Om man får klappa sig själv lite på axeln så måste jag få göra det nu. Jag satt och läste igenom gamla bloggtexter från förr, från tiden då jag fortfarande tydligen hade tid att tänka flera tankar efter varandra och sedan dessutom sätta dessa tankar på pränt. Jag hade just flyttat tillbaka till hemstaden efter några års bortavaro. Då, i lägenheten vid vattnet, knåpade jag ihop dessa rader och det tåls väl att upprepas. Att det är det lilla som oftast är det stora, för att inte säga det största. Just nu är det dagislämningar, amningsstunder och fredagsmys som är det stora i mitt liv. Jag andas djupt och njuter av tokiga idéer sprungna ur en fyraårings fantasi och kladdig gröt i ett mjukt bebishår. Jag känner mig tacksam över att få bo på en plats som erbjuder knarrig snö utanför den egna ytterdörren och vänliga leenden från bekanta ansikten. Jag är tacksam för så många fina vänner, gamla och nya, som dagligen förgyller min tillvaro och till skillnad från livet för två år sedan kan jag glädjas åt ett jobb som är mitt alldeles egna som jag ser fram emot att få komma tillbaka till när tiden är mogen.
Just nu känner jag mig inte så jättetacksam över att TV3 visar Spiderman, men man får helt enkelt ta det onda med det goda. Och slå över till Idol när maken tittar åt ett annat håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar