Att tampas med en snart tvååring

Våran lillebror är en väldigt fin människa. Han är i stort sett alltid glad. Han är omtänksam och blir bekymrad om någon gör sig illa. Han är duktig på att roa sig själv med väldigt många olika saker och allt som oftast håller han sig inom ramarna för vad som räknas som tillåtet.
De enda gånger som det egentligen uppstår problem är när han försöker kommunicera och vi inte förstår. Helst av allt pratar han nämligen om kända ämnen och varje kväll vid middagsbordet tar han upp samma trådar:

1) Bam!? (med utslagna armar) - Var är julgranen nu igen?
2) Jäja!? (med utslagna armar) - Var är julstjärnorna nu igen?
3) Vava!? (med utslagna armar)- Var är morfar?
4) Mimin!? (med utslagna armar) - Var är mormor?

Han är som sagt snart två år och språket är väl liksom under uppbyggnad. Jag vill minnas att hans storasyster vid samma ålder i princip kunde slå sig i slang med vem som helst om vad som helst. Nåja. Han är inte hon och han lär säkerligen börja prata förr eller senare han också.
Just ja, tampas var det ja. De gånger som kommunikationen kräver fler ord än de ovan nämnda så blir det oftast problem. Han säger. Han menar. Ingen förstår. Vi försöker tolka samtidigt som han skakar på sitt lilla huvud och rynkar på ögonbrynen i frustration. Det går inte heller att låtsas att man förstår vad han menar. Han genomskådar allt!
Men fin, det är han. Finaste finingen!