Älskade värld

Jag måste bara få säga att ljusets återkomst till vår hemisfär gör livet så fantastiskt gott att leva. I morse efter frukosten såg naturen utanför fönstret så där härligt bleklila ut. Jag måste bara få dela med mig av den synen.

Bild 1 föreställer Klara i full fart med att odla sitt största intresse; diskandet. Hon diskar sig fördärvad. Hennes händer ser numera ut som ett par gamla arbetarnävar men hon låter sig inte hindras av det. Hon diskar glatt vidare, med stort allvar och tungan rätt i mun.

Denna helg har varit en lugn tillställning men besök av svärmor från Gällivare, fika på stan och trevliga middagar.

I dag har Klara köpt sig en äkta Snow racer som kommer att gå varm i morgon. Var så säker!

Huslös

Den här veckan började med en husvisning till. Den fortsatte med en budgivning och med ett oköp. När det kom till kritan var det inte huset med H. Å vilken lättnad när vi väl insett det.

Nu står vi här igen. På ruta ett. Men i en fin lägenhet som jag inte har någon brådska att lämna.
Och snön ligger vit på taken.
Och i morgon är det fredag.
Nästa vecka ska jag blogga bättre.

Man borde blogga...

Jag borde verkligen skriva en lång harang om livsöden och livets goda.
Jag borde skriva om den vackra vinterdagen som ligger bakom oss och om de två toscakakorna som jag i dag har bakat. En blev äcklig, en blev god.
Jag borde berätta om våra husfunderingar och möten med banken.
Men det finns inte tid till det just nu.
Jag ska visst jobba i morgon och det borde gå före...
Puss!

En stjärna på slottet

I början var jag något skeptisk till det här med Stjärnorna på slottet. Jag valde att inte titta eftersom jag utgick ifrån att det mest bara var smörja ändå. En ordentligt lyft Britt Ekland tillsammans med en åldersnojig Arja Saijonmaa och tre mer eller mindre gubbsjuka farbröder med hängbuk.

Men! Jag måste få rätta mig själv för egentligen är det ju snillerikt. För det första var ingen av stjärnorna egentligen som jag hade tänkt mig dem från början och för det andra så gillar jag upplägget med att en stjärna får stå i centrum en hel dag.

Jag är en person som har ganska lätt för att få saker och ting till att handla om mig. Jag pratar mycket och högt och jag är rädd att jag ibland pratar så mycket att ingen annan hörs. Jag försöker konstant dämpa mig men det är bara så svårt.

I min omgivning finns det så många fina människor med så mycket bra att säga och ibland är jag rädd att jag missar dessa sköna själar bara genom att själv bröla alldeles för mycket.

Tänk så fiffigt det vore om vi alla kunde få vara Stjärnor för en dag, blotta oss totalt och sedan äta en hejdundrandes festmåltid och gråta i varandras armar... Eller är det bara folket på Dramaten som gör så? Jag vet inte...

Husjakten, del V

Nu har jag rullat ihop mig i soffan i avklippta mjukisbrallor och favvofleecen. En snus på det här och kvällen hade varit fulländad. Men ingen snus blir det.
Kvällen har bjudit på två (!) husvisningar. Ett av husen är det hus som jag tittade på utan Tobbe innan jul. Nu tittade vi tillsammans. And we like.
Det andra huset ligger på andra sidan stan i ett mycket trevligt område. Men det trevliga området är nog det enda som känns rätt med det huset. Inte för oss helst enkelt.

Nu ska vi bara fundera och vrida och vända på allt och lite till.

I morgon är det fredag. Igen!! Känns som att jag alldeles nyss skrev just precis denna mening. Men ja. Det är fredag i morgon!

Jo. Arbetsdag.

Somnade i går med blött hår. Vaknade i morse med frisyr som en vildvuxen buske. Allt det där kändes ok. Jag skulle få en lugn morgon, en hemmadag med Klara. I går kväll handlade jag frukt och blodpudding för att vi skulle kunna mysa på riktigt.
Tobbe väckte Klara för att se hur hon mådde. Flickbarnet studsade upp ur sängen. Efter att ha tempat henne fyra gånger med två olika termometrar var det bara att konstatera att ungen var frisk.
Snabbt som vinden fick hårbusken tyglas av en gummisnodd. Frukosten fick tryckas ned i svalget med knytnäven och med oknutna skor snavade vi till bilen, hela familjen med tandkrämskladd i mungiporna.
När jag så kom till jobbet hade jag hunnit landa i det faktum att jag faktiskt skulle arbeta och jag måste säga att jag såg mitt arbete ur ett annat perspektiv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt..." och precis så var det. Relationen till min arbetsdag blev mer passionerad efter att ha riskerat att förlora den.
Tro nu inte att jag har passionerade relationer till alla mina arbetsdagar. Absolut inte. Oftast är alla arbetsdagar mest en grå gröt av dagar. Men kanske borde man varje dag tänka som så, att det ändå är fantastiskt att man har ett jobb att gå till, att man ändå har arbetskamrater att prata med och små elever att skratta åt eller med.

Klara hämtades hos mormorn och morfarn som varit älskvärda nog att befria henne från ett vikariebemannat dagis något tidigare än vanligt. Hon har ingen feber men humöret är galet. Vår lilla solstråle skriker och svär, morrar och fräser utan att vi förstår vad som är galet. Gissningsvis en tand. Det brukar vara en tand...

Svängigt...

I går var det kallt, krispigt och underbart. Vi promenerade till stan, hela familjen. Vi köpte semlor som vi fikade med min mamma och tant Karin. Klara lekte, tjoade och skrattade.

I dag är det tö. När jag lämnade Klara på dagis grät hon. När jag hämtade henne hade hon feberblanka ögon och kort stubin.

Dagens dummaste idé måste dock vara min snilleblixt att nu på kvällskvisten promenera in till stan för att köpa förnödenheter inför morgondagens VAB.
Promenera på blankis är aldrig kul. Promenera nästan en mil på blankis är inte i närheten av kul. Promenera nästan en mil på blankis med en ryggsäck full av matvaror är ren och skär idioti.
Jag är en idiot. Ibland.

Ute snöar. Himmel grå. Vara inne. Hitta på!

Efter uppvaknandet i morse och insikten om att snön låg tung på taken, på vägen och på alla gungorna samt att den även virvlade omkring i luften, blev denna dag en innedag. Dock inte desto mindre fylld av hitta på.

Förmiddagen: Jag och Jenny drack kaffe i köket samtidigt som Edvard och Klara gjorde något i Klaras rum. Vad de riktigt gjorde vet vi inte men du kan själv se på bilden att det var något ytterst kreativt.

Eftermiddagen: Jag och C drack kaffe i köket samtidigt som våra småtjejer gjorde golvet osäkert.

När dagen nu summeras kan jag konstatera att jag har druckit fyra koppar kaffe i två olika sällskap. Jag har ätit sex sockerkaksbitar med och utan sällskap. Jag har tuggat flera tuggummin men inte tagit en enda snus. Jag är faktiskt duktig på att inte snusa. Är jag inte det?

Snart kommer pappan hem från en helg i arbetets tecken. Tack för det!

Ett jobb

Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag gillar att vara lärare och att umgås med tonåringar dagarna i ända håller verkligen hjärnan i trim.
Vissa ungar är så klart av den sort som man helst skulle vilja låsa in i läromedelsförrådet och låta dem stanna där fram till påsklovet. Vissa säger just ingenting och man undrar vad som egentligen pågår innanför deras osäkra och sökande ögon. Några är bara sådana där klockrena människor som kommer att bli fantastiska vuxna om några år.
Det som alla dessa ungdomar har gemensamt är förmågan att överraska. Plötsligt glimmar det till i latmaskens ögon och han säger något som är så otroligt klokt att du inte på långa vägar hade kunnat komma på det själv. Plötsligt infinner sig skolk-Pelle på din lektion och det visar sig att han faktiskt kan en hel del. I alla fall finns det hopp om liv...

Jag ska precis skicka in min uppsägning från tjänsten i Umeå. På ett sätt känns det fullkomligt idiotiskt att säga upp sig från ett jobb utan att ha en annan fast tjänst. Men vad gör man inte för att få bo i Piteå? Mitt nuvarande vikariat går ut i augusti. Fram tills dess är jag säker. Men sen... Håll alla era tummar för att kommunen behöver en ärtig spanskafröken med bra hälsa som nästan aldrig är sjuk och som alltid försöker göra sitt bästa. Jag vill verkligen inte jobba med något annat.
Håll tummarna kära du!
Och ha en trevlig helg!

Hmmm...

Mina dagar denna vecka går mest ut på att arbeta ganska mycket och försöka att inte tänka på snus.
Dessutom försöker jag att inte äta lika mycket som jag skulle vilja äta. Att sluta snusa känns på många sätt precis som att vara gravid. Hungern är det värsta. Jag skulle kunna äta hela tiden och just nu är jag glad om jag bara äter halva tiden. Men det har blivit bättre. Jag tror att jag kommer att klara det här ganska bra. I dag har jag varit snusfri i två veckor.
I morgon är det fredag. Ljuva kjolfredag!

En ungdom?

I dag är det vardag igen.
Klara på dagis och jag på jobbet.
Jag måste ändå säga att det kändes väldigt roligt att vara tillbaka bland tonåringarna igen. Och bland arbetskamraterna. Världens finaste.

När jag på eftermiddagen travade in på dagis för att hämta Klara visade det sig att dagis i dag var delvis bemannat av en vikarie i 60-årsåldern. Jag tog henne i hand och presenterade mig varpå hon frågade om jag var Klaras mamma eller storasyster!
Vad säger man? Det ryckte i mina mungipor och någonstans blev jag förolämpad och smickrad på samma gång.
Den stackars vikarien avslutade det samtalet med orden: Ja nu för tiden vet man ju aldrig...

Det hade kanske varit värre om hon frågat om jag var Klaras mormor. Eller morfar.

Vi kan kalla henne Kalla

Det började vid lunchtid när hon älgade upp för den branta, branta backen i direktsändning. Gunde skuttade bredvid och peppade för allt vad han var värd.
Jag satt i soffan och tårarna trillade sakta nedför min kind.
En stund senare, när hela lilla familjen satt vid köksbordet och drack kaffe/mjölk och lyssnade på radions nyheter, hände det igen. Charlotte Kallas pappa hade rest hela vägen från Tärendö i djupaste Tornedalen till Val Di Fiemme för att vara på plats när dottern kanske skulle vinna Tour de Ski. Jag grät.
Nu i kväll satt jag klistrad framför Sportspegeln och fick än en gång se Kallas jättekliv i motlutet och än en gång fick jag höra hennes jätteglada röst när hon plötsligt, bland alla funktionärer och journalister fick se sin alldeles egen pappa. Än en gång tårades mina ögon och svämmade över.
Själva handlingen i sig är väl något som varje pappa skulle göra för sin dotter om han hade möjlighet. Kanske är det just det som får mig att gråta fyra gånger på en dag, för en och samma guldmedalj. Pappor och mammor som gör allt.
Älskade mammor och älskade pappor, ni gör allt så bra.

Fredagskväll

I dag har jag verkligen haft en lugn och fridfull dag.
På morgonkvisten när Tobbe storstädade lägenheten gick jag och Klara till lekparken för att gunga. Och gunga. Gunga. Och gunga.
När vi satt där på varsin gunga spankulerade en äldre dam förbi på vägen med stavar i händerna och rosiga kinder. Hon berättade om sin egen dotter och hur hon var när hon var i Klaras ålder.
På väg in till den nystädade lägenheten träffade jag en mamma i min egen ålder som bor i huset bredvid vårt. Jag vet inte riktigt vad hon heter men vi kan kalla henne för Trevliga mamman. Hennes sambo kallar vi Trevliga pappan, helt enkelt bara för att de är så trevliga.
Hur som helst, dessa två möten gjorde hela min dag. Två små snabba samtal som egentligen inte handlade om något speciellt, men som ändå ger en sådan trygghet.
Dagen fortsatte med ett besök av Tobbes jobbarkompis och hans gravida sambo. Den gravida sambon är lärare, precis som jag är, i precis samma ämnen som jag är. Behöver jag säga att vi hade en del att prata om?

Nu har Tobbe åkt västerut och kommer åter efter nattpasset på söndag. Jag njuter av ett glas vin, utan snus. Åtta dagar i dag. Åtta.

När man inte snusar måste man sysselsätta sig med annat

Jag drog mig lite för att publicera dessa bilder. Klädkammaren är inte den del av vårt hem som jag är mest stolt över. Men visst blev det väl ändå lite skillnad?

Lite jullov kvar...

Tidig kväll i snussugets nävar. Just nu vore det verkligen jätte, jättegott med en snus. En vecka i dag. Jag kämpar vidare och lider i det tysta, med munnen full av choklad. Choklad hjälper. Lite.

För två veckor sedan kändes det som att jag hade en ocean av tid framför mig till bara avkoppling och hemmamys. Denna ocean visade sig snabbt vara ett litet träsk av tid som snabbt rann iväg och nu återstår bara en vanlig liten helg. En vanlig liten helg som jag hoppas fylls av vit pudersnö och kanske förgylls av en liten skidtur. Tänk om man ändå fick åka lite skidor...

Gegga

Sitter och pustar ut i soffan efter kvällens något läskiga utmaning.
Jag har rensat handfatets vattenlås. Gegga. Det är allt jag har att säga. Och blä.

Dagen i övrigt har precis som många andra dagar under jullovet fyllts av typiska jullovsaktiviteter. Långpromenad med sovande barn i barnvagnen följd av fika på stan med bästaste vännerna. Denna, ibland något sovande, småstad är så här i juletider överfull av jullovsfirare från både när och fjärran som trängs och slåss om fikens åtråvärda sittplatser. Med vassa armbågar får man hålla sig framme för att få några droppar av det svarta guldet.
I dag är den sjätte dagen som kaffet intas utan snus. Visst är jag sugen. Jag är sjukt snussugen. Gissningsvis blir det bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre.
Men det är januari nu. Och visst verkar det som att dagarna är lite ljusare och luften lite lättare att andas?

Gott nytt 2008!

Jag borde kanske, precis som så många andra, ögna igenom det år som gått och reflektera något över dess innehåll.
2007 har varit ett bra år. Ett riktigt bra år faktiskt.

Här följer ett axplock av året som gått:
-Klara har vuxit och blivit en ganska världsvan dam med sina 16 månader på nacken. Tänk att under ett och samma år lära sig så otroligt många grejer; rulla, sitta, krypa, stå, dansa, gå och verbal kommunikation (nåja, nästan i alla fall).
-Flyttlasset som gick norrut i slutet av maj och förde mig hem till barndomens fina Piteå. Efter en hel, lång vår fylld av ångest blandat med glädje kan jag nu med facit i hand känna mig riktigt nöjd över det stora beslutet att flytta.
-Glädjen över att få ett jobb där jag trivs och förmånen att jobba med människor som jag gillar.
-Närheten till min älskade familj tack vare flytten. Storebror bor fortfarande för långt bort men alla de övriga finns på fikaavstånd.
-Skräcken i min kropp när pappa ringde och berättade om mammas hjärtinfarkt. Tack lilla mamma för att du blev bra igen!

Nu vill jag bara passa på att önska alla ett fint 2008!
Ta det lugnt där ute.

The end of an era

På jobbets julfest för några veckor sedan stod jag, i vanlig soffan-anda och orerade över något. Denna gång handlade det om snusandet och min kärlek till snuset. Jag knöt min näve och lovade mina medsnusande vänner att jag ska sluta någon gång. Jo, nästa gång jag blir gravid, då slutar jag för gott.
I förrgår slog det mig att jag endast hade ett fåtal små snuspåsar kvar i min dosa och började så smått fundera på det kanske var dags. Med den kommande prishöjningen i åtanke tog jag så ett aktivt beslut att inte köpa någon ny dosa. This is it. Det är över nu.
Jag är inte längre Soffan som snusar. Nu slipper jag planera var jag ska stanna på väg hem från jobbet för att köpa en dosa Rapé. Jag slipper springa till arbetsrummet mellan lektionerna för att hinna snabbsnusa innan det är dags för nästa lektion.
Jag slipper många saker.
Lätt kommer det säkert inte att bli, men jag ska göra mitt bästa. Mer kan jag inte göra. Jo, jag ska lägga undan pengar också. Snuspengarna får bli en grundplåt till något annat roligt i stället.

Och förresten, jag är INTE gravid. Det här gör jag helt på egen hand.

Snusfria dagar: 2!

Julen som kom och drog vidare

Då sitter man här då. Julhelgens sista kväll har lagt sitt mörker över världen och själv sitter jag här några kilo tyngre, fylld av julmat, choklad och julmust.
Julaftonen firades med mor, far, äldsta systersonen Nisse och bror med familj. Och så Tobbe och Klara så klart! Tomten var snäll och gav mig nya och ursnygga täckbyxor, en smarrig parfym och ett par tjusiga örhängen som min svägerskas syster har gjort.

I natt vaknade jag (gräsänkan) av lilla dotterns ynkliga gråt. Hon låg där i sin säng, het som en kamin och med en ilsken hosta. Denna dag har därför gått i lugnet och vilans tecken och dessvärre missade vi födelsedagsmiddagen hos Erica. Dock hoppas jag på att kanske få komma och äta några gamla rester i morgon. Eller en kopp kaffe.
Nu återgår jag till Mannen i sjön och min twist-påse. Man tager helt enkelt vad man haver.

En kvar!

Nu är det nära... I morgon ska jag vara julfint klädd och gestalta en drunknande tomtenissa i lärarkårens julspel. Jag måste fila lite på själva dunknandet nu i kväll...

Eftermiddagens husvisning var bra. Huset var finfint men storstort. Jag sliter mitt hår och försöker tänka på allt jag kan tänka mig att man måste tänka på. För vad ska huset egentligen vara anpassat? För i dag? För om fem år? För om 30 år när alla våra barn har flyttat hemifrån och vi stapplar omkring med krumma ryggar och tunga hängbröst?
Mina tankar spinner runt, runt, runt och jag står stilla mitt i mina tankar och försöker få dem på plats.
Ursäkta mitt tjat och mitt surr och mitt eviga ältande.

En arbetsdag kvar! En!!!

Nedrans slask

Jag är en vinterälskare av rang. Jag bara älskar den vita snön och minusgrader är inget som skrämmer mig. Jag gillar skidåkning på längden och på tvären och jag njuter av att bara få gå omkring på den vita mattan av snö.
I morse när jag åkte till jobbet visade biltermometern 7 varma grader. Det här är inte vinter. Det här är inte jul.
Hur som helst är jag glad över att jag numera bor i den stad där julen ska firas. Förra året, när vi fortfarande var västerbottningar, blev vi stannandes i björkarnas stad ett dygn extra på grund av underkylt regn och blixthalka.

Veckans projekt är ytterligare en husvisning. Denna får jag fixa på egen hand eftersom Tobbe jobbar i lappmarkerna. Detta objekt ligger på rätt sida av stan och jag är som alltid väldigt förhoppningsfull. Jag borde kanske lugna ner mig lite men just nu är husjakten min stora hobby.

Tre arbetsdagar kvar! Tre! T-R-E! 3! III! Three! Trois! Tres!
*viftar på rumpan av glädje*

Väl utnyttjad helg

Fredag: Personalfest med världens bästa personal. En fest som innehöll allt som en fest ska innehålla: Fördrink, god mat, efterrätt, blodvite, en rejält vinglande kollega, många glada och inte lika vinglande typer, allsång, tjuvrök... You name it...

Lördag: Prommis till stan, 30-årskalas hos Emma, videokväll med bästa jobbarkompisen och glass.

Söndag: Utflykt till syster i Luleå med mamma och pappa i arla morgonstund. Underbar grötlunch och promenad i perfekt vinterväder.

Bra jobbat, eller hur?

Husjakten, del IV

Kvällen har tillbringats vid köksbordet med en provhög för händerna och betygsfunderingar snurrandes i huvudet. Nu är det färdigrättat och det känns som att det mesta har fallit på plats. Tack för det!
För dig som inte är lärare kan jag berätta att man KAN ligga sömnlös om natten för att man hemsöks av tankar kring eleven X och om denne verkligen har gjort sig förtjänt av ett MVG eller om det är rimligare med ett VG just nu. Ska eleven Y behålla sitt VG trots att hon egentligen inte visat de kunskaperna den här terminen?
Snart är det jullov. Prisa gudarna för jullovet!

Husjakten då? Jo, efter en andra visning av huset från förra veckan har vi bestämt oss för att inte slå till. Eller vi... Det var nog mest jag som inte kände det där klicket.
Jag har aldrig köpt ett hus tidigare men jag kan tänka mig att det ska kännas som när man träffar sin stora kärlek. Det ska klicka, plinga och bulta i hjärtat. Annars kan man vänta.
Vi sitter ju inte i sjön men det vore bara så roligt med ett eget hus...

Nytt liv

Bild: Wikipedia

Funderade först på att döpa inlägget till "Gräsänka" men vad fasen står det för egentligen. Vaddå gräs? Vaddå änka? Gräs som i braj eller gräs som i sådant som hästar och kossor äter? Vaddå änka? SÅ illa är det väl ändå inte. Det är ju bara den lilla detaljen att min man befinner sig långt, långt borta, i Lappland, där han numera knegar.

I dag är första dagen av denna nya era och jag får väl säga att denna första dag har gått ganska bra. I morgon kommer han hem igen vilket känns ännu bättre.

I ett års tid har jag vetat att det är så här det kommer att bli men jag har hela tiden kunnat skjuta det framför mig och förbereda mig lite i lönndom. Nu står vi här och framtiden har blivit verklighet. En verklighet som det bara är att ta tag och leva i på bästa möjliga sätt. Jag försöker intala mig själv att fokusera på häret och nuet och njuta av alla dagar. Inte lida av ensamheten, den tomma sängen, den (på kvällen) tysta lägenheten. Inte vara ledsen för att jag inte har någon att spontankrama när jag vill, spontanbrottas med när jag vill, spontanfika med när jag vill eller bara spontanprata med när jag vill.

Jag ska i stället vara glad över att jag har någon att ringa till precis när jag vill, någon att tänka på hur mycket jag vill, någon vars lukt sitter kvar i lakanen. Någon att älska, precis hela tiden.
Och så kommer han ju hem ganska ofta också...

Helg ljuva helg

En vecka kvar. En vecka.
Om en vecka är betygen spikade. Allt är rättat. Allt är tänkt. Allt är bra.
Visserligen är allt ganska bra just nu också. Men allt är inte riktigt rättat och tänkt.

I kväll äts det paj, dricks det vin, äts det chokladpraliner, snusas det snus och tittas det på Idol.
Vayamos Amanda. Vayamos.

Hustittandet är spännande men jag är lite hemlig.
Trevlig helg kära vänner!

Husjakten, del III

Vad kan jag säga mer att dagens objekt känns hett. Hetare än hett.
Ett lagom stort hus. Eller lagom... Huset är jättestort men med framtiden i åtanke så känns det alldeles lagom. Känslan där inne var den rätta och området är toppen.
Mer än så kan jag inte säga just nu. Mer än så vet jag väl egentligen inte själv just nu.
Mer än så kan jag inte säga om något just nu. Hela min varlese är uppfylld av kalkyler, uppvärmningssystem, treglasfönster och dräneringsfunderingar.

Vad gör man sen? När man har köpt sitt hus, fixat det som man vill ha det, landat och bestämt sig för att: -Här ska vi bo, i dag och resten av alla dagar. Vad tänker man då på? Vad pratar man då om?
Är det kanske den dagen man bestämmer sig för att börja spela golf? Är det den dagen man köper en husvagn för att ändå liksom vara på väg? Eller är det kanske den dagen man bara lutar sig tillbaka med en god bok, framför den öppna spisen i vardagsrummet, glad över att ha hittat hem?

Till dig som längtar...

...efter ditt barnbarn, syskonbarn eller efter Klara helt enkelt.
Och till er alla vill jag rikta en vädjan om att inte tänka allt för mycket på klädhögen som syns lite vagt i bildens högra kant. Denna klädhög är ganska konstant där i sin fåtölj. Fåtöljen är ett arvegods som jag själv gillar skarpt men som min mamma ofta kommenterar och undrar när jag ska avyttra. Men! Utan fåtöljen hade klädhögen legat på golvet och hur kul hade det varit egentligen?

I dag har jag hämtat mitt nya körkort. Inte för att jag slarvat, tappat, eller supit bort det förra. Helt enkelt bara för att det gamla hade blivit för gammalt. Det har alltså hunnit gå tio år sedan jag stod där utanför körskolan, mitt i den smällkalla vintern, men en liten lapp i min hand. En liten lapp som intygade att jag var en fullfjädrad bilförare. Sedan den dagen har jag älskat att köra bil. Du kanske tycker att älskar är ett starkt ord och må så vara. Men jag gör det.
Det anmärkningsvärda med det nya körkortet är att jag nu, svart på vitt, kan se att de tio år som förflutit sedan den där magiska dagen har satt sina spår. Jag känner mig inte äldre. Tycker inte att jag ser särskilt mycket äldre ut. Men när 97 års upplaga av Soffan läggs bredvid 07:an så är det ganska uppenbart.
Men det är väl så det ska vara. Hade ju faktiskt varit konstigt annars...
Så njut i stället av uppföljaren här ovan. Hon står sig i alla lägen.

Den första adventen

Årets första advent har varit precis så adventig som man vill att en första advent ska vara. Snön har fallit från himlen i sakta mak och inne i vår lägenhet har lukten av saffran legat tung.
Pappan i familjen har jobbat och jag hade så klart planerat att föreviga Klaras första lussebullbak när vi var mitt i det. Men med händerna ihopkladdade av gul deg och mjöl över hela tröjan så får det helt enkelt bli en bild av de färdig bullarna i stället. Ibland hinner man inte med. Så enkelt är det bara...

I går julpyntades hemmet från golv till tak. Eller nåja. Julpyntades gjorde det i alla fall.

Jag har köpt en ny och fin glasboll fylld med små lysdioder som pryder köksfönstret på ett fantastiskt sätt.

Och så tomten... Egentligen är jag ingen tomtemänniska men den här darlingen från sent 70-tal kan jag bara inte säga nej till. Jag fick honom av några bekanta till mamma och pappa när jag var nyfödd. Gulltomte!

Bättre förr

I brist på annat har jag nu ägnat ett stund till att läsa mina egna gamla bloggar. Läste om sista månaden i Umeå, om flyttstök och farväl, om tankar och funderingar. Läste med öppen mun i förvåningen över hur utomordentligt tomt mitt skrivande har blivit. Mitt liv är inte tomt, inte på något sätt, men mitt skrivande har förvandlats till tomma ord.

Jag tänker tillbaka på det sista året i Umeå. Mammaledighetsåret. Året när kalenderns sidor var tomma men livet, hjärtat och hjärnan så fyllda av känslor och tankar. Jag tänker tillbaka på de dagliga barnvagnspromenaderna längs Umeälvens strand då jag i huvudet skrev minst en novell varje dag och då jag hade eoner av tid till mitt förfogande för att fundera över livets stora frågor. Och små.

I dag, när livet är fyllt av så mycket annat, räcker tiden inte till för allt funderande. Eller funderande existerar ju så klart alltid men dagens funderande är liksom beordrat från högre ort. Jag är ålagd att fundera på lektionsplaneringar, prov, betygsvarningar och föräldrasamtal. Jag är ålagd att fundera över vilken tid jag måste åka från jobbet för att hinna hämta Klara på dagis på utsatt tid.

Det känns som att jag inom loppet av sex månader har blivit akutvuxen och lever i tron att jag måste prestera på vuxenvis.
Skärpning lilla Soffan. Gitta från din hybris och fundera hur mycket du vill!
Eller hur?

Jämna steg

Foto: Sofia Wellborg

Varje dag är en kamp mot leksaker och husgeråd, utspridda över golven. Att som förälder till en uppfinningsrik ettåring försöka ha ett hem som är rent och avskalat, smakfullt och stilistiskt, det är ungefär lika lätt som att hålla fast en lövhög i styv kuling. Det går bara inte. Men jag kan inte låta bli att imponeras av den lilla tösens framåtanda och om kvällarna efter den rutinmässiga röjningen kan vi luta oss tillbaka i ett ganska trevligt hem. OK, just nu står en lära-gåvagn parkerad under soffbordet och tre pusselbitar ligger tillsammans med en liten barnsko metodiskt utplacerade framför bokhyllan. På soffbordet ligger två böcker med tilltalande titlar som Ellen och Olle äter och Bli glad med Gogo. Men om man lyfter blicken lite. Mot väggarna... då ser det ändå helt okej ut.

Bilden togs i somras av min vän fotografen. Kolla in hennes hemsida!

Heja Amanda! Ta hem det här nu!
Trevlig helg!

Husjakten, del II

I kväll var det dags. Familjen R-E:s andra husvisning.
Huset i fråga ligger på gångavstånd så jag och Klara promenerade iväg och mötte Tobbe som kom i ilfart från jobbet.
Jag gillade det lilla slottet riktigt mycket. I alla fall en av de tre våningarna. Övervåning och källare blev något av en besvikelse. Mest för den ringa storleken. De små sovrummen låg alldeles för nära varandra och jag såg Klara framför mig, som tonåring, i desperat jakt efter ett privatliv som inte går att finna på den ringa boytan.
Men jakten fortsätter. Sanna mina ord.

Äntligen fredag i morgon. Fredag och tandläkarbesök. En gammal lagning har lossnat.
Glad kjolfredag på dig!

Fylld av ord

Så känner jag mig just nu.
Har tillbringat kvällen på Krokdil och en föreläsning av Susanna Alakoski som skrivit Svinalängorna som fängslade mig i början av sommaren.
Kvinnan är en fröjd att lyssna till och jag satt fängslad från början till slut. Fängslad av hennes berättelse och hennes ord. Fängslad av hela känslan att sitta där i den lite för kvava luften, omgiven av människor som sitter där, lika fängslade som jag.
Uppfylld av glädjen över att bo i en stad som serverar finkultur till vanliga människor som tar denna till sig, precis som om den vore lika lättsmält som isglass en varm sommardag.

Dagen efter gårdagskvällen

Denna dag har kantats av en bekant känsla som dock inte besökt min kropp på väldigt länge. Känslan av att gårdagskvällen innebar en drink för mycket och att timmarna mellan lakanen blev för få. Jag vill inte känna den här känslan på ett tag nu men det överskuggar dock inte det faktum att kvällen var otroligt trevlig. Som vanligt tycker jag nog att gafflandet hemma i soffan var det bästa på hela kvällen. Väl ute i vimlet kunde vi konstatera att publiken har blivit mycket ung. Jätteung! Huruvida detta faktum även fastställer att vi andra har blivit äldre vill jag faktiskt inte diskutera här och nu men jag gissar att det är en naturlig konsekvens av mitt tidigare uttanlande. Vi är äldre, men ändå ganska fräscha.
Tack fina tjejer för en toppenkväll!

I dag bjöd staden på skyltsöndag i bästa skyltsöndagsvädret. Tunga snöflingor föll från himlen och vi fikade med bästisarna mitt i vimlet.
Nu är det kväll och jag är ganska glad över att det snart är i morgon, när i går kommer att vara i förrgår och ett minne som inte känns i kroppen på samma sätt som i dag.
Verkar jag trött? Jag är trött...

Stora firardagen

I dag har hela stora familjen varit här och födelsedagsfikat. Eller inte hela... Vissa delar av min familj har ju valt att bosätta sig i landets sydligaste landskap men alla andra har i alla fall varit här. Vi har kalasat på tårta och annat sött som gör att jag nu känner mig lite som en ballong. Nu menar jag inte lätt som en fjäder utan mest bara uppblåst.
Och snart... Snart är det dags för dagens andra kalas. Tobbe har åkt till jobbet och på väg dit lämnar han lilla Klaran hos mormor och morfar. Jag sitter här i en tyst och tom lägenhet och ska snart piffa mig så där som man bara gör när man ska ut på galej. Mina bästaste tjejkompisar kommer hit på fest! Du förstår va? En riktig jäkla tjejfest. En tjejfest med vin, kex, ostar, chips och godis. En tjejfest med gälla röster, skratt, smink och kramar.
Efter att ha varit gravid, ammande och mammande i snart två år så är det dags för göra comeback på dansgolvet, i baren och på snabbmatstället. Om än bara för en kväll.
Aftonens outfit ligger utspridd på sängen och vinet står på kylning.

Jag återkommer med en utförlig rapport i morgon. Om jag överlever...
Puss och trevlig lördagskväll på er alla!

Oh what a day!

Vad ska man säga? Födelsedagar klår de flesta andra dagar med hästlängder. Dock måste jag erkänna att jag inte hade så stora förhoppningar på just den här dagen. Tänkte att firandet får komma på lördag i stället. Men! Jag väcktes av sång med frukost och paket i sängen. På jobbet har både busungar och världens bästa personal sjungit så att jag har rodnat. Mobilen har plingat titt som tätt med grattisar från både nära och fjärran vänner. Oj vad det betyder mycket. Så fantastiskt mycket faktiskt.
Som kronan på verket erbjöd sig mormodern och morfadern att hämta barnbarnet på dagis och i samma veva erbjöd de sig att laga födelsedagsmiddag som skulle stå på bordet när jag kom från jobbet. Detta i sig är en present bättre än många andra.
Min kärlek jobbar kväll så han ramlar väl in här inom den närmsta timmen.
Nu höll jag nästan på att glömma! Sverige slog Lettland med 2-1!!!
Vilken underbar födelsedagspresent det är att bara få bekräftat att det finns människor där ute som tänker på mig och bemödar sig med mail, sms, telefonsamtal, skönsång eller bloggkommentarer. Det är den bästa av gåvor. Alltid.
Och sist men inte minst, ett stort tack till de vältränade grabbarna i blågult som piffade till kvällen ordentligt. Tack!

Detta jobb -ett liv

I kväll föräldramöte. I morgon långdag. Det här med livet är mycket jobb. Jag lägger ingen värdering i detta yttrande. Jag bara konstaterar.

Men imorgon! Födelsedag!!!
Den här hösten har gått så snabbt att jag, som annars är rätt hysterisk kring mina egna födelsedagar, inte har hunnit fundera särskilt mycket alls. Eller så håller jag på att bli gammal... Men så är det ju inte. Jag är långt ifrån gammal. Knappt några rynkor alls. Knappt några hängbröst och knappt några gropar i låren. Knappt...
Nu är det bäst att hoppa i säng så att det blir födelsedag riktigt snabbt!

Äntligen...

...har jag klistrat in alla våra framkallade bilder i albumet! Egentligen är det ju rätt trevligt när man väl håller på. Man passar in bilder, klistrar och skriver fint med silverpenna samtidigt som man dricker saft och lyssnar på radio. Nästa gång ska jag inte vänta lika länge. Jag ska verkligen försöka att inte vänta lika länge.

Dessutom har vi i dag inhandlat en svart pulka som Klara invigde på bästa sätt. En tur till gungorna och mer än ett smakprov av den vita snön, som var lika kall varje gång.
Nu blir det bums i säng, i ångorna av fotolim...

Å hon nös, å hon frös, attjo, attjo, attjo PROSIT!

Jag har inte snuva. Men dotra producerar sådana mängder snor att det är snudd på övernaturligt. Och att sedan inte kunna snyta sig... Vilket straff! Dessutom verkar lillfia ha trätt in i en ny livsfas där vi får göra bekantskap med ett hiskeligt temperament. Hon kan verkligen peka med hela handen. Ja, hela kroppen om jag ska vara riktigt ärlig. Fråga mig inte var detta kommer ifrån. Hennes pappa är diplomatisk som få och jag... Ja, jag är väl ganska medgörlig? Är jag inte det?

I dag, när övriga familjemedlemmar sov middag, åkte jag till stan för att uträtta ett litet, litet sminkärende. Det var allt. Snabbt skulle det gå. Och snabbt gick det. Men förutom det lilla sminkärendet hade jag även lyckats uträtta ett byxärende. Ett pyttelitet byxärende bara...

Tillbaka i soffan

Den här veckan har varit något av ett äventyr. En temavecka som jag tillsammans med några andra insiktsfulla lärare har sytt ihop till något som vi hoppades skulle bli bra. Och det blev bra! Annorlunda men bra. Vi har gjort studiebesök och byggt figurer i olika omgångar och kvällarna har ägnats till utvecklingssamtal och försök till återhämtning. Pust, stön och gäsp är några ord som kan beskriva den Soffa som på mornarna krälat från sängen till duschen i ett desperat försök att kvickna till.
Nu har dock veckan blivit helg och jag sitter här med ett väl tilltaget glas rött och har ätit after work-middag tillsammans med mina bästa jobbarkompisar.

Jag har en bestämd känsla av att mina blogg-inlägg har ändrat karaktär under de senaste månaderna. Det finns inte längre mycket tid för tankar och reflektioner. Jag tror inte riktigt jag hinner med att reflektera särskilt mycket. Jo, det praktiska i vardagen hinns med, vad vi ska äta till middag, vem som lämnar/hämtar på dagis, vad som bör handlas och om sängkläderna kanske har gjort sig förtjänta av en runda i tvättmaskinen. Sen hinner jag också fundera en del över elev X situation i skolan och huruvida dennes prestationer eller brist på prestationer har enbart med inställning att göra eller inte.
Vidare kan jag konstatera att det inte finns något snus som kan mäta sig med Göteborgs Rapé, för nu har jag provat.
Du ser själv. Jag har drabbats av blogg-torka. Men jag tror att det kommer att vända en vacker dag. En vacker dag...

Borde inte datla

Datla, det gör man när man håller på med datorn. Min systerson Isak myntade uttrycket och jag tycker att det är ett väldigt bra verb. För det är ju det man gör, man datlar. När man använder en cykel så cyklar man. När man håller på med boll så bollar man. När man grejar med en dator så datlar man. Fullkomligt logiskt.
Men, som sagt, jag borde inte datla. Jag borde diska och hoppa i säng. Tobbe jobbar kväll och i kväll om någon kväll borde jag göra som min kloka hjärna säger och lägga mig i tid. Morgondagens 12-timmarsdag på jobbet gnager samvetet och pockar på min uppmärksamhet.
Hur svårt kan det vara? Jag testar...

Pappornas dag

Även Klara är svag för sötsaker...

I dag har jag firat världens två bästa pappor. Min egen bästa pappa Ulf och Klaras bästa pappa Tobbe.

Det sägs ju att man väljer en partner som påminner om ens förälder, mamma eller pappa, beroende på tycke och smak. Jag kan se många likheter mellan min pappa och min sambo och en av deras gemensamma nämnare är passionen för kanelbullar. Vad kan då passa bättre en dag som denna än ett storbak?

I morgon är ingen ledig måndag. Hela veckan är ägnad åt elevernas temaarbete och därför är mitt schema ändrat. Kul med något annorlunda men knepigt med nya tider... Nu sätts hjärnan på prov...

I'm back!

Min frånvaro från denna blogg kan delvis skyllas på mitt jobb. Arbetsveckan har kryddats med utvecklingssamtal på kvällstid för att sedan komma hem och avlida i sängen. När jag i morse kom till jobbet kändes det precis som om jag sovit under mitt skrivbord. Jag hade inga tydliga minnen av att ha sovit i min egen säng, bredvid min egen man. Jag kände bara jobbet i kroppen. Nu är i alla fall hälften av samtalen avklarade och helgen ligger framför oss.
Jag har precis blivit lämnad av mina kolleger B och K som förskönat min fredagskväll med tacos, Idol och skitsnack. Tobbe jobbar och Klara sover sött.
Det gör jag också snart.
Trevlig helg kära vänner!

Livets lunk

Jobbat. Hämtat på dagis. Lagat middag. Haft middag på bordet när mannen kom från jobbet. Tvättat. Tittat på Äntligen hemma och förälskat mig i ett datorskåp/arbetshörna (som just nu känns som ett måste för detta hem). Lekt med dotra. Infekterats av en groende lust för att plugga. Insett att CSN förmodligen inte kommer att stötta min nykläckta idé. Gått vidare och insett att jag har det bra som jag har det. Funderat på om man kanske ändå ska ringa CSN och gullbe...
I morgon är det onsdag!
Sov gott!

En lång, härlig, ledig dag...

... som har innehållit både husvisning och innebandy. Bandyn gick helt klart bättre än husvisningen så jag börjar där.
Jag har alltid älskat att spela innebandy men som vuxen och förvärvsarbetande är det svårt att hitta lämpliga forum för att utveckla denna hobby. Nu har jag dock funnit ett gäng, eller gänget har funnit mig, där spelet är lagom hårt, lagom snabbt och lagom kul. I två timmar håller vi på med blodsmak i munnen och blåröda blaffor på smalbenen. Kul. Urkul! Klättringen får väl fortsätta ligga på hyllan tills någon nappar på mitt förslag.
Husvisningen då? Charmigt hus i ett trevligt område nära stan. Charmen bevarad. Visst renoveringsbehov. Ungefär så kan man nog beskriva detta vårt första objekt. Ganska snart efter att vi kommit in i hallen väste jag till Tobbe; -Nej. Nej. Nej!!! Och, nej. Vi är eniga. Vi kommer inte att slå till denna gång. Dock ser jag fram emot en intressant tid med många tankar, kalkyler, drömmar och fantasier. Förr eller senare dyker det upp. Huset med stort H.
Nu dras jag till sängen av Dotter önskas. Den tar sig. Eller så är det jag som har pms och trängtar efter en bebis.
En liten, liten bebis...

Låååånghelg

Det här med långhelger är lite komplicerat tycker jag. Röda dagar följs av klämdagar, halvdagar, konstiga öppettider och allmän förrvirring. Folk är bortresta eller har besök.
Med bortresta föräldrar och en hårt arbetande sambo, vars arbetsuppgifter inte tar hänsyn till almenackans röda bokstäver, har jag tillsammans med Klara sladdat runt på lite olika aktiviteter.
Det bästa med den här helgen är nog snön som faktiskt lagt sig som en filt över marken. Den knarrar som snö ska knarra och den lyser upp den mörka hösten precis som man vill att den ska göra. Måtte den nu bara ligga kvar. Snälla snön, ligg kvar!

Förresten, jag läser en ny bok. Eller ny och ny... Ny för mig, jag började i förrgår. Dotter önskas av Katerina Janouch. Inledningsvis kändes det som om jag råkat komma över ett gammalt nummer av Mitt livs novell men nu har den mognat och väcker väldigt många tankar som jag förmodligen kommer att behöva avhandla här inom en snar framtid.

I väntan på Idol...

... kan jag konstatera att dom har fest i kväll igen. I kväll verkar tillställningen ha kryddats med allsång/karaoke.
På måndag är det vi som går på husvisning. Så det så!

Vara mamma

Klara och jag har umgåtts i dag. Hela, långa dagen. Vi har badat, sovit, ätit, lekt med Jenny och Edvard, promenerat och skrattat.
Dagar som denna kommer det över mig. Det här att vara mamma. En tillvaro så självklar som ketchup på korven eller skum på ölet. En resa som är det bästa, det bästa som någonsin hänt.
Min goda vän Å frågade mig för en tid sedan om förädraskapet verkligen bara är rosenrött. Om det är så fantastiskt som alla säger. Och visst, som allt annat här i vår värld har även föräldraskapet stunder då det känns som att det vore skönt att bara krypa in under sängen och släcka lyset för en stunds lugn och ro. Men allt som oftast nyper det i hjärtat av kärlek till den lilla varelsen som är det bästa av mig och det bästa av min man. En förfinad, förädlad och fulländad version av oss båda. En liten människa som bara genom att le, dansa eller nysa kan göra min dag. Varje dag.
Aldrig någonsin har jag varit så stolt över något som jag är över min dotter. Bara för att hon finns. För att hon är den hon är. Bara så enkelt. Så himla enkelt. Kärlek.

Mysdag

Alla små kusiner samlade under samma tak. Kramar, pussar, knuffar, skratt och gråt.
Fika på stan. Skoprovning som inte ledde fram till något konkret.
Två små ögonskuggor inhandlade.
Bilfärd hem i mörkret i sällskap av elitseriehockey i sportradion.
Vilken dag mina vänner. Vilken dag!

Ett riktigt jobb

Arbetsveckan är avslutad. Tre långa dagar fyllda av roliga övningar, tänkvärda tankar och planering av en trevlig temavecka. Långa luncher, hysteriska gapflabb och färdigtänkta tankar. Precis som på en vanlig arbetsplats.
Jag älskar mitt jobb särskilt mycket sådana här dagar. Inte för att jag inte gillar att jobba med elever, men när man sitter ned med sina kolleger på riktigt upptäcker man även att man är omgiven av ett gäng superba människor. Det är så härligt.

Nu ligger en lååång helg framför mig. I morgon bär det av till Luleå. En bra början. Fika på stan och kanske någon liten present till mig själv. Bara en liten, liten present. Kanske i form av en sko. Det har ju öppnat en ny affär, fylld av enbart mitt favvomärke.

Kvällen innan arbetsdagen

I morgon är en måndag som för ovanlighetens skull innehåller jobb.
Elevernas höstlov innebär lärarnas fortbildningsdagar och i stället för måndag blir veckans lediga dag torsdag. Jag känner dock ingen jobbångest. Lärarjobbet är oerhört annorlunda sådana här veckor. Utan elever är skolan en annan plats. Tyst, tom och snudd på öde. Samtidigt är risken liten att man hamnar i konflikt med en hormonstinn 14-åring eller skriker sig hes i bland surrande 13-åringar.

Helgen ser bra ut i backspegeln. Klara är tillbaka i sitt gamla glada jag igen och som grädde på moset har hennes kusiner, i sällskap av min egen storebror, anlänt från Sveriges sydspets. När jag på lördagskvällen hämtade dem på flygplatsen och fick se de svå små lintottarna komma rullande ner för rulltrappan fick jag en tår i ögat. Små hjärtan som vi får träffa så sällan.
Nu ska vi äta upp lördagsgodiset som vi somnade ifrån.

Ilsken ettåring

Denna vecka har inte varit Klaras bästa någonsin. Den började med feber, fortsatte med lite mer feber och ett ledset och ilsket humör.
Efter middagen i går bestämde jag mig för att ta en titt i den lilla munnen för att se om det kanske kunde finnas något där inne som ställer till problem. Om det gjorde! Totalt åtta (!!) tänder verkar vara på väg upp på en och samma gång. Inte konstigt att man då blir lite på tvären, att man blir lite blank i ögonen, lite ledsen om kvällen.
Helgen skulle egentligen ha tillbringats i skidmetropolen Gällivare för att fira faster Carinas högtidsdag. Men vi blev hemma. Nu får småtänderna krypa fram i lugn och ro, utan att störa sovande kusiner och farföräldrar.

Vidare kan jag berätta att jag är en mycket sjuk människa. Mellan fredagspizzan och Idol satte jag mig vid köksbordet med ett glas rött vid min sida och en trave prov framför mig. Sedan har jag rättat. Oj vad jag har rättat!
Jag älskar att rätta prov. Jag är en mycket sjuk människa.

Trevlig helg kära vänner!

Lång onsdag

På morgonen feberfri gullunge som kördes till dagis. Efter lunch ringer dagis. Feberfri gullunge febrig igen. Superhjälten mormor rycker ut med slängkappa, päronbitar och lek.
Jag på jobbet. Mycket att göra. Inga raster. Jag inte bitter. Bara lite trött.
Förlåt för mina tråkiga onsdagsbloggar.
Allt är schematekniskt.

You give me fever...

En ganska gråmulen måndag blev en mysmåndag hemma i köket.
Jag och Klara har haft finaste besöket av vuxna och barn samt en av mina vuxna vänners livs stora kärlek, som för mig var en ny bekantskap.
Att umgås i kök är det bästa. Näst efter att sitta på golvet i hallen. Det gör man alldeles för sällan.
Under hela eftermiddagen var Klara inte sitt vanliga högljudda, glada jag. Hon hade plötsligt blanka ögon och ville helst sitta i min famn. Jag höjde genast på ögonbrynen eftersom detta väldigt sällan händer. Sent om sider tog jag fram febertermometern som förklarade det hela på ett väldigt tydligt sätt. Flickstackarn var ju sjuk. Så, kära vänner, vuxna och barn, känner ni att det börjar klia i näsan eller svida i ögonen så är det jag som är skyldig. Eller min dotter.
När bästa medicinen pappan kom hem från jobbet blev dock saker och ting lite lättare och de mot kvällskvisten var livet en lek igen.

För övrigt kan jag konstatera att Ica Kvantum är en lugn plats klockan nio på morgonen. Har du inte testat? Det är värt ett besök!

Tvåbarnsföräldrar för en helg

Lördagen började med en riktig familjeaktivitet. Vi åkte till badhuset för att rulla runt i det varma vattnet i den varma basängen. Oj så härligt, roligt och uppiggande. Jag och Klara badade bastu för första gången i hennes ettåriga liv och i bilen på väg hem somnade hon som en klubbad säl. Sjön suger. Som den suger.
På eftermiddagen kom min kära storasyster och lämnade treåringen Aron som kamperar med oss i helgen. Föräldrarna förlustar sig i den södra grannstaden och Aron gör detsamma på Djupviken. Vi busar, äter godis, kollar på Bamse och läser böcker.
Konstateras kan att det är ett större projekt att vara tvåbarnsförälder än enbarnsförälder. Turligt nog kan treåringen ta på sin egen overall och sina egna skor. Treåringen kan även äta mer korv än sin moster. Kanske är mostern en mespropp.
Under eftermiddagen knackade även en av mina elever på dörren. Hon var i krokarna och ville säga hej.
Jag blir alltid lite ställd när jag träffar en elev civilt. Ingen tuff lärarfasad att gömma sig bakom. Bara jag. Lilla jag.
Nu pustar vi ut i soffan. Tvåbarnsföräldrar som vi är...

Tjenixen

Tillbaka efter onsdagskoman. Onsdagar är mördardagar.

I går hade jag inte en rast. Inte en endaste en. Nackdelen med mitt yrke är att man egentligen aldrig har rast. Lunch intas tillsammans med eleverna och det kan inte kallas rast. I personalrummet efter lunchen hamnar man i stort sett alltid i minimöten om elevärenden. Ingen vill ha det så men det blir så ändå. Annars hinner man inte.

På jobbet är det så mycket jobb att jag aldrig hinner tänka på något annat än just jobb. Dagdrömmar finns inte. Inte där. Inte då.

Konsten är att kunna trycka på av-knappen när man åker hem. Att inte se elever eller måsten så fort man sluter ögonen på kvällen. Att inte gå omkring med ångest över allt man inte hunnit göra under dagen. Det är en konst. Sanna mina ord.

I dag var dock ingen mördaronsdag. I dag var en bratorsdag. Efter jobbet och dagis fikade jag och Klara med Åsa och sedan gick vi en liten tur på stan.Inget shoppat. Bara tittat.

I morgon: Fredag. Kjol. Ekbergs. Ja, vi börjar ju kunna det här vid det här laget. Eller hur?

Skulle blogga i kväll...

...men jag somnade framför Grey's.
Du fattar va?
Då är man trött...

I dag

Dagens busigaste: Klara kladdar fast sin uppblottnade frukostmacka på en stolsdyna i köket.

Dagens roligaste: Frisörbesöket. Det är alltid lika skönt att bli ompysslad.

Dagens trevligaste: Förmiddagskaffe med mamma följt av lunch med favvovännerna som i sin tur följdes av fika på stan med nya bekantskapen Anna.

Dagens häftigaste: Sambon kommer hem från jobbet i uniform. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Uniformen är min vän.

Dagens tv: Gynekologen i Askim. Så tragiskt, svenskt och bra som det bara kan bli.

Dagens drog: Snus. Snus. Snus.

Dagens fundering: Hur hantera typerna en trappa ned?

Dagens tappra försök: En tidig kväll inför morgondagens dagislämning.

Dagens misslyckande: Den tidiga kvällen som blev sen.

Snööööööö

Gårdagskvällen fick ett magiskt slut. Jag stod på balkongen och tittade ut över vattnet och hörde hur snön landade på marken. Sen kunde jag sova gott. Nytvättad liksom. Fram till 03.00. För andra gången på tre dagar bråkades det högljutt en trappa ned. Vad ska man göra? Det är inte vårt liv. Inte våra problem. Inte våra ilskna gräl på fyllan. Men vi hör. Jag får veta mer än jag egentligen vill om mina grannar och det verkar så tragiskt alltihopa.

I dag försvann snön men jag tror att vi alla kan vara ganska säkra på att den kommer tillbaka.
I morgon är lediga dagen och jag ska få en ny frisyr. Rackarns så snygg jag ska bli!

Helg

Jag brukar ibland säga att man när man är småbarnsförälder inte märker så stor skillnad på helg och vardag, på vardag och helg. Kväll är kväll. Morgon är morgon. Vad jag menar är att man som smårbarnsförälder inte kan tillbringa lördagskvällen på ett svettigt dansgolv eller i biomörkret.
Men nog är det skillnad alltid. Att få vara långsam på morgonen. Att få läsa tidningen, att få hasa omkring i mjukisbyxor och tjocksockar. Att få träffa vänner.
Den här helgen är extra speciell. Den här helgen hedrar två av mina bästa vänner staden med sin närvaro och det är så roligt att kunna ses på riktigt. Inte via msn, sms, facebook eller telefonsamtal. På riktigt. Här och nu.
I går åt vi hämt-thaimat och drack vin här hemma hos oss. Åt godis och drack vin. Inte lika mycket som förr, men dock...
I dag har vi fikat på stan och jag har köpt ett par skor. Ett par svarta, klassiska, snygga pjucks. Jag tror att jag gillar dem a lot.
Tobbe jobbar natt i helgen. Jag har hunnit somna i soffan och funderar skarpt på en tidig kväll. Som sagt, det är inte lika många dansgolv längre...

Torsdag = kjolfredag i morgon

Klaras inskolning går som på räls. I morgon är sista dagen, men i dag hade fröken Berit sagt till Tobbe att hon anser Klara vara redo nu. Hon äter och sover bra, även på dagis. Hon är glad och sprallig mest hela tiden, även på dagis.
Jag ser inte längre dagis som ett ont måste som vi måste försöka undvika så långt det bara är möjligt. Nu är dagis en del av Klaras verklighet och vi måste låta henne ta del av den verkligheten regelbundet. Dagis är inget straff, det är en tillgång. Det är otroligt skönt att känna så. Att slippa det dåliga samvete som först tyngde mig. Eller slippa... En gnutta finns så klart kvar. En liten gnutta. Men den gnuttan är mitt problem. Förmodligen inte Klaras.

Torsdagar är enligt mig veckans bästa dag. Jag vet att jag har sagt det förut, men jag vidhåller. Allt det roliga med helgen ligger framför en, som ett oöppnat paket och man vet inte vad som ska ske men man hoppas, hoppas, hoppas om att det ska bli en kanonhelg. Och lite känns det som om helgen redan börjat. Vi har ätit middag hos Jenny och Lars. Tobbe och Lars åkte iväg till Luleå för att gå på hockey och Erica anlände från fjällvärlden och vi har druckit kaffe och ätit kakor.
Nu måste jag plocka fram en kjol inför morgondagen. Du glömmer väl inte? Kjolfredag...

Jobb, dagis, middag, sova

Dagarna rullar runt.
Tiden går. Klockan går. Runt, runt, runt.
Jag trivs och har det bra.
Äter pepparkakor på kvällarna och saknar min gulltjej på dagarna.
Älskar att komma hem till hennes leende som är fullt av kritvita små tänder.
Älskar att vakna bredvid hennes rufsiga frisyr.
Nu: Godnatt!

Carl-Bertil

Carl-Bertil Jonsson är gissningsvis bekant för de allra flesta. Döm om min förvåning när jag i dag upptäckte att jag har honom i min egen familj.
It goes a little something like this...
I går kväll åt mamma middag med oss. Vi började prata om de mindre priviligerade i vårt lilla samhälle. I den här lilla staden finns inga direkta uteliggare. Det finns dock ett gäng som går under namnet a-lagarna men till skillnad från många större städer så utgör de här i stan mer ett trevlighetsinslag.
Mamma har, efter sin hjärtinfarkt, varit helt rökfri efter ca 45 år som rökare. Hon är duktig och stark och klarar det hela ganska bra. Dock har hon suttit på sju paket Marlboro Lights mentol som hon inte riktigt vetat vad hon ska göra med. I går kväll, efter vårt samtal, kläckte hon idén om att donera sina giftpinnar till någon av stadens mindre priviligerade invånare.
När jag i eftermiddag tog en eftermiddagspromenad in till stan fick jag plötsligt se hur en kvinna med långt, rött och slitet hår står böjd över sin gamla cykel och pussar på en blond kvinna som påminner otroligt mycket om min mamma. Tataaa! Moran har gjort slag i saken och tagit sina sju paket med mentolcigg till stan för att lämna över till någon bättre behövande. På kuppen blev hon helgonförklarad och det skulle väl göra vem som helst ganska glad och nöjd.
A-lagarna kommer väl förmodligen att lukta mentol under den kommande veckan, så nu vet ni varför.

Att klättra

Förut, när jag bodde i Umeå, hade jag en hobby. Jag brukade klättra. Jag hade en klätterkompis som hette Johanna. Vi träffades inte så ofta off the wall, men det var alltid mysigt att hänga på väggen och småsurra lite mellan kritning av händer och vätskepauser.

I vårt förråd hänger nu min klättersele och mina fina klätterskor mol allena. Jag har inte varit i närheten av dem på en alldeles för lång tid.

Jag vet att det finns en vägg här i min nygamla hemstad. Jag har den utrustning som krävs och jag har absolut viljan. Det enda jag saknar är en kompis.

Känner DU till någon, tjej eller kille, som skulle vilja hålla mig i ett snöre när jag älgar upp för klätterväggen? Känner DU till någon som skulle kunna tänka sig att bli hållen i ett snöre av mig medans denna någon själv älgar upp för väggen? Tveka inte! Hör av dig snarast, ty jag lider av svår abstinens.

Denna dag har varit regnig. Men kärleken har återvänt från vidderna och till middag blev det en sagolik höstig gryta med fläskfilé. Det finns inga dåliga väder...

Bjuder på en bild av Klara, som skulle leka lite i badrummet men leken blev snart en orgie i hällande och slutade med att pappan gav vika och fyllde badbaljan med vatten.

Denna dag - en kamp

På Klaras dagis sover barnen middag en gång, efter lunch. I Klaras hem sover hon middag två gånger, på förmiddagen och på eftermiddagen. För att dagislivet ska bli lite enklare har vi beslutat oss för att vänja bort morgonsovningen nu under helgen. Gräsänka som jag är var det bara att anta utmaningen och försöka roa den lilla fröken efter bästa förmåga. Jag bestämde mig snabbt för att jobbet skulle bli enklare med lite hjälp och begav mig till Klaras mormor på morgonkvisten. Klara är omåttligt road av sina morföräldrar. Jag vet inte vad dom gör som inte jag gör, men något är det.
Det gick som planerat. Klara sov en gång i stället för två. Min förhoppning var att denna sovning skulle bli en sjuhelsikes långsovning och att återstoden av dagen skulle bli ett skönt åk i pudersnö. Klara sov i 35 minuter och de sista vakna timmarna var något av en berg och dalbana. När jag till slut la ner henne i sängen tittade hon på mig med en blick som utrålade tacksamhet och lättnad. Sedan vände hon sig om, drog den röda snuttefilten över huvudet och somnade.
Tobbe är kvar i Vilda Västern. Han skulle egentligen ha kommit hem nu i kväll och jag har längtat hela dagen. Det visade sig dock att Vilda Västern är ordentligt vild och hans tjänster behövdes där. Tråkigt och trist, men mer arbete ger mer pengar och vi ses ju i morgon!

I kväll är det fest en i lägenheten down under.
Som varje lördag.
Och varje fredag.
Själv ska jag krypa till kojs.

Gå på stan...

... är något som många pitebor tycker om att göra. I dag gick Klara på stan. Jo, hon gick faktiskt. Staplande steg i bylsiga kläder och röda promenadskor. Men ungen gick. Sanna mina ord! Det ska vara en pitebo till att ta sina första steg längs Storgatan... Inte är det väl morsarvet som spökar?

Tobbe har åkt till inlandet för att sköta säkerheten i fjällkommunen i Vilda Västern. Min mamma har ätit middag med mig och Klara. Laxsoppa och rött vin.
Som sällskap nu på kvällskvisten har jag fina filten som mamma presentade oss med efter en tur till IKEA. Filten värmer, men inte i hjärtat...

Onsdagar...

Är långa dagar.
Denna onsdag lyckades bli en extra lång dag fylld av det ena och det tredje. Det gillar jag med mitt jobb. Det innehåller lite av allt. Allvarliga samtal blandas med kramar och gapskratt. Subban i mig får komma fram ibland och nästan lika ofta får jag vara snälla S. Jag njuter nog lika mycket av bägge två.
På vägen från jobbet spjällade jag på längs E4an i lugn och ro när telefonen plötsligt ringde. Det var Tobbe som tyckte att jag körde lite fort. När jag tittade i backspegeln låg polisbilen precis bakom mig. Det gjorde den hela vägen in till stan.
Jag fick hjärtklappning och körde försiktigt med händerna på 10 och 2.
I morgon är jag mammaledig igen. I 24 timmar. Dagis och något annat mysigt. Någon?

Back in the hot air

Varje tisdagsmorgon när jag kommer till jobbet känner jag mig lite förvirrad. Det är som att kroppen och knoppen inte pallar tre dagars ledighet. Det blir för mycket. Den lediga tiden blir för lång och allt jobbtänk hinner suddas bort från hjärncellerna. Dessutom ligger jag ju liksom en dag efter. De andra på jobbet har ju redan hunnit träffas en dag och när jag kommer på tisdagsmorgonen, socialt utsvulten och full av frågor om hur helgen varit och om det hänt något spännande som jag missat, känner jag ibland att jag kommer en dag för sent. Med frågor som är passé och alldeles för mycket energi.

Dagisinskolningen fortskrider i sakta mak. Jag önskar att jag fick vara med. Hela tiden. Men på torsdag är det min tur. Då får jag ta en föräldradag och lunka iväg till dagis men Klara. Klara, som idag även gjort ettårsbesiktningen på BVC. Den hann jag i alla fall vara med på. Hon klarade sig utan anmärkningar men lämnade vårdcentralen med ett sprutstick i det lilla, runda låret. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Svensk sjukvård slår det mesta! Leve den!
Nu dusch och sovning. I morgon är en lååång dag med två tunga möten. Jag lär få användning av sömnen...

Det nya livet

I dag började det. Dagislivet.
Eller ja... Vi åkte dit hela familjen, stannade en dryg timme och åkte sedan till Jenny och Edvard på lunch. Ganska likt vilken måndag som helst men ändå så olikt.
Sammanfattningsvis har jag bara en sak att säga. Jag älskar Klaras dagis! Hrmf... Förlåt. Förskola ska det ju så klart vara. Hur som helst, om dagens första intryck består så kan jag inte vara annat än nöjd. Liten och lugn avdelning med lugna små barn och mysig personal. När vi kom fick vi kaffe och fröken Berit tände ljus. Klara tittade storögt på barnen och alla leksaker. Mitt hjärta som hela morgonen hade dunkat hårt i bröstet lugnade snabbt ner sig. Vilken befrielse.

Allt för nu. Puss och kram!

I dag. I morgon.

I dag har varit en arbetsdag. Lika så många andra arbetsdagar. När man tänker tillbaka i tiden är det lite intressant att konstatera att man egentligen inte kommer ihåg så många detaljer av de dagar som förflutit. En massa dagar har levts sedan jag började jobba men den ena dagen är den andra väldigt lik. I nuet, när dagen är här och nu, känns den alltid som det mest aktuella som någonsin hänt, men i imperfekt är alla dagar bara en soppa av dagar. En god soppa. Men dock en soppa.

I morgon är det fredag. Kort arbetsdag. Prommis till stan. Rituellt fika på Ekan och intagande av schlabang eller något annat sliskigt sött och gott.

Kvinnorna på mitt jobb (jag är också en kvinna även om det tar emot att säga kvinna i stället för tjej) har börjat med kjolfredag. Det är precis som det låter så att man på fredagar tar på sig en kjol. Problemet för mig denna vecka är att jag har haft kjol två dagar i rad. Kjolfredagen blir nu liksom inte lika kjolig. Kanske måste jag köpa mig en princessklänning... Eller så inte.

Tuttar, bröst och andra bra saker

På mornarna får jag en stunds meditation. I bilen på väg till mitt jobb som ligger 1,5 mil från hemmet lägger jag en Rapé under överläppen, njuter av ett höstvackert Norrbotten och lyssnar på radio. Jag lyssnar alltid på Morgonpasset på P3. Det har jag gjort ända sedan högstadiet, från Thomas Tengby, via Annika Lanz och diverse roliga typer fram till dagens helt ok programledare. Nåväl, i dag lyckades jag pricka in Barnradion och bytte därför till P4 där jag fick lyssna till en kvinna som intervjuades med anledning av de två badnymfer som hade förvisats från ett badhus i Uppsala efter att ha badat med tuttarna framme.
Top-less.
Halvnakna.
Kalla det vad du vill.
Syftet med denna handling var att visa samhället att kvinnor minsann också har rätt att bada med bar överkropp. Brösten är erogena zoner för båda könen och därför ska det inte vara någon skillnad. Kvinnor, så väl som män ska ha all rätt att vistas i det allmäna rummet utan tröja.
OK, jag kan köpa det tänket. På ett visst plan.
Samtalet fortsatte och den intervjuade kvinnan (vars namn jag pinsamt nog inte kan komma ihåg) menade att det är dags att avsexualisera den kvinnliga kroppen i allmänhet och brösten i synnerhet.
Efter detta uttalande sa hela min varelse emot. Jag vill fasiken inte få mina bröst avsexualiserade. Mina bröst har lidit nog av amning och allmän avmagring. Ska de nu dessutom behöva bli officiellt avsexualiserade? Nej. Nej. Nej. Det går jag inte med på. Och inte brösten heller.
Kroppen är ingen allmän egendom. Varken mannens eller kvinnans. Ingen kvinnas bröst är samhällets bröst och ingen manlig bakdel är kollektivets ägodel att smeka och klappa. Vi äger alla rättigheten till våra egna kroppar. Och med den rättigheten vill jag bejaka den lilla gnutta sensualitet som återstår.

Studs och hopp

En händelserik söndag börjar lida mot sitt slut.
I morse tog jag och Klara en morgonpromenad i den underbara höstsolen. Så här säger jag om alla årstider när de infinner sig, men nog är väl hösten ändå typ den bästa av alla årstider? Rent, vackert och friskt. På söndagsförmiddagar är man dessutom nästan alldeles ensam ute i det fria och därför vill jag nog påstå att söndagsförmiddagspromenader är något av det bästa med hösten.

Efter lunch åkte jag och Klara med mamma och pappa till Luleå för att gå på treårskalas. Kusin Aron har hunnit bli TRE år. Bra jobbat sötnos!
På vägen hem tog jag och min kära mor ett spontant beslut att tillbringa kvällen på stadens kulturkafé som i kväll bjöd på klezmerkonsert. Pappa erbjöd sina tjänster som leg. barnvakt och saken var biff.
Det är så härligt med musik. Du som av olika anledningar känner mig lite bättre vet redan att jag är en sucker för folkmusik och helt ärligt tror jag att klezmer slår det mesta. Så glatt mitt i all melankoli och så rikt på toner och variation. Det känns som om golvet och väggarna svänger. Alla ler och stompar med fötter och händer. Skratt blandas med tårar som rinner längs glansiga kinder. En skitbra musikkväll. Och än en gång måste jag ge en eloge till min nya hemstad. Det ordnas evenemang och i vått och torrt. Lättillgängligt och till rätt pris.
Jag älskar.

Tobbe har jobbat hela helgen. Ta mig tusan hela helgen. Jag saknar honom. Men snart kommer han hem. Tur!

Tomt

I går läste jag ut Luftslottet som sprängdes. Det har tagit sin lilla tid. Kvällarna som yrkesarbetande är något mer utpumpade än förr, när jag kunde ligga i sängen och läsa hur länge som helst. Nu blir det några sidor innan ögonen faller igen av sig själva. Men nu är den slut och jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Måste hitta en ny litterär kärlek.
Tobbe jobbar och jag har tittat på Klassfesten. En tragikomisk berättelse som får mig att tänka tillbaka på min egen högstadietid som var relativt friktionsfri. Dessutom tänker jag på mitt jobb och mina elever. Många har så mycket att tänka på. Så mycket som inte rör böjning av verb i presens, perfekt och futurum. Trivialt, banalt och blodigt allvar. Omöjligt för vuxenvärlden att förstå och begripa.
Efter det rutinmässiga besöket på Ekbergs i dag kan jag konstatera att staden blommar. Några nya affärer och vips kommer folk från när och fjärran för att strosa. Som förr. På Lundbergs skors tid.

The temple

Under arbetsdagen har mina tankar stundom flygit iväg till stadens centrum. Till glitter och glamour, till latte och nya strumpor, till rulltrappor och skoaffärer.
Efter lunch erkände min kvinnliga kollega K att hon tagit bilen in till stan för att kolla läget.
Min manlige kollega R förstod inte syftet.
Själv har jag gnolat på den egenhändigt komponerade trudelutten "Galleria, gallera, galleria, gallera..."
SAABen förde mig hem i ett rasande tempo och efter att ha bearbetat resten av familjen begav vi oss iväg. Iväg till den nya världen i vår lilla småstad. Det förefaller vara det största som hänt bygden sedan Linné angjorde bryggan i Öjebyn för ganska många år sedan. Den nya gallerian.
Jag har svårt att finna ord för att beskriva denna tilldragelse. En vanlig blåvardag. De flesta brukar nog befinna sig på sina arbetsplatser och i bästa fall glupa i sig en sur kopp kaffe i fikarummet. Inte i dag. I dag var det fest. I dag verkar det som att alla regler hade slutat gälla. I dag skulle man ställa upp för staden och stilla sin nyfikenhet. Jag var där. Många, många bekanta var där. Till och med min manlige kollega R var där.
Jag gillar själva tänket. När något händer, då jäklar är det bara att ställa upp. Intresserad eller ej. Spelar ingen roll. Alltid kan man hitta något skoj i det hela.
Jag tror att jag måste gå dit i morgon igen.

Lång dag

Heldag på jobbet.
Middag med lilla älsklingen och mamma och pappa.
Kvällslek och välling.
Femina och Grey´s.
Oh what a day!

Hur gör de där småbarnsföräldrarna egentligen?

Så har jag tänkt många gånger när jag sett tappra kolleger rusa från jobbet med andan i halsen för att hinna till dagis, fritids eller för att finnas hemma. De kommer ofta lite sent till morgonmötet. Ibland lite rufsiga i håret och ofta med andan i halsen. De sitter sällan särskilt långa stunder i personalrummet utan prioriterar att röja undan och komprimera sitt arbete.
Innan jag blev en mamma kunde jag komma hem från jobbet och lägga mig i soffan och fundera på hur i hela friden man fixade livet som förälder och knegare. Jag undrade över när dessa stackars satar hann med sitt liv.
I dag har varit en sådan dag. En dag med andan i halsen. En sådan dag som jag tänkte på då.
Vaknade - åt frukost - Tobbe åkte till jobbet (pussade hej då) - skjutsade Klara till mormor och morfar - åkte bil till jobbet (avkoppling) - jobbade - åkte bil till mormor och morfar (avkoppling) - åkte till Ica - mötte Tobbe och handlade - åkte hem - lagade middag - plockade undan - tvättstuga (inklusive en tur till Ewa för att hämta skål på utflykt) - slappning framför tvn.
En normal dag. En bra, vanlig dag.
Och livet, det är nog allt det där och lite till.

Om hösten

Jag har faktiskt aldrig, trots ett flertal lägenheter, haft en balkong. Jag har alltid drömt om hur häftigt det skulle kännas att ha en dörr rätt ut i friheten. En direktlänk till omvärlden. Att slippa ta sig genom trapphus och förbi pratsamma grannar.

Nu har jag två balkonger. Detta plötsliga välstånd har fått mig att inse charmen med trädgårdspyssel. OK, trädgård kanske är att ta i men allt det där med jord under naglarna du vet...

I går tog jag itu med sommarblommorna som jag inte längre hade tid och ork att ge särskilt mycket kärlek. Jag smusslade iväg dem till den intilliggande skogen och ställde i samma veva undan balkongmöbler och de snygga mattorna som under sommaren har dolt det iskalla betonggolvet.

I dag var det lediga måndagens dag och trots det minst sagt pissiga vädret åkte jag iväg för att köpa höstväxter och en tjusig lykta för att fylla det tomrum som uppstod efter gårdagens bärsärkargång. Jag är så nöjd med resultatet. Ytterst nöjd. Nu väntar jag bara på lite besök som kan välkomnas av härligheten.

Måndagseftermiddagen blev en fikastund hos Åsa i hennes urtjusiga lägenhet i stan. Åsa har en fantastisk fåtölj med öron stående i hörnet i hallen. Där brukar hon sitta och läsa böcker. Jag tror att jag måste åka hem till Åsa med min bok. Tänk att få vara ensam med en bok. Bara för en kort stund. I den skönaste fåtöljen.

Igen

Jag gillar Susanna Kallur.
Gillar är ett svagt ord.
Jag nästan älskar henne.
Älskar är ett starkt ord.
Men jag diggar henne skarpt.
Hon är söt och glad.
Kallur är bra.

Helgen har gått

Och den har gått fort.
Fredagseftermiddagen blev en orgie i shopping. Totalt oplanerat. Passerade ett skyltfönster som var dekorerat med en klänning som jag blev tvungen att beskåda på närmare håll. Ut ur affären kom jag sen med klänningen som dessutom fått sällskap av en tröja och en svart kofta.
Det är hösten. Jag skyller allt på hösten. Dessutom tackar jag mitt sunda förnuft för att jag inte gick loss på de svarta stövlar jag sprang på lite senare. Den som spar hon har. I alla fall lite mer.
Lördagen förflöt i relativ stillhet och förberedelse inför kvällens middag. Jenny, Lars och Edvard rullade in och vi hade så mysigt så. De yngsta festdeltagarna knoppade in och gav oss äldre lite tid till vin och skitsnack.

I dag har varit en underbar höstdag men långprommis och lunch och kaffe med mormor och morfar och moster Cilla som hedrar rivieran med sin närvaro.
Nu laddar jag mest för en bra morgondag. En bra ledig måndag.

Denna värld

Blogg-världen alltså.
Min relation till bloggandet är ganska intressant och jag gissar att det är samma sak för många av er andra. Jag har skrivit om detta förut men blir liksom inte klok på det. Därav ältandet.
Jag har bloggat rätt länge nu. I början bara för mig själv, sedan även för familjen och särskilt sedan Klara föddes. Då blev plötsligt min blogg intressant för några fler. Efter att jag satt en besöksräknare på bloggen har jag börjat inse att det måste vara fler som läser. Fler än jag känner till. Fler än de närmsta släktingarna och bästa polarna. Men vilka??? Det får jag aldrig veta och det är väl privilegiet man har som anonym blogg-läsare. Att bara segla omkring bland människors liv och snudda vid deras tankevärld för en kort sekund.
Jag ser bloggen som en sorts dagbok. Ett sätt för mig själv att reflektera över mitt liv och vardagliga händelser. Ett sätt för mig att minnas tankar och känslor från förr. Självklart är det även ett sätt för mig att dela med mig. Det läskiga är att jag aldrig vet till vem.
Jag är en anonym blogg-läsare även jag. Hos vissa lämnar jag kommentarer, men det handlar oftast om människor som jag känner personligen, på riktigt - i den riktiga världen. Många bloggar läser jag och gillar men min blyghet hindrar mig från att klampa in och kommentera. Känns som att jag inte har där att göra.
Själv blir jag outsägligt glad av kommentarer i min blogg. Ju fler desto bättre och förmodligen är det likadant för er andra som bloggar. Man vill ha feed-back, även om det bara handlar om tre små ord, eller fyra. Man vill höra att man syns.
Jag ska nog börja kommentera mera. Hos främlingar också. Ja, det ska jag!

Sen undrar jag över om man är bloggare även i den verkliga världen. Ibland ser jag människor på stan vars bloggar jag läser. Varje gång blir jag lika ställd. Vet h*n att jag läser? Läser h*n min? Ska man hälsa? Ska man titta bort? Är blogg-världen hemlig eller är den en del av den vanliga världen vi lever i? Hur länkar man samman två så totalt olika världar, där den ena är full av känslor och öppenhet och den andra något mera dämpad och lågmäld?
Någon?

Blus och väst

Det var dagens klädsel. Elever på dagen och föräldrar på kvällen. Föräldramöte alltså. När jag träffar föräldrar vill jag vara proper. Vill inge respekt och sända signaler om att jag är på allvar. Eller snarare att det jag gör är på allvar. Hoppas att jag lyckades.

Kvällarna är verkligen mörka nu. Kolsvarta. Men mysiga. Känner att det vore skoj med nya lampor. Och nya skor. Nya byxor. Ny frisyr.
Vad är det med hösten? Jag vill ha, vill ha, vill ha.

Alltså...

Jag måste bara få berätta vad som hände under den tidigare omskrivna promenaden. Jag hade inte mer än svängt ut på gångvägen här utanför och pluggat in Lasse Winnerbäck i öronen när jag möttes av en frejdig kvinna, med hund - utan stavar, som hejade så där glatt och trevligt. Människor gör så i den här staden. Kommer man gåendes längs en väg och möter en annan glad flanör är oddsen mycket stora att man hälsar på varandra helt enkelt. En trevlig grej som jag uppskattar i den här lilla staden där jag nu bor. Det skapar liksom trygghet.

En stund senare, när jag kommit en bit längre bort, passerade jag en liten kille som var ute och övningscyklade på gatan med sin mamma och pappa. -Så fint, tänkte jag. Så fint att hela familjen är ute tillsammans och delar sonens cykeltränande. Precis när jag gick förbi dem stannade pappan till och halade fram snabeln för att göra nummer ett i diket.
Idyllen kändes plötsligt inte lika mysig. Men vad är det man säger? If you got to go, you got to go...

Prommis or not?

Ja, det är sånt som jag sitter och tänker på så här på aftonkvisten.
Höstluften utanför dörren kommer att kännas underbar mot kinden. Trevliga tanter kommer att heja glatt där de stegar fram med sina stavar. Jag borde ta en prommis.
Inne i hemmet glittrar ljus på soffbordet. Kalastårtan som blev över lockar i kylskåpet och den gullige sambon ligger i soffan. Kanske borde jag stanna hemma.

Dagens lediga dag firades på stadens öppna förskola. Vi var inte ensamma om att ha knallat dit. Huset gungade av glada barn. Sångstunden var oändligt uppskattad av den unga Klara som dansade efter bästa förmåga. Sittandes, gungandes.
På eftermiddagskvisten ringde förskolläraren som ska skola in oss på dagis. Hon lät snäll och mjuk och go. Tack för det. Mitt mammahjärta behövde det.

Nä, nu ska jag ta mig tusan ta en prommis. Viva hösten!

Manad och utmanad

Den nyblivna har utmanat mig.
Åtta kalla fakta om mig själv.

1. Den största sanningen är att jag nog egentligen inte behöver rada upp 8 punkter för att blotta mig själv. Jag är nämligen expert på att blotta mig så fort tillfälle ges. I mötet med nya människor är jag oftast alldeles för snabb med att muddra vederbörande på information om dennes person och lika snabb är jag på att tömma mina egna fickor för att visa vem jag är, hur jag är och hur jag tänker.

2. Jag har ytterst livlig fantasi. Ibland undrar jag om jag har blivit så mycket äldre än 8 år. Mina tankar går ständigt i spinn. Jag leker både i framtiden och i nuet. Jag fantiserar om hur mitt liv kommer att vara i morgon, om ett år eller 20. Jag "leker" att vi åker på bilsemester nästa sommar eller på skidsemester till franska alperna. Jag fantiserar om nya kläder och en annan bil, frisyrer och muskler.

3. Jag har mål i mun. På ont och gott. Tystlåtna och svåra typer kan nog se mig som ett störande inslag i den lugna tillvaron. För egen del har nog min verbala förmåga mest varit mig till gagn. Mina betyg har oftast varit bra. I ärlighetens namn har de nog varit lite bättre än vad jag kanske förtjänat men tack vare mitt tungvrickande har jag övertygat mången lärare om att jag har koll på allt och lite till. Flera gånger har jag suttit i anställningsintervjuer och hört mig själv säga saker som hjärnan kanske inte alltid varit med på. Tror att jag kanske har hjärnan i munnen på något sätt... Kort sagt, jag pratar mig genom livet.

4. Jag är egentligen en man. Jag har många kvinnliga attribut; bröst, livmoder, äggstockar, långt hår och sminkade ögon. Jag går på damtoaletter och föredrar vin framför öl. Men på många sätt känner jag mig mer som man än kvinna. Detta uttalande bär så klart med sig ganska många fördomar, men om du står ut med det ska jag förklara hur jag menar. Jag är rakt på sak och kräver rak kommunikation. Jag älskar att kolla på sport, snusa, svära och dra sexskämt. När jag tidigare i sommar åkte till IKEA med mina bästaste vänner fick jag höra att jag var precis som deras pojkvänner; rusade genom butiken, totalt fokuserad på de saker som stod skrivna på min lista. Jag blir gaaalen av att kräla omkring och titta på småsaker som jag inte behöver. Ger mig inget liksom...
Jag gillar att brottas, så där grabbigt du vet... Ingen av mina polare har samma böjelse men som tur var har jag en kille som också är kille och honom kan jag brottas med och göra nacksving på.

5. Jag (precis som den nyblivna) är en språkfacist. Jag går igång på att prata utrikiska i alla former och så fort jag får chansen kommer jag att plugga ett nytt språk. På något sätt kan man förändra sin identitet genom att behärska ett annat språk. Det är som teater. Man får vara en annan, om än bara för en kort sekund. Lingvistik, fonetik och grammatik talar till mig som små karameller. Det är konst. Att tala, skriva och kommunicera är som att måla eller sjunga. Det är kreativt och bra för själen.

6. Om jag vill kan jag få mig själv att gråta genom att sjunga. Inte för att jag sjunger vackert, absolut inte! Jag har faktiskt ingen aning om varför det blir så här. Snudd på perverst är det i alla fall. Störst effekt blir det dessutom om jag jojkar. Inte för att jag kan jojka. Inte alls. Men jag kan i alla fall låtsasjojka och då jäklar, då forsar tårarna.

7. Jag är en jäkel på att köra båt. Halvt uppvuxen på sjön lärde jag mig tidigt att behärska detta fantastiska fordon och kunde själv upptäcka öar och skär i den underbara skärgården utanför Luleå. Knopar, oljeblandad bensin och brytpinnar är liksom min melodi.

8. Människor är något som jag gillar. Det finns hemskt få som irriterar mig och jag inbillar mig att jag är ganska fördomsfri. Vad man än sett, hört eller trott visar det sig alltid i slutändan att de allra flesta är som man vill att de ska vara: glada, trevliga och sympatiska. Kanske är det jag som är naiv, men det spelar egentligen ingen roll, för det är ju vad jag själv tänker som är av vikt.

Jag vill be följande bloggare göra som jag, blotta dig: emma, ewa, micke och niklas (eller erica, hur blev det med det där egentligen???).

Regler: Bloggaren skriver 8 fakta/vanor om sig själv. Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg om sina 8 fakta/vanor och skriver in dessa regler. I slutet av inlägget skriver du 4 personer som du utmanar och skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så dom vet att dom har blivit utmanade och läser ditt blogginlägg.

Fikadagar

Torsdag: två födelsedagskalas där det ena följde direkt efter det andra.

Fredag: Samkväm med trevligaste jobbarkompisarna.

Lördag (i dag): Födelsedagskalas nr. 3.

Mycket fika blir det. Och dagens motion som jag hade planerat i form av en prommis till stadens centrum verkar inte bli av. Skyarna har öppnat sig och ur skyarna faller regn i sådana mängder att jag allvarligt börjar fundera på om jag kanske skulle bygga mig en ark. För säkerthets skull...

I stället för prommis bjuder jag på några bilder från den stora dagen för att Erica (och alla andra) ska få se.
Av sin mormor och morfar fick Klara ett par skor som hon har väldigt svårt att glömma. Hon vill ha dem på sig. Hela tiden! Hon gråter när vi tar av dem.
För övrigt kan jag konstatera att det är lönsamt att bli ett år. Hade man själv blivit hälften så firad hade livet varit sött. OK, livet är ganska sött, men det hade varit ännu sötare.
Nu ska här plockas inför eftermiddagens kalas. Golvet är täckt av en bondgård och små djur. Får som bräker och en lada som spelar "Old Mc Donald".
Det här blev ju ett helsikes roligt blogg-inlägg. Det går till historien. Over and out.

Dan före dan

För ett år sedan satt jag i vår lilla lägenhet i Umeå och rättade diagnostiska prov. Jag och Tobbe hade gått en prommis in till stan och druckit kaffe på Café Station. Jag kände ingenting och anade ännu mindre. Dagen därpå skulle jag åka till jobbet för att försöka styra upp den sjua som jag just hade startat terminen med. Jag hade massor att göra under de två jobbveckor som låg framför mig.

Jag gick och la mig och hade svårt att sova. Tobbe tittade på tv och jag var irriterad över att han aldrig kom och la sig bredvid mig. Men somnade gjorde jag men bara för att vakna några timmar senare av att det sa PLOPP. Jag studsade upp ur sängen och småskrek till Tobbe att JAG TROR ATT VATTNET HAR GÅTT!!! Logiskt tänkande som han är satte han sig förvirrat upp i sängen, kliade sig i håret och sa: -Men du kanske har kissat på dig... Efter att ha konstaterat att så inte var fallet ringde jag till förlossningen. Barnmorskan på andra sidan luren pratade med lugn stämma och bedyrade att vi lugnt kunde stanna hemma i flera timmar. Förstföderska som jag var. Jag duschade, klädde på mig och sminkade (!!!) mig. Var detta plötsliga infall av fåfänga kom ifrån vet jag inte, men på något sätt ville jag vara fin inför det största som någonsin hänt mig.

När en timme hade förflutit med allt kraftigare värkar ringde jag förlossningen igen. Vältalig som jag är försökte jag beskriva att det gjorde rätt jävla ont. Den lugna barnmorskan förklarade pedagogiskt att det var i sin ordning. Det ska göra ont.

Efter ytterligare en halvtimme var jag färdig med att vara hemma. Känslan av att något var på väg att krypa ut ur mig var alldeles för stark för att inte ta på allvar och i hög men laglig hastighet brummade vi upp till Norrlands Universitetssjukhus.

Den lugna barnmorskan såg något besviken ut när vi ringde på förlossningens dörrklocka.

-Jaha, ni kom i alla fall?

Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var helt öppen var hon inte längre lika förvånad utan ställde mig vid en gåstol och lotsade in oss i ett förlossningsrum. Jag fick en lustgasmask i min hand och sen var det bara att sätta igång. Hela förlossningen var över på tre timmar och det starkaste minnet från de timmarna är känslan av att vara konstant hög på lustgas och lyckan över att befinna sig så fruktansvärt nära den egna kroppen. Jag och kroppen var ett och samarbetade på ett övernaturligt sätt. Kroppen sa vad jag skulle göra och jag följde varje impuls. Jag frågade barnmorskan flera gånger om det verkligen inte skulle göra mer ont. Många krystvärkar och en sugklocka senare kom så magiska ögonblicket kl. 8.37, när den svarthåriga skönheten visade sig för världen. Den stunden stod tiden helt stilla.

Och sedan den stunden har världen inte varit densamma. Sedan den stunden har världen blivit bättre och vackrare. Den har blivit så självklar och säker. Den har blivit fulländad.

Världens bäste kille och pappa beskrev allt så perfekt då. Hans första, och hittils enda, framträndande i blogg-världen finns att läsa här. Han borde skriva oftare.

Detta med fjortisar

Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...

Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...

Keep up the good work!

En av de bästa bloggarna jag känner, min dragare numero uno i blogg-världen ventilerar sina funderingar över sin blogg och dess vara eller inte vara. Jag uppmanar härmed till ett kollektivt halleluja över denna blogg och alla våra bloggar, for better for worse, for richer for poorer, in sickness and in health... För det är ju så det är. Inte alla dagar känner man för att lösa världsproblem. Inte alla dagar har man tänkt en tanke som man bara MÅSTE dela med sig av.
Vissa dagar vill man bara skriva. Och om någon sen vill läsa så är det väl fint och bra på alla sätt. Hur tradigt det än kan bli vissa dagar.
Kör hårt! Du äger!

Måndag

Jag menar inte att tjata. Men jag har varit ledig i dag. Eller ledig och ledig. Egentligen har jag varit i arbetsläger, fast hemma.
Dagen började i lugn och ro med ett barnvagnsinköp. Den barnvagn vi har haft ända fram till nu är världens bästa på alla sätt och vis. Men den är kanske inte världens smidigaste att fälla ihop och lyfta in och ut ur bilen. Nu är detta problem ur världen eftersom vi har blivit stolta ägare till en kompletterande, något smidigare variant av kärra. Den gamla trotjänaren har på intet sätt spelat ut sin roll. Den kommer bara inte att få följa med i bilen lika ofta som förr. Det är allt.
Arbetslägret då? Efter lunch satte jag igång med att vara mora. På tre timmar bakade jag 40 kanelbullar och 8 blåbärskakor. Köket var stundtals ett inferno av mjölpuffar, degkladd, pärlsocker och geggiga bakplåtspapper. Men efteråt. Oj. Vilken känsla av välmående.
Och här måste bakas i parti och minut. På torsdag är det storkalas. Ettårskalas! Och som min mammas vän Birgit sa: -Ettårsdagen firas väl hårdare än femtioårsdagen? You bet!

Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...