Livet - dagar som går

När jag för några dagar sedan bestämde mig för att börja blogga igen skedde detta i samspråk med en kär vän/bloggerska. Jag har liksom länge känt att jag just inte har något vettigt att skriva. Livet är så tokfyllt av annat att jag liksom aldrig hinner tänka färdigt en enda tanke, än mindre sätta dem på pränt.
För några år sedan skaffade jag mig en sådan här femårsdagbok, där jag varje kväll skriver några rader om dagen, vad som har hänt, vilket väder det har varit och om något av barnen har sagt eller gjort något roligt. Sedan jag började om att jobba har varje dag varit den andra ganska lik. Jobbat, hämtat barn på dagis, ätit mat, sett Bolibompa, lagt barn, rättat. Ungfär så har varje vardag sett ut, i skrift. Självklart finns det saker som bryter av, som när vi tex. har storhandlat tillsammans hela familjen eller den där gången när vi faktiskt åkte in till stan direkt efter jobbet för att uträtta några ärenden.
Detta ekorrhjulsleverne har också bidragit till att jag dragit mig lite för att blogga. Hur intresserad är du egentligen av att veta att mina barn var glada när jag hämtade dem på dagis eller att Zoegas kaffe tagit slut i affären, nu när de hade två för 69...?
Men på något sätt är det väl ändå så det är? Att livet, oavsett vad Mads Mikkelsen säger, är alla de där dagarna som går, utan att man egentligen minns dem. Det fiffiga med skrivandet är väl att vi någonstans kan få hjälp att minnas även de dagar som bara gått. Jag vill påstå att dessa dagar är precis lika värdefulla de där fåtalet dagar vi faktiskt minns - kruxet är bara att komma ihåg att njuta av dem också, innan de gått.
Den här dagen har snart gått, men jag tänker minnas den i alla fall. Jag tänker minnas den som dagen när jag hämtade barnen på dagis, sist av alla och sedan satte mig i bilen och blev uppringd av mamma som undrade om vi ville ha middag. Kan det bli bätttre än så, en onsdagskväll i februari?