I dag blev det som väntat ingen cykeltur till jobbet. I stället fick jag på morgonen ett sms från en fin kollega som erbjöd mig skjuts och på vägen hem snavade jag i korridoren över en annan snäll kollega som jag bad om skjuts. Alltså en ganska minimal miljöpåverkan trots frånvaro av cyklande.
Även denna arbetsdag har varit galet intensiv. Den ena saken har avlöst den andra och när jag så plötsligt kollade på klockan insåg jag att det var dags att bege sig hemmåt. Två dagar kvar innan elevanstormningen och jag hoppas att jag är redo. Jag tror det. Men vad vet jag, jag som bara har gått hemma och plockat leksaker och kramats i ett år?
När jag kom hem från jobbet var huset nystädat. Barnen var glada, även om den yngre var lätt blodig runt munnen efter ett fall från en stol i storasysterns café. Den yngre blev sedan även rosenrasande utan att någon av oss andra kunde förstå varför. Det hela vände dock när han lärde sig klättra upp i soffan på egen hand. Plötsligt var kvällen räddad och efter att ha klättrat i 45 minuter kunde han nöjt sluta sina blå ögon och vila lillkroppen.
Jag tror att jag ska lägga mig och vila storkroppen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar