Bildfritt men inspirationsfyllt

Jag luskade precis fram kameran för att bläddra fram någon tjusig bild av något trevligt som hänt under min halvårsfrånvaro. Det festligaste som dök upp var dock ett foto av mig i fleecetröja, rufsigt hår och en jättestor godispåse i handen. Den besparar jag er och får i stället måla med orden. Sådant sägs det i lingvistiska sammanhang att kvinnor är bra på så vi gör väl ett försök. Jag har nämligen snöat in på idén med en liten makeover av vardagsrummet. Jag känner mig ofantligt trött på tv-bänken i ek som IKEA försåg mig med den där dagen i februari 2005, när jag precis flyttat in i den lilla tvåan på Skolgatan i Umeå och vars främsta uppgift i dag är att husera CD-skivor som ingen människa skulle komma på tanken att lyssna på. Ungefär precis lika trött är jag på den svarta ryamattan som äter upp varenda solstråle som kravlar sig in genom de skitiga fönstren och som dessutom lyckas inhysa alldeles för många brödsmulor och snorkusar som folk här i huset sprider omkring sig. På den svarta, smuliga ryamattan står ett soffbord i ek, som förvisso är praktiskt och bra på alla sätt och vis, men det påminner väldigt mycket om vilket tonårsrum som helst och den där intellektuella, mogna stilen som jag så gärna vill spegla rasar liksom ihop precis intill detta bord.
Ja, som du hör krävs här något nytt, något rent, avskalat och nordiskt svalt. Något som minner om skärgårdsvyer om vårvintern och kanske ett stänk av fjällbjörk mot en karg fjällsida. Är du med på mitt tänk?
Allt detta tillsammans föranledde mig att i dag, direkt efter jobb och dagis, i sällskap av två små kamrater, bege mig till en av stadens möbelaffärer för att sondera terrängen inför vad som komma skall. För komma det skall det, var så säker. På plats hittade jag Mattan. Dessutom hittade jag fönsterlampor till köket, som egentligen inte alls fanns med på agendan, men vad gör man när saker och ting bara faller framför mina fötter? TV-bänken har jag nog redan hittat här i huset. Den står i källaren i form av ett litet 60-talsbord som de förra ägarna lämnade efter sig. Tack och bock. Soffbordet kan jag också ha hittat. Tyvärr inte i källaren, men man kan ju inte få allt här i världen.

Det enda som nu återstår är att vädra dessa idéer med min man. Men hur är det man brukar säga? Trägen vinner? Friskt vågat hälften vunnet? Den som gapar efter mycket...?