Fikadagar

Torsdag: två födelsedagskalas där det ena följde direkt efter det andra.

Fredag: Samkväm med trevligaste jobbarkompisarna.

Lördag (i dag): Födelsedagskalas nr. 3.

Mycket fika blir det. Och dagens motion som jag hade planerat i form av en prommis till stadens centrum verkar inte bli av. Skyarna har öppnat sig och ur skyarna faller regn i sådana mängder att jag allvarligt börjar fundera på om jag kanske skulle bygga mig en ark. För säkerthets skull...

I stället för prommis bjuder jag på några bilder från den stora dagen för att Erica (och alla andra) ska få se.
Av sin mormor och morfar fick Klara ett par skor som hon har väldigt svårt att glömma. Hon vill ha dem på sig. Hela tiden! Hon gråter när vi tar av dem.
För övrigt kan jag konstatera att det är lönsamt att bli ett år. Hade man själv blivit hälften så firad hade livet varit sött. OK, livet är ganska sött, men det hade varit ännu sötare.
Nu ska här plockas inför eftermiddagens kalas. Golvet är täckt av en bondgård och små djur. Får som bräker och en lada som spelar "Old Mc Donald".
Det här blev ju ett helsikes roligt blogg-inlägg. Det går till historien. Over and out.

Dan före dan

För ett år sedan satt jag i vår lilla lägenhet i Umeå och rättade diagnostiska prov. Jag och Tobbe hade gått en prommis in till stan och druckit kaffe på Café Station. Jag kände ingenting och anade ännu mindre. Dagen därpå skulle jag åka till jobbet för att försöka styra upp den sjua som jag just hade startat terminen med. Jag hade massor att göra under de två jobbveckor som låg framför mig.

Jag gick och la mig och hade svårt att sova. Tobbe tittade på tv och jag var irriterad över att han aldrig kom och la sig bredvid mig. Men somnade gjorde jag men bara för att vakna några timmar senare av att det sa PLOPP. Jag studsade upp ur sängen och småskrek till Tobbe att JAG TROR ATT VATTNET HAR GÅTT!!! Logiskt tänkande som han är satte han sig förvirrat upp i sängen, kliade sig i håret och sa: -Men du kanske har kissat på dig... Efter att ha konstaterat att så inte var fallet ringde jag till förlossningen. Barnmorskan på andra sidan luren pratade med lugn stämma och bedyrade att vi lugnt kunde stanna hemma i flera timmar. Förstföderska som jag var. Jag duschade, klädde på mig och sminkade (!!!) mig. Var detta plötsliga infall av fåfänga kom ifrån vet jag inte, men på något sätt ville jag vara fin inför det största som någonsin hänt mig.

När en timme hade förflutit med allt kraftigare värkar ringde jag förlossningen igen. Vältalig som jag är försökte jag beskriva att det gjorde rätt jävla ont. Den lugna barnmorskan förklarade pedagogiskt att det var i sin ordning. Det ska göra ont.

Efter ytterligare en halvtimme var jag färdig med att vara hemma. Känslan av att något var på väg att krypa ut ur mig var alldeles för stark för att inte ta på allvar och i hög men laglig hastighet brummade vi upp till Norrlands Universitetssjukhus.

Den lugna barnmorskan såg något besviken ut när vi ringde på förlossningens dörrklocka.

-Jaha, ni kom i alla fall?

Efter att ha undersökt mig och konstaterat att jag var helt öppen var hon inte längre lika förvånad utan ställde mig vid en gåstol och lotsade in oss i ett förlossningsrum. Jag fick en lustgasmask i min hand och sen var det bara att sätta igång. Hela förlossningen var över på tre timmar och det starkaste minnet från de timmarna är känslan av att vara konstant hög på lustgas och lyckan över att befinna sig så fruktansvärt nära den egna kroppen. Jag och kroppen var ett och samarbetade på ett övernaturligt sätt. Kroppen sa vad jag skulle göra och jag följde varje impuls. Jag frågade barnmorskan flera gånger om det verkligen inte skulle göra mer ont. Många krystvärkar och en sugklocka senare kom så magiska ögonblicket kl. 8.37, när den svarthåriga skönheten visade sig för världen. Den stunden stod tiden helt stilla.

Och sedan den stunden har världen inte varit densamma. Sedan den stunden har världen blivit bättre och vackrare. Den har blivit så självklar och säker. Den har blivit fulländad.

Världens bäste kille och pappa beskrev allt så perfekt då. Hans första, och hittils enda, framträndande i blogg-världen finns att läsa här. Han borde skriva oftare.

Detta med fjortisar

Rubriken ovan är inte menat som något negativt. Inte som en tung suck. Inte som gnäll. Det är mina egna arbetskompisar det handlar om.
Som högstadielärare får man se och höra många roliga saker på en dag. Man får allt som oftast tänka till ordentligt och man får se till att vara en diplomat av rang. När man jobbar med fjortisar finns det inget som heter långtråkigt eller rutin. Hjärnan hinner aldrig kalka igen. Det är bra. Toppen.
Men det är annorlunda att jobba när man är mamma. Förr i tiden, innan Klara, kunde jag ofta vara kvar på jobbet lite längre. För att fixa det där lilla extra. För att ställa morgondagen till rätta. För att få ro i själen. Men nu, i det nya livet, när dagen når sitt slut och det är dags att stämpla ut, då jäklar går jag hem.
Lönen jag får när jag kommer hem i form av två knubbiga armar som sträcks upp mot mig och en liten mun som säger mama, mama känns så oändligt mycket viktigare än lönen som i slutet av månaden trillar in på bankkontot. Väl hemma så känns det verkligen som att jag är hemma. Förr hade jag alltid elever och provresultat surrandes omkring i hjärnkontoret men nu när jag sätter mig i bilen och kör hemåt är det som att trycka på av-knappen. Oändligt skönt. Och i ärlighetens namn tror jag inte att jag är en sämre lärare nu än förr. Kanske är jag mer effektiv. Kanske sitter jag inte lika länge i personalrummet. Kanske slösurfar jag inte på jobbet. Kanske...

Ja, men fjortisarna då? För att återgå till ämnet så måste jag få återge en liten grej som hände i dag när jag och Klara tog en liten eftermiddagsprommis med den nya vagnen. Ett tiotal meter framför oss gick tre tjejer i pubertal ålder och råmade "And aiiiiiiaiiiiaiiiaiii will always love youuuoouououuuu..." Dom lät som brunstiga klövdjur på grönbete och dom höll på i en mindre evighet. Klara pekade på de tre damerna med sitt ständigt pekande lilla pekfinger. Hon tittade upp på mig med en blick som sa ungefär -Vad i hela h..vete håller de där tonårsdjuren på med mamma? Jag försökte vara diplomatmamman och förklarade att flickorna sjöng en liten sång. Sen tänkte jag tyst för mig själv att ettåringar är rätt kloka. I jämförelse med...

Keep up the good work!

En av de bästa bloggarna jag känner, min dragare numero uno i blogg-världen ventilerar sina funderingar över sin blogg och dess vara eller inte vara. Jag uppmanar härmed till ett kollektivt halleluja över denna blogg och alla våra bloggar, for better for worse, for richer for poorer, in sickness and in health... För det är ju så det är. Inte alla dagar känner man för att lösa världsproblem. Inte alla dagar har man tänkt en tanke som man bara MÅSTE dela med sig av.
Vissa dagar vill man bara skriva. Och om någon sen vill läsa så är det väl fint och bra på alla sätt. Hur tradigt det än kan bli vissa dagar.
Kör hårt! Du äger!

Måndag

Jag menar inte att tjata. Men jag har varit ledig i dag. Eller ledig och ledig. Egentligen har jag varit i arbetsläger, fast hemma.
Dagen började i lugn och ro med ett barnvagnsinköp. Den barnvagn vi har haft ända fram till nu är världens bästa på alla sätt och vis. Men den är kanske inte världens smidigaste att fälla ihop och lyfta in och ut ur bilen. Nu är detta problem ur världen eftersom vi har blivit stolta ägare till en kompletterande, något smidigare variant av kärra. Den gamla trotjänaren har på intet sätt spelat ut sin roll. Den kommer bara inte att få följa med i bilen lika ofta som förr. Det är allt.
Arbetslägret då? Efter lunch satte jag igång med att vara mora. På tre timmar bakade jag 40 kanelbullar och 8 blåbärskakor. Köket var stundtals ett inferno av mjölpuffar, degkladd, pärlsocker och geggiga bakplåtspapper. Men efteråt. Oj. Vilken känsla av välmående.
Och här måste bakas i parti och minut. På torsdag är det storkalas. Ettårskalas! Och som min mammas vän Birgit sa: -Ettårsdagen firas väl hårdare än femtioårsdagen? You bet!

Raspen

Jag är sjuuuk. Inget allvarligt dock. Lite raspig i halsen och klen i kroppen. Skör liksom.
I morse försökte jag trots detta och ett hiskeligt regnväder få igång min käre sambo och dra iväg honom och dottern på någon form av äventyr. Min käre sambo tittade mig ömt i ögonen och sa; -Allvarligt. Kan vi aldrig ta det lugnt och bara vara hemma och läsa böcker?
Motvilligt gick jag med på denna deal och en stund senare slocknade jag i soffan framför Cajsa och Blanca Vlasic. Jag vet inte varför jag alltid måste vara på väg mot något eller uträtta något konkret, något av värde. För att jag är kvinna? För att jag är svensk? För att jag är lutheran? OK, det där med lutheran kanske jag inte är så särskilt aktivt men det kanske formar en mer än vad man förstår. Jag vet inte!

Dock har denna dag gungat på i hemmets lugna vrå. Många koppar te för den onda halsen och många vändor med lära-gå-vagnen för den lilla tösen. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
En skål glass till tv-sporten och sen Sopranos.
Fick nyss ett sms. Jag älskar att få sms och skuttar alltid i hög fart mot telefonen. Denna gång var det väl inte fullt lika kul som det ibland är: Hej S. Vill bara påminna dig om din tid hos oss i morgon. Vänliga hälsningar/ Folktandvården.
Just ja...

Är jag normal?

Sitter i soffan med datorn på låren och slösurfar. Samtidigt som jag slösurfar gluttar jag lite på tvn som står på. Jag tittar på Cops på kanal 6. Jag brukar göra det. Jag vet att det är lite småsjukt och vrickat men jag tycker om det. Hur normalt är det?
När jag kommer hem från jobbet är jag oftast ganska snabb med att slå på datorn. Jag kollar mailen, bloggen och Familjeliv. Familjeliv är ett ganska sjukt community som främst vänder sig till gravida och småbarnsföräldrar. Jag tycker att det är lite perverst och många av människorna som hänger runt där verkar rent ut sagt blåsta. Men jag gillar det. Hur normalt är det? Tilläggas bör att mina kära mammavänner i Umeå var människor som jag hookat upp med via detta forum så självklart finns det inget ont som inte har något gott med sig.

Jag tänker oftast på mig själv som lite småsmart. Jag tycker att jag är rätt allmänbildad och har koll på läget. Jag tycker att jag har god smak och sunda värderingar. Ovanstående påståenden skulle dock kunna bevisa att jag lurar mig själv. Egentligen är jag nog lite white trash, lite ytlig och lite blåst. Jag försöker vara finkulturell men allt oftare kommer jag på mig själv med aktiviteter som pekar mot att den finkulturella fröken Soffan är en bluff.
Hon som läser Garcia Lorca och citerar Pablo Neruda överröstas allt oftare av hon som mest läser deckare och drar skämt från Sällskapsresan. Hon som dricker rött vin och går på föreläsningar med latinamerikanska författare (vars namn hon i dag inte kommer ihåg) hamnar i skymundan av hon som dricker vatten och shoppar snygga barnkläder. Hon som bränner amerikanska flaggor och predikar om världens orättvisor har oftast häcken full med att utröna vem som kastade ett sudd i någons huvud och övertyga ystra tonåringar om vikten av att räcka upp handen innan man säger något.

Vad var det som hände? Lite intressant är det. Kanske inte för dig. Förmodligen inte alls. Men för mig är det lite roligt att tänka på hur saker och ting har blivit och hur man hamnade här.
Någonstans känns det som att jag lever i nuet nu. Jag inser min litenhet och trivs med den. Jag vet att jag inte kan göra så jättemycket åt Mr. Bush och hans utrikespolitik. Jag vet att ingen blir impad av vad jag läser eller inte läser. Ingen bryr sig om vad jag tycker och inte tycker. Dom jag tycker om tycker om mig för att jag är jag. Inte för så mycket annat. Så skönt!

Flow

Sussanna Kallur har det i sitt springande och hoppande. Ljungberg i sin sträckta vrist. Stieg Larsson i sitt skrivande. Ja du vet. Så där när allt bara flyter och funkar, utan större ansträngning. Det går av sig självt. Så känns det på jobbet just nu. Egentligen ska man inte skriva så här för då brukar det gå åt helsike. Men det är en risk jag får ta.
Det är så mysigt på mitt jobb. Eleverna är så där småsöta som man kan tycka att de är innan man hunnit lära känna dem ordentligt. Då blir dom ofta riktigt söta. Kollegerna är lättpratade och mitt skrivbord är i ok ordning. Jag har planerat fram till höstlovet och hoppas på att planeringarna håller.
Jag har alltid trott att livet som arbetande småbarnsförälder ska vara hektiskt, galet och en omöjlilg uppgift. Men på något sätt känns det som att jag har mer tid nu än tidigare. Kanske beror det på att man har sänkt ribban för att man helt enkelt inte hinner göra något. Man är nöjd med att få sitta stilla. Med en kopp kaffe och en snus. Förvisso har livet som arbetande småbarnsförälder bara börjat och jag kan ju återkomma den dagen jag sitter i bilen på väg till dagis med två eller tre skrikande barn. Men det tar vi då.
Nu är det flow.

Linslusen

Klara gillar lampor. Alla lampor. Hon gillar att tända dem och att släcka dem. Hon gillar att titta på dem och ta ordet "lampa" i sin mun. I dag på kvällskvisten satt lampofilen med sin pappa i sängen för att, som brukligt är, tända och släcka lampan. Jag tänkte föreviga hennes entusiasm men plötsligt kom yrvädret på att det finns en sak som hon gillar mer än lampor. Att bli fotograferad. I en jäkla fart var lampan bortglömd och bästa fotosmilet framtaget.

Notera även gärna den snygga tavlan från Isa. Den är min!

Lediga dagen

Min första lediga måndag är avverkad och jag blir allt mer nöjd med att vara ledig på just måndagar. Veckorna blir pyttesmå och helgerna blir jättelånga. Precis som man vill ha det. Just precis som man vill ha det.
Morgonen inleddes med mammaledighetsaktiviteter på Öppna förskolan. Nästan som i Umeå, fast ändå inte.
Lunch på stan och sedan åkte hela lilla familjen till den gigantiskt stora leksaksaffären och inhandlade födelsedagspresenter till den lilla snurran. Födelsedagspresenter ska vara hemliga så uppenbarligen kan jag här inte avslöja vad som nu står i förrådet och väntar på att bli uppackat. Men kul blir det. Det kan jag lova!

I morgon inleder lillan sin karriär som dagbarn hos mormor och morfar. Spännande värre.
För övrigt funderar jag på om man kanske skulle ha blivit häcklöpare. Läraryrket i all ära, men inte ger det mig Susanna Kallurs kropp. Inte för att jag är avundsjuk. Jag är aldrig avundsjuk. Nästan aldrig avundsjuk.

Dagen efter i går

I går var vi på kräftskiva med hojna, hojna, hojna och en massa annat folk som till största delen bestod av nya bekantskaper. Bara trevliga bekantskaper. Jättetrevliga! Lilla Klaran sov snällt i sin vagn vilket innebar att vi blev rätt sena. Dagen i dag har därför varit ganska långsam. Mamma och pappa tittade förbi och hjälpte oss att äta upp efterrätten från i går och dessutom har vi stöttat Carolina i hennes sjukampande.

Nu är det Träsktrollet på tv. Är det bara jag som tycker att kungen ser precis, exakt ut som vår egen monark? Han måste ha varit modell. Någon annan förklaring finns inte. Det kan bara inte vara slumpen.
Söndag kväll utan jobbångest. För jag är ju ledig på måndagar!!!

Men nu får det väl ändå vara nog!

Hittade detta av en ren slump. Hatet är mer utbrett än jag någonsin kunnat ana. Som vanligt lever jag i en bubbla och förstår ingenting.

Förresten!

I dag fyller Edvard 1 år! Edvard har bjudit på tårta och fått paket.
Grattis Edvard till ditt första år, och tack för att jag har fått vara med!
Puss på dig!

Stackars Foppa!

Sedan en tid är jag en del av Facebook. Jag har fortfarande inte helt och hållet förstått poängen med fenomenet Facebook men det är i alla fall lite roligt att surfa runt och kolla på folk. Som att gå på stan typ... Fast anonymt.
På Facebook kan man gå med i olika grupper. Dessa grupper är en av de saker som jag ännu inte greppar med Facebook. Skit samma, det hör inte hit. Dock stör jag mig på en av dessa grupper, som verkar gå ut på att "hata foppa-tofflan". Jag förstår det inte. Först och främst förstår jag inte varför man måste hata foppa-tofflan och sen förstår jag inte varför man måste hata den så aktivt att man skapar en hel web-värld för att visa sitt hat. OK, man kan tycka att Crocs är fula. Eller osköna. Man kan tycka att det är lite mysko att en massa folk går omkring i gummitofflor med hål i. Man kan tycka lite olika. Men jag förstår det ändå inte. En massa folk har långt hår. Lika många har kort hår. Många har gympadojor och lika många har flip-flops. Vissa går alltid i jeans och andra i chinos. Men kan det då inte få vara så? Vad har foppa-tofflan gjort för ont? I min värld har många foppa-tofflor för att de är sköna och luftiga och bra för benen. Kan det inte få vara så enkelt? Kan inte foppa-tofflan bara få finnas den också? Vid sidan om allt annat konstigt och okonstigt i vår konstiga värld. Heja foppa-tofflan! Heja den!

lkngakng

Är det bara jag som ibland har problem med rubriceringen av inlägg? Ibland är det så självklart men ibland, som i kväll, när jag inte egentligen har något av värde att skriva om, känns det bara väldigt krystat. Jag skulle så klart kunna välja att inte skriva något alls. Jag skulle kunna vara stum och gå och lägga mig i stället. Men som vanligt kan jag inte vara tyst. Jag är dålig på det. Har alltid varit dålig på det.
När jag gick i femman skulle vi vid ett tillfälle få nya platser i klassrummet. Alla som gått i skolan vet att det är ett stort ögonblick när man får en ny bänkkamrat och får se klassrummet ur ett annat perspektiv. Jag var till mig i trasorna och ivrig som aldrig förr. Mitt namn dök aldrig upp. Jag väntade och väntade. Inte förrän alla klasskompisar var utplacerade på sina nya positioner sa fröken Kristina mitt namn: Och S får sitta här framme vid katedern. Så att hon inte pratar så mycket... Jag fick en tår i ögat och kände mig felbehandlad. Så här några år senare kan jag väl förstå henne lite. Men just då kändes det så tråkigt. Jag hade ju ingen att prata med.

I morgon drar jobbet igång på riktigt. Riktiga lektioner i mitt eget fina klassrum. Det är nu det gäller. Ska bli spännande att se vad man går för nu för tiden. Post Klara.

Mjukstart

I går var första dagen med mina nya elever. Fast i ärlighetens namn var dagen ganska kort. Presentationer, schema, info, info, info, matsedel, samkväm och sedan åkte jag in till stan igen. Träffade lilla familjen som varit på Öppna förskolan med Jenny och Edvard. Lunchade på stan, precis som om det forfarande vore sommarlov. Restaurangen var överfull med norska turister, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
I dag har jag varit ledig, fikat på Humlan, precis som om det fortfarande vore sommarlov.
Arbetslivet är som synes rätt lugnt fortfarande. Men jag oroar mig inte för att bli uttråkad. Erfarenheten säger mig att det kommer. Kanske inte nästa vecka eller veckan därpå. Men det kommer...

Om 45 minuter smäller det! Texten som fylls med blod, melodin som klingar bekant... dododidododidodo, dodidooooodooooodidoooo.... Näst sista avsnittet. Men i dag får dom komma med något bättre än fotografligister i svarta skinnjackor. Kom igen!

Söndag innan måndag

Ja då sitter man här då. Helgen i ryggen och arbetsveckan i magen. Men det känns ganska bra faktiskt. Än har jag inte jobbat tillräckligt länge för att den där måndagsångesten ska infinna sig. Jag är fortfarande kvar i det där ojimorgonskajagjobbaochherregudvadskajaghaförkläderdå??? Imorgonkommerjuelevernaochdåmåstemanväländåhapåsignågotlitemerpublikfriande??? Det vore ju underbart om denna känsla kunde hålla i sig läsåret ut. Jag vet att den sällan gör det, men tänk om... När man jobbar deltid kanske det blir på ett helt annat sätt. När man jobbar deltid kanske man är som en nyponros förjämnan. Aldrig rufsig i håret. Aldrig tråkiga lektioner. Aldrig sen med rättning. Bara världens bästa lärare. Vi säger så. Vi säger att det är så det kommer att vara.

Men vad ska jag ha på mig i morgon egentligen?

Första fredagen

I ekorrhjulet har nu en vecka trampats. En vecka av tidiga mornar och regelbundna tider. En vecka av fullproppad hjärna och söndersutten bakdel. En vecka av gråt och rädsla. En vecka av lättnad och glädje.
Trots alla konstigheter är jag på något konstigt sätt nöjd med veckan som gått. Det bästa av allt är att mamma mår ganska bra nu och hela familjen verkar ha hämtat andan. Jag tror att man sällan uppskattar livet så mycket som efter en sådan här grej. Tack för livet!

Sen är det ju jobbet också... Efter att i några månader ha gått omkring och varit lite nervös för att börja jobba i en ny stad, nytt ställe med nya kolleger och nya elever måste jag ändå medge att allt känns förbluffande trevligt. Det är sorgligt att lämna Klara men när jag kommer till jobbet är det så mycket annat som händer. Plötsligt får jag använda en annan del av mig själv, en del som vilat i ett års tid, någonstans i mitt inre. Plötsligt får jag tänka till och tänka efter. Jag får ha kolleger, ett eget skrivbord, egna lådor med egna, fina pennor. Jag får skriva mail, beställa och konferera. Jag gillar att jobba. Det är inget jag hymlar med. Jag gillar att vara mamma och det hymlar jag inte heller med. Det fina är att jag kan göra två saker samtidigt. I alla fall funkar det rätt bra än så länge. Jag får återkomma med en rapport senare i vinter, när Klara går på dagis och Tobbe jobbar mitt i skogen, 13 mil bort. Då kanske jag inte är lika optimistisk längre... Men det tar vi då. När vi kommer dit.

Förresten. I går åt jag lunch med mitt arbetslag på vägkrogen i byn där jag jobbar. Gissa vem som satt där vid ett bord och såg svår ut! Eller det kanske inte är så himla lätt att gissa...
Brolle Jr.!!! Var osäker på om han fortfarande existerade men nu vet både du och jag. Han finns. På vägkrogen vid E4an...

Konstig vecka...

Längesedan nu.
I måndags började jag jobba. Efter ett år i stillhet var jag tillbaka i hetluften igen. Dagen var en toppendag. Alla tog emot mig på bästa sätt. Arbetslaget är toppen. Chefen är toppen. Allt är toppen. Efter jobbet körde jag hem, åt middag i lugn och ro, berättade för Tobbe om allt som hänt, njöt av att vara hemma igen, njöt av att allt var så bra.
Så ringde telefonen. Det var pappa som med dyster röst berättade att han kommit hem från sjukhuset. Mamma hade haft en hjärtinfarkt. Tiden bara stannade. Min älskade, älskade mamma. Hela familjens klippa. Hon som alltid kan, vill, orkar, fixar... Ja, min älskade, älskade mamma. Huden knottrade sig och klumpen i magen bara växte och växte.
Ganska snabbt visade det sig att infarkten var liten och att det såg rätt ljust ut. I dag har det sprängts kärl och min goda mor har lovat att sluta röka. Hon lär bli ordentligt bevakad.
Nu har själen börjat få lite lugn och klumpen i magen har blivit mindre. Men man får perspektiv på saker och ting när det händer hemska saker. Man inser att småsaker som tar mycket energi och tankekraft egentligen inte spelar så stor roll.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill att min älskade, älskade mamma ska komma hem och finnas där. Hon behöver inte göra något annat. Bara finnas där. Det är allt jag vill.

Jobbet är bra. Jag diggar mitt nya jobb. Kollegerna är toppen. Chefen är toppen. Eleverna känner jag inte än men på måndag möts vi.
Klara och Tobbe verkar ha det toppen här hemma. Mat på bordet när jag kommer hem. En dag nybakad sockerkaka. En dag storstädad lägenhet. En dag tvättat och rena sängkläder. Ultimat! Och efter allt det här med mamma har min ångest över att Klara ska börja på dagis i oktober liksom försvunnit. Dagis är inte farligt. Det finns saker som är värre. Dagis är bra.

Public service förvrider verkligheten!

Denna rubrik får dig kanske att höja på ögonbrynen. Du som känner mig, bloggerskan, vet så klart att detta inte är min egentliga åsikt men ur en viss synvinkel så är det faktiskt så. Så här är det:
Mammas nya kille som sänds i Sveriges radios P3 är ett program vars humor tilltalar mig sjuuukt mycket. Även min sambo är mycket road av de olika karaktärerna som med jämna mellanrum gör besök i vårt kök via den lilla radion. Patrik från Piteå är ju givetvis en av favoriterna. Piteå är inte bara Patriks hemort utan även den stad som vi flyttade till för två månader sedan. Eftersom jag är född och uppvuxen här så behärskar jag redan det lokala språket rätt bra. Jag hör vad som är rätt och vad som är fel och jag kan även prata språket rätt flytande. Min sambo, som är hitdragen från lappmarken måste nu så klart lära sig allt från början. Han är lättlärd och snappar upp saker både här och där. Som lärarinna är jag rätt stolt måste jag säga. Dock har jag upptäckt ett mycket grovt fel. Han säger hajn i stället för häjn ganska konsekvent och i förrgår konstaterade jag att Patrik gör PRECIS samma sak. Vid ett senare tillfälle kan jag försöka förklara skillnaden lite mer grammatiskt för att klargöra hur viktigt det är att göra skillnad på dessa två begrepp. Med detta inlägg vill jag mest höja ett varningens finger. Lita inte blint på allt du hör i radion. Och framför allt, gör skillnad på hajn och häjn.