och så är även tv-kvällen som i dag var fullspäckad.
När jag kom hem från jobbet hade Tobbe och Klara byggt ihop hela den nya bokhyllan så vi har ägnat stora delar av kvällen till att tömma den gamla, flytta den gamla och sedan flytta in alla böcker i den nya hyllan. Resultatet blev bra och jag måste säga att jag tycker att det är så vackert med böcker. Minimalism eller shabby chic i all ära, men det är något väldigt levande och talande över böcker.

Så här sitter vi nu, i värmen från öppna spisen och med lördagen bara 52 minuter bort.
I morgon rycker granen. Vi är eniga. Det är skönt att börja helgen i enighet.

Första arbetsdagen avklarad!

Gårdagskvällen blev en tillställning fylld av många tekoppar och kloka insikter. Kloka damerna B och K kom på kvällsbesök och när Tobbe kom hem från jobbet någon gång efter 23 kändes det som om vi bara hade börjat prata, så vi fortsatte en stund till. Märkligt nog kände jag mig i morse inte alls särskilt trött utan snarare bara uppfylld och glad.
De 30 minusgraderna gör att allt som vistast utomhus känns något segt. Bilen är trögare att svänga med, dörrar är svårare att öppna, snön är lite tyngre att gå i och lederna liksom stelnar lite mer än vanligt. På jobbet var det däremot varmt och jag lyckades få till riktigt mycket tycker jag. Det ser bra ut på papperet och nu gäller det bara för mig och eleverna att hänga med i allt som står på papperet och göra som papperet säger.

Tidigare i kväll mailade jag en fråga till min lärare på universitetet. När jag kollade min mail ungefär en timme senare hade jag fått svar, i en PDF-fil. Vilken kille! Det är vad jag kallar service och faktiskt också pedagogik; att visa intresse för sina adepters lärande, även om det pågår utanför den egna arbetstiden.

I magen händer en del. Nu har jag flera gånger lyckats känna sparkarna från utsidan, med handflatan. Dock är det som om det lilla livet går i strömsparläge så fort fadern ska försöka få en känsla av sprattlet. Så typsikt våra barn, att aldrig göra det man förväntar sig...

I dag måndag, i morgon kjolfredag. Hej vad det går, snart är det vår!

Sista lovdagen...

Den kom till sist, den sista dagen av årets jullov. Jag kan inte vara annat än nöjd med de två veckor som gått i ledighetens tecken. Vi har lyckats med en väldigt bra mix av lugna dagar och socialiserande. Dessutom har vi hunnit med en rejäl dagsutflykt som fyllde på energidepåerna ordentligt inför januaris mörker.
I dag har jag och Klara fixat och donat med alla nya prylar. På golvet i vardagsrummet ligger ny härligt grön matta och soffan pryds av två matchande kuddar. I två fönster lyser nya lampor och i ett hörn av vardagsrummet ligger en massa kartonger som snart ska snickras ihop till en finfin bokhylla. I den bästa av världar sker detta bygge i morgon kväll. I den bästa av världar inser julfascisten att det är för trångt med både en julgran och en ny bokhylla.
I den något sämre av världar tycker julfascisten att vi ska vänta med bokhyllan till tjugondag knut. Till förmån för granen alltså. Har jag sagt att granen har fått jättemånga ljusgröna skott? Har jag sagt att granen driver mig till vansinne? Har jag sagt att jag nu anser julen vara överstökad? Har jag sagt att min sambo skulle kunna leva på julskinka och ägghalvor fram till midsommar?
Ja. Och visst har jag sagt att ett förhållande består av en mängd kompromisser?

I övrigt måste jag bara få berätta att jag tror att jag har tagit mig i mål med det här med att känna mig ok med att göra ingenting. I dag har jag varit hemma precis hela dagen. Jag har faktiskt inte ens varit ute på bron en endaste gång. Jag har burit mysbyxor precis hela dagen och jag har känt mig helt ok med allt det här. Eller ok, jag har nog faktiskt rent av njutit. Det kan vara första gången. Bra gjort va?
Nu ska jag tvaga mig inför morgondagen, men innan kvällen är över väntar jag besök. Det är skoldag i morgon, jag vet, men man måste väl ändå få suga ut det sista av lovsötman innan klockan slår midnatt...

Äventyr!

I söndags blev vi som sagt erbjudna en trip till Haparanda och det jättestora möbelvaruhuset. Vi nappade så klart och nu sitter jag här, en dagsutflykt senare, många tusen kronor fattigare men många fina prylar rikare.
En pryl är riktigt stor och när den är färdigbyggd ska jag visa den för dig! Nu kliar det i mina fingrar och jag vill inget annat än att plocka bort alla julsaker och slänga ut den barrande granen. Sen ska ni få se på make over.
Dagen har varit splendid med härligt sällskap och otroligt god mat.

Undrar om julfascisten skulle upptäcka om jag plockade bort vartannat julpynt.. ?Ja. Han skulle nog det.

Sköna söndag

Tobbe har haft semester under större delen av jullovet men i morgon börjar allvaret för hans del. Jag och Klara har några dagar till kvar, men det känns ändå som att vardagen kryper allt närmare. I morgon ska jag dessutom ta tag i tentapluggandet på allvar och jag känner redan att mitt samvete är något renare bara av att jag har bestämt mig.
Denna sista familjelovdag har vi tillbringat på samma sätt som så många andra av lovets dagar. Lugnt och skönt, en bobpromenad, en tvättmaskin, en middag och ett fika i Hortlax. Samma fika kan eventuellt leda till en tur till Haparanda på tisdag. I den bästa av världar så blir det så.
Nu återgår jag till Anakin. I kväll SKA jag inte sova.

Roliga dagen!

I morse hade vi bestämt träff med Edvard och Co. på Rivierans eget lekland och där rasade vi av oss tills frisyrerna stod rakt upp av statisk elektricitet. Från lekvärlden åkte vi direkt till stan där fler vänner väntade och tillsammans intog vi en klassisk lunch på Ekbergs.
Det här jullovet är verkligen underbart. Jag känner verkligen att jag ligger i fas med tiden och att jag hinner njuta av varenda sekund. Kanske är detta resultatet av att jag legat i hårdträning när det gäller att göra ingenting. Tänk om det vore så väl.
Annars känner jag mig tokgravid och oroar mig något för att 18 veckor återstår och att jag redan tycker att det är långt till skorna.
Nu ska jag tillbringa resten av kvällen i soffan tillsammans med Anakin och gänget.
Sov sött!

Man blir lätt lite nostalgisk...

när man är gravid. Jag har ägnat delar av kvällen åt att sortera foton i datorn och hittade den här pärlan från den dagen när vi kom hem från BB med Klara, 3 dagar gammal. Vi tyckte inte att hon var särskilt gul. Kanske bara pyttelite. Vi tyckte inte heller att hon var så fasligt liten. Hon vägde ju ändå 2780...

Ja si nyblivna föräldrar...

Bra avslut och trött start

I går styrde vi kosan norrut, mot Norrfjärden och Erica och Niklas husvagn där vi intog en splendid fördrink och sedan förflyttade vi nyårsfirandet in i huset. Och som vi firade! De unga tu höll ut till 22.30 när de somnade sida vid sida, proppmätta av både mat, chips och godis.

Vi andra tokskallar firade 12-slaget med både raketer och svårantändliga lyktor som till slut seglade iväg på skyn och förhoppningsvis brände de inte upp några hus på sina vidare äventyr. Som om inte detta vore nog avrundande vi det hela med ett parti TP som inte var över förrän klockan slog 3 och de andra laget gick segrande ur matchen.

En bitter start på det nya året.

I dag har varit en lagom seg nyårsdag som för egen del inleddes med en lååång sovmorgon och sedan fortsatte med lingonsyltskok och fotoalbumfix.

Jag har även konstaterat att jag ska bli bättre på att blogga. Årsredovisningen av 2009 blev ju så självklar tack vare bloggen. Minnena kommer till sin rätt på ett annat sätt och blir helt enkelt enklare att minnas.

Nu är det dags för en kvällsprommis i trevligt sällskap.

Gott nytt 2010!

Året som kom och gick

Inspirerad av den vackra och kloka brunetten på andra sidan fjörn kommer här en årskrönika från Soffan.
Även om det känns som om inte så mycket har hänt så har helt säkert en hel del hänt...

Januari var månaden när jag började jobba i den stora skolan på den andra sidan staden. Det var så klart jätteläskigt och utmanande men också väldigt underbart med tanke på alla fina ungdomar och vuxna som jag fick nöjet att lära känna. Under loppet av två veckor drabbades jag dessutom av både influensa och magsjuka. En tuff start på våren.

Februari blev en resmånad. Jag och Klara åkte tillsammans med Maria och Hugo till Jokkmokk och marknaden och några dagar senare pep jag iväg till Malmö för att fira storebror på hans 40-årsdag. Resande, i stort och smått, piggade verkligen upp den annars ganska blå månaden februari.

Mars kom med vårsolen och några turer till Halsö-paradiset. Vi åkte skidor på både längden och tvären och dessutom hann vi med flera härliga promenader på isbanan runt Fårön. På hemmafronten började det projekteras för ett nytt badrum och vi satt vid köksbordet och ritade och räknade. Det gröna skulle bort och bli till något helt annat.

April innebar påsklovsvecka och halvtaskigt skidväder. Luftfuktigheten i skärgården var hög och solen sken med sin frånvaro under en stor del av tiden. Tobbe skoterjobbade i fjällen och efter hans hemkomst och svärfars ankomst började det gröna badrummet rivas och ett nytt fint badrum byggdes upp. Byggdammet var avskyvärt och vi flyttade västerut för att husera hos mamma under de dammigaste veckorna. Tack för det mamma!
Jag åkte till IKEA för att handla badrumsprylar och fastnade på bild i en fartkamera på vägen hem. Någon böter har fortfarande inte setts till.

Maj kom med riktig försommarvärme och när badrummet kändes färdigt drog vi till Halsön för att sjösätta båten samtidigt som Klara passade på att ta sommarens första dopp. Jag låg i hårdträning inför Vårrus och Tjejjogg och dessutom var varje dag en nagelbitare efter att jag hade skickat in min ansökan till tidernas drömjobb. Jag gick ständigt med mobilen i fickan och väntade på att den skulle börja vibrera från Skyddat nummer. Samtidigt hade jag massor att göra på jobbet i form av rättning, utvärdering och betygsättning. Vårsol och grönska ger dock oanade mängder energi.

Juni började med glädjebeskedet om mitt nya, egna, superunderbara jobb. Jag sprang dessutom två härliga lopp och åt underbar middag med underbara kolleger. Månaden avslutades med en elak halsfluss som bara var början på en lång rad av flussar.

Juli fortsatte där juni lämnade av. Men halsflussar och öroninflammation. När vi äntligen blivit friska blev det sommarmys i skärgården på olika håll och dessutom mitt i allt ihop en härlig tur till Lycksele. Festivalen kom till stan och så gjorde även jag. Medelhavsvärmen intog staden och vi tillbringade många härliga dagar på olika badplatser runt om i kommunen.

Augusti fortsatte med värme och långa bad. Vi njöt av den sista sommarmånaden och åt kräftor i det bästa av sällskap. Klara skolades in på sitt nya, bästa dagis och jag skolade in mig själv på mitt nya, bästa jobb. Frysen fylldes med lingon och kroppen fylldes med sommarminnen och bastubad.

September kom och jag började plugga igen. Dessutom började jag känna den där känslan i kroppen. Den där känslan som sa mig att jag nog hade fått en inneboende. Ett plus bekräftade men fortfarande var det bara de närmaste som visste.
Vi åt surströmming och jag blev av med min älskade mobiltelefon. Attans! Klara fyllde tre år och blev plötsligt en riktigt stor tjej.
Dessutom drog vi upp båten och föll i det iskalla vattnet när bryggan skulle monteras ner...

Oktober är höstmånaden framför alla höstmånader. Livet rullade på och jag lättade hjärtat för min chef om graviditeten. Min arbetsplats härjades av svinflunsan och vi gjorde vårt bästa för att ducka för nysningar och hostningar. Jag lyckades med bedriften att formatera om hårddisken. Jag började träna på att vara ledig och göra ingenting och som ett bra avslut på månaden kom höstlovet.

November kom med budet om min 30-årsdag och jag vill påstå att det var riktigt roligt att fylla år! I samma veva duggade arbetsuppgifterna tätt, både på jobbet och på universitetet och det kändes ibland lite väl tungt. Jag ville åka till Barcelona men det ville inte min arbetsgivare. Vi får väl se hur det blir med den saken....

December rusade förbi och jag hann knappt blogga något. Jag är hungrig mest hela tiden och jag fasar för vad barnmorskan ska säga vid nästa besök på vågen. Vi fick för första gången se den nya familjemedlemmen live och den såg ut att ha det jättebra inne i magen. Den gör sig allt mer påmind och det är så trevligt så!

Vit jul och annat kul

I flera veckor har den här dagen, den 23 december, känts som något lite större än självaste dopparedagen. I dag var nämligen dagen när vi skulle få kika in på lillsyskonet där inne i magen. Jag har i flera dagar haft en nervös känsla i magen. Mycket mer påtaglig än när jag väntade Klara och var en intet ont anande blivande mor. Nu känns det plötsligt som om man är så mycket mer medveten om allt som ska gå rätt och kan gå fel.
I vilket fall som helst så såg det ut som att den lilla krabaten hade det väldigt bra där inne. Den såg glad och pigg ut och hade både hjärna och hjärta.
Nu sitter vi här och eldar i kaminen, dricker julmust och väntar på tomten. Utanför fönstret virvlar snön omkring och buskarna får ta i ordentligt för att bära upp de stora snömängderna.

I morgon strömmar familjen hit till vårat hus och vi ska hinna med allt det där som ska hinnas med. Kaffe, julklappar, Kalle Anka (inte Anna) och julmat så klart.
Ja. Och så skottningen så klart. Den bör väl kommas ihåg den också.
God jul på er allihopa!

Vacker graviditet?

Jag sitter här framför datorn och är redo för natten. Innan jag sluter ögonen måste jag dock bara få ventilera en sak. Det bästa hade så klart varit om jag hade kunna fotografera mig själv och publicera härligheten här på bloggen, men därtill är jag alltför blyg och kanske alltför stolt.
Jag vill börja med att förklara att jag tycker att det är fantastiskt vackert med gravida kvinnor. Även min egen gravidet ser jag som något vackert, både på ett ytligt utseendemässigt sett och på ett djupare, känslomässigt plan. Man känner sig lite som en blomma som blommar under en lång period. Varje vecka händer något nytt och för varje vecka som går blir det allt mer tydligt att det faktiskt växer någon där inne.
Dock är det som så, att jag ännu inte trätt in i den vackra, blommande delen av graviditeten. Det enda som hänt so far är att brösten har vuxit sig till gigantiska, och jag menar gigantiska, juver. När jag sitter ner tar de i princip i låren. Nästan.
Det faktum att brösten är lika stora som medicinbollar gör dessutom att magen inte alls ser så där näpet gravid ut. I stället ser liksom hela jag bara jämnfet ut på ett ganska otrevligt sätt.
Så här sitter jag alltså, jämnfet och mätt och med brösten hängandes runt låren. På bänken bredvid mig ligger en tom plastpåse som för en stund sedan innehöll en bit saffranslängd. I sopkorgen ligger en ansenlig mängd Geisha-papper och i det tomma glaset på bordet bubblade för en stund sedan några deciliter ljuv must.
Gravidmonstret har gjort entré. Äta eller ätas.

Luciahelg

Ja, i helgen smäller det till med lucia och allt vad det innebär i form av alkoholdebut, vita linnen och små sjungande barnröster.
Klara hade lucia med sitt dagis i torsdags, mitt under arbetsdagen, så jag fick vackert avnjuta de foton som faderskapet hade med sig hem från festen. Det känns tråkigt att missa sådana här föräldrahögtider. Jättetrist! Men jag gissar att det bara är att vänja sig vid att stå och titta på andra barns examensklänningar. Lärarlivets dilemma.

Annars rullar det mesta på som det brukar göra i december. Jag gruvar mig inför tentan i januari och ser fram emot några veckors ledighet och mys.
På magfronten händer det mycket och jag känner mig redan gravidare än vad jag någonsin gjorde under klaragraviditeten. Men det är väl åldern.

Lilla lördagen

Jag sitter i soffan med datorn och tittar på blommorna som nog borde få lite vatten.
I morgon har jag föreläsning på universitetet och jag försöker hela tiden hänga med och vara med på tåget hela resan, i stället för att hoppa på precis innan tentan, den 21 januari. Det känns faktiskt som att jag redan har bra koll på både satslösningar, fonem och huvudsatsernas positionsschema. Men ändå! Ordet tenta gör mig lite darrig och även om jag tidigt bestämde mig för att inte lägga ribban allt för högt med tanke på jobbet, men det är svårt att inte göra sitt bästa. Jag försöker tänka att jag gör mitt bästa med tanke på omständigheterna. Jag försöker.

Blommorna var det ja. Dessa stackars blommor som bara får vänta och vänta.

Livet i början av december

Livet är fint. Snön har kommit och allt är lite ljusare.
Jag känner mig tjock och tappar balansen när jag står på huk.
I dag har jag varit på dansföreställning och blivit förbannad. Sen somnade jag på soffan och orkar därför inte redogöra för känslostormarna.
Kalla det hormoner. Kalla det politik. Förbannad blev jag.

En blängande hushållsassistent

När jag fyllde år i lördags fick jag en hushållsassistent av min familj. Min första familj alltså. Den jag hade innan jag, Tobbe och Klara blev en familj. Hur som helst så har jag länge önskat mig en hushållsassistent för att kunna baka 90 bullar på en gång, för att kunna göra jättemånga paltar och för att med ett enkelt handgrepp kunna baka bröd.
I dag har jag packat upp assistenten ur den gigantiska låda som den kom i och nu står den på köksbänken och tittar surt åt mitt håll där jag sitter i tv-soffan. I kväll har jag dock en väldigt bra ursäkt. Vi hade helt enkelt inte tillräckligt med mjöl hemma för att det skulle räcka till 90 bullar och det kändes ärligt talat lite överambitiöst att gå till affären bara för att köpa lite mjöl. Konstateras kan dock att assistenten är en skönhet som säkerligen kommer att serva oss under många långa år.
I födelsedagspresent fick jag även av min käre sambo en resa till valfri Europeisk storstad. Mitt val föll snabbt på Barcelona och efter att ha tittat på datum och flygtider föll valet på en week-end i början av januari. Men tji fick jag. Att som lärare få ledigt utanför loven är i princip en omöjlighet och att som höggravid åka till Barcelona på sportlovet känns lite väl farligt. Just nu lutar det åt att den europeiska huvudstaden blir Stockholm.
Men Stockholm är också vackert och med ett bra hotellrum kan det nog bli kanon!

Satslösningar...

Under två veckors tid har jag legat i hårdträning. Delvis på grund av intresse och insikt om att det är bra att plugga i god tid innan tentan i januari och delvis på grund av stor, stor respekt för den megaintelligente grammatikläraren på universitetet.
I dag var det så dags för lektion och det var så roligt och jag hade faktiskt bra koll på läget. Primär och sekundär satslösning är nu något jag känner att jag behärskar ganska bra. Bring 'em on säger jag bara.
I morgon är det dan före dan när jag blir tant och i morgon kväll firar vi med min familj och en glad lax som ligger i kylskåpet just nu.
Detta innebär att jag nu borde göra vettiga saker som att plocka ur diskmaskinen och lägga kläder i garderoben i stället för att ha dem liggande på en stol i sovrummet. Dock känner jag mig just nu fruktansvärt trött på att göra vettiga saker. I helgen ska jag inte göra en endaste liten vettig sak, förutom att äta gott och prata med fina människor. Så det så!

Poff

I går kväll kändes den där att-göra-listan jätte, jättelång och det känns som att hela den här veckan bara har varit ett enda långt arbetspass, med pauser för sov- och matstunder.
Men så när jag kom hem från jobbet i dag försökte jag klura ut vad det egentligen var som skulle göras i kväll. Döm om min rätt stora förvåning när det visade sig att det mesta faktiskt är gjort. Det som skulle rättas är rättat.
Det som skulle pluggas är pluggat.
Det som skulle skrivas är skrivet.
Det som ska förberedas inför tantdagen är på god väg att att bli färdigställt och där sätter jag stor tilltro till Tobbes lediga dag på fredag.
I stället för hårt arbete kunde den här kvällen ägnas åt tv-tittande, badkarsbadande och sängklädsbytande.
Det lönar sig ibland att tro att man aldrig kommer att hinna. I stället för att aldrig bli färdig blir man färdig i förtid. Soffan i ett nötskal.

Galen vecka

Den här veckan är en sådan där vecka som är överfylld av saker som måste göras. Men jag kryssar mellan mina måsten och bockar av dem en efter en och när man tänker efter är det makalöst hur mycket man hinner om man sätter den sidan till.
Den långa listan ser ut ungefär så här:
- Rätta elevarbeten som jag så klart har lyckats tajma in samtidigt. Igen. (CHECK!)
- Plugga inför torsdagens föreläsning. Jag är halvt livrädd för den nya läraren och vill inte göra bort mig. Jag är en barnrumpa. Jag vet. (CHECK!)
- Skriva omdömen till en väldans massa elevers utvecklingssamtal. (CHECK!)
- Baka, städa och allmänt förbereda inför lördagen som är den stora dagen när jag blir tant. (½ CHECK!)

Sen var det ju det här med mitt tillstånd. Mitt heliga tillstånd. Det tillstånd som innebär snusavslut, konstant hunger, nattliga toalettbesök och trånga byxor.
Än så länge är den lill* bara ett litet, litet pyre, men visst är det otroligt hur mycket små, små pyren kan göra sig påminda.
Om allt går vägen är vi alltså fyra stycken tokar som huserar här på Kvarngatan när sommaren kommer.
Galet spännande!

Jag heter Soffan...

och jag är en dålig bloggare. Jag vet. Jag ska försöka skärpa mig. Jag hade faktiskt tänkt göra det redan i dag genom att lägga ut ett foto av Klaras och Tobbes snögubbe, iförd SAIK-halsduk och Tjejjoggenkeps. Dock har jag ägnat kvällen åt rättande, grammatikpluggande och telefonpratande och plötsligt är klockan så här mycket och jag måste preppa inför morgondagen. Jag har alltså inte tid att tjorva fram kamerasladden och allt det där, du vet.

Men. En vacker dag dyker det kanske upp ett foto här igen. Framåt vårkanten, när grammatiktentan är gjord och betygen satta. Eller innan dess. Den som lever får se och den som är trött får sova.
Godnatt!

Status

Klara mår bättre. Hon är feberfri men lite trött och hostig.
Jag har haft en lång dag med jobb och sedan universitetet på kvällen. I kväll har jag påbörjat ett nytt moment med ny lärare och nya insikter. Tänk att en 64-årig man kan få grammatik att bli så intressant!

Helgen kommer i morgon och för min del innebär det after work och säkerligen soffsov. Dessutom hoppas jag på att snön fortsätter att falla och stannar kvar på marken.
Glad kjolfredag!

Segt

I sängen ligger en sjuk flicka. En flicka vars blick säger influensa. Vi får väl an se vad som komma skall.
En sak som gjorde mig lite orolig var när hon tidigare i kväll vaknade och ville dricka vatten, och klagade över ont i näsan. Jag kopplade genast till utväxt av tryne så klart.

Pappan, som ska vara hemma med sjuklingen i morgon, har blixtåkt till grannkommunen för att leta efter en man. Hoppas att mannen är lättare att hitta än min försvunna telefon och att VAB-pappan infinner sig i hemmet senast kl. 07.45 i morgon. Mycket möjligt att VAB-pappan då är mycket trött, men Pororo kan göra underverk på både pappor och barn.

Nu går jag och lägger mig bredvid influensabarnet men min nya bok. Må den vara bra!

Baksmällan

Efter en långhelg som verkligen gått i vilans tecken hade jag tänkt mig en annan måndag.
Min storebror, som bor långt bort i Malmö, har förärat hemstaden med sin närvaro under en vecka och vi har alla varit lika glada att se honom och de två glada kusinerna som följde med. I nästan en vecka har barnen lekt samtidigt som vi vuxna har druckit kaffe och ätit god mat och bara umgåtts helt enkelt.

I går kväll började jag ana något i dotterns blick. Något lite trött, lite blankt och lite febrigt. Mycket riktigt. I natt började hon prata i sömnen och kroppstemperaturen var varm. Det verkar inte vara någon influensa. Tempen ligger bara strax över 37 och både humör och aptit är på topp. Jag har dock lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Därför säger jag inte aldrig.

Nu tänker jag att jag borde plocka undan lite och städa toaletten. Det är vad jag tänker.

Jag höstlovar

I dag har jag höstlovat med likasinnade från andra skolor och vi har haft så roligt så! Som lärare är det skönt att ibland får umgås en hel dag med vuxna människor och bara ha tid att tänka färdigt en tanke och äta sin lunch i lugn och ro.
Efter att dessutom ha städat skrivbordet inför morgondagens långplanerande åkte jag till dagis för att hämta Klara. Vid hennes hylla i hallen hängde två teckningar. Den ena föreställer Vintern och den andra är helt enkelt en gestaltning av Mamma när hon ser ut som ett spöke. Jag undrar så väldigt, väldigt mycket vad det egentligen är hon menar med det. Visst, det är mörkt ute och man känner sig lite blek och sliten. Håret börjar bli lite lagom vinterfrissigt och huden traditionsenligt fnasig och narig. Men som ett spöke?

I kväll har jag skickat in två examinationsuppgifter, vilket innebär en dryg veckas total ledighet från plugg. Under förutsättning att jag inte får göra om och göra rätt...

I träning

Jag ligger i träning. Jag tränar på att göra ingenting och vara nöjd med det.
Detta är den andra lediga helgen på raken som jag och min sambo har tillsammans och det är också den andra helgen som jag ligger i träning.
Anledningen till att jag behöver träna på just detta är att jag på något sätt har gått och blivit upplevelseberoende.
När jag vaknar en oplanerad helgmorgon känner jag direkt ett behov att att styra upp planer för den dagen. Att ta det lugnt, läsa tidiningen och kanske till och med titta på tv en stund finns liksom inte med på kartan.
Mitt problem är inte att jag behöver vara nyttig genom att måla om, tapetsera eller baka sju sorters kokor. Nej, det handlar snarare om att lämna hemmet och uppleva världen, om än det nu bara handlar om badhuset på andra sidan stan.
Nu har två helger gått och fyra morgnar har jag ätit frukost lääänge, tittat på Bolibompa lääänge och dessutom somnat om i soffan.
Jag tror att det kallas att vara ledig och jag undrar vad det är som är så fel med det.

Lättad!

Den här veckan har verkligen inneburit en massa stenavlastning. Min axlar är nu så lätta att jag nästa lyfter från marken. Nästan.
Det började med formateringen och partitioneringen. Jag lever fortfarande på endorfinerna från den kicken. Datorn fungerar bättre än bäst och jag känner mig nog som en lite bättre människa.
I samband med att datorn återuppstod och fick sig ett ordentligt ordbehandlingsprogram kunde jag också ta itu med resterna från förra fredagskvällens äventyr och skriva den rapport som ska lämnas in på tisdag. Jag började i förrgår och fortsatte i går och så plötsligt, en bra stund innan normal läggtid var jag färdig. Stort stenlass.
Dessutom har jag gjort slag i saken och tagit tag i en grej på jobbet. Eller flera grejer egentligen. Grejer som jag står för och vill stå upp för.
Nu har den där bästa stunden på veckan infunnit sig. Tobbe är på jobbfest och jag sitter under en filt och bara njuter av att det är helg och över att jag inte längre har så många stenar på mina axlar. Jag och Klara har ätit MAX-middag hos Maria i Hortlax och i vanlig fredagsanda sitter jag här och undrar varför jag aldrig köper godis till fredagskvällarna.
Nästa vecka borde jag väl har lärt mig.
Trevlig helg!

Jag gjorde det!

I dag tog jag tag i det på egen hand. Problemet med datorn alltså.
Jag satte in skivan och partitionerade om hårddiskarna från tre till två och omfördelade utrymmet. Sen gjorde jag själva formateringen, ominstallationen av XP och slutligen blev jag ju även tvungen att om installera alla drivrutiner.
I bland gör man saker som man inte tror att man kan och efteråt känns det alltid lika bra. En stund var jag väldigt nära att ge upp men skam den som ger sig.
Det blev ingen rapportskrivning i kväll heller. Men i morgon mina vänner, i morgon är det jag som skriver i Word.

Kolla in!

Min kreativa och begåvade storasyster har nu fixat klart sin hemsida. Klicka här så får du se!

Rullar vidare

Tiden alltså.
Den helg som började med en spännande fredagskväll, fylld av adrenalin och kallsvettningar, rann snabbt iväg med lövkrattning, tacosmiddag och tålmodig väntan på snön.
Måndagen kom och gick lika snabbt och vårt bekymmer dessa dagar har att göra med den här apparaten. I waL så geud förbannad. Något måste göras med datorn och jag och Tobbe är ungefär lika värdelöst dåliga på att ta väl hand om en dator.
I går försökte vi formatera, men datorn verkar liksom inte vilja att vi ska göra något med den. Det är som att den känner på sig att vi är klåpare som bara kommer att göra saker och ting än värre och förstöra varenda liten drivrutin på nolltid. Nu ställer vi hoppet till en man på andra sidan älven och hoppas på att saker och ting kan få en lösning.

På elevfronten ser det lite stabilare ut i veckan. Frågan är bara när fröken ska trilla dit. Fortfarande har vi klarat oss här i huset, men jag hyser inga större förhoppningar om att det kommer att hålla i sig.
Egentligen borde jag ägna den här kvällen åt att skriva på en rapport. Mycket tyder på att jag inte kommer att göra det och till mångt och mycket är det datorns fel. Jag vågar liksom inte lita på att den kommer att stå vid min sida så särskilt länge till. Jag vill nog ha någon sorts trohetslöfte innan jag vågar öppna ett dokument och börja skriva. I Open Office.

Jättesnart helg

Torsdagskväll och en arbetsdag kvar innan helg.
Än så länge känner jag inga tecken på varken feber eller envis hosta, men jag ropar inte hej. Man ska aldrig ropa hej.
På jobbet fortsätter eleverna att sjukna in, men lika många kommer tillbaka och är på benen igen. Handspritspumpen går varm och det bästa är nog att försöka lägga sig i tid i kväll.
I går gick det inte så bra. Just nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, men jag förutsätter att jag gjorde något jätteviktigt.
I morgon blir det kjol och fika och en litet äventyr på kvällen. Jag ska praoa. Jag berättar kanske mer vid ett senare tillfälle. En sak är dock säker. Fredagskvällen ska inte tillbringas hemma i soffan.

Tidig kväll?

Varje kväll tänker jag samma sak. Att jag ska lägga mig tidigt. Med tidigt menar jag kanske kring 22. Det vore bra.
Varje kväll händer dock samma sak. Jag fastnar. Fastnar i telefonen, framför tvn eller framför datorn. Det händer väldigt sällan att jag fastnar i något vettigt som att t. ex. stryka eller torka fönster. Nej, det har nog aldrig hänt.

I kväll tänker jag samma tanke igen. Jag ska försöka komma i säng i bra tid. Jag ska vara pigg i morgon och framför allt ska jag sova för att mamma har sagt att det är bra för immunförsvaret. Mammor brukar ha rätt. Visst är det så?

Piteå på kartan

Skolans värld sätter Piteå på kartan i veckan. Det är många som är sjuka. Svininfluensa eller inte är frågan. Faktum är dock att det är väldigt lugnt i klassrummen.
Själv går jag bara och väntar. Tobbe jobbar borta en hel del under den här veckan och det fattas väl bara att jag blir utslagen just därför. Det har hänt förut.

Jag har precis avslutat kvällens sagostund med Vilda bebin får en hund. Just denna bok har vi haft i vår ägo ett bra tag och varje gång jag läser den blir jag lite fundersam över om Barbro Lindgren bara hade väldigt dålig fantasi när hon rimmade eller om hon helt enkelt var hög som ett hus. Jag lär väl få fundera vidare...

Nu väntar lite tvätthängning och sedan en stund i soffan. Jag tror att det är bra att vila för att inte bli smittad. Vila och Ben & Jerry's lär vara nästan lika bra som det försenade vaccinet.

Kallt och vackert

I dag har jag och Klaran promenerat en hel del i det vackra vädret och dessutom har vi lekt och fikat hemma hos Edvard på andra sidan fjärden.
Nu har söndagskvällen plötsligt kommit och helgen har nått sitt slut. Ja, helgerna går snabbt och veckorna går nästan lika snabbt.
När jag läste för Klara i kväll föll valet på Mamman och den vilda bebin och när jag läste stycket "...och mamman grät och grät så hennes tårar stänkte" fnös treåringen:
- Tssst... Mammor gråter väl inte. Det gör bara barn.
Vilken oskyldig bild av världen. Och så skönt att det är så hon ser det.

Men!

Det är ju så roligt att blogga. Att skriva och att läsa. Det är så roligt att tänka på vad man ska skriva för att det sedan ska bli kul att läsa men ändå är det så att det här med inspiration går i vågor.
Just nu skyller jag min inspirationsbrist på allt för många bollar i luften. Att jobba nästan heltid och plugga på halvfart kräver mer ansträngning än vad man kan tro och den lilla tid som återstår sitter jag helst stilla och bara andas. Andas och äter.
Många frågar hur det går med köksrenoveringsplanerna och även om den ekonomiska biten nästan är färdigsparad så är det återigen det här med inspirationen som står i vägen. Efter långa arbetsdagar med undervisning och elever och en fortsättning i form av rapportskrivande på kvällen, finns det helt enkelt inte kvar så mycket krut i hjärnan. Trötthet föder inte krativitet.

I dag har vi dock tagit tag i hus och hem. Den senaste veckan har vi verkligen inte setts mycket eftersom jag har jobbat/pluggat dagar och kvällar och däremellan har Tobbe jobbat. Resultatet av sådana veckor blir oftast damm, stök och smutstvätt. Under denna dags förmiddag blev allt stök dock ett minne blott och som belöning åkte vi till stan för lördagsfika och storhandling.
I dag har Tobbe dessutom tagit bort den urskog av buskar som växt precis framför husväggen. Till våren ska där bli fina stenar och kanske några små, tuffa växter. I väntan på våren ser det dock mest tomt och konstigt ut.

Alltså, jag bloggar fortfarande. Jag är bara lite trött i bland...

Mustigt

Den här veckan har varit mustig på så sätt att den liksom har sugit musten ur mig. Jag inledde med två långa arbetsdagar som liksom blev tidsmässigt fördubblade på grund av utvecklingssamtal. Utvecklingssamtal är ett fenomen som tar både tid och ork, men det ger också väldigt mycket för mig som lärare. Det är så roligt att få se eleverna tillsammans med en förälder och kanske få lite bakgrund till sakernas tillstånd.
Onsdagen var som vanligt en ganska lång arbetsdag med konferenser både hit och dit och i dag åkte jag direkt från jobbet till universitetet.
Nu är jag äntligen hemma i soffan igen och Tobbe läser saga för Klara.
Jag ska lägga mig under filten och sväva iväg. Förmodligen med herr Blund.

Trött

Jag hade tänkt sätta in några bilder från lördagsturen till ett höstvackert Halsön. Sen hade jag också målande tänkt berätta om besöket på badhuset och hur roligt det är att se en treåring älska vattnet.
Men så somnade jag på soffan. Igen. Precis som jag gjorde i fredags och lördags också. Pang, bom så är man bortkopplad från världen och har gått in i sömnens lullulliga land.
Därför är jag för trött och seg just nu och går i stället till sängen, via garderoben, för att hitta lämpliga kläder för höstens utvecklingssamtal.
Sov gott!

Senadraget

Rubriken syftar på mig själv. Ibland är jag så där dumseg så att liksom inget blir gjort. I kväll är en sådan gång.
Förvisso har jag hunnit med en väldans massa viktiga saker på jobbet i dag och kanske är det därför det liksom inte blir något när jag kommer hem.
Efter att ha lagt Klara hade jag en sak att utföra och denna enda lilla sak var att göra en paj till morgondagens knytkalas på dagis. Jag skulle bara titta på Idol först. Jag tappade suget för Idol och bytte kanal för att titta på Uppdrag granskning. När Uppdrag granskning var slut satt jag mig framför datorn. Jag kan i nuläget inte redogöra för vad jag gjorde framför datorn, men förmodligen satt jag och läste bloggar som tillhör människor som jag inte känner och inte bryr mig om.
Nu står pajskalet i ugnen och jag inser att det får räcka med ett pajskal nu i kväll. Innehållet hinner vi säkert fixa i morgon innan kalaset. På något sätt hinner vi nog det.
Sedan kan jag tillägga att kvar på matbordet står två tallrikar som stått där sedan jag och Klara åt middag. Detta påpekade treåringen innan hon gick och la sig med fniss i rösten.
Nu ska jag alltså plocka undan tallrikarna. Och duscha. Varför gjorde jag inte det mellan 21 och 21.30 i stället för att läsa bloggar som tillhör människor som jag inte känner?
För att jag är ett senadrag.

Blondinens badrum

I dag har jag tagit ytterligare ett steg mot blondinheten. Jag skulle vilja påstå att jag är i mål nu. Nu väntar jag bara på att se vad som väntar i blondinvärlden. Jag väntar med spänning.

I dag hade jag inte bara tänkt prata om hårfärger. På begäran kommer här även några bilder från badrummet som förvisso har varit färdigrenoverat i några månader nu, men jag har väl aldrig riktigt kommit mig för att visa resultatet.

Fokus ligger på badrumsmöblerna, eftersom vissa läsare har ett visst behov av att se dem.

Möbler och handfat är köpta på IKEA och och blandarna kommer från FM Matsson. Generös som jag är bjuder jag även på en bild från insidan på mitt badrumsskåp. Det du! Detta gör jag endast för att vissa läsare ska få vissa behov tillfredsställda.

Långhelg

Nä, någon långhelg har det inte varit i ordets rätta bemärkelse, men ändå känns det som om det har varit en lång helg.
I fredags blev jag hämtad på jobbet och sedan körd i ilfart till systersonen Arons födelsedagsfirande i Luleå. Femåringen hade själv önskat blodpuddning som födelsedagsmiddag, men alla vi andra var nog ganska nöjda med kompromissen i form av pizza.
Tobbe har jag jobbat natt hela helgen och har därför varit ganska osynlig. Ungefär som en vampyr. Ibland har vi sett honom och känt hans närhet och han har sett levande, om än blek, ut.

I går var det lördag och inte vilken lördag som helst. Alla förvärvsarbetande medborgare hade belönats med månadens löneutbetalning och tillsammans med så många andra besökte även vi stadens gator. En av de saker jag älskar mest med den här staden är det här med att man kan strosa omkring i stan utan mål, utan plan och bara prata med människor man stöter ihop med. I går var en sådan där extrem dag när det kändes som att alla jag någonsin lärt känna hade samlats på en och samma plats. Så tryggt och bra det känns att alla liksom är där. Och till dig som inte var där vill jag bara säga en sak: Jag saknade dig!

I dag var det så söndag och vi gick ut hårt genom att åka och bada på morgonen tillsammans med Maria och Anna med barn. Vilken höjdare! Vi var hemma igen till lunch och kunde ladda batterierna inför en tur till skogs (med samma sällskap) där korvgrillning och klättring i berg stod på schemat. Tänk vad kaffe, korv och vackra höstfärger kan göra för själen.
I samma ögonblick som vi kom hem från skogen kom bästisen Edvard för att lämna en försenad födelsedagspresent och leka lite.

När Klara skulle sova nu i kväll lät det så här:

S: Tack för i dag gullis. Vilken mysig dag vi har haft!
K: Säg inte tack för i dag! Vi ses ju i morgon...

Flickebarnet är ungefär lika känslosam som sin mor. Vi måste öva på det där, både hon och jag.

Lite bättre...

Tack vare många goda råd så sitter jag nu här med en sorts ordbehandlingsprogram, som dessutom är gratis.
Jag känner mig fortfarande dum. Riktigt dum. Och korkad. Men det bästa är väl att le åt eländet. Alltid irriterar det någon.

I övrigt inget rafflande att förtälja. I morgon är det jobb och studier och kanske tar jag en ostburgare i bilen på väg hem. Det är frihet för en förvärvsarbetande kvinna i 30-årsåldern; i en bil på väg mot horisonten, men en ostburgare i handen och gurkmajonäs på kinderna.

...

I kväll hade jag tänkt att jag skulle skriva en massa roliga saker, som skulle få dig att le lite och må lite bra för en stund. Jag hade tänkt berätta om ljusen som brinner på bordet och kicken jag får av att jobba. Jag hade tänkt berätta om det nystädade garaget som mannen och barnet ägnat två dagar till att fixa...
Men så kom något ivägen. Jag skulle skriva en rapport till min kurs, men först tänkt jag städa lite i C: på datorn, eftersom den är lite seg och saknar tillräckligt diskutrymme. Nöjd och glad hade jag efter en stund städat bort mycket skrot och kunde i lugn och ro skriva vidare. Trodde jag.
Men så visade det sig att jag hade städat bort hela Office-paketet.
Jag är så K-L-A-N-T-I-G. Så trög, så pucko, så ivrig att det stör.

Nu får jag skriva i WordPad i väntan på bättre tider.
Så dum, så dum...