Varje måndag när jag kommer till jobbet är det någon som utbrister något om min mage; att den blivit stor, dess eventuella flick- eller pojkform och att det börjar bli trångt därinne nu. Nu går jag in i v. 27 och det är klart att det är 13 veckor kvar (hoppas vi) och magen lär ju inte bli smidigare, men mn får ta det för vad det är. En rätt underbar och häftig upplevelse som dessutom inte varar för evigt.
Efter jobbet hr jag promenerat med en väldigt klok kvinna och sedan har vi börjat så smått med det nya sovrummet som nu är tömt på skrotmöbler och jag har börjat slipa lite. Slipdamm är inte kul, men detso roligare blir det sen, när allt är slipat och klätt i nya tapeter.
I dag har jag förresten tagit tid på min hunger. Jag åt middag och blev proppmätt. Sedan dröjde det 25(!!!) minuter innan jag blev hungrig igen... Ja. Jag suckar bara...
3 kommentarer:
Man kan verkligen känna att ens kropp är ett tempel när man går i väntans tider, men visst kan det bli lite tröttsamt att all fokus läggs på eventuell tillväxt. Hoppas att du mår bra i alla fall och att rummet blir en succé.
Hej söta syster!
Min kollega och hälsoguru säger att vitamin och mineralbrist ger omotiverad hunger...
Kram Cilla
M: Det ska vi nog se till! Men det är så trist att slipa... :-)
Cilla: Karelin kan ge omotiverad hunger!! Så det så! ;-)
Kram!
Skicka en kommentar