En helg har skuttat förbi, bara så där. Vi har ägnat oss åt sjösättning av liten båt, filmtittning och morsdagsfirande av både mig själv och min mamma.
I dag var det plötsligt måndag och dags att ta itu med uppsatsläsning inför onsdagens uppsatsventilering som i den bästa av världar innebär avslutning på denna tvåårsperiod av pluggande. Som jag längtar. Men jag kommer också att sakna texterna och orden. Jag kommer att sakna att sätta mig i bilen, bara jag, och brassa iväg längs E4an. Det är lite lyxigt faktiskt.
Tiden går så rysligt snabbt just nu. Om två veckor har jag, liksom alla andra lärare, bara ett sommarlov framför mig och sedan är det bara att gå tillbaka till jobbet som om ingenting har hänt. Jag kan säga att jag ibland under de senaste månaderna har smålängtat lite efter att börja jobba igen. Särskilt när jag har besökt min arbetsplats för att göra studier till den uppsats jag precis har avslutat. Det är då jag har saknat ungdomarna, glädjen och tugget i personalrummet. Men nu, när verkligheten kommer krypande, känns det plötsligt väldigt läskigt att jag ska lämna den här småbarnsbubblan och åka iväg till andra sidan älven varje morgon och sedan inte träffa mina småälsklingar förrän dagen börjar gå mot kväll.
Jag känner igen känslan. Det var precis likadant för snart fyra år sedan, när jag skulle lämna Klara i hennes pappas trygga händer. Jag grinade en hel kväll och en halv natt över den era som var förbi och den bebistid som inte skulle komma åter.
Nåja, precis som då, så vet jag att det blir bra i alla fall. Det blir inte som det har varit, men det blir bra. Dessutom ligger ett helt långt sommarlov mellan nu och sen. Om ändå bara sommarloven kunde vara lika långa som de var förr i tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar