Långhelg

Nä, någon långhelg har det inte varit i ordets rätta bemärkelse, men ändå känns det som om det har varit en lång helg.
I fredags blev jag hämtad på jobbet och sedan körd i ilfart till systersonen Arons födelsedagsfirande i Luleå. Femåringen hade själv önskat blodpuddning som födelsedagsmiddag, men alla vi andra var nog ganska nöjda med kompromissen i form av pizza.
Tobbe har jag jobbat natt hela helgen och har därför varit ganska osynlig. Ungefär som en vampyr. Ibland har vi sett honom och känt hans närhet och han har sett levande, om än blek, ut.

I går var det lördag och inte vilken lördag som helst. Alla förvärvsarbetande medborgare hade belönats med månadens löneutbetalning och tillsammans med så många andra besökte även vi stadens gator. En av de saker jag älskar mest med den här staden är det här med att man kan strosa omkring i stan utan mål, utan plan och bara prata med människor man stöter ihop med. I går var en sådan där extrem dag när det kändes som att alla jag någonsin lärt känna hade samlats på en och samma plats. Så tryggt och bra det känns att alla liksom är där. Och till dig som inte var där vill jag bara säga en sak: Jag saknade dig!

I dag var det så söndag och vi gick ut hårt genom att åka och bada på morgonen tillsammans med Maria och Anna med barn. Vilken höjdare! Vi var hemma igen till lunch och kunde ladda batterierna inför en tur till skogs (med samma sällskap) där korvgrillning och klättring i berg stod på schemat. Tänk vad kaffe, korv och vackra höstfärger kan göra för själen.
I samma ögonblick som vi kom hem från skogen kom bästisen Edvard för att lämna en försenad födelsedagspresent och leka lite.

När Klara skulle sova nu i kväll lät det så här:

S: Tack för i dag gullis. Vilken mysig dag vi har haft!
K: Säg inte tack för i dag! Vi ses ju i morgon...

Flickebarnet är ungefär lika känslosam som sin mor. Vi måste öva på det där, både hon och jag.