Mycket med barn nu...

I lördags fick jag mig en semla hemma hos en god och skicklig vän och vi började prata om det här med barn.
Det är ju liksom lite spännande det här med att bli tvåbarnsförälder och jag funderar ganska mycket på vad skillnaden kommer att vara mellan en och två.
Mest ser jag rikedomen. Jag känner väl till den kärlek och stolthet som jag känner till och för Klara och jag kan inte för mitt liv begripa hur uppfylld jag kommer att vara när jag står här med två lika stora skatter. Sen tänker jag på när de två små liven ligger och sover på kvällen. Tänk att kunna gå från ett rum till ett annat och kika in på sina sovande barn. Lycka upphöjt i två liksom...
Men sen tänker jag på skuldkänslor också. Hur kommer det att kännas att inte längre bara vara Klaras mamma och att inte längre finnas till för bara hennes skull. Hur kommer hon att hantera känslorna av att dela oss med någon annan liten krabat som plötsligt bara dyker upp.
Nåväl. Det är väl bara till att fortsätta att fokusera på rikedomen. Att oroa sig för elände är sällan särskilt konstruktivt.

Det härliga i tillvaron just nu är i alla fall att trotsen har varit borta i flera veckor. Nästan i princip helt borta. Jag vet att jag säkerligen kommer att straffas omedelbart efter att jag avslutat denna mening, men då får det vara så. Det nya i treåringens värld är rollekar. I månader har vi blivit tilldelade karaktärer, allt från storebror till Supersnälla Silversara. Det är som om verklighetens glöms bort och ersätts av flygturer och fiktiva dagishämtningar. Kanske är det lättare att hålla humöret på topp i ett parallellt universum och kanske är det treåringens enda väg ut ur trotsen. Jag återkommer med fortsättningen av trotsföljetongen. Den är evig.

Vad gäller bebben i magen så läste jag någonstans att den dygnsrytm som bebisen har just nu förmodligen kommer att följa den ut i den verkliga världen. Det innebär att vi förmodligen aldrig kommer att sova. Sommaren kommer att bli lång, ljus och sömnlös.