Jag har ägnat en liten stund av i kväll åt att läsa min blogg från vintern -07, när Klara var lika liten och glad som Herman är nu. Det är intressant att läsa om hur livet var då och hur vi fördrev de mammalediga dagarna på Skolgatan.
Vi promenerade mycket, jag och min dotter. Eller, alltså jag promenerade samtidigt som hon oftast sov gott i vagnen. Under promenaderna hann jag fundera så mycket. Jag hann liksom känna livet i mig och njuta av det ordentligt.
Nu vet jag inte riktigt vad jag gör med tiden. Eller snarare kanske det handlar om vad tiden gör med mig, men på något makabert sätt så känns det som om jag ofta har bråttom någonstans! Hur idiotiskt låter inte det? Bråttom?? Jag är ju för tusan ledig och kommer att vara det ett bra tag till.
Jag tror att det är dags att skärpa till sig. Det är dags att skita i att bädda sängen. Ingen går väl ändå upp till vårt sovrum under dagarna. Det är också dags att försöka se vad som är rimligt. Hur mycket jag än vill det så är det svårt att hinna städa, plugga och promenera under de tre timmar som Klara är på dagis. Promnera räcker. Välmåendet först - alla gånger!
Sen var det ju det här med där jag började. Bloggandet. Jag önskar att jag kan börja måla med orden igen. Vackra promenader vid vattnet kanske kan ge mig lite färg.
1 kommentar:
Visst är det konstigt att man känner sig konstant stressad fastän man är föräldraledig. Har börjat gruva lite för att börja jobba igen, hur ska man då hinna med livet?
Men jag kan bara hålla med, välbefinnandet framför allt. Jag försöker promenera de gånger Ville är på dagis, blir snabbt några mil i veckan. Kram på dig
Skicka en kommentar