I dag kom den ljuva solen på allvar och efter att ha insett faktum klädde jag och Klara på oss ordentligt och sparkade tillsammans med mormodern ner på isen och testade den nya varianten av isväg. Underbart, underbart, underbart. Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen. Bara närheten till isen på vintern gör att flytten från Umeå till Piteå känns så rätt.
På eftermiddagen lekte Klara ute på gården och förfasades plötsligt över att ha fastnat med ena benet i den djupa snön. Som den ömma moder jag är kröp jag genom den djupa snön för att rädda henne och just när jag kommit fram kom hon loss helt själv och plötsligt var det jag som satt fast. Ordentligt. Som en skalbagge på rygg låg jag där och var inte säker på att jag någonsin skulle komma loss igen. Genom fönstret så jag en sambo med hånflin och kamera. Det är just det ögonblicket du kan se på bilden ovan och dessutom kan fotot ses som ett bildbevis på gårdagens inlägg. Tunga saker sjunker snabbare. Så är det bara.
Måndag i morgon och en ny arbetsvecka breder ut sina vingar. Vi tar det dag för dag, eller vad tycker du?
1 kommentar:
Ah vilken harlig bild!!! Riktigt fina vinerprinsessor! Det ar ju som roligast att leka i snon nar den ar precis sa djup att man faktiskt kan fastna.
Skicka en kommentar