Tittut!

Så lång tid har gått sedan mitt senaste blogginlägg att jag med nöd och näppe kan navigera dessa sidor längre. Men här sitter jag nu med avsikten att göra detta till en vana. För min egen skull och för mina barns skull. För visst vore det häftigt om även din mamma hade bloggat arslet av sig under din barndom så att du i dag kunde sitta och läsa om hur livet tedde sig då, på 70- eller 80-talet när verkligheten var en helt annan.
Under mitt sex månader långa blogguppehåll har förvisso inga stora skandaler ägt rum. Mitt liv ser ut ungefär som det gjorde då. Mitt hår är lite längre och mina barn också. Min mage är lite större på grund av att jag i slutet av september beslutade mig för att sluta snusa och i snusets frånvaro får annat ta vid. Annat fyllt av socker eller fett och ibland både och. Dumt, jag vet, men säkert bättre än nikotin. Eller hur?
I skrivandets stund befinner vi oss mitt i februari och efter en tids iskyla har denna helg bjudit på solsken och nästan inga minusgrader alls. Detta har vi i den här familjen firat med två kalas och en söndag på Vallsberget. Klara har i vinter fått göra entré i slalomvärlden och hon gillar det skarpt, till allas stora glädje. Brorsan får hänga med och gör det glatt då det vid bergets fot ofta väntar en pistmaskin och en skoter eller två.
På något sätt tycker jag mig via dessa små utflykter få hjälp att se det stora i det lilla. Den varma känslan i magen efter en värmestugelunch bestående av mackor och varm choklad, lukten av snön på väg upp i liften och en härlig tillsammansstund i bastun efter en "hård" dag i backen. Precis så är jag som nöjdast. Och på något sätt känns det som att allt sånt här är lättare att göra nu, när den yngste familjemedlemmen blir allt mer flexibel och ta med-bar.
Nej, nu har jag inte riktigt tid med det här längre. Att jobba heltid kräver sin kvinna och nu ligger en hög med arbete och ropar på mig från väskan.
I morgon räknar jag dock med att vara tillbaka igen. Om så inte blir fallet så förtjänar jag en spark där bak. Tro mig!