Tick tack säger jag, som har fått mitt kamerabatteri tillbaka. Jag önskar att jag kunde bjuda på en något mer nervkittlande bild, men det här är ungefär hur min dag har varit i dag. En frustrerad ettåring som ännu inte lärt sig gå, men som ändå tar sig fram fortare än blixten. Mellan varven tar han sig tid att hänga i mina byxor, förmodligen med en önskan om att få bli upplyft för en kram eller två. Och visst får han det. Han är svår att motstå den här lillkillen.
I dag är dagen när vi officiellt säger att Klara har lärt sig cykla utan stödhjul. Vi har sprungit fram och tillbaka längs gatan i några veckor nu och efter att hon i dag klarat hela sträckan på egen hand så kan man väl ändå säga att hon kan cykla? Visst är det lite vingligt och visst känns det lite i föräldrahjärtat att släppa taget om den där pinnen, men jag gissar att det är en del av det hela. Att släppa taget lite i taget liksom, även om det är med hjärtat i halsgropen.
Promenerat har jag också gjort i kväll, och mitt i den ljuva sommarkvällen kände jag att tiden var kommen för några löpsteg. Mest bara för att se vad mitt lilla knä skulle säga om det hela. Jag sprang ingen jättesträcka och inte alls särskilt snabbt, men mitt knä sa ingenting och det gläder mig kan jag säga.
Nu ska jag återgå till Tom Hanks på flygplatsen. Som vanligt har jag glömt hur filmen slutar så jag kan se den med stor behållning igen och igen och igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar