Fjälluft

Att få se snöklädda fjälltoppar, dricka iskallt jockvatten och krama snöbollar är alla aktiviteter som får själen att blomma lite extra.

Vi har traskat i berg, ätit, druckit, badat bastu och njutit. Min sambo amatörnaturfotografen har verkligen fått sitt lystmäte av vattenfall och vackra vyer.

Kort sagt: Fjällen rockar!

Den enda lilla haken är att det är lite långt att åka... Klara löste den situationen med att knoppa in ett tag på tågsätet.

-Hur gamla är barnen när de börjar skolan här uppe i Norrland?

Fråga ställd av den äldre dam vi satt bredvid på tåget upp. Strax efteråt frågade hennes man:

-Firar ni midsommar här uppe också?

Det gamla paret hade aldrig varit i Norrland förut. Men de hade bekanta från Gävle...

Mitt i sommarn!

I morgon berger vi oss till Björkliden med hela min stora familj! Allt från små, små gullungar till stora, mäktiga pensionärer ska trängas i en stuga mitt i fjällvärlden. Om där finns några blommor att lägga under huvudkudden återstår att se. Dock hävdar jag att jag har mitt på det torra och hoppas att få drömma om honom - med eller utan midsommarblomster.

Det enda som känns tråkigt är att jag bryter traditionen att fira midsommar med världens bästa vänner. Men ni finns i mitt hjärta. I morgon och alltid!

Ha en riktigt fin dag allihopa. Och drick måttligt av johannesörten.
Puss!

Här har du min kyl!

Eftersom jag har blivit utmanad av Cissi får jag nu lov att presentera vårt kylskåp. Kylskåpet är stort och bra och rymmer många godsaker. Dock har det under de senaste dagarna börjat bete sig konstigt. När man stängt dörren kluckar hela bygget som om någon står på insidan och häller ut hela den bag-in-box som står där inne och väntar på en ljummen sommarkväll. Efter att ha konstaterat att ingen står på insidan och slösar bort mitt vin ringde jag snabbt till den händige kvartersvärden som informerade om att det är kylskåpets sätt att tala om att det känner sig lite krassligt. Alltså, vi behöver ett nytt kylskåp. Det fiffiga med att bo i hyresrätt är att man bara ringer ett samtal och sedan är det någon annan som ombesörjer själva införskaffandet och installationen.
Hur som helst, det där var bara en kort presentation av kylskåpet och dess nuvarande tillstånd. På ytan ser det dock helt och friskt ut och är täckt av allehanda viktiga små saker. Allt som allt har vi sex kylskåpsmagneter. Fyra är likadana och ser ut som små händer. De inhandlades för två år sedan på Expo stormarknad på Teg i Umeå. De fyra små händerna håller fast följande viktiga ting:
- BB-bilden på hela vår lilla familj. Ni vet den där klassiska som man skickar till tidningen...
- Ett foto av mig, mamma och pappa från våren -80. Mamma och pappa ser jätteroliga ut i tidstypiska kläder och frisyrer. Jag ser väl mest ut som en liten tjej i Klaras ålder.
- En bonuscheck från Ica à 25 kr.
- Urklippta kaninmärken från blöjpaket.
Sen har vi även två smaklösa tingestar till magneter som har blivit uppsatta mer för sin magnetiska funktion än för sin estetik. Den ena är från Klaras bokklubb och håller upp en komihåglapp om Klaras nästa BVC-besök. Den andra är från Apoteket och naglar fast en bonuscheck från samma företag.

Ja, det var kylen det. Den trötta kylen.

Följande bloggare utmanas: Niklas, Lena och Godisråttan (en ny bekantskap i bloggvärlden)

En nyfödd bloggare...

har i dag kommit till världen. Besök Lena och lär känna en av mina bästisar. Vi har polat sedan lekis och nu bor Lena i England och bloggar därför utan prickar.

Välkommen till världen blogg-Lena!

Flickor och pojkar

Det här med jämställdhet är något som jag ibland går och klurar över. Jämställdhet mellan könen alltså. Och mest handlar det om jämställdhet i mitt eget förhållande. Och andras... Det här med lika lön och lika rätt till befattningar är för mig så självklart att jag inte ens orkar spendera värdefull tanketid till den debatten.
Jämställdhet i mitt förhållande innebär för mig att jag och Tobbe ska ägna lika mycket tid och arbete till det pyssel som måste göras här hemma. Könsrollerna borde inte spela någon roll. Man ska hjälpas åt, dra ett lika tungt lass och allt det där. Med maten turas vi oftast om. Vi har våra paradrätter som varvas vecka ut och vecka in. Städningen likaså. Min paradgren är toalettstäd och Tobbes är dammsugning. Dammtorkning sköter jag eftersom det verkar som att min manlige sambo inte ser dammet. Ej heller lider han av lite småstök på samma sätt som jag gör. Dock är det oftast han som har koll på tvättider och vad som borde handlas. När det gäller att vara handy(wo)man vet jag inte... Jag har alltid sett mig själv som ett händigt fruntimmer som kan både skruva, dra och lyfta tungt. Likförbaskat kan jag inte förneka att Tobbe är strået vassare. Nu när vi skruvat och monterat i tre veckor har det blivit han som borrat mest och skruvat bäst. Här kommer könsrollerna in. Jag kan inte låta bli att tycka om när han gör sånt. Jag känner mig stolt när min man skruvar och borrar, mäter och hamrar. Jag blir liksom varm i kroppen. Jag skulle nästan vilja påstå att jag själv stiger åt sidan för att han ska få göra allt det där. Mest för att jag tycker att det är trevligt att han gör det.
Folk kanske kommer att döda mig för att jag tänker så här, men kan det vara så att man (jag) innerst inne vill ha en alfahane som bygger mig ett hem? En hane som jag kan titta på och känna mig stolt över för att han är så rejäl.
Det jag menar är inte att jag förespråkar statiska könsroller. På intet sätt. Jag tycker bara att det är lite intressant hur hjärnan tänker, eller själen känner. Helt otippat liksom. Jag är ju en ytterst modern kvinna med starka armar och piggt intellekt. Ändå blir det så här. Och jag kan inte hjäpa det!

Morgon och måndag

och nu har den fjärde veckan som pitebo inletts. På skrivbordet bredvid mig ligger en hög med kuponger, brev och nyckelringar. Allt från de välkomstpaket som rullat in i brevlådan under de senaste veckorna. Vi har nu så mycket kuponger att vi lätt skulle kunna tapetsera det gigantiska förrådets väggar. Jag vet att det egentligen är skitsaker men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite smickrad och hedrad när jag öppnar det mallskrivna brevet med rubriken Välkommen till Piteå! och som är undertecknat av kommunalråden. Jag kan inte känna mig annat än nöjd över det faktum att vi när vi vill kan hämta ut två djupfrysta tårtor på Coop eller inte mindre än sammanlagt fyra (!) fogsvansar hos två byggvaruhus. Nu vet jag förvisso inte vad vi ska med fyra fogsvansar till men något inom mig blir ändå varmt och fnissigt. Kommunalråden har dessutom inte bara skickat ett mallskrivet brev utan även bjudit in oss till paltlunch i stadshuset i september. Där ska vi få chansen att prova stadens gastronomiska stolthet, få värdefull information om omgivningarna och lära känna andra nya pitebor. Nog är det väl lite gulligt ändå.

Måndag morgon och lite smågrått ute. Klara sover och jag ska ta tag i Damernas detektivbryå som jag förmodligen snart är ensam om att inte ha läst. Därför ska jag läsa den nu! Dagens äventyr blir en trip till Norrbottens huvudstad för att lämna in barnvagnen som tyvärr säckat ihop en aning...
Ha en bra måndag där ute!

Myran och utsikten

Min prövotid av PhotoShop har gått ut. Bilder ser nu klumpiga och amatörmässiga ut. Jag känner mig tråkig, trist och klantig. Hur gör man nu? Hur många miljoner kostar det att köpa sig lite PhotoShop? Råd och tips mottages gladeligen. Hur som helst, här är bildbevis på Klaras nya last i livet. För er som bor en bit bort kommer även ett bildbevis på att Piteå i slutändan är bäst. Utsikten från vår balkong. Är den inte fin så säg?

Dagen i dag har varit mysig. Vi har haft besök av Åsa, Maria med lille Ville och Jenny med lille Edvard. Kära vänner från förr. Att träffa vänner från gamla tider är så häftigt. Man känner varandra väl men ändå är det på nya premisser. Man är bekväm nog att prata om allt och ändå är vi alla nya människor av den ena eller andra anledningen. Ganska häftigt när man tänker på det. Samma kroppar (ok kanske inte helt och hållet likadana) men utvecklade själar. Kära återseenden men ändå nya bekantskaper.

Håller just nu på att läsa Glasbruket av Arnaldur Indridason. Av någon anledning har jag hoppat över denna första av hans böcker. Så fort jag får en sekund över förflyttar jag mig till ett höstmörkt Reykjavik och en invecklad mordutredning med förgreningar långt bak i det förflutna. Detta är ännu ett boktips och en strålande sommardeckare.
Mitt snusande verkar nå nya höjder varje dag. Borde tagga av lite. Men det kommer jag ju att göra till hösten när jag börjar jobba. Man får i alla fall inte snusa på lektionstid...

Myrsteg

Sakta men säkert har gråvädret gjort att vi nu tar myrsteg i lägenhetsfixandet. I går hände vi tavlor i vardagsrummet. Det är fortfarande inte klart och så klart behöver jag nya väggprydnader. Men det måste få ta sin tid. Tavlor är för mig något mycket personligt och jag kan liksom inte bara smacka upp vad som helst på väggen. Tobbe drömmer om ett porträtt av en Spitfire och jag låtsas att jag inte hör. Någon gång i framtiden, när vi har ett överflöd av rum med tomma väggar, då ska jag överraska honom med en Spitfire om det är så att en Spitfire skulle göra honom glad.

I går besökte jag min nya arbetsplats. Högstadieskolor är i de allra flesta fall arkitektur som gud glömde. Så även i detta fall. Nött, skavt och slitet. Personalen verkar dock vara allt annat än sliten. Glada i hågen och på väg mot semester. Stadiga handslag och "Vi ses i augusti!". Även om jag helst hade stannat hemma med Klara så tror jag att det blir bra där, i Fjörn.

Nytt place

Vi har ny adress och så har även bloggen. Den här nya är fin. S som i mitt förnamn, s som i saker men främst s som i säker. Säker är vad jag är. På det mesta. Så det så!

En måndag har passerat och för att fira veckans första dag blev jag och Klara bjudna på en smarrig rabarberkräm hos Jenny. Sen har vi också gjort veckans ranson av barnmat, mamma kom på snabbvisit och till middagen fick vi besök av en gammal kosovokompis till Tobbe. Som avslappning har vi sedan kollat på Skuldfällan. Ett program som ger mig lätt ångest och genast fick mig att göra en budget. Jag gör budgetar ofta eftersom jag lider av något som jag själv kallar ekonomisk stress. Jag har konstant lite lätt ångest över att stå där utan pengar. Det har aldrig hänt men för att vara på den säkra sidan gör jag små budgetar då och då. Allt ser fortfarande bra ut. Skuldfällan behöver inte komma hit. Skulle dom mot förmodan göra det så är jag övertygad om att vi skulle klå dem med hästlängder när det gäller både storkok och ekonomiskt leverne. Så det så!

Förresten! Jag tror minsann att lilla Klara har börjat krypa. Än så länge är det lite som en älgkalv som lär sig gå men nog tusan kryper hon. Det kommer att bli jobbigt nu. I ett obevakat ögonblick under eftermiddagen satt hon plötsligt och sög på sopen, flera meter från den plats där hon sekunden innan satt på sin lilla rumpa. Små barn bör inte suga på sopar och det har inte varit något problem fram tills i dag. Nu måste allt plastas in och limmas fast, ställas upp och flyttas bort. Än en gång börjar ett nytt liv.

Helg i backspegeln

Har tagit läspaus. Är helt uppslukad av Svinalängorna. Måste läsa ut den i kväll och har du inte läst den så gör det bums! Hemsk och tragisk men träffsäker och klockren.
Helgen har gått fort. Tobbe har fångat småfyllon och i går gick hela dagen till tvätt, fix och handling. På kvällen kom Jenny, Lars och Edvard på middagsbesök och sedan slocknade jag i soffan och vaknade med massiv nacksmärta efter sovning i allt för konstig ställning.

I dag gjorde vi en lite utflykt till Café Humlan i Öjebyn. Jag blev förälskad vid första ögonkastet och efter att ha avnjutit sconesbuffén var jag fast. Jag förklarade för min lilla familj att detta minsann skulle bli en tradition. Varje söndag, resten av livet.
På eftermiddagen efter en lite prommis kom min kära syster med familj på besök och sedan bjöd mamma på middag.

Veckan som kommer ska visst bjuda på sämre väder. Kanske bra med tanke på lägenheten som skulle vilja ha tavlor på sina väggar och ordning i sina vrår. Dåligt väder är nog bästa medicinen.
Nu måste jag gå och läsa. Och så måste vi få den lilla svettormen att somna om. Hon vill inte sova. Hon dansar en sen bossanova...

Oskulder i vita mössor

Vi stod samlade utanför Luleå gymnasieby. Blommor i celofan och blågula band. Småsyskon, föräldrar och fan och hans moster. Klass efter klass rullade ut ur det stora gamla lassarettet och likt en massindustri pumpades nya små vuxna ut ur utbildningsfabriken. Tjejerna var vackert sminkade men maskaran syntes i vissa fall något bortgråten. Killar i kostym sträckte lite extra på ryggen när de stod där för att möta sina nära. Alla kom de ut på "andra sidan". En oändlig massa skolår i ryggen och hela livet framför sig. Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt. Dom är så fina och oförstörda. Så förhoppningsfulla och nyfikna. Alla borde få känna känslan av att vara nybakad student för en dag.
För några år sedan jobbade jag på en gymnasieskola i Umeå. En dag i slutet av vårterminen hörde jag två tjejer sitta och prata utanför mitt arbetsrum:
-Asså fatta efter stundenten. Då behöver man liksom aldrig mer ha ångest eller vara nervös för något. Nu börjar verkligen livet!
Jag smålog för mig själv där jag satt. En del av mig ville gå ut och sätta mig med tjejerna för att förklara det här med ångest och oro. Men det kan man ju inte. Man kan inte tala om för någon annan hur det är eller hur det ska vara. Det mesta måste man upptäcka själv, på gott och ont. De flesta klavertramp måste man känna nypa sina egna tår.
Grattis alla nybakade stundenter och välkommen ut i livet. Man kan visst känna oro och ångest, men det hör till.

Plask i plurret

Nä, inte jag. Även om vädret gör att man väl hade kunnat unna sig ett dopp. Som sagt, inte jag men från balkongen där jag knapprar kan jag se och höra ivriga små badtyper som utan att tveka kastar sig i det blå. Gång på gång på gång på gång. Dom låter så glada. Man kanske borde testa.

I dag har jag och Klara umgåtts med en annan mamma och gullbebis. I Badhusparkens grönska njöt vi av solsken, skugga och mineralvatten och banan. Det är så roligt med nygamla bekantskaper. Hela stan känns som en nyfunnen vän på något sätt. Min lilla tur på stan blev konstant avbruten av gamla klasskamrater och annat löst folk som skulle hälsas på. Alla har gått och blivit vuxna och rara på ett charmigt sätt och det är så lustigt att tänka att det är samma killar som för X antal år sedan drog en i håret eller dribblade bort mig i fotboll. Nu har dom blivit familjefäder med riktiga jobb och små fina familjer. Buspojkar och slöskitar. Nog är det roligt att se vad som händer med liven.

Tobbe har åkt iväg för att storhandla och i morgon åker vi till Luleå för att fira Nisse som tar studenten. Min systerson som för övrigt nyss gick på dagis har visst tänkt bli vuxen han också. Flyttar hemifrån, skaffar tjej, tar studenten och gör lumpen. Lillkillen som jag alldeles nyss hjälpte att plocka blåbär och drog i en pulka.
Nu ska jag inte skriva mer utan ta tag i Klaras möblemang. Hon är livrädd för sina nya pallar från IKEA. Måste bearbeta det på något sätt. Hur botar man fobi mot en oskyldig, blå liten pall? Någon?

Suomi ja Routsi

Hemkomna ordentligt från paradiset vid Torneälvens utlopp. Några pengar fattigare, mycket trötta men väldigt nöjda med dagens inköp. Klaras rum har fått en massa prylar som måste riggas och så klart har vi även köpt lite vuxengrejer. Jag vill börja skruva direkt. Min käre sambo känner inte samma brådska. Det lutar åt att jag själv kommer att slita upp alla paket och sitta mitt på golvet i en hög av byggmaterial och knåpa för att efter en stund försiktigt väsa "Tobbe, kan du bara komma en snabbis och hjälpa mig med det här?".
Jag håller på att bli galen av den här röran. Vi har på intet sätt kommit i ordning efter flytten och nu med ett gäng IKEA-kartonger skräpandes på golvet har det inte precis blivit bättre. Och hela tiden är det något som ska göras. Lillsnurran ska äta eller sova, jag ska gå på stan, fika eller ta en promenad. Tobbe ska jobba. Jag förstår inte hur jag ska ha tid att arbeta. Jag hinner ju fasen knappt med något som det är i dag när jag faktiskt inte alls jobbar. Jag har så mycket med att bara leva. Men det är väl så här det är. Det är det här som är livet. Tur att man hinner njuta ibland också!

Efter att ha klarat av våra inköp på IKEA tog vi en tripp över gränsen till Torne för att besöka inrättningen som i Finland har röd skylt. Det märks verkligen att man åker österut när man kör över riksgränsen till vårt fina grannland. Arkitekturen är en helt annan och Ryssland känns inte alls särskilt långt borta. Jag vill inte bo i Finland men jag kan inte sluta hoppas på att jag en vacker dag ska lära mig finska. Vilket fantastiskt språk! Klaras farfar har lovat att lära henne. Vilken jäkla tillgång att kunna prata finska. Språkfröken som jag är ser jag varje språk som en rikedom. Att kunna ett språk är som att äga nyckeln till en hel kultur. En stor skattkista av människor berättelser och historia. Att inte kunna språket gör att jag känner mig som en analfabet. En kastlös utböling utan rättigheter. Jätteläskigt!

Nu ska jag kila in från balkongen och försöka montera ihop serveringsvagnen till köket. Det kommer att bli en lång kväll. Särskilt för Tobbe.

Häjn vä telefon...

Morr!!! I onsdags gjorde vi en beställning på ett nytt telefonabonemang hos en mycket stor och ytterst välkänd leverantör. Telefonen skulle kopplas in i går sades det. I går hände ingenting så jag ringde till nämnda telefonleverantör för att få veta när vi kan ringa igen. Kvinnan som svarade i andra änden av telefonlinjen visste ingenting. Ingenting! Det kan ske i morgon, i slutet av veckan, nästa vecka. Ja, det lät ungefär som att vi kan få sitta här och vänta på en fungerande telefonlinje fram tills den dag då jag kvitterar ut min guldklocka för lång och trogen tjänst i kommunen. I dag gick jag in till telefonleverantörens butik inne i stan. Den vänlige killen hjälpte mig till ett nytt abonemang till samma pris som om vi gjort avtalet via nätet. När allt var klart talade han om att vi kan vänta oss att det hela börjar fungera någon gång nästa vecka. Va??? Hur i hela friden kan det ta så fruktansvärt lång tid??? I går när vi beställde bredband kunde vi surfa i samma stund som jag la på luren. Jag blir vansinnig! Jag kan leva utan telefon. Det är inte det som är problemet. Problemet är principen. Service på lägsta nivå. Problemet är även att jag håller på att bli en surkärring. Det kanske är det värsta. Hör hur jag gnäller!
Annars har dagen varit bra. Tobbe åkte iväg till jobbet tidigt som tusan men iförd uniform. Jajjebox, read my lips u-n-i-f-o-r-m. Jag trodde inte det här om mig själv. Eller om uniformen för den delen. Jag och uniformen har kommit att bli riktigt goda vänner. Vi trivs ihop.
Jag, Klara och mamma åkte till stan och blev bjudna på kaffe hos mammas dragare Karin. Ja ni hör ju. Piteå överbevisar sig hela tiden.
I morgon åker jag och Tobbe till Happis för att utöka vårt möblemang. Klara ska leka med mormor. Torneälven får vänta på hennes närvaro ett tag till. Det blir bäst så.

För övrigt kan jag meddela att jag sitter på balkongen och skriver. Datorn i knäet och en sjunkande sol i horisonten. På stranden är det fortfarande folk som badar och tjoar. I mitt hjärta är det varmt. Och på armarna så klart...

Ny lina

Nu rullar vi igen! Bredbandsbolaget har på ett litet kick satt mig i kontakt med omvärlden ånyo.
Ja, vad har hänt sen sist? Jo. Det ska jag berätta för dig. Jag har fått mig ett jobb. Inte drömjobbet som var en tillsvidareanställning. Den tjänsten gick till en brud med fler las-poäng än jag. Dock har jag fått mig ett vikariat som är minst ett år långt. Problemet med detta vick var att tjänsten var på 100% och det kändes alldeles för mycket för mig. Klara är fortfarande en liten snurra som behöver sina föräldrar ganska mycket och Tobbe har inte möjlighet att vara ledig under hösten. Den snälla rektorn var dock fantastisk och har nu skurit ner tjänsten till 70% och jag är så oändligt tacksam. Hösten kommer fortfarande att bl pusslig. Jag och Tobbe kommer kanske inte att ha så många kvällar tillsammans hemma i soffan men Klara får vara med sin mamma eller pappa och det tror jag att hon kommer att uppskatta. Jag fick dessutom en löneökning i klass med LKAB-knegarna så jag känner mig nöjd på alla sätt och vis.

Livet i Piteå är över all förväntan. OK, inte så många dagar har förflutit och inte så mycket vardag har genomlevts men magkänslan är bra och det mesta känns rätt. Så mycket känns så enkelt. I kväll efter middagen strosade vi iväg till mamma och pappa och drack kaffe. Klara somnade i vagnen på altanen och sen strosade vi hem igen. Bara en sån sak. Trivialt kan tyckas men ändå.
Tobbe har jobbat sin första dag i dag. Han är nöjd. Alla är vi nöjda. Förutom mina underarmar då... Solen har gått hårt åt dem.
Nu är det Sportnytt. Ses i morrn!

Var hälsad nya fina hemstad!

Cissi tipsade om rubriken och jag kan inte annat än använda den. Allt har gått så bra så. Lägenheten formar sig allt mer till ett riktigt hem och den är så fin! Balkongen mot havet motsvarar alla mina förväntningar. Väggarna är fortfarande tomma men jag väntar på att min kärlek ska komma och hjälpa till med tavelhängningen. Han är väl det som fattas mig mest just nu. Det hade varit skönt att få bo in sig tillsammans. Men han kommer på fredag. Det blir fint.

Dagarna har sprungit fram. Mycket ska fixas och mitt i allt fixande vill Klara fortfarande äta och sova (!). Jag tror att Klara gillar Piteå. Hon passar in här.
Vi har fortfarande inget internet i lägenheten. Sitter hos mamma och datlar. Förhoppningen är att det inte ska dröja allt för länge innan vi återigen är den del av cyberspace.
Hoppas allt är bra där ute!

Farväl älskade stad!

Det här är sista gången jag sitter vid min dator, i min soffa, i min lägenhet - i Umeå. I morgon är det en annan plats som är hemma. En annan plats som är trygghet och avkoppling.
Alltihop känns konstigt och overkligt. Allt är packat och städat. Vi sitter och väntar på varsin pizza som kommer att bli sista måltiden. What a way to go... Dock kan tilläggas att de kommer från pizzerian på hörnet där vi många fredagar köpt vår middag och njutit av helgen så det här känns som ett helt rätt avslut.
I dag när vi städat färdigt åkte vi till Tobbes kårhus och grillade med alla hans klasskompisar. De är människor som jag har umgåtts med ganska ofta och även om det är människor som jag bara känner på ytan så känns det rätt galet att vi förmodligen inte kommer att träffas mer. I alla fall inte på väldigt länge. Så har hela veckan varit. Hejdå, hejdå, hejdå. På återseende. Vi ses ju snart igen. Vi måste ses igen. Vi vill ses igen. Sorgligt.

Men i morgon är en ny början. Nästa vecka kommer att vara fylld av annat. Hej, hej, hej. Nu bor vi här. Nu är vi pitebor. Jo, vi har flyttat hem. Det ska bli spännande. Riktigt spännande.

Nej nu är det jag som cyklar och köper pizza. Vi ses snart igen! När jag får tag på en dator och mina flyttblåsor i händerna har läkt.
Over and out!

Packman

I helgen är det brännbollsyra här i stan. För några år sedan var denna helg lika viktig som midsommar eller jul. Öl och skräpmat i kopiösa mängder seglade tillsammans omkring i min kropp. Man drev omkring, glodde på folk och skräpade säkert ner en massa. Man levde om, sjöng konstiga sånger och frös häcken av sig.
Förmodligen är det just nu kaos på Fysikgränd. Engångsgrillar svalnar på gräsmattorna på Ålidhem. Personalen på stans systembolag sitter hemma i sina soffor och pustar ut efter en lång och hård arbetsdag. Där är vi också. I soffan alltså. Tumultet känns långt borta och inte särskilt lockande. Åren går och saker förändras. Man tror det inte men saker förändras verkligen. Jag känner mig som densamma. Ung, fräsch, fast och spontan. Jag är densamma, fast på ett annat sätt. En nyare, säkrare version av mig själv. Windows XP blev Windows Vista. Jag blev vuxen. Eller nåt...

Nu är det karra och tv-tittande i soffan. Leve Brännbollsyran!

Dom säger det är lågt, men det är inte lågt!

Jag gör det, min mamma gör det, mina kompisar gör det, min syrra gör det. Även du gör det. Vi läser bloggar skrivna av människor vi inte känner. Människor vi kanske aldrig har sett. Ibland får det mig att skämmas lite. Jag spionerar. Jag sätter mig in i livsöden som egentligen inte har med mig att göra. Jag vet mer om dessa människors vardag än jag vet om många av mina närmare vänner. Det är galet. Lätt vrickat och alldeles underbart. Vad är det som gör det hela så fruktansvärt interssant? Vad är det som får mig att varje dag hålla mig uppdaterad på vad X, Y eller Z hittade på under sin lediga dag eller när svärföräldrarna var på besök? Varför bryr jag mig om hur Y inreder sitt datarum eller dekorerar sitt soffbord? Varför måste jag veta hur det gick på Zs anställningsintervju eller vart hon ska resa i sommar?
Jag hittar inga vettiga svar på mina frågor och det stör mig. Det närmaste jag kan komma sanningen är att jag nog är lite nyfiken av mig. Men är det allt?

En naturlig följdfråga är så klart den om varför vi bloggar. Jag skriver nästan varje dag. Det jag skriver är oftast varken viktigt eller särskilt tankeväckande. Ändå finns det dom som läser. Jag gillar så klart att skriva och har alltid gjort. Men jag hade kunnat skriva i en dagbok av papper, för min egen del, utan att blotta mig. Jag hade absolut inte behövt dela med mig av min vardag så att vem som vill kan läsa. Men på något sätt triggas jag av att ha läsare. Jag gillar tanken på att någon annan får smaka på mina ord, även om dom ibland är tomma.

Det är väl kanske bara så att världen har förändrats. Det privata som tidigare var tabu har blivit OK och acceptabelt. Vi vill dela med oss och ta del av andra. Vi delar varandras liv, ibland inkognito, ibland inte. Och på något sätt är det väl fint.
Vissa säger att det är lågt. Men det är inte lågt!

Kära mammor

Sedan våra bebisar föddes har vi hängt ihop. I åtta månader närmare bestämt. I början var allt väldigt trevande. Ömmande bröst, skrikande bebisar, barnbajs, efterkontroll... Ja, i början var det mest sånt. Ingen visste vem den andra var, på riktigt. Nu har veckor och månader gått. Öppna förskolan har varvats med fika på stan och i slutändan också lite rödvin. Mammorna har blivit människor och riktigt goda vänner. Jag har sett deras bebisar växa till riktiga små människor. Jag har sett hur dessa nyförlösta mammaoskulder blivit rutinerade småbarnsmorsor. Alltid med en banan redo i innerfickan och ett paket våtservetter innanför bh:n. Vi har hjälpt varandra tror jag. I alla fall har jag fått ett enormt stöd av deras vänskap och goda råd.
I dag skulle vi fika tillsammans för sista gången. Sista gången. Det var så fint och mysigt. Ungar överallt som krälar över varandra, sliter varandras hår och drar i grannens leksaker. Totalt omedvetna och ändå så djupt införstådda.
Jag och Klara fick presenter. Jag ville gråta men lät bli. Allt var som vanligt men med sorg i hjärtat.
Tack fina mammor! Och puss!

Lägesrapport

Kjolväderstatus: Mycket bra!
Kaosstatus: Kaos? Jo, lite...
Flyttstatus: Ser förhållandevis bra ut. Alla garderober tömda. Bara kök återstår.
Tröttstatus: Alla trötta, dock vid gott mod.
Ontihjäratatstatus: Många sorgliga avsked i dag. Men vi ses ju snart igen!

Paus

Sitter och småflämtar. Sjukan är bättre även om mattheten fortfarande har en del av min kropp i besittning.
Men i dag min vän, i dag beror flämtandet på rent, hårt arbete. Köket har börjat tömmas kartongtornet i vardagsrummet växer sig allt högre. Men det är så kul! Vi har lyssnat på Petter och packat, snusat, filosoferat och packat lite till. På sätt och vis är det lite småtrevligt, trots röran. När man vet att kaoset är temporärt och att det kommer att bli jättekul att packa upp, ja då känns det inte alls så tokigt. Det sägs dessutom att kaos skapar kreativitet och ur det perspektivet har vi väl egentligen inget alls att klaga på.

I morgon är det sista dagen på Öppna förskolan. Finns risk att jag blir lite känslosam. På kvällen är det middag med fina tjejerna från jobbet. Finns följaktligen ytterligare risk för känslostorm.

Känns som att jag bara skriver om flytten. Bare with me. Snart är det över. Förmodligen kommer det nya käpphästar jag kan klamra mig fast vid men det blir i alla fall omväxling.
Dags för att torka några skåp. Puss!

Överkörd

Stockholmsvistelsen blev mycket trevlig. Jag har fikat, ätit, druckit, återsett gamla och nya släktingar, ätit och druckit ännu mer. Kort och gott, en mycket lyckad helg.
I går kväll kom jag hem och när jag fick se Klaras lilla huvud i folkvimlet på flygplatsen blev mina ögon alldeles blanka. Det har varit jätteskönt att vara själv några dagar. Att få äta och dricka kaffe utan att behöva sitta med andan i halsen. Men när allt kommer omkring väljer jag lätt andan i halsen om jag bara får ha min lilla glada solstråle vid min sida.

I morse vaknade jag och kände mig grymt konstig. Utan att lämna för många detaljer kan jag bara säga att jag har varit risig i dag. Känner mig bättre nu. Hopp om liv!

I morgon inleds sista veckan i Umeå.

Resfeber

Sitter med rödlackade naglar och funderar på om jag har packat allt. Funderar på om jag kommer att frysa om jag bara tar skinnjackan. Funderar på om jag borde gå och sola. Funderar på om jag kommer att se lejd ut i mina nya skor. Funderar på hur mycket jag kommer att sakna Klarisen som jag aldrig har varit borta från längre än högst några timmar. Tror det kallas resfeber. Pirrigt men samtidigt lite härligt.

I dag besökte jag mitt jobb för sista gången. Kramade eleverna och önskade dem ett bra liv. Små bebisar. Jag saknar dem redan! Men på något sätt var det skönt att åka dit. Jag satt med på mitt arbetslags veckomöte och jag kan konstatera att man får perspektiv på saker och ting när man har varit borta ett tag. Vissa stunder fick jag räkna till tio för att inte explodera på en av mina kolleger. Allt får ju ett så romantiskt skimmer när man inte jobbat på snart nio månader.

Nu ska jag fortsätta pyssla med min packning. Ha en underbar långhelg allihopa! Stocktown here I come!

Ghhhaaaaa

Shit! Nyss ringde bestämmarkvinnan från Piteå kommun. Bestämmarkvinnan hade bestämt att jag ska få komma på intervju. Ooohhh. Och jag var ärtig och klämmig och försökte skämta. Usch, det kanske jag inte borde ha gjort. Jag måste vara seriös. Jag har glömt hur man gör. Jag har ju bara varit mammaledig, busat och kastat innebandybollen i massor av månader nu. Nu måste jag bli mitt yrkesjag igen. På med finkläder och bestämda rösten. Ordnad frisyr och lagom med parfym. Grötfläckar på brallorna måste torkas bort och mitt examensbevis måste rotas fram.

Ojojoj. Nu måste Sofia skärpa sig.

Men oj så kul i alla fall! Att få gå på intervju.

Tankar på nattgammal is...

Sitter och funderar lite så här på kvällskvisten. Människor runt omkring mig, inklusive mig själv, stressar och har ångest för att vara nog bra, nog snygg, ha ett nog fint hem och en nog bra bil. Man ska vara engagerad i sitt jobb samtidigt som det sociala livet ska vara fullspäckat och snittblommorna på köksbordet ska vara konstant fräscha. Man ska ha sex med sin partner ofta, så fort tillfälle bjuds och har man inte det ska man nog fundera över huruvida förhållandet verkligen kommer att hålla så länge till.
I mitt ganska nya liv som gullungemamma kan allt det här lätt förr eller senare sluta i en härdsmälta.
OK, jag tycker att jag är ganska bra. Snygghetsfaktorn kan väl diskuteras, men jag överlever. Mitt hem är en hyresrätt som är helt ok men kanske inget man skryter över. Bilen är bra men den är ju lite liten nu när barnvagnen ska med överallt. Mitt jobb är intressant men frågan är hur mycket jag kommer att orka satsa och brinna för skolutveckling när jag vet vad jag har som väntar hemma. Jag älskar och uppskattar mina vänner mer än mycket annat här i livet. Dock kvarstår faktum att det hela tiden känns som att jag inte hinner träffa vissa lika ofta eller mycket som jag skulle vilja. När helgen kommer är jag dessutom ofta så trött och glad över att bara få sitta stilla i soffan med en godispåse och tystnaden. Snittblommorna hinner jag aldrig köpa. Jag tycker om blommor men jag har aldrig haft gröna fingrar och har faktiskt lyckats med konststycket att dräpa två garderobsblommor. Att vara småbarnsförälder är ett effektivt preventivmedel. Passionerat samliv ersätts lätt med en puss och en kram, ett jag älskar dig och sen är det godnatt.
Så här är livet. Och jag älskar det. Det pratas om att förverkliga sig själv. Det finns tusen sätt att göra det på. Man kan gå på power yoga. Man kan resa runt jorden. Man kan springa maraton. Alla väljer sitt sätt. Jag tror att förverkliga sig själv handlar om att leva livet. Livet levs för de allra flesta i en vardagslunk där den ena dagen avlöser den andra, dag efter dag. Så förverkligar vi oss själva genom livet...
Mitt liv är det bästa, för det är bara mitt och jag kan bestämma över hur jag vill ha det helt själv. Och så är det för dig också!

Bokdamm

Dagen började med att vi försov (!) oss. Klara vaknade i vanlig ordning kring 6 och låg och snackade med sin kompis nallen. Efter en stund lyfte vi över henne till oss och på något märkligt sätt lyckades hon somna om och sov till tio i åtta! Detta gjorde morgonen rätt stressig. Tobbe skulle iväg till skolan och jag och Klara till Öppna förskolan. Allt gick dock alldeles lysande och vi hann gott och väl med att sjunga både Ylle, ylle och Nyss så träffa jag en krokodil. Under sångstunden lade sig Klara ner på mage och en liten ettårskille smög fram och la sig bredvid. Där låg dom med rumporna i vädret och kollade på varandra en liten stund. Läste varandras ögon och fnissade lite. Sen reste sig ettårskillen och jazzade vidare i sångvirvlarna. Så häftigt det måste vara att vara ett litet barn. Det är nästan lite synd att man själv inte kommer ihåg mer. Men det kanske är så det ska vara. Var sak har sin tid. Sen går man vidare.

Sedan vi kom hem har Klara läst nyaste numret av Buffé och jag har börjat packa böcker. Dammiga böcker. Många av tegelstenarna som packas ner kommer nog inte att läsas så hemskt många gånger igen. Jag har alldeles för mycket spansk kurslitteratur bestående av böcker som iochförsig är bra, har stort och viktigt innehåll och skulle vara bra för mitt språk. Dock känns det inte som avkoppling att plöja Historias de Altamira nu när jag inte behöver. Ingen glad kolombian kommer att plira med sina ögon och fråga mig om symboliken hos tromben eller slavkvinnans sköte... Jag behöver inte låtsas vara mer engagerad än jag egentligen känner mig. Dock har jag oändligt svårt att kasta böcker. Dom har ju liksom tagit mig dit jag är i dag och jag ser dem lite som mina vapendragare. Jag älskar att läsa och det är skönt att själv kunna välja vad jag vill.
Oj hur här ser ut. Stök kan lätt ge mig sammanbrott och jag är glad att jag vet att det är tillfälligt. Banankartonger i all ära, men inte tusan har dom hög mysighetsfaktor!

Risp rasp

Jag har fått whiskey i rösten. Jag låter just nu mer erotisk än vad jag egentligen är men det är väl bara till att njuta så länge det varar.
Dagens äventyr var en bilutflykt till Obbola för lunch. I Obbola finns ett pappersbruk och därav är atmosfären på många sätt mycket lik den i Piteå. Jag försökte dock förklara att som pitebo är man immun mot lukten. Utbölingar tycker att det luktar skit, surströmming eller något annat otrevligt. En sann pitebo identifierar lukten som pengar, välstånd och livlina. Detta blev ett sidospår. Lunchen i Obbola var underbar. Paj och bullar till efterrätt.

Klara visar sin nya frisyr. Och innan du dömer ut frisören vill jag bara att du ska komma ihåg att Klara är jättenöjd och känner att det här är hon.

Tomt

Mor Kerstin har åkt norrut med bilen full av våra prylar. Vår lägenhet är tömd på mysighetsfaktorer som gardiner, blommor och tavlor. Dessutom har vi inte längre något överflöd av lakan, handdukar, vinterjackor och skor. Flyttporocessen har börjat och det känns bra. Blytyngderna på axlarna har blivit mer som aluminium och det som är kvar att göra känns mer överskådligt. Det ekar mellan väggarna men det är ljust och fint när varken textil eller lövverk hindrar solstrålarna från att kika in genom de numera rena fönsterna.
Nu håller jag på att förbereda mig inför den stundande stockholmstrippen. Jag fick mig ett par fina begravningsskor på stan i fredags så nu känns det som att jag kan visa mig bland storstadsfolket utan att skämmas. En högstadielärare på mammaledighet utstrålar inte så mycket glamour. Gympadojor och fleece är bekvämt men på Söder är man nog fett ute i den munderingen. Mina nya pjucks känns mer ok, även om dom inte studsar lika bra.

I kväll har vi firat Ante som bjöd på fika så att det stod härliga till. Men jag kan konstatera att man reagerar konstigt på socker när man inte äter det lika ofta längre. Gårdagens godispåse gjorde mig groggy. Jag tror att jag är avgiftad nu.

Ha en bra söndagskväll kära vänner.

Klippt och skuret

Nu är det gjort! Frisyren som med tiden har blivit mer och mer Boppers ser nu mer ut som Gustav Vasas kontrollerade hjälmfrisyr. Som jag befarade är det inte lätt att klippa någon som har samma kroppsspråk som en orm men det gick ändå över förväntan. Hennes pappa som har ett skört hjärta och är lite svag med det mesta som gäller hans dotter hade lite svårt att bevittna ingreppet men jag tror att han kommer att vänja sig. Han måste helt enkelt vänja sig.

Ska Ola Salo ha på sig bröstlappen av paljetter i morgon? Jag är väl ingen schlagerfantast av rang men lite spännande är det ju ändå. Jag gillar The Ark och bröstlapp eller inte borde de väl ändå ha en chans... Inte för att jag har hört de andra bidragen men...
Tankar med djup så här på morgonkvisten.

Renad

Tobbes utrensning av förrådet gav resultat. Efter två timmar kom han upp med två av sina gamla nallar. Två gamla, slitna 70-talsnallar som Klara ska få överta. Båda nallarna är märkta med Tobbes namn med fastsydda textilband. Dom har älskats de små liven. Det syns tydligt.

Kvar i källaren blev en massa säckar och kartonger som vi i kväll har transporterat till tippen. Vilken känsla det är att göra sig av med skrot. Skrot tar energi på ett obehagligt sätt och i bilen på väg från tippen kändes det som om vi flög. Viva tippen!

Dagen i dag har varit mysig. Jag bakade hallonmuffins som Ella och Vilgot kom hit och avsmakade i sällskap av sina fina mammor. Det är så roligt att prata med kloka människor som man kan skratta tillsammans med. Äta muffins och skratta - kan det bli bättre? I samråd med dessa kloka kvinnor har jag bestämt att Klaras hår måste klippas. Hennes pappa är lite motsträvig men å andra sidan vet han inte hur det känns att ha irrterande hårtestar killandes i ögonen. I morgon ska det ske. Frågan är bara hur man får en sprattlande gladskit att sitta stilla. Det lär vi bli varse.

I morgon är det helg och mamma kommer hit! Tjoho!

Pyssel och knåp...

Inspirarad av diverse löst folk i bloggvärlden bestämde jag mig i går för att lära mig Photoshop. Jag laddade hem en version av alla miljoner som skvalpar omkring på nätet och hoppades på att jag valt den rätta. Sen blev jag fast. Tobbe gick ner till förrådet för att rensa alla gamla gömmor inför flytten och jag satt här och försökte titta på Grey's samtidigt som jag slet mitt hår för att klura ut hur i hela friden jag skulle få texten att fastna vid mina bilder och som tur var hade jag storasyster på tråden som förklarade att jag måste göra om filen till jpeg för att kunna kika på konstverken ordentligt. Mycket övning kvarstår men det är ju hur kul som helst!

Här är i alla fall några bilder från påsklunchen hos raraste Malmström för en månad sen. Inte purfärska bilder kanske men jag övar ju bara. Ni får ha tålamod med det här. Risk finns för att jag kommer att börja missbruka.

Nu är det dags att ta av sig Tobbes shorts och kamma håret. Gullungen sover och fika väntar!

Tankar och drömmar

Om tre veckor bor jag inte längre i den här lilla lägenheten. Tre veckor. Det är jättesnart. När jag tänker mig in i framtiden brukar jag jämföra med motsvarande tid i det förflutna. För att jämföra tänker jag nu på saker jag gjorde för tre veckor sedan. Det är inte alls länge sedan.
Hela våren har jag sett fram emot flytten på ett ångestblandat sätt. Jag har varit rädd för att sakna mitt jobb, mina vänner och allt som har med Umeå att göra. Just nu är det dock mest en längtan efter att få komma igång och komma in i det nya livet. Jag funderar över hur det kommer att vara att äta frukost på Räkstigen och sedan se Tobbe cykla iväg till jobbet (ok, i mina drömmar har han polisuniform och ser jäkligt cool ut). Jag funderar över vad jag och Klara ska göra på dagarna och vad jag ska ha på mig när vi åker med Jenny och Edvard till stranden. Jag tänker på vad mamma ska bjuda på när vi tar en promenad dit för att dricka en kopp kaffe. Och så jobbet. Jag drömmer om att jag får jobbet jag vill ha, undrar över vad jag ska ha på mig när jag cyklar iväg första dagen, hur jag ska presentera mig för kollegerna och vad dom kommer att tycka om mig. Jag spekulerar kring övningar jag vill göra med eleverna och sånger vi kan sjunga på spanska.
Lägenheten är redan färdigmöblerad i mitt huvud. Detta innebär att en tur till IKEA är nära förestående. Jag längtar efter att få ställa in våra möbler i den tomma lägenheten och jag längtar efter att den ska bli vårt hem, med våra lukter och våra klädhögar, dammråttor och hårstrån.

Det är mycket som snurrar i huvudet just nu men det är kul. Mest är det bara kul!

Bollen

I dag är ännu en lugn dag men utan vredesutbrott från den lilla. Hon väckte oss klockan sex och tack för det tidiga uppstiget hade vi hunnit äta frukost och göra ett storkok med barnmat innan klockan var nio.
Nu har vi precis kommit hem från promenaden och snart är det dags för mellanmål, äpple och banan.
Bollen ja. Jag har hittat en räddare. Klara har varit en sol hela dagen och detta tack vare en innebandyboll. Hon skälver av glädje när hon ser den och jag är så tacksam för att innebandybollen kom in i våra liv just i dag. Hon brås väl på sin pappa på mer än ett sätt.

Slow

En bild från frukosten, när pappan fortfarande var hemma och livet lekte!
Mössan har Klara ärvt av sin kusin Gustav och den har hon på sig när hon äter för
att undvika kladd. Det kan bli jättekladdigt...

Så har den här dagen varit. Lugn och långsam.

Jag hade tänkt att jag och Klara skulle vara bara vi och mysa, promenara och leka. Klara tyckte att det var roligt en stund men efter en inte allt för lång tid var hennes prylar inte lika roliga och hennes krypträning kändes urtrist. När middagen var serverad och hon satt i sin stol och mumsade vände hon sig mellan varje tugga mot ytterdörren och skrek sitt lilla hundskall som hon alltid gör när hon ropar på sin pappa. Hon skällde och skällde och när pappan äntligen kom genom dörren hade hennes lycka inga gränser. Hennes räddare hade anlänt. Prisa gudarna för pappan!

I morgon går vi till öppna förskolan. Flickebarnet ska skonas från ännu en mysdag.

Lugnt

Vilodag och sabbat. Pappan i huset är lite trött i dag efter gårdagskvällens skiva och det har liksom smittat av sig. Lugnet vilar över Skolgatan och det är mest bebisen som håller låda.
Vi planerar flyttlogistik, äter pizza och jag ojar mig över arbete. Meditativt på något sätt.
Dagens projekt har hittils varit långpromenaden. Ute är det kallt som tusan och jag undrar hur länge man ska behöva gå med fingervantar på.
Oj. Nu började jag prata väder. Kanske dags att sluta.
Eller vad tusan. Är det inte fantastiskt att vi har vädret? Ibland är det så otroligt skönt att kunna prata om vädret. Man slipper berätta om sin pms, sin jobbiga chef, sin 30-årskris och sina fladdriga bröst. Man kan helt enkelt prata om det som är här och nu, alltid närvarande; vädret. Och nu i klimathotstider har ju ämnet breddats en hel del. Vädret har paralleller i Kyoto och i Bush. I oljan, i permafrosten och i sopbergen.
Utan vädret skulle många samtal aldrig påbörjas, många kontakter skulle aldrig knytas och många tystnader skulle aldrig brytas. Dåligt väder eller bra väder, nog fan är det tur att vi har det!

Lördag

Måste bara förklara något jag skrev i min utmaning om tysta människor. Det är inte så att jag inte tycker om tysta människor. Det är bara så att jag inte vet hur jag ska bete mig kring människor som inte pratar. Jag blir själv alldeles tyst och det är en situation som jag känner mig lite smått obekväm i. Jag kanske behöver terapi.

I dag har varit en stillsam lördag. Tobbe hade tenta i dag och jag och Klara hade en lugn förmiddag. Efter lunch gick vi in till stan och gjorde lite småsaker och sedan fikade vi med Malin och Ella. Fikade och snusade.
Just nu sitter jag med en godipåse bredvid mig. Klara sover. Tobbe är på fest för att fira sin gjorda tenta. Kvällens tv-utbud var inte riktigt vad jag hade hoppats på. Varför visas alltid de bästa grejerna på veckodagarna? På helgerna är tv bara skit. Kanske borde jag damma av min When a man loves a woman. Vi äger inte så många filmer och av de filmer vi har är det nog just When a man loves a woman som talar till mig just i kväll. Och på tal om Andy Garcia kan jag berätta en rolig grej. Tidigare i veckan lyssnade jag på Sanning eller bullshit i radions P3 och då fick jag lära mig att när Andy föddes satt det fast en liten siamesisk tvilling på hans axel. Den tvillingen hade väl lämnat in ganska tidigt men det var dock en liten tvilling. Undrar hur Garcias karriär hade sett ut om han och tvillingen hade fortsatt att kampera ihop. Sånt kan man bara spekulera i...

Nej, nu är det dags för lite vettig aktivitet. Ryggläge.

Utmaning

Sånt här älskar jag! Cissi har utmanat mig.

Tre saker jag inte förstår: Huslån (topplån och bottenlån), finska, tysta människor

Tre saker som finns på mitt skrivbord: Jag tar vårt soffbord i stället eftersom det är där jag sitter. Tom kaffekopp, tom glasskål, mitt blåa halsband.

Tre saker jag gör just nu: Snusar, tänker, myser.

Tre saker jag vill göra innan jag dör: Skaffa ett hus, gifta mig, hoppa fallskärm.

Tre saker jag kan göra: Skriva jättesnabbt med tangentbord, skratta så att jag får hicka, prata omkull en sten.

Tre saker jag inte kan: Sticka, hålla käften (på gott och ont), vänta.

Tre saker jag skulle vilja lära mig: Tålamod, friklättring, finska.

Sen ingår det även i utmaningen att utmana tre andra bloggare. Dock verkar det som om mina bloggkompisar redan har blivit utmanade av andra, men Niklas, du får ta och anta utmaningen, här och nu!

Trevlig helg!

Det var bara det vi ville säga så här med en liten bild.
Dottern showar med munnen full av sina nya tänder och mamman showar med munnen full av snus.
Nu lunch och sedan fika hos Klaras kompis Myra. Thank G it's Friday!

Rätt!

Ni vet hur det är. Man är ung. Man är flexibel. Man är vidsynt. Alla har rätt till sin åsikt, sitt tillvägagångssätt och man har möjlighet att se saker och ting i olika perspektiv. Man är helt enkelt den ultimata mänskliga varelsen. Trots att detta är den bild jag har av mig själv och min attityd kan jag inte komma från det faktum att jag själv alltid har rätt. Om inte alltid så har jag i alla fall rätt väldigt ofta.
För några dagar sedan gick jag och Klara en promenad med vagnen genom stan. Genom centrum löper en gågata där vissa ibland får för sig att cykla. Dessa cyklar gör mig irriterad och störd när jag går och strosar i lugn och ro med min barnvagn. Tonåringar som virvlar förbi får mer än en sur blick och flera gånger tänker jag att jag ska säga till dem. Uppfostra och mästra dem. En bra sak med dessa tonåringar är i alla fall att jag själv får chansen att känna mig som den som vet bäst och gör rätt. Jag går där man ska gå.
Dagen efter denna lugna stadspromenad skulle jag på morgonen cykla in till stan för att klippa mig. Det var tidigt på förmiddagen och därför valde jag att cykla på gågatan. Det var ju så lite folk och jag kände mig lite stressad. Därför cyklade jag helt enkelt. Överallt virrade långsamma gångare omkring utan att ta någon som helst hänsyn till att jag kom och cyklade. Jag blängde irriterat på parasiterna som kom i min väg och fnös säkert också lite för mig själv.
Jag kan bli fruktansvärt irriterad på människor i vårt hus som kastar konstiga saker i soptunnan. Ibland orkar jag inte sopåtervinna allt. Jag blir lat och rationell och kastar både glas och papper i de vanliga hushållssoporna. Men det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.
Ibland blir jag irriterad på Tobbe när han duschar för länge. Varför tänker han inte på klimathotet? Då och då händer det att jag tar mig en långdusch, för det är ju så skönt och varmt. Och det är ju bara lilla jag och det är ju bara ibland.

Hur kan det komma sig att jag alltid har så jäkla rätt? När blev jag allsmäktig egentligen?
Och vad viktigare är, när jag jag sluta kasta så fruktansvärt mycket sten i allt för många glashus? När ska jag bli så där flexibel och vidsynt som jag redan inbillar mig att jag är? För det var så jag skrev i min arbetsansökan. Att jag är flexibel och vidsynt...

Trötta ben

Ganska nyss hemkomna från Öppna förskolan på Ålidhem. Det är ett äventyr att ta sig dit. Lite som en fjällvandring fast utan myggor. Och tält.
På vägen hem ringde min mobil och det visade sig vara den tjej som just nu sitter på en av tjänsterna som jag har sökt. Hon ska ha barn i sommar och tjänsten är således ett graviditetsvikariat. Till saken hör att denna brud tidigare har jobbat på Bräntis där jag nu jobbar och även om vi aldrig träffats ville hon bara tala om att hon rekommenderat mig för sin rektor och propsat på att jag ska få tjänsten. Fantastiskt skönt att höra! Dock är den andra tjänsten som jag har sökt en tillvidaretjänst och även om den i nuläget bara är på 62% känns det tryggare med tillsvidare så klart. Nåja, den som lever får se och jag blev bara så glad av att hon ringde. Det lät som att hon tyckte att det var självklart att det var jag som skulle ha hennes jobb och hon frågade när jag skulle kunna träffa henne för överlämning. Om. Om...

I dag har Tobbe lagt fram sitt examensarbete och allt gick bra. Nära nu. Jättenära. Mina mammavänner planerar för saker de ska göra i början av juni. Saker de kommer att göra utan mig och Klara. Mysko.

I går ringde mamma från en affär där hon hittat möbler till vår nya balkong. Eller snarare en av våra nya balkonger. Vi är alltså numer innehavare av möbler till en balkong där vi aldrig satt våra fötter. Men oj vad vi ska sätta våra rumpor på de nya stolarna. Så snart vi får chansen!
Och förresten! Lägenheten var i toppskick. Snyggt städad och vår. Nu är den bara vår!

Maj

Plötsligt är det maj. Flyttmånaden. Om en månad sitter vi på Räkstigen och är pitebor. Galet.
I går var det valborgsmässoafton och vi firade genom att spatsera iväg till en jättefin lekpark Öst på stan där vi drack medhavt kaffe och kanelbullar från Statoil. Det var inte lördag i går, jag vet, men Tobbe menade att det var en sorts högtidsdag och det talade absolut för att man kunde få äta en liten bulle. Vi fikade i solen och Klara gungade för första gången i sitt liv. Oj vad hon skrattade. Ett sånt där härligt bubblande skratt som bara små barn kan skratta. När jag skrattar låter det mer som en häst. Inte alls gulligt på något sätt men glädjen kanske är densamma i alla fall. Jag filmade gunget med min mobil och om jag hade vetat hur man överför film från mobilen till bloggen hade jag gärna delat med mig. Dock innehåller filmen inte bara barnskratt utan även spår av föräldrarnas hesa dadaprat så på många sätt är jag ganska glad över att jag inte vet hur man för över filmsnuttar.
Valborgskvällen firades med grillat kött och varsin 3,5a från Ica. Ante och Linnea var här och efter maten kollade vi på valborgsfirandet från Umeå universitet. Jag kände mig väldigt gammal när jag bevittnade det hela från tv-soffan i stället för att själv stå där och frysa om nosen. Visst hade vi kunnat stoppa Klara i vagnen och vara där och lyssna på studentkörens Sköna maj men Klara fick somna i sin egen säng. Gör man fel när man är så bekväm? Nåja, trevligt hade vi i alla fall och vi slapp ju frysa om näsan.

I dag var det dags igen. Jag shoppade 4 grymt snygga toppar för inga pengar alls. Jag är så nöjd. Allt är så fint och nu vill jag bara att det ska bli i morgon så att jag får ta på mig något av mina fynd.

Förresten! I morgon får vi nycklarna till nya läggan. Eller vi får dem inte men mamma ska hämta dem hos hyresvärden. Tjoho så spännande!

Hårtorken

Ibland känns det som att vi bor i en gigantisk hårtork. I den här staden där vi bor blåser det alltid. Det blåser inte nordväst eller sydost. Det blåser runt, runt. Åt alla håll. Och det är alltid motvind. Vintern är bra, för då har man mössa och frissan håller sig hyffsat på plats. Nu är det dock någon sorts vår och det här med mössa börjar kännas lite overkill. Min nya frisyr ser bara ut som ett påskris.
Men i Piteå, i Piteå kommer jag alltid att vara snygg i håret och se ut som en liten böna. Var så säker!

Jag sitter här i soffan med en kopp kaffe och en snus under läppen. Ja, det är väl lika bra att erkänna. Jag har börjat om. Jag trodde faktiskt på allvar att jag inte skulle behöva snuset mer. Efter att ha varit utan i 15 månader på grund av graviditet och amning tänkte jag att det bara skulle vara att glida vidare på den räkmackan. Utan snus. Vita tänder och sparade pengar. Nä. Att vara snusare är mitt kall. Jag skapar så bra med en rapé under läppen. Jag trivs helt enkelt. När Klara någon gång i framtiden ska få en lillebror så slutar jag så klart igen men fram till den dagen är det nog så här det kommer att vara.
Tobbe åkte till universitetet i morse för att plugga inför den stundande tentan. Jag och Klara har lekt och varit ute i hårtorken. Nu sover den lilla tjorven och jag pustar ut och skriver. Snart vaknar hon och då kör vi igen. Jag ska laga barnmat och Klara ska väl backa omkring på parketten i vardagsrummet. Det är dit vi har kommit nu. Till backandet. När hon hasar omkring på golvet lämnar hon små spår efter sig. Som en liten snigel. Det är lite jobbigt det här med tänder.
Ha en skön söndag!

Ingen mjölk, bara vin

Sedan några dagar tillbaka livnär sig Klara enbart på sådant som går att äta med sked. Ingen mer amning alltså. Det är lite konstigt. Helt plötsligt är jag inte livsviktig längre. Det går lika bra med vem som helst. Samtidgit är det ganska skönt. Jag är fri. Min kropp är min egen och det har den inte varit på väldigt, väldigt länge.
Så i går mina vänner, i går var det dags för morsan att ta en sväng på stan. Jag och mina fina mammavänner tog en orgasmiskt god after work-buffé och till detta avnjöt jag några glas vin. Allt kändes underbart och det var så roligt att träffas civilt, utan barn. Tiden flög. Och sen flög jag hem på min hoj med en påse lösgodis i väskan. Klara sov sött i sin säng och efter en inte alls så lång stund sov jag också sött. I soffan. Tre glas vin och jag är ute för räkning. Sådant är det nya livet.

I dag är det lördag och det brukar ju innebära fikadag. Umeå är soligt och livet är skönt.

En liten bild...

Just nu är det svårt att fånga Klara på bild utan att hon är helt blöt i ansiktet. Två tänder på väg upp i underkäken och i överkäken är det också något som händer. Trots detta är humöret oftast på topp och vi tränar stenhårt på krypning. Hon blir gaaalen av att inte ta sig framåt när hon ser något på golvet framför sig. Dock finns här inte mycket man kan göra som förälder förutom att peppa och klappa händerna. Har testa alla mina pedagogiska trix men inget tycks fungera. I det här fallet är det nog learning by doing som gäller och det är ju svårt med learning när man inte vet hur man ska göra med the doing. Vi får helt enkelt låta tiden ha sin gång.

Hon äter som en häst och pillar på allt. Livet är ett äventyr. Hela tiden!

Posten...

Nu är ansökan postad och nu ligger det inte längre i mina händer. Nu är det bara till att hoppas på att rektorskan har god smak...
Det visade sig dock att det inte var så enkelt som jag trodde att posta ett brev. Våra kuvert var slut så jag tog cykeln i till stan för att köpa nya. Inne på Umeås postkontor hittade jag endast 100-pack kuvert och frågade surpuppan i luckan om dom ändå inte hade några mindre förpackningar. - Nä, blev det uttömmande svaret och när jag frågade henne hur jag skulle göra för att få mig några enstaka kuvert upplyste hon ännu surare att kiosken runt hörnet tydligen hade börjat sälja kuvert.
Prisa gudarna för den kioskinnehavaren. Han fick höra min klagosång över Posten och han nickade instämmande och gav mig bittert två kuvert och två frimärken.
Med risk för att låta som en riktig surmurra, men vad i hela &%¤/( har hänt med Posten? Kan det vara så att den gamla trotjänaren känner en viss bitterhet över internet och e-mails och vill slå tillbaka med urusel service? OK, jag är en surmurra men i det här fallet anser jag mig ha rätt att vara det.

Har i kväll färgat håret och sitter nu och stinker kemikalier. Fy. Stackars lilla håret.

Som Kalle Anka skulle säga: GULP!!

I dag var en soft dag. Småregnigt och mulet. Tobbe var ledig så Klara fick rå om sin älskade pappa. Jag kunde följa Lenas goda råd och börja rensa lite inför flytten. Vi har nämligen ett skåp i köket som har fått tjäna som skrotupplag. Jag visste redan innan att det mesta där inne skulle förpassas till sopkorgen men lik förbenat måste man ju gå igenom skrotet. Detta är nu gjort.

Efter lunch blev jag och Klara bjudna hem till Anna och Unéa på fika och struntprat och när vi skulle gå hem och jag tvärkollade min mobil hade Tobbe skickat ett sms för att informera om att jobbet jag ska söka hade lagts ut. Där kom det! Gulpet. Prestationsångest är bara förnamnet. Ansökan som jag skrev förra veckan och var så nöjd med har korrigerats och skickats till storebror för översyn. Efter hans feed back har jag nu bytt plats på två stycken och filat lite på några formuleringar. I morgon skickas mästerverket in och sen är det bara att lida i några veckor och avvakta domen. Jag skulle kunna ge så mycket för det här jobbet. Jag vill, jag vill, jag vill så gärna ha det. Håll tummarna. Snälla du, håll tummarna!

Rätt namn

Måste börja med att korrigera en grej från mitt förra inlägg där jag kallade mina bröst för lökar. Jag är medveten om att lökar är en synonym som kanske helst borde användas för bröst som verkligen ser ut som just lökar. Hörde en politiker på radion prata om att vi måste börja kalla saker och ting för sina rätta namn och för vad de verkligen är. I mitt specifika fall pratar vi på intet sätt om lökar men att här kalla saker för vad de verkligen är vore alldeles för obehagligt och jag vill inte blotta mig själv totalt. Jag föredrar att helt enkelt lämna lite kvar till fantasin.

Ja. Så var ännu en helg till ända och kvar i Umeå återstår nu endast fem helger. En av dessa helger kommer jag dessutom att tillbringa i Stockholm där min farmors urna kommer att sättas i jorden. Farmor dog i höstas, kort efter att Klara fötts och av naturliga orsaker kunde jag då inte närvara vid begravningen. Nu får jag i stället säga hej då till farmor i vårsolen och det känns bra.
Detta gör att endast fyra helger kvarstår och ska man vara riktigt nitisk så är en av de helgerna flytthelg och det kan man nästan räkna ut med sin bakdel att den helgen inte kommer att innebära något fika på stan. Kort och gott, tre helger i Umeå. Tre helger!!! Mycket galet. Mycket spännande och framför allt något stressande. När börjar man packa? Experttips mottages gärna.

I dag har vi frossat i smörgåstårta. Tobbes klasskompis Erika bjöd på födelsedagskalas och det var svårt att hålla igen. Dock vill jag poängtera att smörgåstårta är varken karra eller kakor utan högst tillåtet.
Förra året när Erika fyllde år tog jag på mig en mammablus och ett par mammajeans innan vi gick iväg på kalas. Blusen var alldeles för stor och den minimala kulan där under hade utan problem gått in i en vanlig tröja men jag var nog så mallig över att vara gravid att jag liksom ville skylta lite. På dagens kalas var Klara mittpunkten. Hon tjoade och skrattade och hade allmänt skoj. Tänk vad saker kan förändras på ett år.

Min drog

I går var det lunch med mammorna på Operan. En tjej i min mammagrupp är ihop med en kille som jobbar som kock på Norrlandsoperan. Tack vare detta kan vi en gång i månaden arrendera "hyllan" i restaurangen och klä golvet med filtar där våra små avkommor leker medans vi chicka mödrar njuter av den fantastiska buffén. Detta är så klart ännu en grej som jag kommer att sakna med Umeå. Det finns ju ingen opera i Piteå... Men det finns ju ett stadshotell med V.I.P och det är ju inte det sämsta det heller.
Efter operan gick jag till Lindex för att köpa en bikini. Jag vet att det bara är april och att sommaren är långt borta. Dock kvarstår faktum att jag om en månad kommer att bo i en lägenhet som ligger endast 100 m från stranden så jag anser att det är bäst att vara ute i tid. Glad över att ha hittat flera snygga badplagg stövlade jag mot provhytterna och lämnade Klara sovandes i vagnen utanför ett tomt bås där jag klev in. Bikini nr. 1 var en trekantsbikini som var full av vadd. - Det kan gå, tänkte jag. Vadden kan säkert hålla mina lökar på plats. Nej. Det gjorde inte vadden. Mina lökar var överallt men inte i bikinin. Jag funderade starkt på att fota spektaklet med min mobil men det var för hemskt. Jag skrattade så att jag kved men gick raskt vidare till nästa. Denna bikini nr. 2 var något mer anpassad till verkligheten med sina byglar och vanliga axelband. Dock blev det bikini nr. 3 som jag till slut gick hem med. En polkagrisrandig ensambel som kommer att passa alldeles utmärkt på playan i sommar. I rätt vinkel kan jag säkert se ut som att jag inte alls har fött barn och haft kojuver i ett år. I rätt vinkel kan jag få mig själv att tro att jag är 16 igen och att magen där under går inåt i stället för utåt. I rätt vinkel är det så mycket som är perfekt. Den rätta vinkeln är den bästa.

Ut från Lindex hade jag även med mig två klänningar med matchande leggings. Inte till mig utan till vår lilla Klara. Barnkläder är min nya drog. För inga pengar alls får man hur mycket kläder som helst. OK, hon dreglar och kladdar ner alla kreationer utan att bry sig särskilt mycket om att klänningen är ny eller att bodyn är vit men det är bara så roligt. Barnkläder är kul. Stoppa mig någon! Fort!

Lördag kväll nu. Jag sitter med ett litet glas rött i soffan och väntar på Tobbe som nyss åkte iväg för att köpa godis. I dag är det lördag. På lördagar får man äta karra och kakor. I dag på stan åt jag en kaka. Snart är det dags för karra. Och kanske en liten snus.
Happy lördagskväll på dig!

Mycket nu...

Jag har så mycket att skriva men jag vet inte när jag ska hinna med! Våren inbjuder till uteaktiviteter och mina mammakompisar inbjuder till umgänge. Och jag måste väl erkänna att livet i den verkliga världen går före att datla (min systerson Isaks uttryck för att sitta vid datorn).

I förrgår kväll var Maria här på besök eftersom hon var i Umeå på kurs. Jag fick bli lite uppdaterad på vad som händer i Piteå. Stadshotellet har skaffat V.I.P och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är bara att bryta ihop och gå vidare.
I går var Klara på besiktning på BVC. Det var dags för BOEL-testet som i princip kollar så att alla getter är hemma och att man hör bra. Det gick bra för Klara. Hon var i toppform!
På kvällen kom pappa hit på genomresa och vi hann äta middag och jag fick introducera honom i Grey's. Tänk vad man får uthärda som förälder...

Just nu sitter jag i soffan och pustar ut. Några mammor och bebbar har varit här på besök och 4 bebisar låter mer än en. Men det är så oändligt roligt att se dem tillsammans. Gullungar!
Mammorna är också gulliga och lever inte om fullt lika mycket. Tänk vad man kan snacka skit när man är mammaledig. Det finns tid för så mycket skvaller och tomt prat. Visst är det väl ändå underbart? Tänk om livet alltid vore så här enkelt...

Flitigt!

Klara somnade i sin egen säng i kväll. Inte i Tobbes famn, inte i min. I sin egen säng... Än så länge har hon inte vaknat och lekt pigg och jag hoppas så innerligt att hon får sova. Man behöver sova när man går an som ett litet jehu hela dagarna.
Tobbe spelar lite innebandy med klasskamraterna och jag har varit flitig, så fantastiskt flitig. Jag satte mig vid datorn bara för att börja småfila på en jobbansökan och plötsligt hade jag skrivit färdigt och fixat till mitt CV och nu sitter jag här och känner mig mäkta nöjd och belåten. Jag rinde nämligen till Piteå kommun i dag och undrade lite smått om den där tjänsten dom snackat om skulle komma ut eller inte. Jo, svarade den trevliga kvinnan vars namn jag aldrig kommer ihåg, den kommer ut nu i veckan. Dock visade det sig att det förmodligen inte skulle bli mer än 62% men efter att ha lagt på och fått ett mindre raseriutbrott kom jag på att det kanske inte är så farligt ändå. Jag gissar att Klara uppskattar att ha sin mamma hemma lite och jag är säker på att det kan bli mer jobb vad det lider, när den stora köttmassan har gått i pension. Dessutom kan man ju stämpla upp de resterande procenten. Om nu inte regeringen helt slopar arbetslöshetsersättningen. Känner mig lite nervös för det... Nu måste jag bara skicka in ansökan och hoppas att det bär. Att jag är efterlängtad och något de kan tänka sig där uppe i norr.

I dag har det varit sommar igen. Jag och Klara har promenerat i timmar, både på förmiddagen och efter lunch. Jag är lite matt i benen men det är bra för mitt nya liv. Får man snusa i sitt nya liv tro? Snus är ju faktiskt varken karra eller kakor. Bara underbart...

Värmehelg

Ännu en vecka har gått och nu sitter jag här på söndagskvällen och svettas i lägenheten som har alla sina fönster mot söder. Ante och Linnea har varit här på grillmiddag och jag måste bara få berätta att min kille är en jävel på att grilla kött. Han är bra på mycket men man skulle nog kunna påstå att kött är en av hans paradgrenar.
I dag har solen stekt Umeå och vi har bytt däck på bilen, som numer är lagad. Det visade sig att vi kunde laga den själva och följaktligen blev det inte lika dyrt som väntat.
Jag kan för övrigt konstatera att det här med bilrep är något som kvinnor inte gärna beblandar sig med. Det måste vara därför som bilmekanikerna låter så chockade när jag ringer. I vårt förhållande förhåller det sig just nu så här: Jag är hemma, Tobbe pluggar. Jag älskar att prata i telefon, Tobbe är inte lika förtjust. Även om Tobbe är bättre på bilar än vad jag är så är jag faktiskt inget blockmongo. Jag vet hur en motor fungerar och jag kan hantera en skruvmejsel. Det är kul det här med genus. Jag ser inget krig, bara intressanta funderingar. Jag tycker absolut inte att alla tjejer måste börja skruva i moppar och alla killar ska inte behöva börja koka sylt. Men man måste väl få göra det man vill göra? Är det inte det allt handlar om? Typ...

För att tala om något lite mer vardagsbetonat så kan jag berätta att Klara har upphört att somna som en stock på kvällarna. Vi har alltid kunna räkna med att hon somnar kring 19 och sen sover hon. Nu somnar hon kring 19 för att sedan vakna en stund senare, låtsas vara pigg trots påsar under ögonen. Hon har myror i brallan och kan inte ligga still. Hur gör man då? Snälla småbarnsföräldrar med erfarenhet, vad gör vi för fel? Hur kommer myrorna in i min dotters pyjamas och hur håller man dem borta?

Vi har börjat ett nytt liv. Fritt från karra och kakor. Beach 2007, watch out!

Bittert

Egentligen skulle jag här vilja skriva en massa svordomar. Men jag är större än så. Jag svär inte. Inte om jag kan undvika det. Det är bara det att bil%¤#%/ har gått sönder och vägrar starta. Tid finns bokad hos en verkstad på Västerslätt så det är bara till att titta djupt i den bottenlösa penningpungen och betala. Jag är oändligt tacksam över att den gode kamraten SAABen bestämde sig för att frakta oss helskinnade till Gällivare tur och retur. Tack herr SAAB. Nu ska jag kyssa dina däck om du lovar att sköta dig i framtiden. Annars finns det risk för att vi plockar fram den gamla Hondan igen. Hondan svek aldrig.

I dag har det varit värmebölja i Umeå. Jag och Klara gick en promenad med Viktoria och Lisa. Solen värmde och på Umeälvens sydsida hade vitsipporna stuckit fram sina vita små näsor. Det är skönt med vår. Oändligt välkommet. Våren innebär också att flytten kryper allt närmare. I går pratade jag med mamma. Min mamma gillar att bo i Piteå, milt uttryckt. Hon förklarade att när vi bor i Piteå kommer vi att ha så mycket mer pengar att röra oss med. Och så mycket mer livskvalitet. Det låter nästan som om vi är på väg till Eden.
Är det Piteå som är paradiset? Eller Atlantis?

I morgon är det fredag! Tjoho!
Kanske får man snusa på fredagar...

Tillbaka

I Umeå. I vardagen.
Påsken rusade förbi i ett enda huj och vi har verkligen inte legat på latsidan. Under helgen i Gällivare skulle alla ha sin Klara-dos och då gäller det att ligga i. På lördagen stannade dock Klara hemma med sin faster och jag och Tobbe tog med oss kusin Gustav till Dundret för att lufta skidorna. Wow vad härligt det var. Vädret var som vädret brukar vara i april men det var bra. Mycket bra.
På vägen tillbaka till Umeå rastade vi i Piteå där vi hann med en gourmetlunch hos Jenny på Granholmen och Klara har hunnit med sin första magsjuka. Jag har fasat för detta men det verkar ha gått över nu och nu skriker hon i falsett igen.

Ute strålar solen och jag är sugen på snus. Försöker ignorera och gå vidare. Snus är väl inget för hårdingar?

April april

Det här vädret osar april långa vägar. Det blåser, snöar, regnar, solstrålar om vartannat och det är inte lätt för en liten mamma som gillar att vara ute på dagarna. Jag kan gå hemifrån i den lilla svarta skinnjackan för att tio minuter senare ångra mitt klädval och trängta efter en skoteroverall. I dag har jag dock företagit mig en promenad som inte krävde så mycket i klädväg. Jag och Klara skulle gå till mitt jobb och hälsa på. För dig som inte känner till Umeå kan jag väl säga som så, att mitt jobb ligger högst upp på ett högt, högt berg och vi bor långt, långt därifrån, vid bergets fot. På väg dit skulle vi luncha med Tobbe och Co på univeristetet och plötsligt insåg jag att vi hade lite bråttom och jag blev tvungen att halvspringa den långa promenaden upp för många branta backar. Vi hann dock äta tillsammans med framtidspoliserna och kika på folk i humanisthusets cafeteria. Inget är väl som ett universitet. På ingen plats i världen finns så många olika sorters människor, så många kufar och så många kuliga typer. Det var roligt att återvända helt enkelt.
Snart var det dags för nästa etapp på äventyret och en halvtimme senare stod vi bland elever och kolleger och skulle förklara att det var som någon hade hört. Jag kommer inte tillbaka. Inte nästa år och förmodligen aldrig mer. Det var hemskt. Fy! En av mina killar lovade att massera mina axlar varje dag om jag bara ändrade mig och stannade kvar. Tjejerna i åttan frågade om de fick krama Klara. Sen frågade dom om vi inte ville ha barnvakt någon gång, för dom ville gärna barnvakta. Ååå. Mina fina, fina elever. Jag tycker så mycket om dem och jag hade så gärna velat följa dem lite längre. Jag vill se vad det blir av dem och hjälpa dem på vägen. Dom är redan fina unga människor och jag vet att de kommer att bli de bästa vuxna man kan tänka sig.

Jag tror att det finns fina kids i Piteå också. Ser fram emot att lära känna dem.

Nu ska vi packa inför påskhelgens äventyr. I morgon drar vi norrut, mot Piteå och på fredag ännu längre norrut. Till Gällivare. Se upp!

Gegg

Under Klaras första levnadsmånader kunde man ibland höra mig berätta om hur förvånad jag var över att det gick så lite kläder. Småbarnsföräldrar hörs alltid gnälla över alper av smutstvätt och ett evigt tvättande och vikande. Jag fnös och himlade med ögonen och tyckte att det gnälldes i onödan. Nu fnyser jag inte längre. Nu bara letar jag rena kläder i byrålådan. Och så torkar jag den kladdiga bebisen. Man blir så oändligt kladdig av att känna på allt och sedan stoppa det i munnen varpå man gnider sig i ögonen och håret. Efter att ha smort in nacken och dubbelhakorna i gröt och mosad banan börjar man lukta konstigt. Man luktar inte längre bebis utan surt och odefinierbart. Man håller på att bli stor. Stor och kladdig.
När ska jag lära mig att inte fnysa innan jag vet? När ska jag sluta vara en dryg mästrare? Snart hoppas jag, för man känner sig så dum när man är efterklok.

I går fick vi släktumgås med moster Cilla och morbror Roger och storkusinerna Isak och Aron. Roger bjöd på lyxigt vin som var orgasmiskt gott. Ibland lönar det sig att betala lite extra. Så är det bara.
I dag har Malmström varit på besök eftersom hon var i stan på bröllop. Klara fick världens finaste klänning. Sedan dess har jag varit lite avis på min dotter. Så fin är den! Tobbe gjorde våfflor och jag åt tills jag mådde illa. Säga vad man vill men det är gott med våfflor.
Nu ska vi titta på finsk krigsfilm, Tuntematon sotilas, Okänd soldat. Språkfröken som jag är måste jag bara få erkänna att jag tycker att finska är lite småsexigt. Är det bara jag?

Titta!

Så mycket sol. Så lite tid. Men här är i alla fall ett litet smakprov på hur det kan se ut när man sitter stadigt. Se och lär.

Tobbe är just nu på Max och hämtar kvällens middag. Oj vad jag längtar. Min sjukdom innebar även frånvaro av aptit och i dag är första dagen på hela veckan som jag verkligen känner hunger och det är så underbart. Har fikat med mammorna på News. Mysigt!

I morgon kommer Cilla, Roger, Isak och Aron. Det är bäddat för en helg med fart.

Lite stadigare.

Känner mig fortfarande svag även om det är bättre. I dag har jag dock vågat mig ut på en prommis med vagnen i det helt otroliga vädret. Skulle först bara gå runt kvarteret med myrsteg men det gick riktigt bra att gå och det känns som att frisk luft är hälsosamt.
Jag har dock fortfarande ingen aptit. För dig som känner mig så kan detta framstå som något väldigt konstigt och det känns även väldigt konstigt.

Efter promenaden satt jag ute i solen medans Klara sov i sin vagn. Döm om min förvåning när vi fick besök av en gammal hederlig spyfluga. Våren är kommen. Prisa gudarna!

Skör

Känner mig lite svag i dag. Darrig, matt, ingen aptit. Skör.
Det hela började i går. Hela familjen åkte iväg till IKSU. Klara och Tobbe för att kolla på fotboll och jag för att simma och basta i lugn och ro. Efter bastun kände jag en bekant känsla av ont i kroppen och seg i lederna. Jag ville sova och äta men jag var varken trött eller hungrig.
Vi fortsatte dagen med en promenad tillsammans med Ante och Linnea och sen gjorde Tobbe våfflor för att fira att det faktiskt var våffeldagen. Jag fick inte i mig mer än två våfflor och då förstod jag att det var lite vajsing i systemet...
Efter en natt med svettningar och feber har jag i dag varit lite svalare men som sagt, väldigt skör. Klara har haft tråkigt. Ingen promenad, ingen öppen förskola, inget solsken.

Vi hoppas på bättring i morgon. Om jag inte är bättre gör jag något drastiskt.

I dag, mitt i Klaras mellanmål, ringde min chef. Hon skulle bara höra lite om mina planer inför hösten. Och ja... Det var ju bara till att krypa till korset och säga sanningen. Jag talade om att jag gärna vill ha tjänstledigt och hon skulle se vad hon kan göra åt den saken.
I går på IKSU träffade jag en av mina gullelever.
- Hej Sofia! Visst är det där din bebis? Shit vad stor hon har blivit! När kommer du tillbaka?
Där kommer den svåra biten. Å herregud. Mina högstadiebebisar...

En tant och en farbror

Ett stenkast från vårt gulliga och småskruttiga hus ligger det nybyggda bostadsområdet Dragonfältet. Där finns exklusiva bostadsrätter som till största delen bebos av medelålders par som kan unna sig lite extra när barnen har lämnat boet och huset har blivit sålt. Självklart bor det även unga par och singlar på Dragonfältet men om man räknar ut medelåldern skulle jag ändå tippa på att den ligger närmare 50 än 25.
Hur som helst, i morse var jag och Klara ute på en morgonprommis i den värmande vårsolen. Vi tog Brogatan över Dragonfältet och det kändes i varje cell att i dag skulle komma att bli en riktigt jäkla bra dag. Plötsligt får jag se två ben som sticker fram från en bro vid en av portuppgångarna. Luttrad som man är tänkte jag först "Jaha. Vad är det nu för ett jäkla pack som sitter och super i denna arla morgonstund???" Men när jag kom närmare fick jag till min stora glädje se en farbror och en tant. Han hade på sig ett par blå snickarbyxor och hon hade en blå hilka knuten runt sitt vita hår. På bron bredvid farbrorn låg en svepask som han förmodligen just hade gjort färdig och den vithåriga tanten satt med en kaffekopp i handen. Jag hade helst av allt satt mig bredvid dem och njutit av solen men jag nöjde mig med att hälsa och le. Dom var bara så söta.
Förmodligen har detta par flyttat in till stan från sitt hus några mil bort. Förmodligen har de ofta suttit utanför sitt hus med varsin kopp kaffe och kisat mot solen. Och varför skulle man inte kunna göra det bara för att man flyttar till lägenhet? Klart man kan slöjda i vårsolen även mitt i stan! Oj vad jag unnar detta par sitt morgonkaffe i solen. Länge leve tanter och farbröder som myser i vardagen. Bra gjort!

Min och Klaras dag fortsatte med lunch i hemmets lugna vrå innan vi begav oss till Yttertavle för att fika med mina favoritmammor hemma hos Malin och Vilgot. Vilken eftermiddag! Jag önskar att jag kunde filma oss där vi sitter och bollar med leksaker, pipmuggar, puréer och kissiga blöjor men ändå lyckas vi mitt i allt kaos hålla samtalet levande precis hela tiden trots att dessa samtal på intet sätt bara handlar om just puréer, bajs och leksaker. Vi hade så mysigt och hade det inte varit för det faktum att alla våra bebisar också har pappor som brukar vilja umgås med sina avkommor så tror jag nog att vi hade suttit kvar där fortfarande, drickandes den sjunde bryggningen kaffe samtidigt som vattnet på slaskpölarna i Yttertavle långsamt frös till is.

Hoppas på ytterligare en solig dag i morgon. Då blir det utflykt. Och tanten och farbrorn får en kopp i vårsolen.

Stilla veckan

Klara har varit sjuk. Tyckte att hon var lite gnällig i förrgår och i går tyckte Tobbe att hon var lite varm. Mycket riktigt. Termometern visade på viss överhettning. Hon har dock hållit humöret uppe och i dag har hon varit feberfri. Dock stannade vi hemma från Öppna förskolan. Den ömma modern fick försaka det billiga fikat och den trevliga samvaron för att stanna hemma och vila med den ynkliga tösen.
När jag så strax innan lunch satt med en tallrik ishavsgryta i puréform vid köksbordet och kände mig lite bitter ringde plötsligt telefonen. Det var rara Linda från jobbet som frågade om vi hade lust att fika med henne på hennes lediga dag. Plötsligt blev det solsken. Linda kom med olivbröd och mörk choklad och tillsammans med några koppar kaffe blev det en salig delikatess.

På tal om kaffe har jag gjort en viktig iakttagelse. Köp inte Gevalia. Köp Zoegas. Zoegas är lite dyrt men det smeker tunga och gom som en kollibrifjäder. Kaffestunden blir sensuell och det kan du väl unna dig själv, eller hur?

Just ja! Klara kan sitta själv!!! Kanske är det därför hon har varit överhettad. Vi lägger kuddar runt omkring henne för ibland störtar hon. Men oftast kan hon sitta riktigt länge. Hon ser så nöjd ut där hon sitter bland kuddarna och gnager på sin snusdosa.
Bild kommer.

Bara en sak till...

I det tidigare nämnda nya numret av den tidning jag prenumerar på finns varje månad en liten skönhetsguide om någon av våra kända svenska kvinnor. Denna månad var det Irma Schultzs tur. Precis som alla andra kändisar hävdar hon att hon nästan inte använder något smink alls. Så är det alltid!! Kända människor är tydligen så snygga att dom bara behöver "lite rouge och genomskinligt läppglans". Allvarligt. Är det så att jag sminkar mig extremt mycket? Är jag extremt ful au naturel? Är jag en bimbo???
Jag kommer fortfarande ihåg den tiden när jag läste Veckorevyn och Petra Hultgren berättade i ett liknande reportage att hon bara använder maskara ibland men oftast var hon osminkad. Det höll på att sabba min tonårstid.
Samma kända kvinnor ger också läsarna sina bästa skönhetstips. Detta tips är alltid "att vara lycklig och sova bra". Jaha! Säger du det?

Jag vill härmed syna den svenska kändiseliten. Jag är övertygad om att ni är lika trista och glåmiga som jag är under masken. Ni vill framstå som jordnära och naturliga genom era uttalanden men jag synar er. Å vad jag synar er.
Så det så!

Slaskigt värre

I dag var det verkligen ett äventyr att gå på prommis men tapper som man är så gör man det ändå. Innan vi styrde kosan till Tegs öppna föris plaskade jag runt den västra delen av Umeå. Allt för att den lilla snurran skulle få sin skönhetssömn.
Tack vare min nya telefon blir dock den slaskigaste promenaden ändå en njutning eftersom jag kan lyssna på radio! När snålblåsten cirkulerade som värst inne i min kapuschong började Andreas Johnsons schlagdänga spelas och då var det som om solen blottade sig för en sekund. Har jag blivit en kärring när jag blir på bra humör av Andreas Johnson? Må så vara. Jag tycker att låten är skön!

I dag med posten kom Femina. Jag inser att jag bloggar om i stort sett varje nummer av Femina men jag måste bara få berätta om det här! Det är bra att ha lagom mycket oreda. Det är inte hälsosamt med allt för strikt ordning. Det kan göra en sjuk!
Jag tror att det var bra för mig att läsa det i tryck. Jag tror att det kan vara bra för mitt och Tobbes förhållande att jag fick läsa det. När läggan är för stökig och disken kryper omkring på diskbänken blir jag ofta arg på Tobbe. Jag vet inte varför. Jag vill liksom att han ska göra något åt det och på något sätt känns det som att det är hans fel att det ser ut som det gör.
Nu ska jag försöka slappna av. Jag ska inte be om ursäkt för röran och fnissa nervöst åt eländet så fort någon kommer och hälsar på. Jag ska inte bli labil för att det ligger en tröja i soffan.
Vi pratade om det här i dag, mina mammakompisar och jag. Det verkar som om mammaledigheten har gjort oss till rabiata kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Hemska tanke.
Hur som helst är det så fint att ha dessa mammakompisar att dela den här unika upplevelsen med. Inte nog med att vi är kvinnor. Vi är ju för fasen hemmafruar också och ingen av oss är nog särskilt van vid det tillståndet.

Just nu står det tre tomma kaffekoppar på soffbordet och jag bryr mig inte. Inte ett skit!

Morgon

Vi har fått papper från Piteå kommun för att kunna ställa Klara i dagiskö. Själv tar hon detta på stort allvar och försöker läsa in sig så mycket som möjligt på det här med maxtaxa och inskolning.

I dag är det lördag och än så länge har dagen knappt börjat. Klara ligger på golvet och biter sig i tårna och vi föräldrar har fortfarande fullt upp med att klia natten ur ögonen.
Sen blir det fika på stan! Tjoho!!!

Utmanande?

Emma har utmanat mig och utmanande som jag är kommer här svar på tal. Sex konstiga saker som du kanske inte visste om mig...

1. Jag är som en gammal tant.Jag har svårt att sitta på rumpan och ta det lugnt hemma. Får hela tiden för mig att jag måste göra något vettigt. Vad som är vettigt varierar lite från dag till dag men jag tror att det handlar om att göra rätt för sig. Urtöntigt verkligen. Men det är som att jag har en liten Luther på axeln som påpekar att arbete är en dygd...

2. Jag älskar mat och jag älskar att äta men allt måste komma i rätt ordning. Jag har oändligt svårt att hoppa över något av dagens mål. Jag stiger med nöje upp och äter frukost i tid för att kunna vara hungrig till lunchen som lämpligast intas kring 12.

3. Jag undviker A-brunnar och skulle det vara så att jag råkat gå över en sådan dunkar jag mig alltid fem gånger i ryggen. Sjukt? Javisst!

4. Jag är öppen som en bok och har få hemligheter. Känner alltid ett behov att dela med mig av allt till alla. Hade otroligt svårt att vänta några veckor med att berätta om min graviditet. Har därför också väldigt svårt att skriva detta eftersom det känns som att alla redan vet allt.

5. Jag har sött in i Ethan Hawke i en affär i Paris. Han shoppade underkläder till Uma och jag en ljuslykta (ja, i samma affär!). Vi stod bredvid varandra i kassan och på vägen ut fick min hjärna kortslutning och jag gick rätt in i superstjärnan varpå han yttrade orden - Oh, pardonnez moi mademoiselle! Jag fick hjärtklappning men kan meddela att Ethan verkar ha problem. Han verkar inte riktigt frisk.

6. Jag brukar jojka. Jag är inte same (mer än några få procent) och jag kan verkligen inte jojka men jag tycker att det är så vackert med jojk och när jag är för mig själv låtsas jag att det låter bra och så bara kör jag. Sjukt? Javisst!

Ja, det var det. Sanningen.

Fler fantasier...

Vissa filmer visas alldeles för ofta i de svenska TV-kanalerna. Nio månader är ett exempel. Hon den där söta rödhåriga kvinnan och Hugh Grant blir gravida och det uppstår en massa konstiga bekymmer omkring det nya livet. Jag gillar hon den där söta rödhåriga och filmen är väl rätt mysig också. Notting Hill är en bubblare i söndagsfilmsträsket. Hugh Grant igen. Gullig film. Rätt och slätt.
Men! Har du sett filmen Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson? Jag har sett den alldeles för många gånger mer eller mindre ofrivilligt. Men det hör egentligen inte hit. Mels karaktär pysslar med marknadsföring och får i uppdrag av Nike att göra en reklamfilm för deras nya doja. Mel gör en snutt där man får se en kvinna jogga i storslagen natur och förklarar via en hes bakgrundsröst att när hon joggar med Nike kan hon vara sig själv. Inga måsten, inga krav. Bara hon och hennes Nikes.
I dag bestämde jag mig för att jogga för första gången på ungefär ett år. Jag drog på mig några gamla träningspaltor och hoppade i mina egna Nikes och begav mig ut på gatorna som nu blivit snöfria. Det gick rätt bra till en början. Förmodligen var min kropp så chockad av vad som hände att den aldrig hann reagera med trötthet. Efter en stund blev jag dock lite seg i låren och kände att jag var väldigt nära att ge upp. Men då hände det igen. Jag började låtsas. Plötsligt var jag inte längre en tomatröd och svettig Sofia. Jag var en hot brud i cykelbyxor, joggandes på en snirklig bergsväg med mitt långa, vackra hår uppsatt i en elegant hästsvans som studsar av den regelbundna rytmen i mitt joggande. Jag svettades inte. Jag hade bara små svettpärlor på pannan och några på mina små magrutor. Fantasin bar mig framåt och plötsligt var jag hemma igen. Ibland är det bra att ha livlig fantasi. Och ibland är det bra att kolla på söndagsfilmer med Mel Gibson.

Vi är nu tillbaka i Umeå. I kylskåpet hittade jag en lurvig sallad men annars är det sig likt.

Swosh!

Oj vad tiden har rusat iväg sedan vi kom hit till Piteå. Vädret har varit underbart så jag vill inte förspilla någon tid inne framför datorn.
I lördags åkte jag och Klara till Luleå för att hälsa på syster och kusinerna. Vi shoppade och fikade och det känns så roligt att vi kommer att kunna göra det hur ofta vi vill snart, när vi också bor på den norra sidan länsgränsen.
På söndagsmorgonen hade Tobbe anlänt efter innebandydramat i Vännäs och vi sparkade iväg för att spana in nya läggan och testa isvägen som vi kommer att ha runt knuten. Solen gassade och värmde och livsandarna dansade en eldig tango i mitt bröst. När vi kom hem till stugvärmen igen kom syster och kusinerna och mamma/mormor Kerstin gjorde choklad med vispgrädde och livsandarna löpte amok...
I går var det måndag och det kan kanske låta lite grått och tråkigt men vi invigde den nya veckan med en semla på Ekan i sällskap av Jenny och Edvard. På eftermiddagen inledde Tobbe sin praktikkarriär hos pitepolisen och jag och Klara blev bjudna på nybakta bullar hos Jenny och Lars.
I dag var det dags igen. För Ekan alltså. Det är nästan hemskt hur mycket tid jag verkar spendera på stans mysigaste fik men jag hoppas att det lägger sig lite när vi flyttar hit. Jag kan inte fortsätta i det här tempot. Det vore livsfarligt. I dag skulle jag träffa Ewa och det var så roligt och det var så längesedan vi träffades sist. När jag spatserade hemmåt igen kändes det som att jag hade pratat konstant i två timmar och ändå fanns en massa saker kvar att säga. Men, men. Det kommer fler fikor hoppas jag!

Vilket referat. Så här går det när man glömmer att blogga. Då blir det en massa strunt utan själ. Jag lovar att återkomma snart, med själ. Det blir liksom roligare med själ.
I alla fall är det mysigt att vara i Piteå och jag gillar tanken på att snart bo här. Dock saknar jag alla gulliga mammor och bebisar i Umeå. Och jag saknar Öppna förskolan och fika för tio kronor...

Förresten!
Emma meddelade mig att det tjorvar med att lämna kommentarer på min lilla blog? Är det så? Vad gör man då? OK, detta är en konstig fråga med tanke på att om det verkligen förhåller sig på det sättet så kan ju ingen svara... Jag känner mig instängd...

Resfeber

Just nu sitter jag bara och väntar. Klara sover och så fort hon har vaknat och ätit bär det av norrut. I en veckas tid får vi bekanta oss med våra nya hemtrakter.
Tobbe har praktik och jag och lilltjejen ska semestra. Jag hoppas på att få sparka runt Fårön, fika på Ekbergs och lukta på Assi (Kappa, Smurfit?).

Nu ska jag packa färdigt. Vi ses i Piteå!