Dagen i dag...

...har varit en väldigt lång arbetsdag, köttbullar och makaroner på middagsbordet när jag kom hem.
All denna flärd toppades med ett besök på Coop tillsammans med hela familjen. Inte alls så dumt faktiskt.
Under en period av livet (läs föräldraledigheten) såg jag besöken på stormarknader av olika slag som ren och skär lyx som jag gladeligen slet till mig. En stund för mig själv, i en annan värld.
I dag, när man helt enkelt får ta de tillfällen som bjuds när det gäller umgänge med familjen så gäller det att se alla små stunder som trevliga familjeutflykter. Och när vi väl hade fångat in Herman, som tagit sin tillflykt till olivburkarna, och varsamt tryckt ner honom i kundvagnen kändes det faktiskt ganska harmoniskt.
Nu laddar jag för en elevfri dag i morgon och den ska ägnas åt rättning, rättning och rättning. Sedan blir det plötsligt helg igen. Underbart!

Livet - dagar som går

När jag för några dagar sedan bestämde mig för att börja blogga igen skedde detta i samspråk med en kär vän/bloggerska. Jag har liksom länge känt att jag just inte har något vettigt att skriva. Livet är så tokfyllt av annat att jag liksom aldrig hinner tänka färdigt en enda tanke, än mindre sätta dem på pränt.
För några år sedan skaffade jag mig en sådan här femårsdagbok, där jag varje kväll skriver några rader om dagen, vad som har hänt, vilket väder det har varit och om något av barnen har sagt eller gjort något roligt. Sedan jag började om att jobba har varje dag varit den andra ganska lik. Jobbat, hämtat barn på dagis, ätit mat, sett Bolibompa, lagt barn, rättat. Ungfär så har varje vardag sett ut, i skrift. Självklart finns det saker som bryter av, som när vi tex. har storhandlat tillsammans hela familjen eller den där gången när vi faktiskt åkte in till stan direkt efter jobbet för att uträtta några ärenden.
Detta ekorrhjulsleverne har också bidragit till att jag dragit mig lite för att blogga. Hur intresserad är du egentligen av att veta att mina barn var glada när jag hämtade dem på dagis eller att Zoegas kaffe tagit slut i affären, nu när de hade två för 69...?
Men på något sätt är det väl ändå så det är? Att livet, oavsett vad Mads Mikkelsen säger, är alla de där dagarna som går, utan att man egentligen minns dem. Det fiffiga med skrivandet är väl att vi någonstans kan få hjälp att minnas även de dagar som bara gått. Jag vill påstå att dessa dagar är precis lika värdefulla de där fåtalet dagar vi faktiskt minns - kruxet är bara att komma ihåg att njuta av dem också, innan de gått.
Den här dagen har snart gått, men jag tänker minnas den i alla fall. Jag tänker minnas den som dagen när jag hämtade barnen på dagis, sist av alla och sedan satte mig i bilen och blev uppringd av mamma som undrade om vi ville ha middag. Kan det bli bätttre än så, en onsdagskväll i februari?

Uppdaterad!

Jag har i ett drygt år varit med android. Till en början var jag supernöjd och klickade glatt omkring bland appar och widgets. Men sedan en tid tillbaka har jag liksom bara sett fel. Min telefon har känts uråldrig och kass och inte blev det bättre när maken förra veckan kom hem med ett sprajtans ny som hade allt det där som min inte har. Men så i dag, upplyst av mina elever, fick jag veta att man minsann kan uppdatera sin android. Och sanna mina ord! Jag har fått en ny telefon!
Dessutom är det alla hjärtans dag i dag. Det har firats med otaliga pappershjärtan från dagis och några till av gelé. Alldeles för många av gelé känns det som just nu.
Därför blir det läggning av mig själv ungefär just nu.

Bildfritt men inspirationsfyllt

Jag luskade precis fram kameran för att bläddra fram någon tjusig bild av något trevligt som hänt under min halvårsfrånvaro. Det festligaste som dök upp var dock ett foto av mig i fleecetröja, rufsigt hår och en jättestor godispåse i handen. Den besparar jag er och får i stället måla med orden. Sådant sägs det i lingvistiska sammanhang att kvinnor är bra på så vi gör väl ett försök. Jag har nämligen snöat in på idén med en liten makeover av vardagsrummet. Jag känner mig ofantligt trött på tv-bänken i ek som IKEA försåg mig med den där dagen i februari 2005, när jag precis flyttat in i den lilla tvåan på Skolgatan i Umeå och vars främsta uppgift i dag är att husera CD-skivor som ingen människa skulle komma på tanken att lyssna på. Ungefär precis lika trött är jag på den svarta ryamattan som äter upp varenda solstråle som kravlar sig in genom de skitiga fönstren och som dessutom lyckas inhysa alldeles för många brödsmulor och snorkusar som folk här i huset sprider omkring sig. På den svarta, smuliga ryamattan står ett soffbord i ek, som förvisso är praktiskt och bra på alla sätt och vis, men det påminner väldigt mycket om vilket tonårsrum som helst och den där intellektuella, mogna stilen som jag så gärna vill spegla rasar liksom ihop precis intill detta bord.
Ja, som du hör krävs här något nytt, något rent, avskalat och nordiskt svalt. Något som minner om skärgårdsvyer om vårvintern och kanske ett stänk av fjällbjörk mot en karg fjällsida. Är du med på mitt tänk?
Allt detta tillsammans föranledde mig att i dag, direkt efter jobb och dagis, i sällskap av två små kamrater, bege mig till en av stadens möbelaffärer för att sondera terrängen inför vad som komma skall. För komma det skall det, var så säker. På plats hittade jag Mattan. Dessutom hittade jag fönsterlampor till köket, som egentligen inte alls fanns med på agendan, men vad gör man när saker och ting bara faller framför mina fötter? TV-bänken har jag nog redan hittat här i huset. Den står i källaren i form av ett litet 60-talsbord som de förra ägarna lämnade efter sig. Tack och bock. Soffbordet kan jag också ha hittat. Tyvärr inte i källaren, men man kan ju inte få allt här i världen.

Det enda som nu återstår är att vädra dessa idéer med min man. Men hur är det man brukar säga? Trägen vinner? Friskt vågat hälften vunnet? Den som gapar efter mycket...?

Tittut!

Så lång tid har gått sedan mitt senaste blogginlägg att jag med nöd och näppe kan navigera dessa sidor längre. Men här sitter jag nu med avsikten att göra detta till en vana. För min egen skull och för mina barns skull. För visst vore det häftigt om även din mamma hade bloggat arslet av sig under din barndom så att du i dag kunde sitta och läsa om hur livet tedde sig då, på 70- eller 80-talet när verkligheten var en helt annan.
Under mitt sex månader långa blogguppehåll har förvisso inga stora skandaler ägt rum. Mitt liv ser ut ungefär som det gjorde då. Mitt hår är lite längre och mina barn också. Min mage är lite större på grund av att jag i slutet av september beslutade mig för att sluta snusa och i snusets frånvaro får annat ta vid. Annat fyllt av socker eller fett och ibland både och. Dumt, jag vet, men säkert bättre än nikotin. Eller hur?
I skrivandets stund befinner vi oss mitt i februari och efter en tids iskyla har denna helg bjudit på solsken och nästan inga minusgrader alls. Detta har vi i den här familjen firat med två kalas och en söndag på Vallsberget. Klara har i vinter fått göra entré i slalomvärlden och hon gillar det skarpt, till allas stora glädje. Brorsan får hänga med och gör det glatt då det vid bergets fot ofta väntar en pistmaskin och en skoter eller två.
På något sätt tycker jag mig via dessa små utflykter få hjälp att se det stora i det lilla. Den varma känslan i magen efter en värmestugelunch bestående av mackor och varm choklad, lukten av snön på väg upp i liften och en härlig tillsammansstund i bastun efter en "hård" dag i backen. Precis så är jag som nöjdast. Och på något sätt känns det som att allt sånt här är lättare att göra nu, när den yngste familjemedlemmen blir allt mer flexibel och ta med-bar.
Nej, nu har jag inte riktigt tid med det här längre. Att jobba heltid kräver sin kvinna och nu ligger en hög med arbete och ropar på mig från väskan.
I morgon räknar jag dock med att vara tillbaka igen. Om så inte blir fallet så förtjänar jag en spark där bak. Tro mig!

Besatt

En arbetsvecka i skarpt läge är avklarad och jag känner mig så oändligt tacksam över att ha världens bästa jobb och jordens bästa arbetsplats. Sicken tur va?
I skrivandets stund sitter jag med min familj i bilen på väg hem från stugan där jag i 48 timmar har varit besatt av bärjävulen, vilket har resulterat i några glasslådor med lingon och en glasslåda med blåbär.
Vi har dessutom badat bastu under stjärnorna och ätit underbara middagar med smak av sommar. I helgen har det ju faktiskt blivit uppenbart att sommaren inte riktigt har släppt sitt grepp om oss.
Nu ser jag fram emot en renande dusch och en lugn kväll i hemmets lugna vrå.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Londonväder

I dag blev det som väntat ingen cykeltur till jobbet. I stället fick jag på morgonen ett sms från en fin kollega som erbjöd mig skjuts och på vägen hem snavade jag i korridoren över en annan snäll kollega som jag bad om skjuts. Alltså en ganska minimal miljöpåverkan trots frånvaro av cyklande.
Även denna arbetsdag har varit galet intensiv. Den ena saken har avlöst den andra och när jag så plötsligt kollade på klockan insåg jag att det var dags att bege sig hemmåt. Två dagar kvar innan elevanstormningen och jag hoppas att jag är redo. Jag tror det. Men vad vet jag, jag som bara har gått hemma och plockat leksaker och kramats i ett år?
När jag kom hem från jobbet var huset nystädat. Barnen var glada, även om den yngre var lätt blodig runt munnen efter ett fall från en stol i storasysterns café. Den yngre blev sedan även rosenrasande utan att någon av oss andra kunde förstå varför. Det hela vände dock när han lärde sig klättra upp i soffan på egen hand. Plötsligt var kvällen räddad och efter att ha klättrat i 45 minuter kunde han nöjt sluta sina blå ögon och vila lillkroppen.
Jag tror att jag ska lägga mig och vila storkroppen nu.

On and on...

Ännu en dag i arbetets tecken. Oj vad det känns som att jag hinner med. Konkreta saker som kan bockas av, en efter en. Sådant gillar jag. Förmodligen har jag någon form av bokstavskombination som kan förklara just detta beteende, men jag finner ingen större anledning att utröna just vilken det handlar om.
Motvind på hemvägen i dag igen och det verkar som att vädergudarna har bestämt att det ska regna i morgon så det blir nog till att falla till föga och ta bilen. Inte för att jag är gjord av socker, men ändå. Dryga milen på cykel i spöregn känns inte som ett så lockande sätt att börja arbetsdagen på.
Vad mer? Vi har gått en cykelpromenad i kväll. Cykelpromenad innebär att Klara cyklar, Herman åker vagn och vi andra promenerar. Logiskt, eller hur? Att cyklar går fortfarande ganska bra, förutom i uppförsbackar. Och ner i diken. Men det tar sig.
Nä nu ska jag lägga mig med min bok och tagga för lite it-information i arla morgonstund.
Sov sött!

Så var det gjort!

Första arbetsdagen efter ett år och dryga tre månader hemma. Lätt som en plätt. Kul som på jul. Det var faktiskt roligt att vara tillbaka på jobbet och försöka dra igång terminen, trots en viss känsla av ringrostighet. Vissa kolleger har gått i pension och andra har tillkommit. Särskilt nöjd är jag över min värvning av ämneskollega. Vilken grej det kommer att bli!
När jag cyklade hem hade jag funderingar på att stanna och fota den vackra cykelvägen hem, men det som från insidan av skolan såg ut som en vacker sensommardag visade sig vara en tromb tillsammans med en orkan och cyklandet var plötsligt inte lika behagligt längre. Nåja. Jag tar nya tag i morgon och hoppas på att i alla fall kanske få medvind.
Här hemma verkar det mesta har rullat på bra. Så väl vuxen som barn verkar trivas med den nya tillvaron.
Ny dag i morgon. Sov gott!

Sedan tidigt i somras har ungen kunnat cykla. Hon har dock inte velat cykla. Hon har blivit fly förbannad mer än en gång när hon insett att ingen håller i den där pinnen och det har allt som oftast slutat i tårar. Men så i dag, efter tjat och gnat begav vi oss ut på en cykeltur och efter många om och men kände hon att det var ok att cykla på egen hand och som hon cyklade sedan. Det går nog att se en stig i asfalten efter de rundor hon kört.

I övrigt har detta varit en fin sista dag på föräldraledigheten. Mormorsmys, fika på Ekan och en springtur på Grisan som avslut.

Jag känner mig redo för morgondagen. Väskan är packad, kläderna framplockade och benen rakade. Inte för att någon bryr sig om det där sistnämnda, men det känns i alla fall lite bättre för mig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Bingo!

Efter en dag fylld av loppisbesök, lunchgäster från Kiruuuna, dvd-inköp och en härligt prommis runt stan blev det efter middagen dags att installera den nya elektronikprylen och plocka undan den gamla och trötta. Innan vi förvisade det gamla härket skakade vi ut två intressanta fynd ur video-hålet. Där hade nämligen lillbrorsan placerat ett stycke gammal mobiltelefon OCH den nyckel som går till det låsta skåpet i vardagsrummet som innehåller värmeljus av olika kaliber samt ett okänt antal paket servetter. Denna nyckel har varit försvunnen sedan någon gång innan sommaren och efter att ha letat oss galna hade vi väl mer eller mindre förlikat oss med tanken på att ta bort skåpets bakstycke och plocka ut innehållet. Återfinnandet av denna nyckel blev därför något av en fest. Vi har dock lärt oss att aldrig låta brorsan leka med nyklar när ingen tittar på. Om sanningen ska fram så ska man väl titta på mest hela tiden när barn av den här kalibern leker, och det försöker vi för tydlighetens skull göra.
Det skymmer så smått här utanför, men vad gör väl det när man har tillgång till ett litet skåp som är alldeles proppfyllt av värmeljus?

Tidy Friday

I dag har varit en sådan där lugn dag. Helt utan planer eller måsten. Underbart för många. Lite stressande för en sådan som jag. Morgon ägnades åt städande tvättande och upphängning av spegeln i hallen som i går fick en avhyvling av lillbrorsan och åkte i golvet. So far, so good. På eftermiddagen när alla konkreta göromål var gjorda började min rastlöshet komma krypande och således jagade jag ut hela familjen på en cykeltur till andra sidan älven, i syfte att övningsköra min cykelväg till jobbet. Det gick finfint och i stället för att cykla just precis till mitt jobb stannade vi till i Maran där vi fick både kaffe och kakor och kände oss sedan lagom styrkta för cykelturen tillbaka till stan och ett visst hamburgerhak som fick stå för dagens middag.

Fredag kväll och bara en helg kvar av den låååånga ledigheten. Nu hamnade jag visst här igen. I sentimentalträsket.

TV-tablån fortsätter att skylta med dåliga tv-program. Det hade man ju lätt kunnat åtgärda med en bra film om det inte hade varit för att lillbrorsan kvaddat dvd-spelaren också. I morgon har vi tänkt köpa en ny. Om det är någon idé. Kanske vore det lika bra om vi madrasserade hela hemmet i några månader framöver. Som sagt. Det är tur att han är väldigt söt.

Hemma igen!

Nu är vi hemma igen efter några regniga men mysiga dagar i norr. Trots den relativt korta vistelsen tycker jag att vi hann med en hel del, från middagar till shoppingturer, nostalgitrippar för maken i det mer och mer försvinnande gruvsamhället, åkgräsklipparturer och kaffedrickande.
I dag skulle maken åter till jobbet och jag har tillbringat min sista föräldraledighetsdag på egen hand med barnen. I morgon är jag så klart också föräldraledig, men då jobbar Tobbe natt, och är således ledig på dagen och det är ju liksom inte samma sak. Ja, du hör, jag kanske låter onödigt sentimental och det är jag förmodligen också. So be it. På måndag börjar jag jobba igen och då är den här föräldraledigheten ett minne blott. Jag minns så väl hur det kändes förra gången, när jag hade varit hemma med Klara. Jag grät några skvättar och det kommer jag säkert att göra nu också. Inte för att jag inte vill jobba. Det vill jag. Jag har bara lite svårt för det här med the end of an era. Jag blir sentimental och det går liksom inte att göra något åt. Det spelar ingen roll att det ibland känns lite jobbigt när Herman för tionde gången på samma dag går och försöker posta en leksak i soporna eller om Klara bara MÅSTE pyssla något av ett gammalt glasspaket. Även dessa saker som stundvis driver mig till vansinne kommer jag att sakna. Tvi och fy vad jag kommer att sakna det.
Men jag unnar min kärlek att få uppleva det i stället. Han kanske kommer att njuta av det ännu mer än jag. Något säger mig det...
Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet. I alla fall är det tanken. I alla fall så länge Tobbe är hemma med barnen och jag inte behöver stressa iväg till dagis. Jag har skaffat mig en cykelhjälm och är mycket taggad inför just cyklandet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är själva cyklandet som jag ser fram emot mest just nu. Vi får väl se hur det går. Återkommer...

Morgonprommis

I morse, när den nattarbetande pappan fortfarande sov, åkte vi andra till Hortlax för en uppfriskande morgonpromenad. Regnet droppade så smått och storasyrran blev stundvis less på att gå och klämde således in sig med brorsan under regnskyddet. Droppandet avtog och prommisen blev underbart härlig trots hotande moln vid horisonten.
I övrigt förbereder vi oss för morgondagens tur norröver, mot malmrik mark och mot väntande släktingar. Hoppas att vi slipper regn och gnäll i baksätet. Kanske hoppas jag på lite för mycket...

Published with Blogger-droid v1.6.9

Sval lördag

I morse när jag vaknade var det svalt i sovrummet. Trots att vi hela sommaren har sovit med fönstret öppet har det aldrig, sedan början av juni, varit svalt i den där bastun som vi kallar sovrum. Men plötsligt händer det, och döm om min förvåning när jag nästan kände lite glädje av att några timmar senare spatsera iväg till Badhusparken med en kofta på överkroppen och ett par långbyxor på benen.
Som vanligt handlade jag ingenting i parken. Som vanligt hamnade vi i lekparken. Som vanligt träffade jag en massa väldigt trevliga människor som jag kunde surra bort en stund med, samtidigt som Klara trivdes och Herman försökte smita. Den största delen av föräldraenergin går just nu åt till att hålla koll på lillebrorsan. Han har en makalös förmåga att göra just de saker som man inte bör göra och samtidigt se så änglalikt oskyldig ut, i sitt änglablonda hår och stora blå ögon.
Maken tillbringar helgen med nattjobb i den festivalfirande grannstaden och jag häpnar över tv-kanalernas taskiga utbud. Kanske är det dags att damma av någon av Vänner-boxarna som mest bara står och samlar damm i bokhyllan. Eller så gör jag som jag gjorde i går. Fastnar framför Facebook och väntar på att andra uttråkade människor ska fylla mitt liv med en spännande statusuppdatering. Yes, I know how to party!!!

Hokus, pokus...

Ungefär så känns det med den här sommaren. Den har varit underbart fantastisk rätt av. Vi har i stort sett hållit oss hemma eller i stugan och varit alldeles fenomenalt nöjda med det. Vädret har liksom gjort det helt ok att strunta i planerade turer till Lycksele eller Umeå. Nöjen har liksom bara trillat in ändå. En middag här, en middag där. Ett bad i poolen, ett bad på stranden. Lite shopping i grannstaden och lite planerande för festen. Spontanbesök med jämna mellanrum för att liksom festa till det hela.

Allt har varit perfekt. Tobbe har varit semesterledig och föräldraledig i sammanlagt sex veckor och just nu känner det helt ok att jobbet snart drar igång för min egen del. Kanske känns det ok eftersom jag lämnar över stafettpinnen till maken och inte behöver oroa mig för lillebrorsans intåg på dagis riktigt än. Han får vara lillkille i några månader till.

Vad mer kan jag säga om sommaren som gått? Ja. Det är svårt att inte nämna festen med stort F. Festen som blev till för att fira vårt tjuv-bröllop i september förra året. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig, rent känslomässigt, från den där toppenkvällen den 23 juli. Så många fina vänner, så många härliga skratt och så mycket roligt.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga. Igen. Men kanske, kanske, när vardagen smyger sig på, blir det lättare att sätta sig ner. Kanske.

It's back!

Tick tack säger jag, som har fått mitt kamerabatteri tillbaka. Jag önskar att jag kunde bjuda på en något mer nervkittlande bild, men det här är ungefär hur min dag har varit i dag. En frustrerad ettåring som ännu inte lärt sig gå, men som ändå tar sig fram fortare än blixten. Mellan varven tar han sig tid att hänga i mina byxor, förmodligen med en önskan om att få bli upplyft för en kram eller två. Och visst får han det. Han är svår att motstå den här lillkillen.

I dag är dagen när vi officiellt säger att Klara har lärt sig cykla utan stödhjul. Vi har sprungit fram och tillbaka längs gatan i några veckor nu och efter att hon i dag klarat hela sträckan på egen hand så kan man väl ändå säga att hon kan cykla? Visst är det lite vingligt och visst känns det lite i föräldrahjärtat att släppa taget om den där pinnen, men jag gissar att det är en del av det hela. Att släppa taget lite i taget liksom, även om det är med hjärtat i halsgropen.

Promenerat har jag också gjort i kväll, och mitt i den ljuva sommarkvällen kände jag att tiden var kommen för några löpsteg. Mest bara för att se vad mitt lilla knä skulle säga om det hela. Jag sprang ingen jättesträcka och inte alls särskilt snabbt, men mitt knä sa ingenting och det gläder mig kan jag säga.

Nu ska jag återgå till Tom Hanks på flygplatsen. Som vanligt har jag glömt hur filmen slutar så jag kan se den med stor behållning igen och igen och igen...

Premiärdoppat

Efter flera dagars kippande efter andan kunde vi äntligen dra iväg till stugan och havet i går. Det var precis vad som behövdes. Livet är ljuvt när man kan doppa sig i det blå när andan faller på och äta middag på altanen endast iförd bikini. Jag vet inte när det hände senast och att vi dessutom bara hunnit till den 12 juni gör det hela smått otroligt.
I dag behöver ingen flämta i värmen och i ärlighetens namn känns det lite skönt att kunna vädra igenom huset ordentligt.
Nu väntar bara en liten vecka och sedan går maken på en lång sommarledighet. Planerna för denna sommar är inte många, men i slutet av juli ska vi under avslappnade former fira bröllopet och jag håller på att mentalt förbereda mig för den tillställningen redan nu.
Sov gott!

Bildtorka

I dag fick jag ett sms från El-giganten som glatt meddelade att min produkt skulle finnas att hämta i butiken. Jag avbröt allt, kastade in ungarna i den stekheta bilen och åkte iväg. 10 minuter senare satt vi i bilen på väg hem. Med kamera. Utan batteri. Jo, man hade lyckats konstatera att det var batteriet som var ur funktion, men i stället för att skicka ett nytt batteri med kameran så kommer ett nytt batteri att skickas hem till oss. Någon gång. Jag hoppas att det blir snart. Det hade varit trevligt att föreviga dessa första magiska sommardagar, fyllda av glass och härliga stunder ute på gården. Jag är inte bitter. Jag bara konstaterar att det hade varit trevligt.
I morse skickade jag in den slutgiltiga versionen av uppsatsen och nu känner jag mig så ledig så ledig. Jag tackar ödmjukast för det underbara väder som dräller över oss och jag hoppas innerligt att det kan fortsätta så här ett bra tag framöver. Gärna tre månader ungefär.
Vi hänger mest ute på gården. Klara hoppar studsmatta och Herman övar envist med sin lära gå-vagn. Han verkar lida av någon sorts fobi för gräs och denna motiverar honom att gå. Allt för att slippa sitta i det stickiga och killiga gräset.

Nämen nu är det ju juni!

I förrgår åkte jag till det ganska stora universitetet i norr för att opponera och bli opponerad på. Allt gick bra och nu har jag fixat till det sista och sitter och funderar på huruvida jag ska skicka in hela faderullan eller suga på karamellen några dagar till.
Från universitetet styrde jag kosan mot stugan vid havet där resten av min lilla familj redan väntade på mig. Där har vi nu tillbringat två dagar med att rusta inför vad som förhoppningsvis kommer att bli en solig och härlig sommar. Det mesta har gått som på räls och även det som inte gjorde det visade sig bli något av ett spännande äventyr i alla fall. I går skulle jag och maken nämligen sjösätta båt nummer två, som har haft sin vintervila på ett båtsläp under ett träd. T backade släpet ner i vattnet och jag stod bredvid som en god mor och skulle se till så att båtskrället fick en så trevlig resa som möjligt ner i det kalla havet. När så skrovet fick vatten under sin barm stod jag där med ett rep i handen för att den inte skulle smita iväg från oss. Det visade sig dock ganska snabbt att karbinhaken, som skulle svetsa samman båt med rep, hade gått sönder och båten gav sig således iväg på ett eget äventyr rätt ut i viken. Kvar på stranden stod jag med repet och försökte räkna ut hur jag skulle lösa situationen. Det kan vara modersinstinkten som efter två sekunder fick mig att springa rakt ut i det bruna, dyiga vattnet för att rädda plastbåten från en tillvaro på drift i samhället. Jag drog henne iland och plaskade upp på stranden, iklädd en svag puff av gyttja och rutten fisk.
I dag har jag badat och känner mig lite renare.
Trevlig helg kära vänner! Och vänta med första doppet. Det är inte riktigt tillräckligt varmt än...