Besatt

En arbetsvecka i skarpt läge är avklarad och jag känner mig så oändligt tacksam över att ha världens bästa jobb och jordens bästa arbetsplats. Sicken tur va?
I skrivandets stund sitter jag med min familj i bilen på väg hem från stugan där jag i 48 timmar har varit besatt av bärjävulen, vilket har resulterat i några glasslådor med lingon och en glasslåda med blåbär.
Vi har dessutom badat bastu under stjärnorna och ätit underbara middagar med smak av sommar. I helgen har det ju faktiskt blivit uppenbart att sommaren inte riktigt har släppt sitt grepp om oss.
Nu ser jag fram emot en renande dusch och en lugn kväll i hemmets lugna vrå.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Londonväder

I dag blev det som väntat ingen cykeltur till jobbet. I stället fick jag på morgonen ett sms från en fin kollega som erbjöd mig skjuts och på vägen hem snavade jag i korridoren över en annan snäll kollega som jag bad om skjuts. Alltså en ganska minimal miljöpåverkan trots frånvaro av cyklande.
Även denna arbetsdag har varit galet intensiv. Den ena saken har avlöst den andra och när jag så plötsligt kollade på klockan insåg jag att det var dags att bege sig hemmåt. Två dagar kvar innan elevanstormningen och jag hoppas att jag är redo. Jag tror det. Men vad vet jag, jag som bara har gått hemma och plockat leksaker och kramats i ett år?
När jag kom hem från jobbet var huset nystädat. Barnen var glada, även om den yngre var lätt blodig runt munnen efter ett fall från en stol i storasysterns café. Den yngre blev sedan även rosenrasande utan att någon av oss andra kunde förstå varför. Det hela vände dock när han lärde sig klättra upp i soffan på egen hand. Plötsligt var kvällen räddad och efter att ha klättrat i 45 minuter kunde han nöjt sluta sina blå ögon och vila lillkroppen.
Jag tror att jag ska lägga mig och vila storkroppen nu.

On and on...

Ännu en dag i arbetets tecken. Oj vad det känns som att jag hinner med. Konkreta saker som kan bockas av, en efter en. Sådant gillar jag. Förmodligen har jag någon form av bokstavskombination som kan förklara just detta beteende, men jag finner ingen större anledning att utröna just vilken det handlar om.
Motvind på hemvägen i dag igen och det verkar som att vädergudarna har bestämt att det ska regna i morgon så det blir nog till att falla till föga och ta bilen. Inte för att jag är gjord av socker, men ändå. Dryga milen på cykel i spöregn känns inte som ett så lockande sätt att börja arbetsdagen på.
Vad mer? Vi har gått en cykelpromenad i kväll. Cykelpromenad innebär att Klara cyklar, Herman åker vagn och vi andra promenerar. Logiskt, eller hur? Att cyklar går fortfarande ganska bra, förutom i uppförsbackar. Och ner i diken. Men det tar sig.
Nä nu ska jag lägga mig med min bok och tagga för lite it-information i arla morgonstund.
Sov sött!

Så var det gjort!

Första arbetsdagen efter ett år och dryga tre månader hemma. Lätt som en plätt. Kul som på jul. Det var faktiskt roligt att vara tillbaka på jobbet och försöka dra igång terminen, trots en viss känsla av ringrostighet. Vissa kolleger har gått i pension och andra har tillkommit. Särskilt nöjd är jag över min värvning av ämneskollega. Vilken grej det kommer att bli!
När jag cyklade hem hade jag funderingar på att stanna och fota den vackra cykelvägen hem, men det som från insidan av skolan såg ut som en vacker sensommardag visade sig vara en tromb tillsammans med en orkan och cyklandet var plötsligt inte lika behagligt längre. Nåja. Jag tar nya tag i morgon och hoppas på att i alla fall kanske få medvind.
Här hemma verkar det mesta har rullat på bra. Så väl vuxen som barn verkar trivas med den nya tillvaron.
Ny dag i morgon. Sov gott!

Sedan tidigt i somras har ungen kunnat cykla. Hon har dock inte velat cykla. Hon har blivit fly förbannad mer än en gång när hon insett att ingen håller i den där pinnen och det har allt som oftast slutat i tårar. Men så i dag, efter tjat och gnat begav vi oss ut på en cykeltur och efter många om och men kände hon att det var ok att cykla på egen hand och som hon cyklade sedan. Det går nog att se en stig i asfalten efter de rundor hon kört.

I övrigt har detta varit en fin sista dag på föräldraledigheten. Mormorsmys, fika på Ekan och en springtur på Grisan som avslut.

Jag känner mig redo för morgondagen. Väskan är packad, kläderna framplockade och benen rakade. Inte för att någon bryr sig om det där sistnämnda, men det känns i alla fall lite bättre för mig.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Bingo!

Efter en dag fylld av loppisbesök, lunchgäster från Kiruuuna, dvd-inköp och en härligt prommis runt stan blev det efter middagen dags att installera den nya elektronikprylen och plocka undan den gamla och trötta. Innan vi förvisade det gamla härket skakade vi ut två intressanta fynd ur video-hålet. Där hade nämligen lillbrorsan placerat ett stycke gammal mobiltelefon OCH den nyckel som går till det låsta skåpet i vardagsrummet som innehåller värmeljus av olika kaliber samt ett okänt antal paket servetter. Denna nyckel har varit försvunnen sedan någon gång innan sommaren och efter att ha letat oss galna hade vi väl mer eller mindre förlikat oss med tanken på att ta bort skåpets bakstycke och plocka ut innehållet. Återfinnandet av denna nyckel blev därför något av en fest. Vi har dock lärt oss att aldrig låta brorsan leka med nyklar när ingen tittar på. Om sanningen ska fram så ska man väl titta på mest hela tiden när barn av den här kalibern leker, och det försöker vi för tydlighetens skull göra.
Det skymmer så smått här utanför, men vad gör väl det när man har tillgång till ett litet skåp som är alldeles proppfyllt av värmeljus?

Tidy Friday

I dag har varit en sådan där lugn dag. Helt utan planer eller måsten. Underbart för många. Lite stressande för en sådan som jag. Morgon ägnades åt städande tvättande och upphängning av spegeln i hallen som i går fick en avhyvling av lillbrorsan och åkte i golvet. So far, so good. På eftermiddagen när alla konkreta göromål var gjorda började min rastlöshet komma krypande och således jagade jag ut hela familjen på en cykeltur till andra sidan älven, i syfte att övningsköra min cykelväg till jobbet. Det gick finfint och i stället för att cykla just precis till mitt jobb stannade vi till i Maran där vi fick både kaffe och kakor och kände oss sedan lagom styrkta för cykelturen tillbaka till stan och ett visst hamburgerhak som fick stå för dagens middag.

Fredag kväll och bara en helg kvar av den låååånga ledigheten. Nu hamnade jag visst här igen. I sentimentalträsket.

TV-tablån fortsätter att skylta med dåliga tv-program. Det hade man ju lätt kunnat åtgärda med en bra film om det inte hade varit för att lillbrorsan kvaddat dvd-spelaren också. I morgon har vi tänkt köpa en ny. Om det är någon idé. Kanske vore det lika bra om vi madrasserade hela hemmet i några månader framöver. Som sagt. Det är tur att han är väldigt söt.

Hemma igen!

Nu är vi hemma igen efter några regniga men mysiga dagar i norr. Trots den relativt korta vistelsen tycker jag att vi hann med en hel del, från middagar till shoppingturer, nostalgitrippar för maken i det mer och mer försvinnande gruvsamhället, åkgräsklipparturer och kaffedrickande.
I dag skulle maken åter till jobbet och jag har tillbringat min sista föräldraledighetsdag på egen hand med barnen. I morgon är jag så klart också föräldraledig, men då jobbar Tobbe natt, och är således ledig på dagen och det är ju liksom inte samma sak. Ja, du hör, jag kanske låter onödigt sentimental och det är jag förmodligen också. So be it. På måndag börjar jag jobba igen och då är den här föräldraledigheten ett minne blott. Jag minns så väl hur det kändes förra gången, när jag hade varit hemma med Klara. Jag grät några skvättar och det kommer jag säkert att göra nu också. Inte för att jag inte vill jobba. Det vill jag. Jag har bara lite svårt för det här med the end of an era. Jag blir sentimental och det går liksom inte att göra något åt. Det spelar ingen roll att det ibland känns lite jobbigt när Herman för tionde gången på samma dag går och försöker posta en leksak i soporna eller om Klara bara MÅSTE pyssla något av ett gammalt glasspaket. Även dessa saker som stundvis driver mig till vansinne kommer jag att sakna. Tvi och fy vad jag kommer att sakna det.
Men jag unnar min kärlek att få uppleva det i stället. Han kanske kommer att njuta av det ännu mer än jag. Något säger mig det...
Jag har bestämt mig för att cykla till jobbet. I alla fall är det tanken. I alla fall så länge Tobbe är hemma med barnen och jag inte behöver stressa iväg till dagis. Jag har skaffat mig en cykelhjälm och är mycket taggad inför just cyklandet. Jag skulle nästan vilja påstå att det är själva cyklandet som jag ser fram emot mest just nu. Vi får väl se hur det går. Återkommer...

Morgonprommis

I morse, när den nattarbetande pappan fortfarande sov, åkte vi andra till Hortlax för en uppfriskande morgonpromenad. Regnet droppade så smått och storasyrran blev stundvis less på att gå och klämde således in sig med brorsan under regnskyddet. Droppandet avtog och prommisen blev underbart härlig trots hotande moln vid horisonten.
I övrigt förbereder vi oss för morgondagens tur norröver, mot malmrik mark och mot väntande släktingar. Hoppas att vi slipper regn och gnäll i baksätet. Kanske hoppas jag på lite för mycket...

Published with Blogger-droid v1.6.9

Sval lördag

I morse när jag vaknade var det svalt i sovrummet. Trots att vi hela sommaren har sovit med fönstret öppet har det aldrig, sedan början av juni, varit svalt i den där bastun som vi kallar sovrum. Men plötsligt händer det, och döm om min förvåning när jag nästan kände lite glädje av att några timmar senare spatsera iväg till Badhusparken med en kofta på överkroppen och ett par långbyxor på benen.
Som vanligt handlade jag ingenting i parken. Som vanligt hamnade vi i lekparken. Som vanligt träffade jag en massa väldigt trevliga människor som jag kunde surra bort en stund med, samtidigt som Klara trivdes och Herman försökte smita. Den största delen av föräldraenergin går just nu åt till att hålla koll på lillebrorsan. Han har en makalös förmåga att göra just de saker som man inte bör göra och samtidigt se så änglalikt oskyldig ut, i sitt änglablonda hår och stora blå ögon.
Maken tillbringar helgen med nattjobb i den festivalfirande grannstaden och jag häpnar över tv-kanalernas taskiga utbud. Kanske är det dags att damma av någon av Vänner-boxarna som mest bara står och samlar damm i bokhyllan. Eller så gör jag som jag gjorde i går. Fastnar framför Facebook och väntar på att andra uttråkade människor ska fylla mitt liv med en spännande statusuppdatering. Yes, I know how to party!!!

Hokus, pokus...

Ungefär så känns det med den här sommaren. Den har varit underbart fantastisk rätt av. Vi har i stort sett hållit oss hemma eller i stugan och varit alldeles fenomenalt nöjda med det. Vädret har liksom gjort det helt ok att strunta i planerade turer till Lycksele eller Umeå. Nöjen har liksom bara trillat in ändå. En middag här, en middag där. Ett bad i poolen, ett bad på stranden. Lite shopping i grannstaden och lite planerande för festen. Spontanbesök med jämna mellanrum för att liksom festa till det hela.

Allt har varit perfekt. Tobbe har varit semesterledig och föräldraledig i sammanlagt sex veckor och just nu känner det helt ok att jobbet snart drar igång för min egen del. Kanske känns det ok eftersom jag lämnar över stafettpinnen till maken och inte behöver oroa mig för lillebrorsans intåg på dagis riktigt än. Han får vara lillkille i några månader till.

Vad mer kan jag säga om sommaren som gått? Ja. Det är svårt att inte nämna festen med stort F. Festen som blev till för att fira vårt tjuv-bröllop i september förra året. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig, rent känslomässigt, från den där toppenkvällen den 23 juli. Så många fina vänner, så många härliga skratt och så mycket roligt.

Nu ska jag försöka bli bättre på att blogga. Igen. Men kanske, kanske, när vardagen smyger sig på, blir det lättare att sätta sig ner. Kanske.

It's back!

Tick tack säger jag, som har fått mitt kamerabatteri tillbaka. Jag önskar att jag kunde bjuda på en något mer nervkittlande bild, men det här är ungefär hur min dag har varit i dag. En frustrerad ettåring som ännu inte lärt sig gå, men som ändå tar sig fram fortare än blixten. Mellan varven tar han sig tid att hänga i mina byxor, förmodligen med en önskan om att få bli upplyft för en kram eller två. Och visst får han det. Han är svår att motstå den här lillkillen.

I dag är dagen när vi officiellt säger att Klara har lärt sig cykla utan stödhjul. Vi har sprungit fram och tillbaka längs gatan i några veckor nu och efter att hon i dag klarat hela sträckan på egen hand så kan man väl ändå säga att hon kan cykla? Visst är det lite vingligt och visst känns det lite i föräldrahjärtat att släppa taget om den där pinnen, men jag gissar att det är en del av det hela. Att släppa taget lite i taget liksom, även om det är med hjärtat i halsgropen.

Promenerat har jag också gjort i kväll, och mitt i den ljuva sommarkvällen kände jag att tiden var kommen för några löpsteg. Mest bara för att se vad mitt lilla knä skulle säga om det hela. Jag sprang ingen jättesträcka och inte alls särskilt snabbt, men mitt knä sa ingenting och det gläder mig kan jag säga.

Nu ska jag återgå till Tom Hanks på flygplatsen. Som vanligt har jag glömt hur filmen slutar så jag kan se den med stor behållning igen och igen och igen...

Premiärdoppat

Efter flera dagars kippande efter andan kunde vi äntligen dra iväg till stugan och havet i går. Det var precis vad som behövdes. Livet är ljuvt när man kan doppa sig i det blå när andan faller på och äta middag på altanen endast iförd bikini. Jag vet inte när det hände senast och att vi dessutom bara hunnit till den 12 juni gör det hela smått otroligt.
I dag behöver ingen flämta i värmen och i ärlighetens namn känns det lite skönt att kunna vädra igenom huset ordentligt.
Nu väntar bara en liten vecka och sedan går maken på en lång sommarledighet. Planerna för denna sommar är inte många, men i slutet av juli ska vi under avslappnade former fira bröllopet och jag håller på att mentalt förbereda mig för den tillställningen redan nu.
Sov gott!

Bildtorka

I dag fick jag ett sms från El-giganten som glatt meddelade att min produkt skulle finnas att hämta i butiken. Jag avbröt allt, kastade in ungarna i den stekheta bilen och åkte iväg. 10 minuter senare satt vi i bilen på väg hem. Med kamera. Utan batteri. Jo, man hade lyckats konstatera att det var batteriet som var ur funktion, men i stället för att skicka ett nytt batteri med kameran så kommer ett nytt batteri att skickas hem till oss. Någon gång. Jag hoppas att det blir snart. Det hade varit trevligt att föreviga dessa första magiska sommardagar, fyllda av glass och härliga stunder ute på gården. Jag är inte bitter. Jag bara konstaterar att det hade varit trevligt.
I morse skickade jag in den slutgiltiga versionen av uppsatsen och nu känner jag mig så ledig så ledig. Jag tackar ödmjukast för det underbara väder som dräller över oss och jag hoppas innerligt att det kan fortsätta så här ett bra tag framöver. Gärna tre månader ungefär.
Vi hänger mest ute på gården. Klara hoppar studsmatta och Herman övar envist med sin lära gå-vagn. Han verkar lida av någon sorts fobi för gräs och denna motiverar honom att gå. Allt för att slippa sitta i det stickiga och killiga gräset.

Nämen nu är det ju juni!

I förrgår åkte jag till det ganska stora universitetet i norr för att opponera och bli opponerad på. Allt gick bra och nu har jag fixat till det sista och sitter och funderar på huruvida jag ska skicka in hela faderullan eller suga på karamellen några dagar till.
Från universitetet styrde jag kosan mot stugan vid havet där resten av min lilla familj redan väntade på mig. Där har vi nu tillbringat två dagar med att rusta inför vad som förhoppningsvis kommer att bli en solig och härlig sommar. Det mesta har gått som på räls och även det som inte gjorde det visade sig bli något av ett spännande äventyr i alla fall. I går skulle jag och maken nämligen sjösätta båt nummer två, som har haft sin vintervila på ett båtsläp under ett träd. T backade släpet ner i vattnet och jag stod bredvid som en god mor och skulle se till så att båtskrället fick en så trevlig resa som möjligt ner i det kalla havet. När så skrovet fick vatten under sin barm stod jag där med ett rep i handen för att den inte skulle smita iväg från oss. Det visade sig dock ganska snabbt att karbinhaken, som skulle svetsa samman båt med rep, hade gått sönder och båten gav sig således iväg på ett eget äventyr rätt ut i viken. Kvar på stranden stod jag med repet och försökte räkna ut hur jag skulle lösa situationen. Det kan vara modersinstinkten som efter två sekunder fick mig att springa rakt ut i det bruna, dyiga vattnet för att rädda plastbåten från en tillvaro på drift i samhället. Jag drog henne iland och plaskade upp på stranden, iklädd en svag puff av gyttja och rutten fisk.
I dag har jag badat och känner mig lite renare.
Trevlig helg kära vänner! Och vänta med första doppet. Det är inte riktigt tillräckligt varmt än...

Raindrops keep falling on my head...

Men alltså vad det regnar. Och himmel vilken kall vår det här har varit! Med undantag för veckan i Valencia då. Och himmel så gammal jag måste börja vara med tanke på hur mycket väder jag snackar.
Vi pratade om det i går, jag och min man, hur gammal man känner sig när man hör orden: - Men nog är ju det här en härlig årstid komma ur den egna munnen. Jag känner mig även lite gammal ibland när jag tycker att det är ganska trevligt att vika tvätt eller torka bänken i köket riktigt blank och ren från smulor. Extra gammal känner jag mig när jag tittar på vissa valda delar av min kropp och konstaterar att dessa förmodligen aldrig kommer att bli som de en gång var. Nåja. Jag är ung i sinnet. Eller hur var det nu?

Läsande, fräsande...

En helg har skuttat förbi, bara så där. Vi har ägnat oss åt sjösättning av liten båt, filmtittning och morsdagsfirande av både mig själv och min mamma.
I dag var det plötsligt måndag och dags att ta itu med uppsatsläsning inför onsdagens uppsatsventilering som i den bästa av världar innebär avslutning på denna tvåårsperiod av pluggande. Som jag längtar. Men jag kommer också att sakna texterna och orden. Jag kommer att sakna att sätta mig i bilen, bara jag, och brassa iväg längs E4an. Det är lite lyxigt faktiskt.
Tiden går så rysligt snabbt just nu. Om två veckor har jag, liksom alla andra lärare, bara ett sommarlov framför mig och sedan är det bara att gå tillbaka till jobbet som om ingenting har hänt. Jag kan säga att jag ibland under de senaste månaderna har smålängtat lite efter att börja jobba igen. Särskilt när jag har besökt min arbetsplats för att göra studier till den uppsats jag precis har avslutat. Det är då jag har saknat ungdomarna, glädjen och tugget i personalrummet. Men nu, när verkligheten kommer krypande, känns det plötsligt väldigt läskigt att jag ska lämna den här småbarnsbubblan och åka iväg till andra sidan älven varje morgon och sedan inte träffa mina småälsklingar förrän dagen börjar gå mot kväll.
Jag känner igen känslan. Det var precis likadant för snart fyra år sedan, när jag skulle lämna Klara i hennes pappas trygga händer. Jag grinade en hel kväll och en halv natt över den era som var förbi och den bebistid som inte skulle komma åter.
Nåja, precis som då, så vet jag att det blir bra i alla fall. Det blir inte som det har varit, men det blir bra. Dessutom ligger ett helt långt sommarlov mellan nu och sen. Om ändå bara sommarloven kunde vara lika långa som de var förr i tiden...

Brillor och kulturkrockar

I dag har vi varit lediga hela bunten. Nej. Det var en lögn. Klara har faktiskt varit på dagge för att komma ikapp lite efter sjukdomsdagarna.
För ett par veckor sedan, närmare bestämt när jag befann min vid Medelhavets strand, lyckades Herman kvadda sin fars glasögon till oigenkännlighet. Behovet av ett par nya är stort så i dag har fyra fräcka bågar lånats hem. Jag uttryckte mitt ogillande över ett par och Klara, som alltid står på sin fars sida, förklarade sakligt för mig att om jag nu inte gillade dem, så kunde jag ju helt enkelt strunta i att titta på hennes pappa. Sant. Lite tråkigt men sant.
Annars kommunicerar jag lite med Spanien och framtida elevkontakter där. Det är spännande det här med språk, kulturer, och humor. Jag har mailat lite med en människa som dessutom är man, för att göra kulturkrocken ännu lite mer komplicerad. Jag kan språket och tycker att jag också är rätt bekant med kulturen, men när det kommer till humor hamnar det ju inte bara på det kulturella planet utan också på det personliga. Jag, som har problem med att vara allvarlig och kanske till och med skämtar lite väl mycket ibland, har lite svårt att skriva ett helt mail utan minsta stänk av sarkasm eller ironi. Lägg till det att jag är svensk. Och kvinna. Återstår att se om vi får till stånd något utbyte.
Nu ska jag dra mig tillbaka med en enklare form av kulturellt utbyte. Jag och ett gäng människor på Star Street. Tack för den Marian Keyes!

Kameralös

Bilden här intill, föreställande Klara i en iskall snöhög, känns måhända något inaktuell just nu när träden grönskar och ängarna varje dag fylls av nyutslagna blommor. Det vore kanske på sin plats att byta ut den mot något mer aktuellt, men när jag kom hem från Spanien vägrade kameran att fortsätta. Kanske fick den en chock efter att ha vant sig vid medelhavsvindar och ett vackert språk. Nu befinner den sig på någon okänd plats tillsammans med sin laddare och vi hoppas innerligt att någon kan åtgärda felet eller kanske i bästa fall, ge oss en ny kamera.
Nu har barnen blivit friska. Enda minnet från sjukdomarna är lite snor som gör sig påmint med jämna mellanrum, men det tar jag så gärna. Vi firande tillfrisknandet med en prommis till Coop som dock utvecklade sig till en lite shoppingrunda och när vi kom hem var Klaran både ett par skor och lite kläder rikare.
I övrigt är det väldigt lugnt här på gatan. Ibland undrar jag om det verkligen bor någon i de inkringliggande husen. Eller jo. Det vet jag ju att det gör, men särskilt mycket grannsamkväm finns det inte. Kanske är det vi som är så otrevliga att ingen egentligen vill ha något med oss att göra...

En dag till...

Lite bättre aptit hos den stora. Kanske lite mera ork hos den lille. Men det blir nog ändå ännu en dag i vara-hemma-och-sjuk-världen. Med undantag för en tur till affären och bibblan, men då får snorkråkorna stanna i bilen.
Har jag glömt att berätta om mitt knä kanske? Sedan 4 kubik ved bars upp för trappan i november har mitt knä strejkat. Det har sakta blivit bättre i takt med att jag har stretchat och övat men aldrig så där riktigt perfekt. Inte förrän jag för några veckor sedan stötte ihop med en gammal bekant som också är sjukgymnast. Mellan bokhyllorna på bibblan visade hon mig en lårövning som nog skulle göra susen för mit ömmande knä. Sedan dess har jag legat på golvet och lyft mitt högerben otaliga gånger och i takt med att någon lite muskel har vuxit sig större har det onda försvunnit helt och hållet. Nu kan jag promenera hur långt jag vill utan att känna minsta lilla smärta och jag kan säga att livet har kommit åter. Rörelsen har saknats i mitt liv under vintern och det går nog inte att med ord beskriva hur fruktansvärt skönt det är att vara tillbaka efter nio månaders graviditet, följd av sex månaders överviktighet och sedan ytterligare sex månaders knäsvaghet. Oj som jag ska njuta av att vara igång igen. Löpningen får vänta ett bra tag. Just nu räcker det med att bara promenera i oändlighet.
Nu ska jag snyta ett barn eller två.