Under förra veckan kände jag mig lätt stressad över sonens märkliga nattvanor. Jag tyckte att han borde sova längre och äta mindre. Men så började jag tänka om. Han är ju bara en bebis och vem vet om jag kommer att få några fler bebisar i mitt liv. Amningen må låsa fast bebisen vid sin mor men helt ärligt är det ungefär precis så jag vill ha det och dessutom ammar den här ungen mest på kvällarna och nätterna så om jag känner för en rast ifrån bebisbubblan för en stund så kan jag absolut ta en sådan på dagtid och lämna matandet till barnafadern.
Jag gissar att det var en släng av stressen som fick mig att tro att det var viktigt att Herman skulle sluta äta på nätterna. Men vad stressar vi med det för? I dag har jag varit på jobbet och fyllt i ledighetsansökan för vårterminen så i värsta fall kan jag nattamma till augusti 2011.
På tal om mitt besök på jobbet så kom det över mig igen det här med mitt underbara jobb. Och jag VET att jag tycker att det är extra underbart bara för att jag vet att jag inte behöver jobba igen förrän i augusti nästa år men ändå. Jag älskar de där ungarna! Tonårsbarnen som svajar förbi, som trots sin hormoniella orkeslöshet är så fnittriga och stundvis överlyckliga över småsaker. Det är en ynnest att få ha det här jobbet som jag har och jag hoppas och tror att jag alltid ska känna samma stolthet över att vara lärare.
På väg från arbetet stannade vi kvar på den sidan av älven och fick både kaffe och en härlig prommis hos maranborna.
I morgon väntar BVC-besök för lillebror samtidigt som storasyster får återvända till dagis efter en dryg veckas sjukfrånvaro. Men oj så mysigt det har varit att ha henne hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar