Så var lovet förbi. Jag måste dock erkänna att det känns som att veckan har varit lång och jobbet har kopplats bort på ett ganska bra sätt. Kanske har vi det busiga vädret att tacka för det. Man hann liksom sitta inomhus och vila upp sig ordentligt.
Dessvärre har jag lite svårt att utnyttja vackervädret till fullo just nu. Jag överdriver inte när jag säger att den här graviditeten är lite tyngre än den förra. Jag har nu fått bekanta mig med ordet foglossning och ordet sammandragning. När jag väntade Klara upplevde jag egentligen varken smärta eller svårigheter förrän vid förlossningen. Nu rör jag mig som en jättegravid och det går inte snabbt. Jag som älskar vårvinterns skidåkning, pulkåkning och sparkturer får nöja mig vid att klamra mig fast vid stavarna och smyga fram på platt underlag. Andra puckar blir det nästa vinter. Sanna mina ord! Jag ska inte sitta stilla en minut.
I dag har vi dock gått en promenad på isen och när Klara går själv tycker jag att tempot är ganska optimalt. Och på tal om Klara så har hon också börjat gå med stavar i dag. Vi gick tillsammans längs vägen när hon tittade upp på mig och sa:
- Här går vi mamma, med stavar, som två tanter.
Jo. Så är det just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar