Längesedan nu.
I måndags började jag jobba. Efter ett år i stillhet var jag tillbaka i hetluften igen. Dagen var en toppendag. Alla tog emot mig på bästa sätt. Arbetslaget är toppen. Chefen är toppen. Allt är toppen. Efter jobbet körde jag hem, åt middag i lugn och ro, berättade för Tobbe om allt som hänt, njöt av att vara hemma igen, njöt av att allt var så bra.
Så ringde telefonen. Det var pappa som med dyster röst berättade att han kommit hem från sjukhuset. Mamma hade haft en hjärtinfarkt. Tiden bara stannade. Min älskade, älskade mamma. Hela familjens klippa. Hon som alltid kan, vill, orkar, fixar... Ja, min älskade, älskade mamma. Huden knottrade sig och klumpen i magen bara växte och växte.
Ganska snabbt visade det sig att infarkten var liten och att det såg rätt ljust ut. I dag har det sprängts kärl och min goda mor har lovat att sluta röka. Hon lär bli ordentligt bevakad.
Nu har själen börjat få lite lugn och klumpen i magen har blivit mindre. Men man får perspektiv på saker och ting när det händer hemska saker. Man inser att småsaker som tar mycket energi och tankekraft egentligen inte spelar så stor roll.
Nu vill jag bara att allt ska vara som vanligt. Jag vill att min älskade, älskade mamma ska komma hem och finnas där. Hon behöver inte göra något annat. Bara finnas där. Det är allt jag vill.
Jobbet är bra. Jag diggar mitt nya jobb. Kollegerna är toppen. Chefen är toppen. Eleverna känner jag inte än men på måndag möts vi.
Klara och Tobbe verkar ha det toppen här hemma. Mat på bordet när jag kommer hem. En dag nybakad sockerkaka. En dag storstädad lägenhet. En dag tvättat och rena sängkläder. Ultimat! Och efter allt det här med mamma har min ångest över att Klara ska börja på dagis i oktober liksom försvunnit. Dagis är inte farligt. Det finns saker som är värre. Dagis är bra.
8 kommentarer:
Men vännen, det var inte kul. Tänker på dig och din familj! Hoppas verkligen att hon blir bra fort. Kul att nya jobbet verkar super. Och du...dagis kommer att bli jättebra, dagis är toppen! Kramar från familjen Öberg i Sjulnäs
Oj GUD vilken tur att det gick bra! Sitter här och gråter lite bara vid tanken på något så otänkbart och omöjligt. Mammor är ju osårbara! Som sagt. Allt kan i relation sägas vara en ynklig petitess på världens yta. Och vad är väl dagisoro mot ens livs beständigaste kärlekshistoria?
För dagis - det kommer bli kanon det! Hoppas innerligt att din mamma blir detsamma! KRAM!
maria: Tack att du finns! Det är skönt! Och tack för att du säger att dagis är bra. För jag tror att dagis ÄR bra! Kram!
nybliven: Å vad det var fint skrivet, ens livs beständigaste kärlekshistoria... För visst är det så det är! Fint, så fint. Kram!
Ja, tänk vad mycket man tar för givet, och som man inte säger. Nånting så enkelt som "tack lilla mamma för att du finns och alltid ställer upp". Det är inte konstigt att allt annat känns fullkomligt oviktigt i en sån situation. Hoppas allt blir bra med din mamma.
Hemskt. Men skönt att det gick bra ändå.
Plötsligt känner jag mig väldigt glad över att jag var ute och gick med min mor idag. Det ska jag göra oftare.
Ha det bra!
Men å Sofia!!! Så glad jag är att det gick bra, så ledsen för att det överhuvudtaget har hänt.
Tusen miljoner kramar kära du.
Kram på dej kära Sofia! Jag tänker på dej och din familj... Kul att jobbet känns roligt! Ha en skön helg!
åsa: Ja, varför säger man inte sånt oftare? Ibland känns det fånigt. Men man borde tala om hur mycket man uppskattar sina nära, mycket, myckte ofta.
micke: Jo, man ska verkligen ta chansen. Låter lite sjukt att tänka så också... Men du vet...
Ewa: Tack för kramarna! Det värmer så mycket!!!
Cissi: Tack för det!! Kram på dig också! Hoppas att du också får en jättebra helg! Jag skulle bara vilja ha lite mer detaljer... : )
Skicka en kommentar