Är jag förvånad?

Nej, inte så särskilt faktiskt. Det är så typiskt mina ungar att vara något skeptiska till sådana här nymodigheter. Mat på flaska??? Vem har kommit på sådana tokigheter?
Herman ligger alltså i sängen och flaskan står här. Orörd.
Jaha. Hur gör vi nu då?
Det är nu jag måste vara hård. Säga nej. Inte ge vika för en darrande underläpp mitt i natten. Jag ska vara stark. Jag ska säga nej.
Jag återkommer.

Det är roligt i dag...

på Kwarngattun. Du ser väl de febermatta ögonen bakom kudden?

Vi tittar på Saltkråkan och jag har överdoserat kaffe. Så är det i dag.

Bebisfasoner!

Herman har ända sedan han föddes sovit ganska bra på natten. Han har ätit som tusan på dagarna men på natten har han mest snusat och ätit någon enstaka gång. Fram tills för någon vecka sedan. Då blev det plötsligt två gånger. Sedan tre gånger och i natt har pojken ätit ungefär en gång varje timme. Något är lurt. Jag vet inte säkert, men det känns som att bebisen kanske vaknar för att han är hungrig och att jag inte längre har det som krävs i min egen kropp. För att kanske råda bot på problemet har jag i dag tagit ett stort steg. Jag vandrade iväg till affären för att köpa ersättning. En portion till att börja med och sedan får vi se. Nu ska ungen sova. Vi trodde att en tallrik gröt innan sängdags kanske skulle räcka och att man sedan kunde fylla på lite med amning. Nu återstår att se om natten som kommer blir bättre. Jag återkommer med uppdatering i morgon. Kanske är jag då en nyponros som sovit åtta ljuva timmar i sträck. Kanske inte alls. Håll tummarna är du snäll!
Sjukdomen har fortfarande vårt hem i besittning. Jag anar dock en förbättring. I dag åt det sjuka barnet lunch. Det gjorde hon inte i går.
På återseende! Tjing!

VAB

Förvisso heter det inte VAB när man redan är föräldraledig, men fenomenet är lite detsamma. Vi har haft en mycket stilla dag och det är något som passar både det febersjuka flickebarnet och mamman, som går på aktivitetsdiet. Vi har byggt pussel och tittat på film. Ungefär så. Och när eftermiddagsfebern blev som hetast satte jag mig i bilen för att åka norrut och lära mig lite mer om språkhistoria. Kanske gjorde jag det. Något lärde jag mig i alla fall.
Dagen blev plötsligt smått historisk eftersom det var första gången jag befann mig så långt ifrån Herman. Han har nämligen blivit en fena på att äta både gröt och puré och därför vågade jag åka till universitetet utan honom. Det är märkligt egentligen. Under hela hans existens, från skapelsen räknat, har vi cirkulerat i en radie av några få meter från varandra. Med undantag för en prommmis på egen hand då och då, har jag haft honom på replängds avstånd. Men nu börjas det. Nu ska visst navelsträngen börja tänjas ut. Det är, som många vet, lite bitterljuvt. I mina mörka stunder kan jag se puréätandet som ett första steg mot en egen lägenhet. I mina mer ihopskärpta stunder ser jag det helt och hållet som en naturlig utveckling och gläds över gossebarnets matglädje.
Men sådant är väl livet. Stort och smått mäts och vägs och blir stort och smått beroende på vem det är som mäter och väger. Visst förstår du hur jag menar?

La vida

I går kväll gick jag en kvällspromenad. När jag lämnade hemmet var allt som vanligt. När jag kom hem hade dock Klara utvecklat väldigt ont i örat och grät utan slut. Efter samtal med akuten tyckte sköterskan att vi skulle svänga förbi så att farbror doktorn fick sig en titt i det onda örat. Tobbe bar (en smula stressad) ut flickebarnet i bilen och så susade de iväg mot sjukhuset. Kanske 15 minuter senare ringde min telefon och på andra sidan luren kvittarade den nyss gallskrikande Klaran att hon inte hade någon öroninflammation utan bara var lite röd i det ena örat.
Min man hade börjat ana oråd redan i bilen eftersom hon plötsligt tystnat och glatt konstaterat att det nog kändes lite bättre.
270 kr senare seglade hon in i hallen igen, mäkta stolt över att ha överlevt läkarbesöket. Älskade gullunge! Nu håller vi tummarna för att rodnaden i örat fortsätter vara just bara en rodnad.
Just nu bygger hon tåg av gamla skokartonger så att gossedjuren ska ha något att åka i.
Tåg är bra.

Married life

Sitter här och tänker att jag kanske borde berätta lite om livet som gift. Jag har ju levt det i två veckor nu. Och som det gifta livet leker!
Skillnaden syns tydligaste när jag i olika sammanhang hänvisar till Tobbe, typ så här:

• I telefonen med en snubbe på Tele2, där Tobbe förra hösten tecknade ett avtal med Canal+ Sport. En meningslös kanal som kostar en massa pengar. I ett obevakat ögonblick tjuvringde jag dit för att fråga ur jäkla lång bindningstid abonemanget egentligen har. Snubben på Tele2 frågar vem som står på abonemanget. Jag svarar: -Min man.
• I samtal med en pappa på dagis. Vi pratar om den omdebatterade 15-timmarsförändringen, och jag får tillfälle att prata om "min mans oregelbundna arbetstider".
• I mina statusuppdateringar på Fejjan kan ett visst missbruk av ordet "make" noteras.

I övrigt kan jag tycka att jag ibland känner en lätt smärta i nacken efter att ha tittat ner på den nya ringen allt för många gånger på ett oergonomiskt sätt, liksom utan att lyfta handen. Jag går dessutom fortfarande i väntans tider eftersom ingen statlig myndighet tycks ha uppmärksammat mitt nya efternamn. Svärmor skickade dock ett kort, adresserat Herr och Fru E. Det är jag tacksam för. Det känns lite som att jag behöver träna på att vara mitt nya jag. Rent namnmässigt sett alltså.

Allvarligt talat så känns det lite mysigt att vi alla heter samma nu.

Och som Shakespeare sa; A Rose, by any other name, would smell as sweet.

Just det!

Det blev en dag i dag också...

Och vem hade väl trott något annat?

Den senaste tiden har i den här familjen inneburit väldigt tidiga mornar. Det är fyraåringen som studsar upp någon gång strax innan 06 och kanske är det också därför som hennes humör inte riktigt bär henne genom hela dagen. Eller så är det bara trotsen som kommit på återbesök. Denna trots, denna trots. Ett samtalsämne som aldrig sinar för småbarnsföräldrar som jag. I dag har dock varit en väldigt bra dag, rent trotsmässigt. Ända fram till middagen. För att göra en lång historia kort så vägrade Klara äta den äckliga maten och storgrät av hunger och trötthet. Hennes lillebror storgrät samtidigt av hunger och jag satt ensam vid matbordet, med en gallskrikande unge på varje ben.
Det är vid sådana tillfällen det gäller att bara kliva ur sin kropp och se det hela utifrån. Utifrån ser det riktigt komiskt ut. Utifrån ser det ut som något som skulle platsa i America's Funniest Homevideos, som i princip inte är komiskt, men ändå kanske lite, ibland...
Nu sover i alla fall båda skrikhalsarna och låter inte fullt lika mycket. Jag tittar på TV och lär mig hur singelkillar gör när de försöker snärja en ensam mamma.

Den här lilla snyggingen...

har drabbats av förkylning. Jag vet inte om det är hans manliga könstillhörighet eller om det bara är hans person, men jag inbillar mig att han överdriver lite. Han är på bra humör och glad som vanligt, under förutsättning att han får ligga nära min barm. Han sover hur gott som helst om natten, så länge någon av föräldrarna erbjuder sin bringa.

Men han är alldeles, alldeles underbar vår lillebror. Håret är så mjukt, så mjukt och kinderna så mjuka att krama. Det är en ren ära att få vara hans madrass.

Till vänster om underbara brorsan ser du en skymt av kaklet i vårt kök. Ta en ordentlig titt, det kan bli den sista!

Lekande lätt

Som du ser har det här varit en gungande dag. Om du vill känna livet i dig kan jag verkligen rekommendera gungan i lekparken vid kullarna på Djupviken.

Herman testade hoppgungan som jag vill minnas att Klara älskade. Jag är inte säker på att lillebror är fullt lika imponerad, men det kanske kommer med tiden. Med tiden hoppas jag även att gossebarnet ska återgå till att sova på natten, precis som han har gjort under vissa delar av sitt snart fem månader långa liv. Just nu vaknar han varannan timma och det är väl osäkert om han är hungrig eller bara allmänt sällskapssjuk. När man har en storasyster som sover i rummet bredvid är man inte så sugen på att vänta ut gråten heller. Det känns helt enkelt som den enklaste lösningen att bara trycka in ett bröst i den gråtande munnen. Vi experimenterar vidare och hoppas att det snart vänder.

Torsdag i morgon och vips är det snart helg igen. Vad kan den ha i sitt sköte tro?

Älska bloggen

Jag måste ändå bara få hylla det skrivna ordet. Det som skrivs har en större tendens att gå i uppfyllelse. Efter gårdagens lilla sammanbrott i text har jag ägnat dagen åt att ta vara på varje ögonblick.
Klara har varit ledig från dagis och Tobbe hade en ledig förmiddag så vi tog en lång, blåsig och härlig prommis på morgonen.
Just nu är det eftermiddag och Klara bygger lego och Herman ligger i sitt gym och gnager på en groda. Jag sitter framför datorn och dricker kaffe. Jag gör inget annat. Jo. Jag bloggar.
Så jäkla skönt!

Det var bättre förr

Jag har ägnat en liten stund av i kväll åt att läsa min blogg från vintern -07, när Klara var lika liten och glad som Herman är nu. Det är intressant att läsa om hur livet var då och hur vi fördrev de mammalediga dagarna på Skolgatan.

Vi promenerade mycket, jag och min dotter. Eller, alltså jag promenerade samtidigt som hon oftast sov gott i vagnen. Under promenaderna hann jag fundera så mycket. Jag hann liksom känna livet i mig och njuta av det ordentligt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag gör med tiden. Eller snarare kanske det handlar om vad tiden gör med mig, men på något makabert sätt så känns det som om jag ofta har bråttom någonstans! Hur idiotiskt låter inte det? Bråttom?? Jag är ju för tusan ledig och kommer att vara det ett bra tag till.

Jag tror att det är dags att skärpa till sig. Det är dags att skita i att bädda sängen. Ingen går väl ändå upp till vårt sovrum under dagarna. Det är också dags att försöka se vad som är rimligt. Hur mycket jag än vill det så är det svårt att hinna städa, plugga och promenera under de tre timmar som Klara är på dagis. Promnera räcker. Välmåendet först - alla gånger!

Sen var det ju det här med där jag började. Bloggandet. Jag önskar att jag kan börja måla med orden igen. Vackra promenader vid vattnet kanske kan ge mig lite färg.

Och så klart...

Foto: Anna Bergström

Vi måste ju kanske också ta en titt på dopkillen och hans fina storasyster.

Fler bilder

Duktiga, duktiga Anna, som inte bara är lärare utan också fotograf, har tagit dessa bilder från vår bröllopsdag.

Jag har konstaterat att min mun är sned. Eller så är det resten av jag som är sned...

Men det bjuder jag på.

Det nya livet

Ja då sitter man här då. Ännu en kväll som gift kvinna. Ett barn sover i sin säng och det andra sover i soffan bredvid mig. Det andra barnet vill gärna känna kroppsvärme för att sova riktigt gott. Det är väl ok om man är fyra månader tänker jag och låter honom snusa vidare.
Det här med det gifta livet känns faktiskt spännande. Jag tänker ofta på några ord som prästen skickade med oss på väg ut i resten av våra liv.
Försök att varje dag vara på ett sätt som får din man/hustru att älska dig lite mer...
Dessa ord kan tyckas självklara för många. Även för mig. I princip. Men det är lätt att glömma bort i vardagen och förvandlas till ett stycke trotsunge som mest bara vill ha saker och ting på sina egna sätt och vis.
På tal om trotsunge så har vi ett stycke fyraåring i huset vars trots har fått syre och blommat upp igen. Hon kan sura ihop över det mesta och vid de mest oväntade tillfällen. Mitt tålamod är inte alltid lika stort som det borde vara och i dag under en meditativ morgonpromenad bestämde jag mig för att skärpa mig lite jag också. Hon är barn och jag är vuxen och borde därav också vara vuxen i situationen. Jag återkommer med uppdatering om hur mammatålamodet kan eller inte kan påverka eventuella trotsutbrott.
I morgon är det nästan helg och jag funderar nästan på att utöka mitt sockerätande till fredagar.
Jag ska sova på saken.

Bekännelse

Foto: Anna Bergström

Ja, jag har levt i en lögn. Eller egentligen inte, men jag har inte berättat hela sanningen.

Sedan någon gång i somras har jag gått och vetat att jag skulle bli en fru, men med läpparna förseglade så klart.

I lördags, på Hermans dop, gjorde vi så slag i saken och blev man och hustru.

Jag, som aldrig egentligen har haft några särskilda drömmar om min bröllopsdag blev slagen och tagen i samma ögonblick som vi stegade ut i kyrkgången till tonerna av Delsbos brudmarsch. Alla känslor östes över mig på en gång och jag tror att jag skrattade och grät samtidigt. Jag tror att jag själv blev minst lika chockad som de nära och kära som satt där i kyrkbänkarna, intet ont anandes.

Nu har jag en ny, himla snygg ring och ett nytt efternamn. Jag trodde inte att det skulle kännas särskilt annorlunda efteråt, men det gör det faktiskt. Djupare på något sätt.

Och Anna! Är det ok att jag snor en bild?

Gullong!

Vår lilla rödtott till son håller på att växa upp lite för snabbt. Så kanske man inte ska säga, men man hinner verkligen inte med på samma sätt med nummer två. Under sitt snart fyra månader långa liv har han varit mycket skeptisk till att ligga på mage. Nu har det dock blivit lite roligare när han har orken att lyfta axlar och huvud ordentligt för att kunna spana på omvärlden. Detta foto togs dock i sista sekund, precis innan han flippade och slog näsan i golvet. Visst ser du också det fina täcket som mina fina arbetskamrater har gjort i slöjden. Världens finaste!
Det var väl mest det jag ville säga.

Avslut och premiär

Förväntansfull, intet ont anande, bebis.

Äcklad, kanske lite bitter bebis.

Coolaste katten i skogen.

I går åkte vi till stugan i paradiset för att, så att säga, avsluta verksamheten för säsongen. Vi tog upp bryggan, tömde blomlådor, ställde undan utemöblemanget, stängde av vattnet. Dessutom sov vi en sista höstnatt i skärgården och i morse tog jag och Klara en tur ut i skogen för att dryga ut lingonförrådet. Jag kände mig hela tiden som en tonåring som ville vända hem och börja packa ihop samtidigt som Klara kom med glada tillrop om hur härligt det är i skogen och hur många bär man faktiskt kunde hitta om man bara tittade noga. Vi kom i alla fall hem. Med 5 dl lingon. Det är inte mycket, men skogen var fasansfullt vacker, klädd i dagg och morgonsol, och det är tusan så skönt att bara studsa omkring på mossan i gummistövlar, utan smink och blingbling.

Dagens premiär står Herman för. Han har för första gången intagit annan föda än bröstmjölk. Om vi nu inte ska räkna luddet mellan fingrarna förstås... I dag bestämde vi att det var dags för potatis. Vi var alla fulla av förhoppningar och främst storasyster som nog gärna delat en hamburgare med brorsan. Herman själv gjorde som bebisar brukar göra. Han gapade, processade, försökte svälja och sedan ville han kräkas. Vi tar nya tag i morgon.

Fyra år senare...

Vilar på pappas mage, utpumpad efter utfärden.

Fortfarande pappas flicka, men på egna ben och med egna åsikter.

Det känns inte alls särskilt längesedan som jag låg på salen på Umeå BB och höll en nykläckt, svarthårig tös i min famn. På många sätt känns det som om det vore förra veckan. Samtidigt har det hänt så otroligt mycket under de fyra år som gått. Klara har gått från att vara ett litet, litet knyte till att fungera som en egen liten människa som klarar det mesta, från att gå på toaletten till att promenera runt stan utan problem. Hon är allt som oftast på bra humör, även om trotsen dyker upp där ibland, när hungern blir för stor eller orken tryter.

Nu har vi firat den stora dagen i två dagar. I går kalas med kompisarna och 10 stycken fina barn intog huset. Glatt och busigt! I dag har vi haft en något lugnare dag med familjen. Lunch på Ekan, lek i badhusparken och stenkastning på stranden. Födelsedagsbarnet beställde tacos till middag och mormor, moster och kusinerna från Luleå gjorde oss sällskap.

Fyra år. Ett liv.

Vackerhöst

Det är så makalöst vackert ute nu, och vackrare lär det bli i takt med att trädens löv skiftar färg till något så mycket djupare.
På måndag fyller Klara fyra år och i morgon är det dags för kalas. Den här dagen har därför till viss del ägnats åt förberedelser av olika slag. På eftermiddagen har vi även hunnit med en prommis till badhusparken och den fina lekparken där. Det är alltid väldigt svårt att ta sig därifrån men på vägen hem hyrde vi Madicken och den har vi i kväll avnjutit tillsammans med varsin godispåse, Klara, jag och mormor. Herman var förvisso också med, men han varken tittade på film eller åt särskilt mycket godis.
Jag önskar att jag hade fotat något av allt det vackra jag har sett i dag, men dessvärre har det inte hunnits med så jag säger helt enkelt bara over and out!

Fredag I love you!

Bjuder här på några bilder från den senaste veckan. Herman har en fortsatt avslappnad inställning till livet och trivs med det mesta. Klara har nog en liten trotspaus för tillfället vilket gjorde att hela gårdagen flöt på utan EN ENDASTE konflikt. Jag vet inte när det hände sist. Någon gång vid ettårsåldern kanske... Så här ser hon i alla fall ut ibland, när lekflowet kommer smygande och världen utanför tycks fjärran.

I dag har varit en härlig dag. Jag och Tobbe har varit ute på äventyr inför den stundande fyraårsdagen. Herra jumala så mycket pengar man kan sprätta på leksaker. Det komiska i kråksången var när vi kom hem och Klara satt på köksgolvet i säkert en timme och klippte figurer ur gammal wellpapp från en tvättlina som jag köpte på Clas Ohlsson. Plötsligt känns det dumt att ha lagt ut en mindre förmögenhet i materiella ting av plast. Men men... vad gör man inte för att visa sin kärlek?

När Tobbe åkte till jobbet gick jag och kidsen raka vägen till Ekbergs där vi träffade Jenny och hennes mage. Vi fikade och njöt av vimlet. Ja, jag tycker faktiskt att man kan kalla fredagseftermiddagarna på Ekan för vimmel. Eller fika och fika. För mig blev det ju bara kaffe så klart och jag kan stolt meddela att jag på en och en halv månad har gått ner ungefär sex kilo. Jag är så nöjd! Jag har fortfarande si så där 10 kilo kvar till inskrivningsvikten men det ska väl gå att komma dit på något sätt. En dag i taget.