Raindrops keep falling on my head...

Men alltså vad det regnar. Och himmel vilken kall vår det här har varit! Med undantag för veckan i Valencia då. Och himmel så gammal jag måste börja vara med tanke på hur mycket väder jag snackar.
Vi pratade om det i går, jag och min man, hur gammal man känner sig när man hör orden: - Men nog är ju det här en härlig årstid komma ur den egna munnen. Jag känner mig även lite gammal ibland när jag tycker att det är ganska trevligt att vika tvätt eller torka bänken i köket riktigt blank och ren från smulor. Extra gammal känner jag mig när jag tittar på vissa valda delar av min kropp och konstaterar att dessa förmodligen aldrig kommer att bli som de en gång var. Nåja. Jag är ung i sinnet. Eller hur var det nu?

Läsande, fräsande...

En helg har skuttat förbi, bara så där. Vi har ägnat oss åt sjösättning av liten båt, filmtittning och morsdagsfirande av både mig själv och min mamma.
I dag var det plötsligt måndag och dags att ta itu med uppsatsläsning inför onsdagens uppsatsventilering som i den bästa av världar innebär avslutning på denna tvåårsperiod av pluggande. Som jag längtar. Men jag kommer också att sakna texterna och orden. Jag kommer att sakna att sätta mig i bilen, bara jag, och brassa iväg längs E4an. Det är lite lyxigt faktiskt.
Tiden går så rysligt snabbt just nu. Om två veckor har jag, liksom alla andra lärare, bara ett sommarlov framför mig och sedan är det bara att gå tillbaka till jobbet som om ingenting har hänt. Jag kan säga att jag ibland under de senaste månaderna har smålängtat lite efter att börja jobba igen. Särskilt när jag har besökt min arbetsplats för att göra studier till den uppsats jag precis har avslutat. Det är då jag har saknat ungdomarna, glädjen och tugget i personalrummet. Men nu, när verkligheten kommer krypande, känns det plötsligt väldigt läskigt att jag ska lämna den här småbarnsbubblan och åka iväg till andra sidan älven varje morgon och sedan inte träffa mina småälsklingar förrän dagen börjar gå mot kväll.
Jag känner igen känslan. Det var precis likadant för snart fyra år sedan, när jag skulle lämna Klara i hennes pappas trygga händer. Jag grinade en hel kväll och en halv natt över den era som var förbi och den bebistid som inte skulle komma åter.
Nåja, precis som då, så vet jag att det blir bra i alla fall. Det blir inte som det har varit, men det blir bra. Dessutom ligger ett helt långt sommarlov mellan nu och sen. Om ändå bara sommarloven kunde vara lika långa som de var förr i tiden...

Brillor och kulturkrockar

I dag har vi varit lediga hela bunten. Nej. Det var en lögn. Klara har faktiskt varit på dagge för att komma ikapp lite efter sjukdomsdagarna.
För ett par veckor sedan, närmare bestämt när jag befann min vid Medelhavets strand, lyckades Herman kvadda sin fars glasögon till oigenkännlighet. Behovet av ett par nya är stort så i dag har fyra fräcka bågar lånats hem. Jag uttryckte mitt ogillande över ett par och Klara, som alltid står på sin fars sida, förklarade sakligt för mig att om jag nu inte gillade dem, så kunde jag ju helt enkelt strunta i att titta på hennes pappa. Sant. Lite tråkigt men sant.
Annars kommunicerar jag lite med Spanien och framtida elevkontakter där. Det är spännande det här med språk, kulturer, och humor. Jag har mailat lite med en människa som dessutom är man, för att göra kulturkrocken ännu lite mer komplicerad. Jag kan språket och tycker att jag också är rätt bekant med kulturen, men när det kommer till humor hamnar det ju inte bara på det kulturella planet utan också på det personliga. Jag, som har problem med att vara allvarlig och kanske till och med skämtar lite väl mycket ibland, har lite svårt att skriva ett helt mail utan minsta stänk av sarkasm eller ironi. Lägg till det att jag är svensk. Och kvinna. Återstår att se om vi får till stånd något utbyte.
Nu ska jag dra mig tillbaka med en enklare form av kulturellt utbyte. Jag och ett gäng människor på Star Street. Tack för den Marian Keyes!

Kameralös

Bilden här intill, föreställande Klara i en iskall snöhög, känns måhända något inaktuell just nu när träden grönskar och ängarna varje dag fylls av nyutslagna blommor. Det vore kanske på sin plats att byta ut den mot något mer aktuellt, men när jag kom hem från Spanien vägrade kameran att fortsätta. Kanske fick den en chock efter att ha vant sig vid medelhavsvindar och ett vackert språk. Nu befinner den sig på någon okänd plats tillsammans med sin laddare och vi hoppas innerligt att någon kan åtgärda felet eller kanske i bästa fall, ge oss en ny kamera.
Nu har barnen blivit friska. Enda minnet från sjukdomarna är lite snor som gör sig påmint med jämna mellanrum, men det tar jag så gärna. Vi firande tillfrisknandet med en prommis till Coop som dock utvecklade sig till en lite shoppingrunda och när vi kom hem var Klaran både ett par skor och lite kläder rikare.
I övrigt är det väldigt lugnt här på gatan. Ibland undrar jag om det verkligen bor någon i de inkringliggande husen. Eller jo. Det vet jag ju att det gör, men särskilt mycket grannsamkväm finns det inte. Kanske är det vi som är så otrevliga att ingen egentligen vill ha något med oss att göra...

En dag till...

Lite bättre aptit hos den stora. Kanske lite mera ork hos den lille. Men det blir nog ändå ännu en dag i vara-hemma-och-sjuk-världen. Med undantag för en tur till affären och bibblan, men då får snorkråkorna stanna i bilen.
Har jag glömt att berätta om mitt knä kanske? Sedan 4 kubik ved bars upp för trappan i november har mitt knä strejkat. Det har sakta blivit bättre i takt med att jag har stretchat och övat men aldrig så där riktigt perfekt. Inte förrän jag för några veckor sedan stötte ihop med en gammal bekant som också är sjukgymnast. Mellan bokhyllorna på bibblan visade hon mig en lårövning som nog skulle göra susen för mit ömmande knä. Sedan dess har jag legat på golvet och lyft mitt högerben otaliga gånger och i takt med att någon lite muskel har vuxit sig större har det onda försvunnit helt och hållet. Nu kan jag promenera hur långt jag vill utan att känna minsta lilla smärta och jag kan säga att livet har kommit åter. Rörelsen har saknats i mitt liv under vintern och det går nog inte att med ord beskriva hur fruktansvärt skönt det är att vara tillbaka efter nio månaders graviditet, följd av sex månaders överviktighet och sedan ytterligare sex månaders knäsvaghet. Oj som jag ska njuta av att vara igång igen. Löpningen får vänta ett bra tag. Just nu räcker det med att bara promenera i oändlighet.
Nu ska jag snyta ett barn eller två.

Snorigt och febrigt

I dag är det ganska lugnt här i huset. Båda barnen har åkt dit på förkylning med tillhörande feber. Hela helgen har gått i samma tecken så med undantag för fredagskvällens personalfest, där jag och maken tillbringade kvällen, har helgen varit en mycket lugn tillställning.
I går hasade vi runt i trädgården där vi tog fram utemöbler, hängde tvätt och mellan trötthet och sjukdom hoppade vi faktiskt också lite studsmatta.
Den största baksidan med sjuka barn är, i alla fall hemma hos oss, den svikande aptiten. Klara äter inte mycket i friskt tillstånd heller, men med lite feber i kroppen är kaloriintaget verkligen minimalt. Det spelar liksom ingen roll vad som erbjuds. Allt är lika ointressant. Nåja. Hon dricker i alla fall och det är ju alltid något.
Nu ska vi ägna dagen åt att krya på oss. Vi vill ju ut i sommaren!

Grått

Det ösregnar i dag. På förskolans dag. Inte så roligt för förskolan. Inte så roligt för någon egentligen. Även Herman tycks påverkad av gråvädret och har ägnat förmiddagen åt att bryta ihop på golvet med jämna mellanrum. Nu tar han sig en återställare i sängen och laddar inför eftermiddagens ettårsbesiktning på BVC. Två sprutor väntar och jag är innerligt glad över att han inte anar något om vad som väntar.
Det ska visst klarna till kvällen och då väntar skogsprommis med två vänner och ett återuppstått knä. Det du!

Teknikens under

Efter veckan i Spanien har jag suttit och knåpat ihop ett bildspel, med text och musik. Nöjd och stolt tog jag spelet på en sticka och drog i morse till jobbet för att visa upp härligheten för eleverna. Det gick som det alltid går för lärare när det handlar om teknik. Åt skogen! Tydligen hade jag sparat bildspelet i ett felaktigt format och därför kunde det inte visas. Varför sparas det inte automatiskt på rätt sätt undrar jag. Jag lär få fortsätta undra.
I övrigt har dagen varit top of the pops. Eftermiddagen bjöd på fikafrämmande i form av Jenny och Lena och när 4-åringarna byggde en robot i garaget kunde vi andra plöja väsentligheter vid köksbordet.
Kvällen har jag tillbringat på stadens enda kvällsöppna café tillsammans med tre underbara mammor. Tre timmar fyllda av det mesta mellan himmel och jord.
Tack för den här dagen!

Hard work

De senaste veckorna har lillbrorsan skaffat sig tidiga morgonvanor. Jobbigt i början, men nu när jag har börjat vänja mig försöker jag se fördelarna. Man hinner med en hel del på morgonen. I morse klippte jag t.ex. Klaras lugg. Dessutom behöver man inte stressa för att hinna till dagis klockan åtta utan kan promenera i lagom tempo för att hinna titta på både kottar och katter.
Planer för dagen? Inga alls! Det var inte i går... Just nu sitter brorsan på golvet och jobbar hårt med ett gäng klossar. Hard work som sagt.

Published with Blogger-droid v1.6.8

Så mycket tid

14 maj 2010: mörk skönhet.

14 maj 2011: lika skön, men blond.

Så mycket tid har runnit förbi sedan jag senast satt här och skrev. Eller nä. Jag har suttit här och skrivit, men inte i bloggform. Jag har skrivit uppsats. För två minuter sedan skickade jag in vad jag hoppas är slutversionen av min uppsats och jag hoppas att jag snart kan fira att jag har sommarlov.

Annat som har hänt sedan sist är att jag tillbringat en vecka i Spanien tillsammans med mina elever. Tobbe tog över rodret här hemma i samma veva som jag stämplade in som arbetande igen. Veckan förflöt utan minsta problem och nu sitter jag här något mera solbränd och några erfarenheter rikare efter att ha sett otroligt mycket intressant, pratat massor av spanska och badat vid Medelhavets strand.

Två dagar efter min hemkomst, närmare bestämt i går, var det på dagen ett år sedan vi förälskade oss i det lilla russinet Herman. Det händer grejer när man är en liten kille kring ettårsstrecket och numera kan han både stå och gå. Det senare gör han dock bara om han har något stadigt att hålla sig i, men visst går det framåt. Glad är han fortfarande mest hela tiden, även om livets motgångar ibland gör att man måste bryta ihop i en hög på golvet.

Sådant är livet just nu. Ganska ljuvt.

Nämen vad hände med våren?

I går var en härligt solig vårdag. Dessvärre hann jag inte njuta särskilt mycket av solen eftersom tusen andra saker stod på agendan. Som tur var handlade det mest om väldigt trevliga saker, så solstrålarna får jag ta igen en annan dag. Bland annat hann jag med att:

• åka till byggaffären för att lämna tillbaka en låda kakel och en låda golv.


• mata barn.


• dejta maken på banken.


• återbörda maken till jobbet, där jag samtidigt passade på att göra ett nytt pass, inför maj månads spanienäventyr.


• få eftermiddagsbesök av Bea som hade med sig ett foto av mig och min man, från vår bröllopsdag, inramat i den finaste av ramar.


• få middagsgäster i form av Lena, Jenny och Erica.


• somna i sängen efter en härlig lässtund.

I dag visar sig våren från en annan sida. Snön vräker ner och hittils i dag har jag mest jagat lillebrorsan som forsat fram mellan sladdar och lampor. Nu sover han, utmattad av bus och jag tänker att jag kanske borde ta en dusch, om jag skulle råka hamna ute bland folk senare i dag. Ja. Det måste jag nog göra. För min egen skull om inte annat. Ha en härligt snöig dag!

En offentlig ursäkt!

En ursäkt som mest riktar sig till mina barn, som jag hoppas i framtiden kommer att ha glädje av denna läsning. Ett dokument över en barndom och ett föräldraskap. Bloggandet ligger för närvarande på något sorts strömsparläge. Uppsatsskrivande och livsnjutandet går före och på något sätt är det så mycket enklare att uppdatera sin status på Fejjan. Tråkigare, latare och inte så fantasifullt, men enklare. Livet springer vidare här på Kvarngatan. Vi njuter av köket och tränar på cykling. Klara är införstådd med att sommaren som kommer är sommaren när stödhjulen kommer att ryka. Än så länge njuter hon dock av att ha dem där och snabbt går det. Herman kryper omkring och drar i ALLT. Lampsladdar och gardiner lever ett farligt liv och flyttar vi på en farlig sak hittar han raskt något annat att dra i. Nu är det dags för dagishämtning. Jag ville bara tala om att vi lever och mår, så det förslår.

Vår?

Har den kommit nu? Våren alltså. Det är inte utan att jag börjar misstänka det när vägarna uppvisar mer asfalt än snö och när behovet för nya galonisar plötsligt gör sig påmint i form av dyngsura overaller. Härligt var ordet.
Här har några dagar i gräsänkeskap förflutit då maken i söndags begav sig mot fjälltopparna med ett antal vänner och lika många skotrar. Jag måste säga att vi har haft det alldeles förträffligt även utan honom. Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja vara utan honom i det långa loppet, men dagarna har bara rusat iväg eftersom vi haft gäster till både lunch och middag och i går tog jag barnen och mormorn med mig till Luleå. Vi hann med en mycket givande stund på stan innan jag drog till universitetet och resten av gänget hem till storasyster.
Köket har nu fått tapeter på sina väggar och i går inhandlades tyg som inom en snar framtid ska bli gardiner.
I dag väntar skidtävling på dagis, pappans hemkomst och sen i kväll ett fika på stan för mig och ett gäng mycket trevliga damer.
Nog känner man livet i sig lite mer nu än i januari. Eller hur?

Bloggtorka

Jag vet inte varför, men jag har helt enkelt inte haft varken tid eller lust till att blogga på sista tiden. Det har hänt en massa roliga saker: vi har flyttat in i nya köket, som du kan se bilder på här ovanför. Jag och mannen har även hunnit lämna barnen i tryggt förvar och åkt tåg långt upp bland fjällen och upplevt tidernas bröllop när en av mina bästaste vänner gifte sig med sin bästaste kille.

Sedan har det hänt en del mindre roliga saker också: barnen har varit sjuka. Herman har legat kring 40-strecket från söndag till onsdag kväll. I dag var han dock pigg i blicken och sval i pannan igen. Klara har åkt dit på en hosta som heter duga, snuva som täppt igen varenda por, huvudvärk och feber som kommer och går. I dag ringde jag vårdcentralen och fick direkt en tid för att få henne undersökt. Allt så helt ok ut och hon var en fantastisk patient. Nu hoppas vi att hon snart är sitt vanliga underbara jag igen. Jag kan ta allt skräppyssel i världen bara hon orkar vara pigg och på benen. Hon får stöka ner, bygga kojor i soffan och jag kan läsa sagor tills rösten inte håller längre, bara hon är pigg och glad. Min stora lilla älsklingsflicka.

Forfarande är köket utan spackel och tapeter, men det kanske kommer i helgen. OM vi är friska.

Måndag, måndag...

Det känns som om jag vore höggravid och bara går och väntar på att förlossningen ska sätta igång. Riktigt så illa är det inte och som en lite parentes kan jag meddela att jag tror att jag nästan är tillbaka i matchvikt igen. Reservationen med ett tror beror på att min våg i Hortlax inte har besökts på länge. Eftersom vi inte äger någon våg brukar jag passa på att väga mig när vi besöker Maria och Glenn, men eftersom det var alldeles för länge sedan så har jag faktiskt ingen riktig koll utöver mina egna beräkningar. Men eftersom jag hade VG i matte C så borde det ju stämma. Eller hur?
Hur som helst, gravid är jag inte, men det handlar om köket. Enligt byggdirektören ska köket vara inflyttningsbart i morgon. Det som då återstår får vi göra själva och det handlar om att spackla skruvskallar och skarvar i gipsskivorna för att sedan kunna tapetsera. När detta ska ske återstår att se eftersom denna vecka och helgen som kommer är full av aktiviteter både hemma och på bortaplan. Det spelar ju mindre roll, för köket är underbart fint, även utan tapeter. Och dessutom har tapterna ungefär samma färg som gipsskivorna så det går liksom på ett ut.
På torsdag väntar 10-månadersbesiktning av Herman. Han kryper fortfarande inte. Han ställer sig i startställning och vaggar lite men sedan är det som om han får svindel och sätter sig på rumpan igen, alternativt lägger sig på mage. Klara var inte så tidig med att krypa hon heller, men vid nio månaders ålder var hon i alla fall i gång. Vid tio månaders ålder sa hon dtack. Herman säger inte så mycket. Eller han säger mycket, men inget som egentligen liknar svenska. Men han är glad, glad, glad och alldeles, alldeles underbar. Det kommer man väldigt långt med. Även om man sitter stilla.

Gokväll söndag

Jag tycker att det känns som att tiden har sprungit i väg under de senaste veckorna. Förvisso har jag väl länge haft känslan av att tiden går snabbare och snabbare ju äldre jag blir, men nu är det lite galet tycker jag. När vi började riva köket var det midvinter, iskallt och februari. Nu är det soligt, varmt och mars.
Kanske är det för att det är ganska trevligt det här med generationsboende. Alltid någon att prata med och aldrig tråkigt. Kanske är det därför tiden flyger.
Helgen har kortfattat varit blåsig och Tobbe har jobbat och extrajobbat. Klara har åkt Coop-sprinten på skidor och i dag har vi födelsedagsfikat hos Jenny.
Nä, nu börjar en film på tv. Glad måndag på dig!

Glädje och ilska

I dag har vi varit ute i det något molnigare vädret. Brorsan har fått ha skor på sina fötter för första gången. Även om han inte rör sig per fot än så är det ju härligt att kunna gå loss på snön utan att bli blöt om fötterna. Han har dessutom premiäråkt pulka i storasysters trygga (nåja) famn och alla gillade upplägget.
Dagens glädje var det.
Ilskan då? Ja, den infann sig någon gång efter 21 när ett av Sverigedemokraternas ärkepuckon intervjuades i Aktuellt. Men dra åt skogen så pinsamt för svensk demokrati att varelser med total avsaknad av både iq och eq har fått rumputrymme i riksdagen. Må de åka ut med en rejäl spark i rumpan så snart som möjligt. Annars kommer jag bara att bli argare och argare.
Nä. Lite danska i sängen på det här då? Ja. Vi kör väl på det.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Sooolsken

Jag kan säga att det är härligt att vara föräldraledig just nu. Efter tre månader inomhus känns det så underbart att kunna vara ute i solen hela eftermiddagar utan att frysa ens en liten smula. Barn i fyraårsåldern får ett väldigt mycket bättre humör utomhus. De är som små hundar som verkligen måste rastas.
I dag har Klara åkt skridskor för första gången och det gick helt klart smidigare än väntat. Jag var förberedd på allt. Mest på skrik, sprattel och gråt, men hon var förvånansvärt stabil på skenorna och är det lika härligt i morgon kör vi en repris då. Kanske med matsäck. Allt blir ju liksom lite trevligare då.
Mina lediga stunder ägnar jag åt en roman på danska. I början hade jag väldigt svårt att få något sammanhang kan jag väl erkänna. Jag förstod att någon var någonstans för att göra något. Så mycket mer begrep jag inte. Boken har tagit sig och så har även min danska och nu är den nästan riktigt bra. När boken är utläst väntar bara en liten uppsats och sedan en jättestor uppsats och sedan är jag färdig med studierna för den här gången. Jag måste ändå medge att det har gått rätt smidigt att plugga, både på sidan av arbete och på sidan av att vara hemmaförälder. Men. Det ska bli skönt när det är över också.
På köksfronten ser det bra ut. I morgon kopplas vitvaror in och i den bästa av världar smackas även kaklet upp. Som jag längtar efter att få piffa och puffa, efter att få torka en redan fin bänkskiva och laga mycket godare mat på en mycket nyare spis. För visst borde maten bli godare i ett finare kök? Ärligt? Visst borde den det?
Nu ska jag bege mig till Täfteås dansbana. Skaru me?

Utvecklingen

Jag åkte förbi huset en sväng för en stund sedan och fick se ett proffs in action. Taket håller på att skruvas upp, väggarna är gipsade och all el är dragen. I morgon läggs golvet. Inte det golv vi valt, utan ett annat, eftersom personen som skulle beställa golv inte gjorde det. I går var jag ganska arg över detta faktum, men idag känns det bra. Egentligen blir det här nog bättre, men visst blir man lite sårad när folk inte håller vad de lovar. Jaja. Shit happens och det är helt och hållet världsligt. Nu får vi bara hoppas att alla skåp, lådor och luckor har kommit med.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Kommer snart!

Jag vet att jag borde ha lagt in en bild eller två, men jag har bara inte hunnit fota. I går kom snickar-Lasse och påbörjade projektet och det ser redan bättre ut i köket. Valven är borta och väggarna har fått en ljusare ton tack vare gipsskivornas glans. Nästa steg är taket tror jag. Ett tak utan brunbetsade takbjälkar. Tänk dig! Sen kommer golvet. Ett mörkt golv som inte försöker se ut som klinker. Tänk dig det då!
Jag fotar när taket är på plats. OK?
I övrigt kan jag säga att det går väldigt bra att bo i kollektiv. Det är roligt att alltid ha en annan vuxen att prata med, även om denna vuxna är en pensionär med ett liv som får mitt eget att likna eremitens.
Nu ska jag vika tvätt i kollektivet. Återkommer!