Efter gårdagens vedbärande var det något som gav vika i mitt redan lite onda knä. Nu går benet knappt att böja och något säger mig att det är klokast att ta det lugnt ett tag. Inte för att jag på något sätt elitidrottar för tillfället... Min amatörläkare till man pratar om ledband.
Jag njuter så mycket av att vara hemma just nu. Barnen är så himla härliga, på helt olika sätt så klart. Herman är bara glad och jollrar, alltid med minst två fingrar i munnen. Han vänder sig hela tiden från rygg till mage men har verkligen inte riktigt koll på hur man kommer tillbaka till ryggläget igen och detta lilla dilemma är väl egentligen det enda som får honom på dåligt humör.
Klara säger fantastiska saker hela tiden. Hon är självsäker och litar verkligen på det mesta som hon själv säger och gör. Att däremot ta ett tips från coachen är inte alltid populärt. Hon ber om hjälp när hon vill ha den, men hon vill inte gärna bli hjälpt i onödan. Jag ser så otroligt mycket av mig själv i denna flicka. Fast hon är sötare så klart!
Nu väntar en kille på mig i sängen. En liten, liten kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar